Fortsättning......
''Räddaren, var tysk ........
Vapenfabrikanten August Menz med sin Waffenfabrik Menz i Suhl i Tyskland. Suhl, nära Erfurt var en välkänd vapensmedja med ett flertal tillverkare av olika skjutvapen och hans firma tillhörde de mindre i staden. 1920 tyckte han att världen var mogen för ännu en miniatyrpistol och satte sig ned att konstruera ett litet behändigt vapen som han kallade ‘’Liliput’’ för att accentuera dess minimala dimensioner.
Till det hade han god hjälp genom att välja Pfannl’s 4,25mm’s Erika-patron till pistolen vilken också antydde till något mycket litet.
Och liten var den – 107 mm lång, 70mm hög och 12mm bred. Pipans längd var 45 mm och den vägde bara 200 gram med 6 patroner i magasinet.
När man greppar den måste man klämma ihop handen för att ‘’känna’’ den lilla kolven och halva manteln försvinner i tumseglet….
Magasinet påminner om en remsa svart tuggummi och det är mycket pillrigt att passa in patronerna. Den har en siktskåra på manteln med ett diminutivt korn, säkringsspärr på vänster sida. Loppet är inte bara borrat genom ramens främre del – utan har en insleevad pipa med fyra höger-räfflor. Greppskalen är assymetriska för att ge plats till avfyrningsmekanismen och bär kalibern ‘’4,25’’ i lagerkrans på båda sidorna.Isärtagning är lätt – slagfjäder-guiden dubblerar som låsbult. Trycks in och man lyfter av manteln och blottlägger innanmätet.
http://www.ovguide.com/liliput-pistol-9 ... 0004675c04
Som synes en mycket enkel konstruktion. En lite ovanlig detalj är att slagstiftet dubblerar som utkastare – när manteln rekylerar hejdas slagstiftet halvvägs och sköter utkastningen av tomhylsan. Utdragaren, av storlek ‘’nubb’’ sitter ovanpå manteln.
Ytbearbetning och blånering på de bägge jag haft var av god standardklass, inte mer. Den ena, hade haft ett hårdare liv än de andra – ovanligt för miniatyrvapen.
När en man tittar på en Liliput, ser han liten pistol. Men en kvinna, som varjagfrun – såg den med andra ögon:
Oh va liten och gullig! Den vill jag ha!!!
Hon fick den naturligtvis – men inga patroner! Man kan ju aldrig veta
Tillsammans med det första – och bättre exemplaret kom 1½ ask patroner, som sagt askarna angav ingen tillverkare. Men härstammade som vi nu vet – från Herrn Pfannl i Krems. Vars ammunitonsaffär fick ett bra uppsving då Menz sålde åtminstone ett par-tre tusen i den kalibern fram till tidigast 1927 – men troligen även in på 30-talet.
Med ett sånt överflöd av ammunition – måste jag ju helt enkelt kolla – vad jag läst om patronens prestanda, mot verkligheten……
Med en Menz Liliput – behöver man inte gå till skjutbanan! Det räcker med ett garage, eller som jag hade tillgång till – ett jättelikt skjul disponerat av min arbetsgivare. Med en bastant timmervägg som kulfång…
Först ville jag prova träffsäkerhet och bild – mot en normal 10x-pistoltavatavla – och 10 meters avstånd. Jodå, träffade tavlan – men träffbilden låg högt. Siktena var nog inte avsedda för annat än ‘’närkamp’’. ☺ Kulfånget bakom tavlan – bestod av gammal australisk ‘’hardwood’’ och det visade sig att jag kunde pilla ut kulorna med skruvmejsel och kniptång efteråt - djupare var inte inslagen……Men, detta var ju ammunition, minst 50 år gammal.
Den fungerade oklanderligt, knallen var mycket dämpad – ungefär som ett luftgevärs – och rekylen knappast märkbar.
Därefter, gjorde jag ett ‘’telefonkatalogsprov’’ – hur många sidor slår den igenom på 0-avstånd ? Inslaget i telefonkatalogen var
omkring 8-10 mm…..
Jag drog slutsatsen att välkände ‘’pistolero och guru’’ – W.H.B. Smith, skrivit smörja om Liliputen! Han hävdade 1½ tums genomslag av torr furuplank….
Antagligen hade han bara läst broschyrbladet som kom med varje ny pistol….och skrev av vad han läst utan att pröva -
(Man kan inte alltid lita på – vad man läser, inte ens av välkända gurus!)
Jag ‘’drog’’ projektilen ur ett par patroner för att titta på innehållet. Den helmantlade kulan vägde på min Redding krutvåg 13 grains = 0,84 gram.
Tändhatten, var en ovanlig en – 2½mm’s diameter och med Berdan-tändning, d.v.s. två eldhål och ‘’städet’’ en del av hylsan.
Hylsans volym, var omkring 101 kubikmillimeter. Den innehöll ett konstigt krut, jag aldrig sett – såg ut som finmalet torrt gräs – betydligt mindre än en ‘’knivs-udd’’ som det heter inom kokkonsten…..
Jag försökte väga ‘’laddningen’’ på krutvågen – men den gav knappast utslag – som jag minns…kanske ett halvt ‘’grain’’ = 0,03 gram eller så.
Det sagt var den ingen leksak – utan ett verkligt skjutvapen. Som måste behandlas med samma respekt som alla skjutvapen förtjänar.
forts. följer
Varjag
Måste göra Per Andersson besviken. Den gode Franz Pfannl, syltade in sig med Tredje Riket - hans firma jobbade åt Herr Hitler
