Tack Hans för dom orden - och draghjälp till mig och Hejdukarna
Medan speciellt tyska ubåtar från 2:a VK har fått mycken publicitet är det inte fallet med de japanska. Så kanske några rader om de senare här vore på plats om några båtar som redan gästspelat i denna tråd.
Japanerna var ytterst kreativa i att bygga ubåtar. Dom hade flera olika typer – än någon annan marin. Japan hade världens största ubåtar, Sen-Tokutypen (I-400 klassen med 6670 ton). Och –
världens minsta – enmanstorpeden Kaiten, ett självmordsvapen.
Dom hade också världens snabbaste – KD-typerna presterade 23½ knop på ytan, de små
Ko-kyotaki miniubåtarna kunde spurta med 19 knop – under vatten!
Dom hade världens ’’mest långbenta’’ ubåtar – med fenomenala räckvidder. Flera av
I-klasserna klarade mera än 20 000 sjömil på en tankning, Sen-Toku omkring 37500 sjömil.
Det – är runt 70 000 kilometer – eller nära två ggr runt Jorden!
Japans tidiga ubåtshistoria är ointressant, den följde i stort sett tidiga engelska och amerikanska
skolor. Först på 20-talet började Japan bygga egna stora oceangående båtar i likhet med vad som gjordes i England, Frankrike och USA. Med den skillnaden att alla dessa tre – kasserade idén med mycket stora ubåtar redan före 1939.
Japan - gjorde det inte.
Orsaken var naturligtvis de kollossala avstånden i Stilla Havet, som fixerade det japanska
tänkandet kring stora ’’U-kryssare’’. Bland efterkrigsbytet som studerades av de japanska teknikerna
fanns den tyska U-Kreuzer U 139 som speciellt fångade deras intresse –
- U-139 class German submarine.jpg (39.11 KiB) Visad 2232 gånger
så när Japans J1-Typ byggdes i fyra exemplar mellan 1926-1929 (I-1,2,3 och 4) var det ingen tvekan
om varifrån inspirationen kommit. [I-beteckningen stod helt enkelt för Oceangående Patrullubåt]
J1 typen hade deplacement om 2135/2791 ton (Yt- och U-läge). Hade 8 torpedtuber och 2 stycken
12-centimeters däckskanoner. Dom framdrevs av tyska MAN-dieselmotorer som gav dom en fart på
ytan av 18 knop och fulltankade kunde dom köra 24000 sjömil ( 44480 km) i tio knops fart.
Proviantförråden var dimensionerade för att kunna hålla dom till sjöss i 60 dygn.
En snabb jämförelse här, med tre andra samtida giganter:
Engelska X-1 (1925) 3050/3600 ton – 18700 sjömil
http://en.wikipedia.org/wiki/HMS_X1
Franska SURCOUF (1929) 3252/4304 ton – 10 000 sjömil
http://en.wikipedia.org/wiki/French_sub ... uf_(N_N_3)
Amerikanska ARGONAUT (1928) 2710/4164 ton – 18000 sjömil
http://en.wikipedia.org/wiki/USS_Argonaut_(SM-1)
X-1 befanns ’’olämplig’’ och skrotades 1936. SURCOUF visste ingen vad man skulle göra med – den
den var också olämplig till nästan allting. Kolliderade med en lastbåt i Karibiska Sjön 1942 och gick under med man och allt. ARGONAUT, US Navy’s enda minubåt, byggdes om till transport ditto 1942.
Sen – var japanerna herrar på täppan med stora ubåtar.
Nästa typ J1M – varav en båt, I-5 byggdes 1932 var i stort sett samma om J1-typen en däckskanon
offrades för ett flygplan. Hangararrangemanget – delat i två tuber på sidorna, akter om tornet, torde
ha slagit rekord ifråga om opraktiskhet. Olika delar av flygplanet – förvarades i var sin tub och
sammansättning/demontering – lär ha varit en mardröm.
Typ J2 som följde, igen - en båt byggd 1935 (I-6) fick en vettigare hangar akter om tornet med, i alla
fall hela flygplanet ’’i samma burk’’ och en aning grövre kanon – 12,7cm.
Den följdes av Typ J3, två båtar, I-7 och I-8 byggda 1937-1938 som lånade mera av KD-typerna än sina företrädare. Hangaren tycks igen ha varit delad – på vardera sidan om tornet....vet inte mera.
Kanonen växte till en 14-centimeters kryssarkanon. Ordentliga riktmedel för ett så grovt vapen fanns knappast plats för på en ubåt. Och – u/v deplacementet var nu uppe i 3583 ton.
Sist följde av dessa, Typ A1, tre båtar, I-9, 10 och 11 – byggda 1940-42. 14-centimeterskanonen behölls men fick flytta till akterdäcket och hangaren med flygplan och katapult återfanns för om
tornet. Deplacementet under vatten – gick med dessa över 4000 ton.....
Mätt med vilka mått som helst, var dessa stora ubåtar. Med de fördelar av aktionsradie och tung beväpning som relaterats ovan.
Men – stora ubåtar, hade också nackdelar som fienden skulle utnyttja.
Redan deras storlek – gjorde dom långsamma och svårmanövrerade i trängda lägen. Den imposanta övervattensvolymen tog lång tid att komma under vattenytan när det var bråttom att dyka – och när
de väl dykt var de väldiga skroven inte lätta att trimma i U-läge. Talrika – men bullriga trimpumpar
fanns det gott om – vid gång på ’’periskopdjup’’ – d.v.s. just under ytan krävdes tydligen konstant
finlirande med trimpumparna för att bibehålla korrekt djup. En annan svaghet var de grova däckskanonerna. Ammunitionen var för tung för att ’’handlangas’’ upp på väderdäcket. Istället
fanns det en enkel ammunitionshiss av ’’hink-typ’’ på ett pater-nosterverk som hissade granaterna nerifrån magasinet upp till pjäsen. Men – denna krävde ett extra hål i tryckskrovet som tydligen tog tid att riggas upp – och lika länge att avriggas för stängning av luckan i tryckskrovet. Vilket inte hjälpte vid ’’kraschdykning’’ om kanonen använts.
Slutligen, var också de voluminösa flygplanshangarerna – som inte vare en del av tryckskrovet, utan
en luftfylld ’’bubbla’’ utanpå – känsliga för sjunkbomber. Om – hangaren skulle flöda – var ubåtens
öde avgjort. Den sjönk helt enkelt......
De japanska ubåtarnas otroliga aktionsradie och deras angrepp på USA’s västkust i december 1941 framkallade naturligtvis vilda spekulationer i den amerikanska pressen......
http://the-wanderling.com/submarines.html
’’de japanska ubåtarna har hemliga baser i Sydamerika.....byggda före kriget. I åratal har
japanska fiskebåtar med cementlast
angjort punkter där – och byggt hemliga gömställen!
Det har kungjorts att gemensamma undersökningar av amerikanska och mexikanska patruller skall genomsöka södra Kalifornien och Mexikos kuster.....’’
Varjag
