Minsvepning efter Andra Världskriget

[varjag]

Mot andra typer av minor - med ''fjärrtändning'' behövs andra grejor.

Dessa minor, med magnetisk- akustisk eller tryck - avfyrning, är alla bottenminor. Dom ligger på sjöbotten på grundare
vatten - sällan djupare än 30-35 meter och måste bringas detonera medelst magnetiska/akustiska eller tryck-impulser
för att oskadliggjöras.

Tyskarna, i denna tråden - använde flera olika apparaturer..........

Mot magnetminor:

Gegen Grundminen mit magnetischen Zündern das Kabel-Fern-Räumgerät, das Schleppspulgerät, das Hohlstab-Fern-Räumgerät

Kabel-Fern-Räum-Gerät och Schleppspulgerät - var anordningar liknande de engelska beskrivna här...

viewtopic.php?f=6&t=42284&start=45

Hohlstab-Fern-Räumgerät, var en vidlyftigare grej -

HFG.gif (43.37 KiB) Visad 6908 gånger

- som bogserades efter en TRÄ-minsvepare och avgav magnetiska impulser för att detonera minorna. Fanns en
tungviktare om 50 ton och en mindre ''sportmodell'' - som vägde cirka 7 ton.

Mot akustiska minor - användes en Bullerboj -

Gerauschboje GBT.JPG (7.32 KiB) Visad 6908 gånger

också bogserad och framkallade ljudeffekter liknande ett fartygs - för att bringa akustiska minor till detonation.

För Tryck-minor, som bara tyskarna använde under 2:a VK - och i liten mängd - vet jag inte att dom hade någon
svepningsapparatur, vilket var en av orsakerna till deras sparsamma användning.

För att komplicera minsvepningen för De Lede Fienden - kom man redan 1941 på - att kombinera magnet/akustisk
tändning. Dom minorna reagerade för bägge impulstyperna.
Men - det slutade inte där - minorna försågs med en ''steg-tändning''! Vid, säj 1:a - 2:a - 3:e impulsen - hände inget. Bara att minans stegmekanism - tog ett snäpp framåt....
Men vid den 4:e (eller 7:e eller 11:e, vad man nu ställt in..) - SMALL DET.
Orsaken, att förvilla fiendens minsvepare att ''kusten var klar'' - när den i själva verket inte var det.

Vi kommer i trådens fortsättning att höra mera om svårigheterna - att svepa just dessa stegmekanismer.

Varjag

[sveahk]

Apropå paravaner - här sjösätts just en tysk dylik...

otter.jpg

Hans K

[varjag]

Tack sveahk - för en finfin bild av en paravanutläggning!
Jag borde kanske tillägga att paravanvajerns längd också avgör ''sveprännans'' bredd. Ju bredare svep - ju bättre
''fiskechanser''. Med begränsning p.g.a. vattendjupet, då paravanen inte får slå i botten.
På djupt vatten - kunde M-Boote spela ut omkring 250 meter vajer på varje paravan (man använde oftast två - en på var sida)
Lättare svepare som Räumboote och KFK's - fick troligen nöja sig med 150-175 meter.

Varjag

[Der Löwe]

En liten kanske OT sidofråga. Kallas paravan Otter, dvs utter på tyska? Jag har för mig att min morfar använde sig av en ´"utter" för att hänga krokar och drag på vid fiske bakom roddbåt. Min undran är om det är samma ord?

http://sv.wikipedia.org/wiki/Utter_(fiskeredskap)

[varjag]

En liten kanske OT sidofråga. Kallas paravan Otter, dvs utter på tyska? Jag har för mig att min morfar använde sig av en ´"utter" för att hänga krokar och drag på vid fiske bakom roddbåt. Min undran är om det är samma ord?

http://sv.wikipedia.org/wiki/Utter_(fiskeredskap)

Japp - en -

Paravanen - är sorts ''utterbräda'' - med egen, men liten - flytkraft......

Har aldrig hört hört uttrycket ''Otter'' för en paravan på tyska - dom kallades Drache = Drake = flygetyg för barn och vuxna.

Paravanen - funkar ju lite som att flyga drake - fast under vatten.

Fast uttrycket ''Otter'' (som i utter-bräda - som flyter på ytan har relevans i sammanhanget)

Varjag

[varjag]

Tja, vid detta laget hoppas jag läsaren har fått en ''rambild'' av vad som hände.
Minsveparna töffar av och an, fram och tillbaka i Södra Östersjön, Nordsjön, Kattegatt, Norge och vid Frankrikes
Kanalkust. Dag efter dag - vecka efter vecka. Veckorna blir månader.....
27000 tusen man, varav 16000 utgör besättningar på fartyg - sliter enformigt med att svepa minor.
Vad dom andra 11000 mannarna som inte trampade däck - egentligen gjorde, är lite dunkelt. Men - det står helt klart
att ''minsveparhunden'' - hade en MYCKET STOR SVANS -

Alla fartygen var avväpnade, men i sunda förnuftets namn, hade en och annan M-Boot och R-Boot fått behålla en
20mm's Lv-pjäs. Den användes för att förinta de kontaktminor som flöt upp till ytan efter svepen.....

M-Boote i verksamhet.jpg (38.84 KiB) Visad 6770 gånger

Minorna - från säkert avstånd - beskjöts tills de detonerade - eller helt enkelt sjönk till havets botten.

Jag skrev ovan att politik, som inte hjälpte svepningsarbetet - tidigt kom med i spelet.
Samarbetet mellan Minenräumdivision 1 i Kiel - och ryssarna - gick snabbt på grund. MRD 1 var ansvarig för den nordtyska Östersjökusten och stod ''under överinseende'' av sovjetiska officerare. Ryssarna, då som nu - var inte lätta
att samarbeta med - dom politiska övertonerna vann snart över de rent praktiska problemen.
Om jag fattat rätt - vägrade MRD 1 - i sutet av 1945/början 1946 - att ens arbeta med ryssarna.

En orsak (det fanns flera), var kommunistiskt krypskytte mot hela minsveparorganisationen.

Den Hamburgska bolsjevikblaskan -

Hamburger Volkszeitung.jpg (47.88 KiB) Visad 6770 gånger

(startad 1918, förbjuden 1933 - nystartad med ryska pengar 1946)

- betraktade minsveparförbanden som oförbätterliga militarister eller Hiwi's som förpantat sig till Den Brittiska Imperialismen (HiWi = Hilfswillig = Wehrmachtslang för ryska överlöpare som langat ammuniton, rört om i kokvagnar och skott hästar m.m.)

The German Mine Sweeping Administration (GMSA) - var enligt den paranoida georgiern i Kreml - och naturligtvis
Hamburger Volkszeitung - General Montgomerys S.A. - eller Geheime Marine S.A.

Kommunistpropagandan, som redan då hade infört orden Revanschkrig och Revanschister i vokabuläret - förklarade att minsveparpersonalen var inget annat är den nygamla tyska Militarismens Förtrupper!

Exakt hur och när - den slutliga minsvepningen av östra Tysklands och Polens kuster genomfördes, förblir en av
sjöhistoriens ännu olösta gåtor.
Där, som överallt, blev många fartyg minsprängda efter maj 1945 - men nästan ingenting om detta - sipprade ut till
offentligheten.

Varjag

[Markus Holst]

Ändå måste båtar gått på minor ett bra tag efter krigsslutet. Vilket är senast kända händelse?

[varjag]

Ändå måste båtar gått på minor ett bra tag efter krigsslutet. Vilket är senast kända händelse?

I massvis!

Jag kommer att behandla den aspekten senare - men under de statistiskt ''räknade'' - tolv åren efter maj -45, alltså till slutet av 1957 - sänktes eller skadades MINST 513 fartyg av minor! Hundratals människor dog.

Den sista sänkningen jag känner till, var den lilla finska ångaren KORSO som gick ned väster om Cap Finisterre den
5:e november 1957 efter att ha stött på en drivande mina.....

Så ja - krigets legat hängde länge efteråt som Damokles Svärd över sjöfarten.

(drivande minor eller drivminor - var ankrade hornminor, som slitit sin ankarvajer - och bobbade omkring dit strömmar
och vindar förde dom. varjagen själv stod till rors i Västfjorden en eftermiddagsvakt - när jag fick syn på ett litet svart föremål i havet - fint om styrbords bog. Varskodde 2:a styrman - han tog bara en blick - ''Hårt babord'' skrek han!
Jag lade dikt babordsroder - och det svarta föremålet - passerade oss 100-150 meter om styrbord.
''Andren'' var gammal krigsseglare - och tog inga chanser!

Vad var det? Vet inte - såg ut som ngt presenningskapell med ett veck som stack upp över ytan......)

Varjag

[varjag]

Konventionell visdom påstår att omkring 1000 000 (en miljon) sjöminor lades under 2:a VK av alla deltagare.
Varav - enligt samma visdom, 600 000 kom på den nordeuropeiska lotten, Nordsjön, Biskaya, Kanalen, Norges & Danmarks kuster - och Östersjön.
(resterande 400 000 hamnade i Medelhavet eller Fjärran Östern)

Jag ställer mig tvivlande till dessa siffror. T.ex. tillskrivs England ha lagt 400 000 minor bara i Nordeuropa.
Det är en helt orimlig siffra tycker jag. Och negeras - av efterkrigstida brittiska som säger att:

Effectiveness during World War II

During World War II the RAF Home Command laid 48,158 mines during the entire war in enemy waters and these sank 545 merchant ships of 591,143 tons gross and 217 assorted warships of 147,264 tons displacement. Over 20,000 additional mines were laid by surface ships and submarines. The success of these additional mines is not broken out, but "Naval Weapons of World War Two" claims that British mines in total sank 1,050 Axis warships and merchant ships and damaged a further 540

- och eftersom den alldeles övervägande del av brittisk offensiv minering - gällde RAF och magnetminor fällda under en
fallskärm, har vi kommit ner på en mera hanterlig nivå.

De brittiska magnetminorna, var speciellt konstruerade för att passa in i bombschakten på RAF's bombplan - de första tillgängliga släpptes i slutet av 1941 - några hundratal (det var brist på dom...)

Här en liten samling - den rostiga t.h. är en engelsk ''A Mk I eller II'' - den vanligaste typen. Vägde 680 kg och hade en 340 kg's laddning. (de andra två är tyska - och har aldrig varit i saltvatten ☺)

Minorna fälldes 1941-1942 av Hampdenbombplan -

mangetmina lastas på en HP Hampden.jpg (85.96 KiB) Visad 6751 gånger

- som vardera kunde medföra en mina. 1942 skall man ha ''sått'' 9000 st (?)
Minflygningar, kallades av britterna för ''trädgårdsarbete''- då man ''sådde minorna'' . Dessa måste fällas från cirka 300 meters höjd, på grunt vatten (ned till ungef. 25 meter) där saltvattnet upplöste fallskärmens fästning så att den flöt iväg.Samtidigt armerades minan.

Dessa minor såddes över ett väldigt område. Från Bordeaux i väster till Danzig och Gotenhafen i öster. I Östersjön - först efter att Halifax och Lancasterflygplan blitiv tillgänliga för offensiva mineringar.

Minorna förseddes från 1942 med ''stegmekanism'' (se beskrivning ovan) och akustisk tändning - och det var just dessa
minor som blev den stora utmaningen för de tyska Minenräumdivisionerna.

En utmaning som de inte skulle komma att bemästra!

Den obegränsat utmätta tiden som medgavs i början av arbetet - kom att hårt nedskäras. Inte p.g.a. av man inte insåg nödvändigheten av hart när vilken tidsrymd som helst för ett fullgott och noggrant arbete.
Utan p.g.a. sovjetiska påtryckningar om ''dold tysk upprustning'' och liknande nonsens. För vilka britter och amerikaner
till slut kände sig tvingade ge efter.

Så man kan lugnt säga att om den efterkrigstida minsvepningen, blev mycket mindre än fullständig - så hade Moskva
mycket att skaffa med den saken.

Varjag

[varjag]

Den 15:e maj 1946, efter sisådär nio månaders minsvepande, var det dags för en första nedtrappning den tyska
Minsveparstyrkan.
Dels, skulle i den första fredsvårens solsken, en rad fartyg överlämnas till segrarmakterna som krigsbyte (vilket innefattade många minsvepare av olika typer och deras stödfartyg). Dels - hade verksamheten i Frankrike i stort sett avslutats och den i Norge skulle också komma att fullföljas inom några månader.
Vidare misstänker jag, att engelsmännen vid detta laget vaknat upp till att den tyska organisationen var onödigt stor,
tung och överbemannad. Samt - att resulteten, inte motsvarade förväntningarna.

Jag måste inflika här, att minsvepning inte kan göras i alla väder. Hög sjöhävning, dålig sikt, snöglopp och regn under vintern 1945-46 hade säkert hindrat arbetet och beskurit många arbetsveckor.

Först - avpolletterades 11000 mannar, mest ''den stora svansen'' med vilken Minenräumdienst dragits sedan sommaren 1945 och vilkas verkliga funktioner (utom att dra ransoner) jag ifrågasatte tidigare i tråden. Vilket naturligtvis framkallade mycket gny och tandagnisslan bland de berörda.
Inte att undra på - från att ha haft ''cushy billets'' (kuddbelagda kojer) i minsvepartjänsten - skickades dessa ut på nödens gator i nordtysklands hamnstäder, med bara en liten avgångspremie på fickan.

Sen fick dom nya uniformer. Kriegsmarine's som de stolt burit sedan kriget - gick till lumpinsamlingen - och nya engelska
-

britt battle-dress.jpg (7.31 KiB) Visad 6688 gånger

- utdelades till officerare & manskap. De tyska krigsdekorationer de tillåtits bära (trots hakkorsen!) till den tyska uniformen - förbjöds till den nya engelska. (Förbudet lär ofta ha överträtts )

Den ''nya reformerade'' Räumdienst såg ut så här:

MRDiv Schleswig Holstein
MRDiv Westdeutschland Cuxhaven
MRDiv Dänemark
MRDiv Norwegen
MRDiv Holland
MRDiv Amerikanische Enklave Breme
Die Personalstärken der Minenräumdivisionen betrugen:
Offiziere und Beamte Unteroffiziere u. Mannschaften
1. MRDiv Schleswig-Holstein 300 4000
2. MRDiv Westdeutschland Cuxhaven 360 4600
3. MRDiv Danmark 120 1900
4. MRDiv Norge 210 2800
5. MRDiv Holland 50 600
6. MRDiv Bremen 60 1000
Gesamt 1100 14900

Iallt 16000 man. (Den 1:a siffran ovan = officerare & tjänstemän, den 2:a underofficerare manskap)
Notera, att de viktigaste Divisionerna, 1:an och 2:an - Kiel/östersjön och Wilhelmshaven/Nordsjön - fortfarande hade den högsta numerären - 9260 man.
Lägg därtill nykomlingen - den 6:e MRD i Bremen med 1060 man.
Denna bestod av manskap tillbakadragna från Frankrike till 1:a & 2:a MRDiv - men tilldelade den amerikanska
enklaven i Bremen.

USA, vars ockupationszon låg i södra Tyskland, avskuren från havet - fick en egen enklav - i Bremen med hamn och omgivningar för att klara försörjningen av sina egna ockupationsstyrkor nere i söder.
Bremenborna jublade! Amerikanska ''Bremen-cigaretter'' blev oljan för svartabörshandeln i Tyskland -

Leicas för Lucky Strikes.jpg (149.96 KiB) Visad 6688 gånger

Till 6MRD's förtjusning slapp många av dess 1000-plus mannar den enformiga minsvepartjänsten......nehej, här behövdes tysk personal för att klargöra Det Amerikanska Krigsbytet!
Kryssaren PRINZ EUGEN, segelfartygen HORST WESSEL & LEO SCHLAGETER, jagare, ubåtar, minsvepare m.m. m.m.
Alla hade samlats i Bremen och det amerikanska Ymnighetshornet rann över.......

Varjag

[varjag]

Under resten av 1946 till slutet av 1947 malde sveparkvarnen i 19 månader vidare. Under alltmer bisarra protester
från moskvahållet. Men en - gnällnot från öster 1947 innehöll i alla fall ett stort korn av sanning.
Noten anklagade de tyska minsveparna ''för att mera syssla med fiske än minsvepning....''

Och det, var alldeles sant. En riklig biprodukt av mindetonationerna - var just detta:

Dynamitfiske i Kubik.jpg (77.72 KiB) Visad 6652 gånger

...väldiga mängder bedövad fisk med skadade simblåsor flöt till ytan. Det var bara att håva in fångsten.
Att den sedan hjälpte till fylla tomma tyska magar - torde vara obestridligt. Dom hade varit korkade annars!

Under 1947 ökade de sovjetiska protesterna stadigt, britterna föll till slut till föga och lovade att
Deutsche Minenräumdienstleitung- eller GM/SA - skulle avsluta sin verksamhet den 31:a december 1947.

Vilket också skedde. Styrkan upplöstes och personalen avskedades.

Men - inte helt. Alla utom ryssarna var helt klara över att svepningen dittills varit mycket ofullständig och att tiotusentals magnetminor fortfarande utgjorde ett svårt hot mot sjöfarten. Samt - att minsvepningen måste fortsättas, men lite mera i smyg och utan rysk insyn.
Så den brittiskledda men starkt reducerade svepardivisionen i Cuxhaven och den amerikanska i Bremen fortsatte
arbetet under hela 1948. Men därefter var det på gott och ont - slut med den tyska minsvepningen.

Här låter jag ett par tyska f.d. medlemmar av GM/SA komma till tals i en artikel i Der Spiegel No.2/1948.....


<<<<Der Spiegel 2/1948

‘’Uns kann es schliesslich egal sein…’’ (det bekymrar oss inte mera….)

10000-tons tankern ‘’Fort Lane’’ (existerade inte) i - för en gångs skull - den angivna och påstått
minfria leden genom Nordsjön. Annars är amerikanarna inte så noga och tar obekymrade kursen genom minfälten från Hitlers krig.
Prompt löper tankbåten trettio sjömil norr om Nordeney vid fyrskeppet P.2 – i den 2 sjömil breda
farleden på en mina. Och sjunker som 24:e fartyg sedan juli 1945 – i Nordsjöns djup.

I väntsalen i Hamburg-Altona sitter Kurt Klüwe och gör små svartabörsaffärer. Nån större begåvning
för jobbet har han inte. Men vad kan man göra? Ett jobb som boktryckare i Kiel gick i stöpet och i
Minsvepartjänsten behövs han inte längre. Inte ens de 1400 Mark i tjänstepremie för 28 månader
i Minenräumungsdienst har han fått ut då hans Wach-offizier ansåg att Kurt misskött sig.
Kurt Klüwe är en av dom sextontusen som på 770 båtar (sakfel) har svept minor efter kriget i
tyska, danska, holländska, belgiska, engelska (sakfel) och norska vatten. I mars 1947 blev 620 fartyg
upplagda och 4000 man avmönstrade.
Inte ens det var tillräckligt för Molotov – och före Londonkonferensen försäkrade britterna att
resten av ’’General Montgomerys S.A.’’ skulle upplösas före slutet av 1947.

Tolv R-Boote och 600 man har Tullgränsskyddet, fått behålla och i Navy House i St. Pauli i Hamburg
avslutar det stora Amiralitet de sista administrativa formaliteterna. Den sjöfarande personalen från
Dönitz Flotta, har intill sista man avskedats. Spärrbrytare och Minsvepare överlämnas till segrar-
makterna som Krigsskadestånd.

’’Det bekymrar oss inte – då det inte längre är våra fartyg som sjunker i Nordsjön’’ säger Heinz Assman....’’men vi hade gärna fortsatt svepa minor’’.
Assman som varit Kapitän zur See på TIRPITZ , har varit ställföreträdande för Chefen för den tyska minsvepartjänsten, Amiral Krauss.
För honom, fanns det fortfarande mycket arbete kvar att uträtta i Nordsjön....Royal Air Force har lagt
400 000 minor (sakfel) i Nordsjön.....’’inte flera än 1% har svepts de sista två åren’’!
Man hade kunnat sysselsätta Klüwe och Assman i 8-10 år innan dom resterande minorna alla hade detonerats....’’De tyska och engelska teknikernas djävulstyg med stegtändning – på en mina kan det kan krävas 34 impulser, på en annan 89 – innan det smäller’’ (överdrift – 4-8 steg var det vanliga)

Trots detta ville Molotov inte inse att svepningen måste fortsätta och engelsmännen hade hans protester upp i halsen, om den tyska minsvepningstjänsten i Nordsjön.
Naturligtvis kunde de heller inte lämna några som helst garantier för minfrihet – ens i de svepta
Farlederna.

’’För en acceptabel säkerhetskoefficient måste vi svepa i minst två-tre år till’’ - säger Assman.

Arton tyska fartyg med totalt tonnage om 15000 ton – har minsprängts och förlorats under sveparbetet. Ytterligare sex har svårt skadats.
277 tyska sjömän har dödats vid dessa olyckor. (andra uppgifter säger 10 fartyg & 348 döda)

Dom överlevande, slet den 1:a januari av sina GM/SA beteckningar från uniformerna och stod
’’i kläderna’’ med två ombyten underkläder & strumpor och ett par stövlar – på gatan! >>>>>

Så långt Der Spiegel och ett par tyska röster från den tiden

I Cuxhaven, finns faktiskt ett ''Denkmal'' - över minsveparnas insatser -

Minenräumdenkmal Cuxhaven.jpg (13.89 KiB) Visad 6652 gånger

- men det handlar inte BARA om efterkrigstiden

Varjag

[varjag]

Tja, nu kanske dags för en summering och lite facit......
Det var denna post från Tankspridd....

av Tankspridd ons jan 23, 2013 1:45 pm
Underbart Jag lade in en försynt förfrågan om detta redan i höstas . Hoppas tråden spinner vidare in på det hästjobb de tyska sjömännen utförde efter kriget när alla minor skulle röjas

- som fick mig att öppna denna tråd.

Av okända anledningar har efterkrigstidens tyska minsvepningar, fått en oförtjänt nimbus omkring sig och det är säkert den som föranledde Tankspridd's post......tyskar tvingas städa upp haven efter att ha förlorat kriget!
''Ett hästjobb'' - och liknande floskler, som att här skall minsann tyskarna få göra rent hus efter sig... appellerade till den allmänna opinionen under efterkrigsåren.

svepkillar i jobbet.jpg (30.13 KiB) Visad 6624 gånger

Verkligheten - blev en helt annan. Dom ''städade INTE upp'' - dom fuskade sig igenom uppgiften enligt Minsta Motståndets Lag!
I jämförelse med sina olycksbröder i armé och flygvapen, som satt i fångläger - åtnjöt minsveparpersonalen furstliga villkor. Med löner, jobb som dom kände - och som jag påpekat tidigare rikliga mat-tobaks- och schnappsransoner. Saker som de flesta tyskar bara kunde drömma om 1945.

Men trots det, blev Hästjobbet ett Fuskjobb från början till slut.
Bortsett från insatserna i Holland, Belgien, Frankrike, Norge & Danmark - varifrån inga, mig kända siffror publicerats - koncentrerades den stora delen av den tyska minsvepningen till de egna hamnarna och vattnen i Östersjön och Nordsjön.
Både materiellt och vad beträffar personalantalet. Och det är därifrån den enda pålitliga statistiken finns.

Fram till den 31/12 1947 hade tyskarna i egna vatten, alltså Nordsjön och Östersjön (men bara lite bortom den
sovjetiska zongränsen) svept 20 800 kvadratkilometer! Därav 19300 i Nordsjön och 1500 i Östersjön.

Det - låter ju oerhört imponerande.
MEN - antalet svepta/oskadliggjorda minor är det sannerligen inte......

Fram till nyårsaftonen 1947 - hade 2721 minor oskadliggjorts.

Efter 2½ års minsvepande med i snitt minst 200 svepfartyg i arbete hade dom BARA knäckt 2721 minor!!!
Och det i världens minrikaste vatten någonsin !?

Minsveparberget, efter födslovåndor och krystvärkar i Trettio månader hade fött - en mus.......

Men håll andan - det blir Bättre!

Majoriteten av de oskadliggjorda minorna var - kontakt minor..... Som dom fiskat upp med paravansvep.

Det fanns i dom vattnen, nästan bara - tyska kontaktminor som lagts 1939-41 (och ett fåtal engelska).
Minenräumdienstleitung, svepte helt enkelt sina egna kontaktminor. Vilket var skitenkelt - dom visste ju var dom
fanns!

die alten Hasen.jpg (13.74 KiB) Visad 6624 gånger

- i Amiral Dönitz flotta - var bättre Mästermyglare - än Minsvepare

27000 man i 319 dagar - och - 16000 i 595 dagar - ger 18 133 000 dagsverken, ger 6664 dagsverken för varje mina...

Det var inget hästjobb, det var ett fuskjobb. Dom drog britterna vid näsan - och, kom undan med det

Det fanns fortfarande minst 45000 osvepta magnetminor kvar i havet - aber uns kann dass schliesslich egal sein!

Varjag

[varjag]

Jag utlovade ovan - även en post om detta.......

av Markus Holst tor feb 21, 2013 11:24 pm

Ändå måste båtar gått på minor ett bra tag efter krigsslutet.........

- och jag svarade kort - ''I Massvis!''

Som jag beskrivit i tråden, var minfaran på intet sätt förbi med Fredsutbrottet. Tvärtom - när alltmera sjöfart kom igång
under 1946 och tog fart under 1947, skördade osvepta minor hundratals fartyg. De ''minfria farlederna'' jag skrivit om var långt ifrån ordentligt svepta, speciellt vad gällde magnetminor. Varav de allra flesta låg kvar där de lagts. Dessutom tog det tid att få sjökort tryckta som utvisade svepta farleder - i början tycks sjöfarande bara ha dragit blyertslinjer på existerande sjökort - som ''ryktesvis var minfria''

De tätast minerade haven - var Nordsjön, Engelska Kanalen, de Danska öarna och västra Östersjön. Vilket också speglas
i förlusterna i dessa.
Jag postar nedan tabeller över sänkta och skadade fartyg, med datum/tonnage/plats/position - vari framgår förlustdominansen just i dessa vatten. För den som orkar analysera tabellerna - är det ganska uppenbart vilka skepp som blev offer för magnetminor - respektive s.k. drivminor. Alltså ankrade kontaktminor som slitit från sina ankaren - och
drev fritt omkring. I norra Biskayabukten och Engelska kanalens västra del, skördade drivminor många offer.
Bland de danska öarna speciellt - blev engelska magnetminor många fartygs öde då de grunda vattnen och täta danska lokaltrafiken inbjöd till katastrofer.

Ett - speciellt tragiskt danskt öde var DFDS'rederiets lilla passagerarångare s/s KJØBENHAVN som den 11:e juni 1948
minsprängdes på resa Köpenhamn - Aalborg - ganska nära destinationen. Ombord fanns 350 passagerare och en besättning av 52 män och kvinnor. Hon fick snabbt styrbords slagsida, bara ett par av hennes livbåtar kunde sjösättas....

ss Kjobenhavn 1948.jpg (17.8 KiB) Visad 6543 gånger

Av rena turen - fanns DFDS's s/s FRIGGA alldeles i närheten, uppfattade KJØBENHAVN's nödsignaler - och lyckades rädda
216 passagerare och 45 av besättningen. Men - 141 personer drunknade ☻
(Farleden fartyget följt på resan hade ''minsvepts'' - och ansågs fullständigt säker, när detta hände )

Här -

Tabell över minsprägningar efterkrigstiden 1945 – 1957 i Nordsjön, Engelska Kanalen, Biskaya,
Norge, Island, Danska öarna, Östersjön och Medelhavet

1945 - 91 fartyg 250582 GRT (varav 7 svenska)
1946 - 119 fartyg 238620 GRT (varav 2 svenska)
1947 - 94 fartyg (varav 10 svenska)
1948 - 52 fartyg (varav 8 svenska)
1949 - 50 fartyg (varav 2 svenska)
1950 - 38 fartyg (varav 2 svenska)
1951 - 13 fartyg ( varav 1 svenskt)
1952 - 13 fartyg (varav 1 svenskt)
1953 - 7 fartyg (inget svenskt)
1954 - 11 fartyg (varav 1 svenskt)
1955 - 9 fartyg (varav 1 svenskt)
1956 - 3 fartyg (inget svenskt)
1957 - 6 fartyg (inget svenskt)

Jag har bara brytt mig om addera tonnaget för 1945 och 1946. De verkligt intresserade, kan göra övningen med ledning av statistiken nedanför -

En bra indikation om minfarans grader i olika vatten, för åren 1945 och 1946 är lokaliseringen
av var dessa inträffade:

1945: Nordsjön/Biskaya/Eng. Kanalen 37
Östersjön/Danska öarna 25
Medelhavet 23
(de felande fem – inträffade i Svarta Havet)


1946: Nordsjön/Biskaya/Eng. Kanalen 46
Östersjön/Danska öarna 49
Medelhavet 23

(det felande – i Svarta Havet)

Bland de 40 svenska fartyg som sänktes eller skadades, kan nämnas Malmrosrederiernas m/t FALSTERBOHUS -

http://kommandobryggan.se/malmros/falster.htm

som skadades vid Hallands Väderö 1948. Samt Sveabolagets nästan nya s/s BERKEL

http://www.kommandobryggan.se/svealast/berkel.htm

- skadad i Fehmern Bält 1955 - och Johnsonlinjens -

amazonas.jpg (40.04 KiB) Visad 6543 gånger

- skadad utanför Jyllands kust den 16:e juni 1948.

Ett stort antal av minoffren under de första 4-5 efterkrigsåren, bör ej heller förglömmas...det var mindre eller små
fiskefartyg med några få mannars besättning. Behöver jag tillägga - att det sällan fanns några överlevande -

Det fasansfullaste av alla minkrigets offer efter 1945 - är en nästan okänd minsprängning med sänkning av s/s KIANGYA!

ss KIANGYA.jpg (14.6 KiB) Visad 6543 gånger

Gick på en magnetmina (amerikansk?) - utanför Whampoa i Kina den 4:e december 1948.
Ett 2000-tons fartyg som ''enligt kinesiska föreskrifter'' - kunde ta 1186 passagerare. Men - detta var Kina 1948...
- hundratusentals människor flydde desperat från den annalkande Röda Kommunistfloden - och KIANGYA var fullpackad av - ingen vet hur många. Som föredrog en oviss framtid i Taiwan framför Mao-tse-Tung's röda skräckvälde.

Som vanligt, när det gällde fjärran katastrofer då - vet ingen hur många som räddades. Eller drunknade.
Men de räddades antal uppskattas till 700-1000?
De drunknades - till 2700 - 3920

Och här, slutligen nåt för kalenderbitare - tysk statistik för mineringsförluster i Europeiska farvatten 1945 - 1957

http://www.wlb-stuttgart.de/seekrieg/mi ... rluste.htm

Varjag

[Tobbe Nukem]

Jag vet att jag skriver sällan/aldrig här, men tack för en intressant post varjag!
Jag älskar dina trådar, nuff said.

En fråga åt en som kan ha koll, hur var det med tyska magnetmineringar på kusten till Festung Europa? Klarade Allierade minsvepare att få det mesta? Tappades fartyg/landstigningsfartyg överlag åt minor? Om inte, varför minerades inte Normandiska kusten mera effektivt? (Förutom dom mineringar som fanns före stranden?)

[varjag]

En fråga åt en som kan ha koll, hur var det med tyska magnetmineringar på kusten till Festung Europa? Klarade Allierade minsvepare att få det mesta? Tappades fartyg/landstigningsfartyg överlag åt minor? Om inte, varför minerades inte Normandiska kusten mera effektivt? (Förutom dom mineringar som fanns före stranden?)

Tack Tobbe Nukem för de vänliga orden.

Jag är inte väl bevandrad i de allierades minförluster under invasionen 1944. Men ja - dom måste ha haft förluster speciellt bland landstigningsfartygen. Går nog att ''googla fram'' för den intresserade.

Men något om den massiva minsvepningsorganisationen finns här....

http://www.minwara.org/Mine_Lines/ML_2001_02.pdf
(scroll down till ''In Stride - Big Time'' ............)

Från skymningen den 5:e juni - till gryningen den 6:e gick 306 minsvepare ''först'' mot stränderna. Uppgiften var att
svepa NIO ''kanaler'' från samlingsmrådet vid Isle of Wight - till cirka 1 km från invasionssektorerna.
Orderna var tuffa....''röjningen skall fortsättas OAVSETT fientliga åtgärder eller förluster!
Inget fartyg får tillåtas sjunka i minkanalen!''

De första insatserna av de nya tyska Tryck-minorna (Auster-Minen = Ostronminor) gjordes där men exakt var - vet jag inte. Dom lär ha varit svåra att koncentrera i täta minfält, då man befarade att tryckvågen från en mina - skulle detonera
närliggande enligt principen ''falleri-fallera-falleralla''

Myclet av den allierade svepkapaciteten - efter landningarna, gällde att svepa hamnar och hamninlopp för den nödvändiga
tillförseln efteråt.
Många minsvepare måste ha gått åt - men precis hur många & under vilka omständigheter - vet jag inte.

mvh, Varjag