att kola fartyg

[varjag]

Fler nyfikna frågor:

Hur mycket kol hade en båt med sig?
Hur långt kom man på det?
Hur lång tid räknade man för kolning?

Det kommer ett kapitel om just det - i Libau-Tsushimatråden snart, när ryssarna börjar ''bunkra på allvar...''

Haf thålamod.....mvh, Varjag

[Psilander]

Såg för första gången ett fartyg kola, live för nån vecka sedan. S/S Mariefred vid Stadshuskajen, de verkade köra nått paternosterverk kopplat till lastbilsflaket,

BILD

[varjag]

Markus Holst skrev:

Jag hoppas att varjag snart berättar härliga kolningsminnen.

Härliga sådana - tvivlar jag på existerar - varjagen har bara två Frång Kungliga Svenska Flottans stolhet -

HMS SVALAN (1881).jpg (36.86 KiB) Visad 4708 gånger

- byggd 1881 - och då och därmed - världens äldsta i tjänst varande örlogsfartyg.....!

Då sjömätningsfartyg, och koleldad, eldningen sköttes av en överårig högbåtsman - som inbjöd då och då, att lära ut
den där ''knixen på skyffeln'' - som spred kolen korrekt över fyren....Hon var på 140 ton med två pannor och kolbox
som höll....ungefär 15 ton (?) kol. Vi säsongens början - kolade vi i Värtan...minsann inga transportband där - det var
skottkärror - över en spång till däcket där varje tippades i eller nära luckan till kolboxen. Och skyfflades ner i hålet.
Likadant i andra ändan - man skyfflade kolen i skottkärran och rullade iväg.
Va jag minns höll vi på en hel dag med det - vad kan det varit i varje kärra - 60-70 kg kol......
Vi bunkrade..gissar - 100-120 kärror, sen fick det inte plats mera i kolboxen (rest kvar från förra året...)
Det var skititgt, men minns inget koldamm. Operationen upprepades vid slutet av säsongen - och det
var varjagens enda kolningsminnen - Prisad vare Herran!

SVALAN körde bara korta sträckor i Sthms och Nynäshamns skärgårdar, låg mest till ankars och funkade som
basfartyg för mätarbåtarna......och brände inte mycket kol -

mvh, Varjag

[Stighult]

Lite kuriosa om kol är att om det läggs i för höga högar. (har för mig 5 meter)
Så riskerar den att självantända, vilket innebär att den i bland lagrades på botten
i vissa hamnar. T.ex så ligger/låg det ett kollager på botten ute vid Värtan.
http://www.nyteknik.se/popular_teknik/k ... 238881.ece

[Donkeyman]

Jag jobbade ju ombord på skärgårdsbåtarna i Stockholm redan i mitten av 1960-talet och då var det fortfarande en del kolfyrade båtar i sving. Så sent som 1960 var det nog dussinet båtar bara i Stockholm. Själv var jag eldare på Mariefred och sedan maskinist på Blidösund så kolning har jag varit med om. Många gånger.

Fram till början på 1950-talet kolade man de här båtarna i huvudsak från pråm. Om ni ser på bilder så hade man kolluckor på bägge sidorna. En sådan båt som Blidösund har fortfarande kvar dem. Med styrbords lucka längre akterut än babords. Därför att man låg med styrbords sida till kaj och när pråmen gick in mellan två båtar så kolade man åt bägge hållen. Men man låg ju längre föröver på babords sida än på styrbords av naturliga skäl. Hur som helst, kolet östes upp i baskar (=korgar) som langades in genom luckan och så hällde man ned det i boxarna.

Tidvis kolade man från bil. Då bar man kolet i säck. Från mitten av 50-talet var detta den huvudsakliga metoden. På slutet av 60-talet hade kolhanteringen minskat så mycket att det bara var en kolbil kvar. Körd av bröderna Millberg. Vid Gasverket fanns kolsilorna där "kolbusarna" fyllde hektolitersäckar med kol från silon och ställde ombord i kolbilen. Säckarna vägde 70 kg och ställdes i två lag. Bilen hade inte några lemmar utan man bara säkrade lasten med tågvirke.

Så tog man säckarna på ryggen och bar ombord i båten. Ett fullt lass innebar 110 säckar. Dvs 55 säck per man. Första säcken kallades "slagpåse" och lades på tvären framför kolboxluckan. I däck fanns två runda luckor. Sedan dumpade man säck efter säck ovanpå slagpåsen och hällde ned kolet, varefter tomsäcken veks ihop och lades i en hög. När det inte rann ned i boxen längre måste båtens besättning rycka in med den stora kolslejsen som var ett grovt och speciellt utformat spett och så bända ned kolet så man fyllde boxen maximalt.

Jag jobbade själv på kolbilen som kolbärare en höstperiod. Men det var inte bara båtar som man kolade. Det var en hel del fastigheter som värmdes med koks och många kök som eldade entracit. Det var inte så tungt som man kan tro att bära 70kg-säckarna. Man tog dem ju direkt på ryggen från lastbilsflaket där de stod i rätt höjd. Tekniken gick ut på att ställa säcken på skulderbladen och så hålla den på raka armar. När man kom in i båten böjde man på knäna för att komma under takhöjden. Om man släppte ned säcken till svanken var det omöjligt att få upp den igen. Sådan bärning kallades "arschelbärning" och "kolbusarna" varnade för den. De sade att ta 10 säckar, sedan har du så ont i ryggen att du inte kan jobba längre den dagen.

Efter avslutad kolning spenderade rederiet en "kolbira" på både besättning och kolbusar. På den tiden var det inte någon som tyckte att en flasköl skulle avhålla från bilkörning. Det var bara en förfriskning.

För fullständighetens skull kan man också nämna att längre tillbaka kolade Mälarbåtarna från kolupplag på Söder Mälarstrand medan skärgårdsbåtarna i huvudsak använde pråm. Och Ångslupens båtar kolade ute på Djurgårdsvarvet där de hade natthamn.

[Markus Holst]

Sådan kolbärning, fast i detta fall koks, har jag beskådat som liten grabb då vår lilla förortsvilla värmdes av ev koks-spis i köket. Det var farligt omodernt på 60- och 70-talen, men så är jag uppvuxen. Nu när du skriver minns jag bilen med två våningar säckar, och jag minns hur gubbarna bar säckarna runt huset och tömde dem i koksskällan, en byggnad i cement som var gjuten i bergat jag är uppvuxen bredvid.

[Hans]

Följer med intresse tråden.

Från Wiki:

Fossila kol
Fossila kol är ett antal naturligen förekommande bergarter som har bildats i ekosystem i träsk där växtdelar räddades av vatten och lera från oxidation och nedbrytning. Av djurdelar anses däremot främst råolja ha bildats. Torv, i sig också ett bränsle, är ett förstadium till kol. Kol delas in i följande serie enligt hur långt växtmaterialet har omvandlats till kol. I serien ökar kolhalten och värmevärdet med stigande ålder, medan andelen flyktiga beståndsdelar minskar. Indelningen kan variera mellan olika länder.

Brunkol är ett yngre fossilt kol med lägre energivärde, som huvudsakligen har sitt ursprung från den geologiska perioden tertiär. Brunkol är en sedimentär bergart och används främst för energiproduktion.
Stenkol är ett äldre fossilt kol med högre energivärde, huvudsakligen med ursprung i den geologiska perioden karbon, som har fått sitt namn på grund av detta. Även stenkol är en sedimentär bergart och används förutom för energiproduktion även för tillverkning av koks.
Antracit är ett ovanligt hårt fossilt kol med högt energivärde. Antracit kan anses vara en metamorf bergart då det har utsatts för högt tryck och temperatur.
Övriga kol
Koks framställs genom upphettning av kol, så de flyktiga beståndsdelarna försvinner, och återstoden delvis smälter ihop.
Träkol framställs genom upphettning av trä i en syrefattig miljö.

Om jag fattar det hela rätt så är det huvudsakligen stenkol vi pratar om för båtarna? Från Stellans järnvägsminnenstråd så begriper jag att man kan använda i princip allt som brinner för att köra en ångmaskin men med t.ex. ved så kommer man inte långt på ett lass då volymen är så mycket större.

Nästa fråga, vatten? Kör man med vanligt saltvatten, färskvatten eller nödtorftigt avsaltat havsvatten, I Stockholmstrakten kanske inte en grej men i Medelhavet.

MVH

Hans

[Markus Holst]

Vad jag fattat om koks, så har man på något sätt utvunnit gas ur kolet, gas som väl bland annat användes i stadsnäten. Kvar är en porös pimpstensliknande restprodukt - koks.

EDIT wikipedia gav mig rätt:

Koks är den fasta återstoden efter pyrolys av fossilt kol, exempelvis stenkol. Vid pyrolys avgår kolets flyktiga beståndsdelar, såsom kolväten, koloxid och vätgas som kan användas som bränslen. Koks kan också användas som bränsle och består av en hög halt aska och kol. Koks kan även användas som reduktionsmedel i järnframställning.

Koks kom till användning under den industriella revolutionen, det användes till att driva fabriker och de tidiga lokomotiven.

[Per Andersson]

Nästa fråga, vatten? Kör man med vanligt saltvatten, färskvatten eller nödtorftigt avsaltat havsvatten, I Stockholmstrakten kanske inte en grej men i Medelhavet.

Saltvatten torde korrodera upp hela anläggningen på en kafferast.

[Battler]

Kvar är en porös pimpstensliknande restprodukt - koks.

Som arbetande på ett av Sveriges två koksverk, måste jag bara dra några meningar. I Sverige är kokstillverkningen knuten till stålindustrin, den används som bränsle i masugnarna, tillsammans med ett finmalet kolpulver. Koks är huvudprodukten, resten som gas, tjära, bensen och svavel är biprodukter.

Lite kuriosa om kol är att om det läggs i för höga högar. (har för mig 5 meter)
Så riskerar den att självantända, vilket innebär att den i bland lagrades på botten
i vissa hamnar. T.ex så ligger/låg det ett kollager på botten ute vid Värtan.

Det stämmer att det självantänder om man lagrar det utan kompaktering (tunga maskiner som trycker ihop det vid lossning). Det stämmer att kolet förvaras i vatten vid utskeppningshamnar, men vad jag vet så förvaras det i sötvatten i bassänger vid hamnområdet.

Min arbetsplats, fastbränslefabriken


Kollagret


På kollagret huserar skovelhjulsgrävare (kollagermaskiner)


En Volvo L220 pressar ut luften (syret) ur kolet vid lossning.

[Stighult]

Battler ser ut som SSAB Luleå? Jag pratar forntid även om det in på 90-talet fanns kollager i gruvhål och sjöar. Det här med saltvatten har jag ingen aning om. Tekniken att packa som tydligen används, är inte kolet nästan i pulverform då? Minns ett studiebesök på Hässelbyverket, forntid även det :)då visades brännare för kol som byggde på att kolet var i pulverform.
När kolet kom i större bitar gick det väl inte att komprimera och få bort syret?

[Donkeyman]

När det gäller att förvara så kallade "ångkol" under längre tid så är det ett problem. Lägger man bara kolet i en hög någonstans kommer det med tiden att "gasa av sig" som man sade. Det betyder i sin tur att kolet förringades, det brann inte lika bra och avgav sämre värme. Fast den proceduren tog flera år. Om man däremot lagrade kolet under vatten så behöll det sin kvalitet.

Annars varierade kolets kvalitet ganska rejält. Inte bara så att det var skillnad på ursprungslandet men även inom samma fyndighet var det skillnad. Fick man dåliga kol blev eldningen betydligt tyngre och mer arbetskrävande. Ibland gick det helt enkelt inte att hålla trycket utan man måste reducera effektuttaget. Gamla tiders eldare kunde berätta skräckhistorier om sekunda kol som supplerades i vissa hamnar. Att elda med "Den Tyska Fosterjorden" ansågs till exempel vara ett äventyr. Det var verkligen skillnad på kol och kol. Dåliga kol brann sämre och slaggade mycket mer.

Goda ångkol skulle vara blanka. Om man slog isär en kolbit med släggan skulle brottytorna blänka och påminna om kristall, fast svart. Om ytan var helt matt kunde eldaren vänta sig hårt arbete till dess ny bunkers togs in. Krossningen var också viktig. Var kolen stora fick man krossa dem med släggan för att få ned storleken till lagom bitar. Var de för finkrossade eller innehöll för mycket pulver blev det svårare att hålla draget uppe och de slaggade gärna mer.

Går vi tillbaka si så där 40- 50 år i tiden fanns det stora beredskapslager av ångkol runt om i landet. Och dessa låg under vatten. På 1980- och 90-talen fanns det firmor som köpte upp de här lagren, bärgade kolet och sålde det vidare men det ligger säkert fortfarande en hel del kol både här och där i insjöar och vikar.

Moderna tiders koleldning sker inte med skyffel. Då eldar man med kolpulver i brännare ungefär som när man eldar olja. En procedur som sker helt maskinellt.

[Markus Holst]

Hur länge var koleldade fartyg det vanliga? När började de anses omoderna? Finns det "hybrider" där ångpannor eldades med flytande bränsle?

[Battler]

Kol är konstigt nog en färskvara, vi på verket håller noga reda på åldern på de olika högarna - de äldre prioriteras när det gäller intag till fabriken. I vårat språkbruk heter det att kolet oxiderar i kontakt med syre.
Det händer att vi får båtlaster med något lastrum som läkt in havsvatten (stormar på ossianerna på vägen mot Luleå), och då räknas kolet som förorenat (havssalt har inget att göra i koksningsprocessen). Vid sådana tillfällen kommer representanter för rederiets försäkringsbolag och inspekterar (det förorenade kolet läggs i speciella högar) och uppgörelse görs med köparen av kolet.
Kolet som kommer till oss är i varierande storlek, allt från damm till knytnävsstora bitar, och det är klart att kol med mycke grov fraktion är svårare att kompaktera.
Stenkol finns i olka kvalitéer, vi använder koksande kol.
Det var en liten avikning från huvudfåran, åter till energikol och fartygspannor

[Donkeyman]

Hur länge var koleldade fartyg det vanliga? När började de anses omoderna? Finns det "hybrider" där ångpannor eldades med flytande bränsle?

Koleldningen dominerade fram till efter WW2. De ångfartyg som överlevde längst försågs med oljeeldning i stället. Att konvertera en panna från kol- till oljeeldnig är inte särdeles komplicerat. Den största installationen ligger i att bygga om kolboxar till oljetankar samt att installera pump-, fläkt- och värmesystem för oljan vid tjockoljedrift.

Jag skrev ju om skärgårdsbåtarna i tidigare inlägg. På tidigt 50-tal byggdes "Express II", "Norrskär", "Storskär" och "Saxaren" om till oljeeldning. Medan resten av ångbåtsflottan fortsatte med koleldning. Från 1965 var det dessa fyra som överlevde. Norrskär och Storskär går faktiskt än i dag. Fast nu har man en helt annan eldningsanläggning och kör på dieselolja i stället för tjockolja.

Samma var utvecklingen hos de andra ångbåtar som överlevde längst. Det man inte tänker på är att vi faktiskt hade en ganska omfattande ångbåtsdrift i Sverige ända in på 1970-talet. Till exempel gick det fortfarande ett antal bogserare, bland annat i timmerdragningen. Men det fanns också några fraktfartyg (Monarklinjen) och några passagerarfartyg.

Men det som konkurrerade ut ångdriften var givetvis dieselmotorn som ända från sin introdution inom sjöfarten i samband med WW1 hade tagit större och större andel av fartygen.

I andra länder levde ångdriften med koleldning kvar i stor skala längre. Speciellt inom järnvägen och bogserbåtarna. Ett land som Sydafrika hade ångdrift i stor skala ända in på 1990-talet. Men situationen var liknande i till exempel Kina, Indien, Polen och många andra länder. Avgörande var naturligtvis tillgången på billigt kol.