Ex Oblivione

[Ermengarde]

H.P. Lovecraft - Ex Oblivione


När de sista dagarna var inne för mig och tillvarons motbjudande vardagligheter började driva mig
till vansinne likt de små vattendroppar som torterare oavbrutet låter falla på en punkt på offrets kropp,
älskade jag sömnens fridfulla tillflykt. I mina drömmar fann jag litet av den skönhet som jag fåfängt sökt i livet,
och vandrade genom gamla trädgårdar och förtrollade skogar.


En gång när vinden var mild och väldoftande hörde jag södern kalla, och seglade ändlöst och lojt under främmande stjärnor.
En gång när det lätta regnet föll gled jag i en slup på en mörk flod under jordens yta tills jag nådde en annan värld i purpurfärgad
skymning, skimrande träd och odödliga rosor.


Och en gång vandrade jag genom en gyllene dalgång som ledde till skugglika dungar och ruiner som slutade vid en mäktig mur
som var grön av urgammal växtlighet och genomstungen med en liten port av brons.
Många gånger vandrade jag genom denna dal, och allt längre stund dröjde jag i det spöklika halvljuset där de jättelika
träden slingrade sig groteskt och den grå marken sträckte sig fuktig från stam till stam och ibland
blottade begravda tempels mögelfläckade stenar.
Och ständigt var målet för min färd den mäktiga överväxta muren med dess lilla bronsport.


När de vakna dagarna efter en tid blev allt mindre uthärdliga på grund av deras gråhet och uniformitet,
drev jag ofta i opiesömn genom dalgången och de skuggiga dungarna och undrade hur jag skulle kunna stanna i dem för evigt,
så jag inte mer behövde kräla tillbaka till en värld av leda utan intressen och nya färger.
Och när jag betraktade den lilla porten kände jag att bortom den fanns ett drömland från vilket det inte fanns någon återvändo
när man en gång stigit in där.


Så varje natt försökte jag i sömnen hitta den dolda låsregeln i porten i den överväxta muren, fast den var ytterst väl dold.
Och jag intalade mig att riket på andra sidan muren inte bara var mer permanent utan också vackrare och mer lysande.


Sedan fann jag en natt i drömstaden Zakarion en gulnad papyrusrulle fylld av tankar nedtecknade av drömmens vise
som i forna tider levt i denna stad och varit alltför kloka för att någonsin födas i den vakna världen.
Där fanns nedtecknade många ting rörande drömmens värld, och bland dem fanns en berättelse om en gyllene dalgång
och en helgad dunge med tempel och en hög mur genomstungen av en liten bronsport. När jag såg denna berättelse
visste jag att den handlade om platser som jag hade besökt, och jag läste därför länge i den gulnade skriften.


En del av drömmens vise skrev ljuvligt om underverken bortom porten, men andra berättade om fasa och besvikelse.
Jag visste inte vilka jag skulle tro, ändå längtade jag allt mer efter att för evigt få stiga ut i det okända landet;
för tvekan och hemlighetsfullhet är de största av lockelser, och ingen fasa kan vara mer ohygglig än vardagslivet dagliga tortyr.
Så när jag läste om drogen som kunde låsa upp porten och föra mig igenom den, bestämde jag mig för att ta den nästa
gång jag vaknade.


I går natt svalde jag drogen och drev drömmande in i den gyllene dalen och genom de skuggiga dungarna;
och när jag denna gång kom till den urgamla muren såg jag att den lilla bronsporten stod öppen.
Genom den strömmade ett ljusskimmer som spöklikt föll över de förvridna träden och de begravda templens krön,
och jag drev sjungande vidare, fylld av förväntningar på ljuvligheterna i det land som jag aldrig skulle återkomma ifrån.


Men när porten öppnades på vid gavel och drogens och drömmens magi förde mig in genom öppningen förstod
jag att alla syner och all ljuvlighet var till ända; för i detta nya rike fanns varken land eller hav,
bara den folktomma och oändliga rymdens vita tomhet. Så lyckligare än jag någonsin hoppats bli upplöstes jag
återigen i den ursprungliga totala, kristallklara tanketomhet och glömska från vilken demonen Liv hade kallat mig för
en kort och glädjelös timme.


Ursprunglig engelsk text finns här:
http://www.gizmology.net/lovecraft/works/exoblivio.pdf