Skalman.nu Forum

Jag startar en ny tråd, mest fokuserad på Flygarbragder och Bragdflygare under flygets Barndom och Ungdom,
musikaliskt illustrerad här....

http://www.youtube.com/watch?v=UPgS26ZhqZs

...filmen, var ju en underbar komedi. Men bakom dess tema fanns en hård kärna av dristiga unga män och kvinnor som ''tog till vingar'' och erövrade det lufthav - som vi idag tar för givet.
Ingen nämnd men ingen glömd, av all de många som gav sina liv för Luftens Erövring - pionjärerna, i bräckliga flygplan som tävlade med varandra, vädret och aerodynamiken. Om att överträffa varanda, rekorden - och inte sällan förnuftet
om att flyga längst, högst, fortast och - ibland - vildast!

Jag inbjuder alla, att bidraga till tråden. Gärna med kommentarer till redan öppnade ''bragder'' - men hellre med start av nya trådar om flygare och flygarbragder som ännu inte hittat hit.

Varjag

Och som trådskapare - hoppar jag in med första inlägg....

Flygtekniken hade ju avancerat med stormsteg under Första Världskriget och när Freden bröt ut 1918 fanns många hugade att spänna vingarna i denna nya teknologi. 1920-talet skulle bli det årtionde då flygplan f.f.g. ''besegrade''
Atlanten - både Nord och Syd. Kontinenterna, överflögs helt eller delvis och till och med Stilla Havet kom under de nya vingarnas makt.

Jag vill i några poster och mera bilder - skildra den Första Jordenruntflygningen - som sannerligen ''gjorde världen mindre''.

I allt flåset om transoceaniska- och transkontinentala - flygningar, började The United States Army Air Service (senare Army Air Corps/Army Air Force/United States Air Force) - fundera 1923 på att ta Storslam, med en flygning Jorden runt.
Påhejade av Krigsdepartementet (War Dept.) - såg man sig om efter lämpliga flygplanstyper.
I första hand rekommenderade departementeten Fokker T-2 -

http://www.google.com.au/imgres?q=fokke ... 4,s:0,i:83

- men den gillade inte flygarna, då T-2 inte kunde utrustas med pontoner för vattenlandning.
Strålkastarna riktades istället mot ett Douglasplan - DT-2 - - som Donald Douglas snabbt erbjöd sig modifiera till en DWC - en Douglas World Cruiser....

''...kan levereras inom 45 dagar efter kontraktskrivning!''

Flygledningen nappade genast, en prototyp och fyra serieflygplan följde. Femton extra Liberty-motorer, Fjorton extra
flottörer PLUS vingar, stjärtplan och andra vitala detaljer - fanns klara och levererade den 11:a mars 1924.

Fyra flygplan döptes till ikoniska amerikanska namn, här - ....forts. följer....Varjag

Med 1924-års teknologi, var en sån här flygning ytterst vådlig. Och förberedelserna var därefter.....
En hel jagarflottilj och därtill tre kryssare, avdelades till att patrullera den avsedda flygrutten över hav.
Jagarna var av den vanliga ''fyrpipiga'' klassen..... och kryssarna av OMAHA-klassen - - bland andra RICHMOND som vi kommer att möta vid Färöarna senare i storyn.
Som ''back-up'' skickades mekanikerteam till Japan, Indokina, Indien. Bränsledepåer iordningställdes på den Aleutiska ökedjan och reservdelar till flygplanen och motorerna lades upp i Yokohama, Saigon, Calcutta, Karachi, Iran, Iraq och Turkiet.

Flygplanen, modifierades med extratankar som tog upp den mesta platsen - standardtypen DT-2's 435-literstankar räckte inte långt. Men World Cruiser-varianten fick ökad tankvolym - till 3440 liter!
Vilket bl.a. medförde att ett fulltankat fpl inte kunde starta från vatten - om det inte hade en motvind för att ''få luft under vingarna''.

Flygruttens uppläggning, bestämdes av väder och vind - det hade varit lättare att flyg ''medsols'' - mot öster. Men man ville utföra den farliga biten via Alaska och Aleuterna till Japan - i det stabilare vårvädret. Än att måsta tackla den sträckan sent på hemvägen.
Alla länder som skulle komma att beröras av flygningen - utlovade utan vidare landningstillstånd och allt bistånd som kunde ges flygarna. Utom ett! Naturligtvis Sovjetunionen.....
Förhållandet USA - Sovjet var vid den tiden ytterst kyligt. USA hade inte ens erkännt Sovjetstaten 1924.
Så de ''kännare'' som utsändes till Moskva - besvarades bara med ett kort Niet!

Läsaren kommer snart att få höra att våra bålda flygare - inte helt kunde undvika Sovjetunionen.....flygplanen tvingades av väder - nödlanda vid en av Kommandirsky-öarna.

Flygbesättningarna - utvaldes med stor omsorg och övades bl.a. i metrologi - ngt som skulle komma dem väl till pass under resan.

De fyra flygplanen, fick också individuella namn:

No. 1 Seattle Pilot och förbandschef - Major Fredrick Martin, Sergeant Alva Harvey flygmekaniker

No. 2 Chicago Pilot, Lt. Lowell Smith, Lt. Leslie P. Arnold andrepilot

No. 3 Boston Pilot Lt. Leigh P. Wade, Sergeant Henry Ogden flygmekaniker

No. 4 New Orleans Pilot Lt. Erik Nelson, Lt. Jack Harding andrepilot

Och här har vi sju av dom.... Forts. följer....

Varjag

Alla fyra flygplanen startade från Santa Monica i Kalifornien den 4:e april, målet var Sand Point nära Seattle - som var den officiella startplatsen för rekordflygningen.
Efter diverse motsägande väderleksrapporter - gjordes den egentliga starten från Lake Washington utanför Seattle på morgonen den 6:e - som synes är det nästan bleke men flygplanen var långt ifrån fulltankade...
Dagens mål - var Prince Rupert i British Columbia - dit alla anlände lyckligt.

Nästa stopp - var Sitka i Alaska dit också allt tycks ha gått väl - här har vi flygchefens egen Seattle guppande på vågorna i Sitka Bay den 13:e april. Nästa etappmål var Chignik (Alaska) - men flygchefens fpl - Seattle, behagade krångla och fick stanna i Sitka för reparationer. Chicago, Boston & New Orleans nådde programenligt Chignik under befäl av den tillförordnade flygchefen - Lt. Lowell Smith i Chicago.

Flygchefens, Major Martin's flygplan - tog tydligen många dagar att reparera. Men 29:e april var Seattle äntligen flygklar och startade för att hinna ifatt kamraterna i Chignik.

Dagen därpå - Valborgsmässoafton för oss svenskar - hade intet hörts av Seattle eller dess besättning
Som alltid när det gäller ''saknade flygplan'' i oländig terräng - fruktade man det värsta.

De tre flygplanen i Chignik, klargjordes för den transoceana flygningen över Stilla Havet mot Japan, då Seattle med besättning ansågs förlorad.

TIO dagar, efter haveriet - traskade tvenne trötta flygare in på Pan Americans Fisheries kontor i Port Moller.....

- dom - från ett haveri som dom var MYCKET lyckliga överleva....

Varjag

Sannerligen lyckliga....här vraket av Seattle..... Dom flög in i en ''white-out'' - kolliderade med en bergknalle (Mount Sommers) - men slog tydligen till i toppen och hasade nedåt.....

När man ser fpl-vraket, är man ju ganska säker på ''inga överlevande...''
Men här var - vad jag ibland kallar Guds Finger med i spelet

Delar av Seattles vrak - finns fortfarande på Alaska Aviation Museum.....

http://www.alaskaairmuseum.org/flightli ... _south.php

forts. följer....Varjag

Dags fortsätta...
Vi lämnade våra flygare i Chignik, Alaska - de fyra flygplan som stolt hade anlänt till Seaward - - är nu bara tre.
En telegrafisk order från Washington lyder: Avvakta ej för att invänta Major Martin-stop-Flygplan Två, Tre och Fyra fortsätter till Japan fortast möjligt-Stop John Weeks Krigsminister
Under befäl av Löjtnant Lowell Smith i Chicago - startar dom för flygningen mot Japan längs den Aleutiska ö-kedjan.
Dom landar för tankning/service på flera platser....Kanatak, Dutch Harbour, Nanzan Bay på Atka - och Attu.
Öhoppen - är relativt korta men, vi måste minnas att på nattflygning, var inte en tanke. Dom måste ha dagsljus för att navigera och hitta sina mål.

Den 15:e maj startar de tre från Attu, dagens flygmål är Paramushiro. Den största och nordligaste ön i, vad som då var de japanska Kurilerna. Strax söder om Kamchatkas sydspets - och numera i Ryssland.
På Paramushiro, väntade flygpersonal och reportrar ivrigt på att kunna rapportera den första Stillahavsflygningen i historien. Flygsträckan, var den längsta översjöiska dittills.....

Det var en iskall dag med regnbyar vid starten - efter tre timmars flygning, var horisonten framåt och mot öster en svart vägg av stormmoln och regn......blockerande deras flygväg.
(här är det dags erinra att flyghöjderna 1924, var låga. Douglasplanen med full last kunde knappast nå högre än 1200-1500 meter. Dom måste flyga UNDER eller IGENOM vädret. Inte ovanför som vi har lyxen av idag....)

Lt. Smith accepterar det omöjliga, han svänger mot väster - mot sovjetiska vatten.
Men - han radierar samtidigt de amerikanska jagare (jodå - dom finns här oxå!) i grannskapet -
vad han gör......''hellre en politisk storm - än den framför....'' - gissar man.

Den lilla treplan-gruppen flyger mot Medny-ön (Copper Island), där de landar utanför Nikolsky (a One horse town).

Det tog en halvtimme - innan fem sovjetmedborgare kom puttrande i en motorbåt som hette Eider för att fråga vad som pågick.....Språksvårigheterna torde ha varit svåra...men våra sex amerikanska flygare inbjöds komma ombord
på Eidern för att följa med iland......Klokt nog stannade de i sina ankrade flygplan! Medan Eidern töffade tillbaka - till Moskvatelegrafen

Senare på kvällen kom båten tillbaka - och gav presenter till alla flygarna. Vardera en flaska vodka!
Perfekt färddrink för flygare på farliga latituder!
Eller eldvatten för att massera tröttheten i sovjetisk riktning? Vem vet.... Här en målning av Nikolsky - ungefär vid den tiden. Som ger en aning......

fort. följer, Varjag

....på morgonkulan kommer ryssbåten tillbaka. Beskedet från Moskva, är att ''ni får inte stanna här!''
Då vädret klarnat, startar tregruppen - utan vidare inblandning från sovjetisk sida. Silhuettera av ett par amerikanska jagare vid horisonten - månde ha hjälpt till att släcka eventuell sovjetisk trakassionsnit

Färden går vidare till Paramushiro-ön där de landar den 17:e maj. Paramushiro är den nordligaste av de japanska Kurilerna, strax söder om Kamchatkas sydspets. Den här bilden, är troligen därifrån.... Via ytterligare fem mellanlandningar i Japan, anländer sällskapet i Kagoshima den 3:e juni - Det blir sista stoppet i Japan innan flygningen fortsätts till Shanghai, via Kinas ostkust till Franska Indokina, Tonkin,
Hue och slutligen Saigon varifrån denna bild troligen härstammar... forts. följer..Varjag

På sista bilden ovan - k a n det vara Chicago - som återförenas med sina kamrater. På vägen - tvingades Chicago nödlanda p.g.a. motorstopp.....en bruten vevstake - i Tonkinbukten. ''Missionärer i sampaner, för vilka ett flygplan var en fantastisk nyhet - levererade mat och vin i väldiga kvantiteter....infödingarna klättrade som myror över flygplanet....''
Tre sampaner med ''paddeldrift'' - bogserade Chicago till Hue - 10 timmar och 40 kilometer.''

Där ''det snabbaste -och troligen första motorbytet i Indokina'' ägde rum - Via Bangkok, Rangoon (Burma) och Chittagong (Bangladesh) ankommer dom till Calcutta den 26:e juni

Videon i länken - är virrig med vinjetter från flera delar av flygningen (tydligen även Turkiet & Frankrike...) -

http://wn.com/Douglas_DWC#/videos

- men visar hur fpl lyfts iland med kran. För det var i Calcutta som man bytte pontonerna mot hjulställ - för den förestående kontinentalflygningen över Asien - till Europa.

Den första hjullandningen i Indien, skedde tydligen i Allahabad, där tankningen gick med handpump - ur bensinfat- (Om ngn undrar om det där ''Magellans'' i ett par bildtexter....Vid detta laget kallades det amerikanska flygarteamet för ''Luftens Magellans'' - efter portugisen som blev den första att segla jorden runt.)

Nästa etappmål var Karachi (Pakistan idag). På vägen dit - sprack ett oljerör på New Orleans .... .....det var med nöd och näppe som New Orleans lyckades nödlanda ngn mil från stan, alla instrumentvärden - pekade på katastrof.
men på den tiden var ju Pakistan en del av Brittiska Indien! Och skadorna kunde snabbt repareras.

forts. följer, Varjag

Den 7:e juli 1924 - och tidig start kl. 06.3o från Karachi. New Orleans's motor hade blivit utbytt mot en ny där - och färden den dagen gällde till Bandar-Abbas i Persien.
För underlättande av navigeringen - följer flygplanen kustlinjen.....till en kort mellanlandning för tankning i Chahbar strax innanför Persiska gränsen dit dom anländer 12.3o. Start igen 14.3o, Lt. Arnold i Chicago beskriver flygningen:

''..terrängen helt kal undantagandes fåtaliga träd och kaktusar...sanddyner, urgamla lavaflöden, 1500-meter höga berg.
I tio timmar såg vi ingenting annat...en av jordens ödsligaste, kalaste och ensligaste platser.''

Bandar-Abbas är en (då) liten hamn vid Persiska Viken, landningsfältet var bristfälligt - men hade bättrats på genom den brittiske konsulns - ansvarig för ''amerikanska intressen'' på platsen - ansträngningar. Perserna hade gjort sitt bästa - och landningen gick bra. Men i Bandar-Abbas grasserar en koleraepedemi - flygarna logeras i tält på säkert avstånd från smittohärden...



forts. följer, Varjag

Efter en orolig natt i tältet - start kl. 05.3o mot Bagdad i Mesopotamien. En slarvig nattvakt, purrade inte ut flygarna i tid för frukost Dom startar på tomma magar. Men fyllda tankar hoppas vi......
Flygsträckan är lång - hela 1480 kilometer och mellanlandning för tanking i Bushire är nödvändig - dit man anländer efter fyra timmar. Alla är glada och nöjda med den snabba framfarten sedan Calcutta och tankningen tar mindre än två timmar.
Med våra frukostfria flygare vill ha mat! På landningsstråket finns inget att äta.....med en tjänstvillig inföding rider iväg på en åsna för att försöka skaffa några ''sandwiches''. Tankningen avslutas - men inget spår av åsneman eller de utlovade mackorna..... - så för andra gången den dagen lättar våra Douglasplan med ännu hunrigare flygare. Färden går mot Basra, vilket av britterna nominerats som nödlandningsfält i händelse av ''behov''. (f.ö. det enda ''reservfält'' de hört talas om sedan de lämnade USA)
Men Libertymotorerna mullrar belåtet och från Basra följer dom Euphrat till Hilla, där sätts kompasskurs mot Bagdad
där de landar 17.55. På det finaste flygfält de sett sedan avresan - Man gissar att det första dom frågade efter - var nåt att äta

Storartat mottagande av RAF. Britterna är lika nyfikna på de amerikanska flygplanen - som amerikanerna är av de
trupptransportflygplan RAF har här. I vilka trupper flygs ut till öde platser, ''där upproriska behöver tuktas''.
Trupptransportflygplan - var då ett okänt begrepp[ i USA.

Engelsmännen är imponerade av det fina skick Douglasplanen befinner sig i - ''efter en så oerhört lång och svår flygning''.

forts. följer, Varjag

Nästa etappmål var Aleppo i Syrien (dagsaktuellt - men under franskt mandat då) - 725 kilometer avlägset. Vi överläter ordet till Lt. Arnold i Chicago:

Vi fick sova till klockan sju, starttiden var satt till klockan tio - när allt var klart, vägrade Chicago att starta - dött batteri
Vi kom inte iväg förrän 11.oo - men fem RAF-flygplan ''eskorterades oss'' till klockan 12.3o

Vi fick aldrig se Bagdad - annat än på avstånd...det är då fasen att vi aldrig har tid se alla dessa platser.... Vi såg massor av sand under oss - och sandstormar! och etthundra kilometer från Aleppo - ett par stora såna.Virvlarna steg till bortåt 650 meter - och kom farligt nära oss....

Klockan 17.2o, landade dom på den franska flygbasen norr om Aleppo. ''Franskt mottagande'' - champagne och lyckönskningar bubblade!
Men - de franska värdarna är också på sin vakt.....det bubblar även missnöje i Syrien! (what's new under the Sun???)
På flygfältet finns ett par dussin bombplan - - som tyvärr, året efteråt - skulle komma att bomba och kulsprutebeskjuta upproriska druzer.....

(Precis som britterna i Irak - fast de franska ''infödingsbombningarna'' borde vara bättre kända!)

forts. följer, Varjag

varjag skrev:Som vanligt mycket intressant

Vi tackar för underhållande läsning.

Saigonbilden får mig att tro att det är ett fotomontage, annars ett odokumenterat haveri - planet i luften har väl aningen farlig dykvinkel?

MVH

Hans

Tack Hans - och ja, en del av bildmaterialet från flygningen verkar lite krystat.....men, vi flyger vidare

Från Aleppo flög man till Konstantinopel, Bucharest den 12:e juli, till Wien den 13:e och nu var det bråttom....

Man ville inträffa i Paris den 14:e juli så klart - Frankrikes nationaldag, med Bastiljen, Marseljäsen och Pompa i största allmänhet..... Dom hade hårdmotvind och regn till Strassbourg - där man mellanlandade för tankning. Därifrån till Nancy och enspektion av '''den gamla Hindenburglinjen, Verdun och Argonne'' där man tydligt såg löpgravarna, fast allt nu var täckt av grönt gräs istället för den fasansfulla leran....

En halvtimme före Paris - mötte en fransk flygande eskort - som lotsade sista biten....vi cirklade över Den Okände Soldatens Grav - ''innan landningen på Le Bourget där cirka 5000 människor hade mött upp för att välkomna oss''

http://www.criticalpast.com/video/65675 ... iser-lands

I mottagningskommittén återfanns flygattachén i Paris, Major Carlyle Walsh och USA's mesta general, ''Black Jack'' Pershing! Generalen befann sig i Paris för de Olympiska Spelen, som just pågick. OS 1924, var inte den högkomprimerade affär vi vant oss vid, öppningsdagen var den 4:e maj - avslutningen den 27:e juli

Det var under dessa tävlingar som ''den ende riktige Tarzan'' - Johnny Weissmüller tog tre guldmedaljer i simning.
(Och en bronsmedalj i vattenpolo)

Flygarna hade nått Paris från Calcutta på 12 flygdagar med en snittflygtid per dag om 7 timmar. Avståndet var 9922 Km!

...på kvällen magnifik middag på hotellet. Därefter bjöds vi på nakenkabaré på Folies Bergere

forts. följer.....Varjag

varjag skrev:Folies Bergere

Måste illustreras


http://www.tumblr.com/tagged/folies-ber ... 1343234835

Finns kvar fortfarande.

http://www.foliesbergere.com/

MVH

Hans

Tack Hans, ''Den Nakna Sanningen'' som konfronterade våra Magellan-flygare, från det pryda USA m/1924 - var INTE sanktionerad av USAAC!
Efter middagen, bjöds gossarna till Folies Bergere! Av -

http://www.vancouveroil.com/

Vad jag förstått - tackade ingen nej

Varjag