Edward Blom och historiska idoler

[rmpj74]

Edward Blom skriver i torsdagens SvD en kolumn med rubriken "Vi måste sluta hylla historiens krigsherrar" där han med anledning av kriget i Ukraina argumenterar för att vi måste sluta acceptera hyllandet av gamla krigarkungar o.dyl. eftersom "det man hyllar i historien har man också lättare att acceptera i samtiden".

En viss poäng tycker jag nog att han har, men jag tvivlar på att sambandet är helt enkelt och har svårt att tro honom då han skriver att "många historieentusiaster har en idol som Napoleon, Caesar eller Alexander 'den store'". För är det inte snarare så att många historieentusiaster är intresserade av dessa personer, och att det är en förbaskat stor skillnad gentemot att ha någon av dem som idol?

Så, någon annan som har åsikter om det Blom skriver?

(Texten ligger bakom betalvägg, men chansen är god att ditt lokala bibliotek har en tjänst som heter Pressreader där du kan läsa SvD gratis hur mycket du vill - liksom för övrigt även en handfull internationella historietidskrifter.)

[Markus Holst]

Känt fenomen. Den som är intresserad av tredje riket hängs ofta ut som nazist, och så vidare. Du har rätt inatt de historiskt intresserade är intresserade av dessa personer ytan att hylla dem men så har vi ju "den okunniga massan" där ju mången hyllar GIIA och/eller KXII. Kanske har 11 november-rörelsen lugnat ner sig igen, det vet jag inte.

Jag minns ett skinhead som skulle vara med och fira GIIA den 6 november och blev intervjuad om vad han visste om kungen. Det han visste var att han dog 6 november 1632. Sedan var det slut.

[loop]

Om man nu ska hylla en svensk kung så är Karl 11 den som gäller.
Om han bara fått några år till på sig så kanske han lyckats avskaffa livegenskapen i Östersjöprovinserna och övriga problem där. Då hade vi haft en annan värld.

[Stefan Lundgren]

För mig känns det lite avlägset att hylla avlidna personer, speciellt de som levde mer än 500 år sedan. Som Siriusanhängare kan man alltid hylla ”Fiskarn” Erixon som själv spelade bandy i klubben och sedan blev lagledare/tränare i drygt 30 år och han själv gick bort 1977. Jag har alltid haft svårt att hylla personer för det som de gjorde och kan förstås ta upp massor med personliga exemplen. Sedan kan man alltid rangordna kungar efter sina egna kategorier, men jag är försiktig med att göra det.

Stefan

[sonderling]

Jag hade en period på 90-talet, när jag läste böcker om karl den 12:de (och har några olästa som karolinerna som jag sparar till pension.)
Jag fick ett annat mer positivt intryck av honom och undrar om han egentligen är missförstådd av alla sidor.

Sonderling

[Markus Holst]

För mig känns det lite avlägset att hylla avlidna personer, speciellt de som levde mer än 500 år sedan. Som Siriusanhängare kan man alltid hylla ”Fiskarn” Erixon som själv spelade bandy i klubben och sedan blev lagledare/tränare i drygt 30 år och han själv gick bort 1977. Jag har alltid haft svårt att hylla personer för det som de gjorde och kan förstås ta upp massor med personliga exemplen. Sedan kan man alltid rangordna kungar efter sina egna kategorier, men jag är försiktig med att göra det.

Stefan

Hyllandet är för de levande, inte för den döde. Det är för vår skull vi pratar gott om farfar när han är död. Man kan ju också hylla den dödes gärningar och där finns väl ingen gräns för hur död någon skall vara för det.

Däremot måste vi komma ihåg att vi ser det förgångna i ljuset av vår egen diskurs varför en persons gärningar kan påverka olika personer på olika sätt.

[Stefan Lundgren]

Markus Holst skrev

Hyllandet är för de levande, inte för den döde. Det är för vår skull vi pratar gott om farfar när han är död. Man kan ju också hylla den dödes gärningar och där finns väl ingen gräns för hur död någon skall vara för det.

Det håller jag med om och kan även skriva att ser upp till dem som har ”bra resultat” för att höja den egna kvaliteten. Skall man hylla en död eller höja den dödes kvalitet så skall man beakta vad den döde gjorde under sin levnadstid som var bra. Julius Caesar, Napoleon och Alexander den Store som nämndes i det ursprungliga meddelandet är ju exemplen på att de var kända och har blivit filmatiserade i alla möjliga skepnader.

——————-

Själv har jag aldrig varit en stor idolsdyrkare eller autografjägare förutom som jag skrev tidigare att jag har haft personer med god kvalitet för att höja det egna kvalitetstänktandet. Men kan ta exemplen från favoritlaget Liverpool. Mellan 1985-ungefär slutet på 1980-talet så trycktes ”A complete record”-serien om många ligaklubbar och i de första versionerna så innehåller böckerna drygt 100-150 spelare som anses vara klubbens största legender. Jag anses som de flesta Liverpool-anhängare att t ex Kenny Dalglish, Steven Gerrard och Ian Rush har varit stora i klubbens historia liksom spelare som var med tidigare som t ex Jack Cox (yttern som var med i klubbens första två ligatitlar 1901 och 1906), Dick Forshaw var inte så länge i klubben, men var den enda som spelade i samtliga 84 ligamatcherna när klubben vann ligan 1922 o 1923 och Billy Liddell som kallades för Mr Liverpool trots att han vann ligan med klubben 1947 och sedan avslutade karriären när Liverpool spelade i den andradivisionen mellan 1954-62.

Själv har jag läst historia på universitetet i hemstaden Uppsala och där lärde man sig att skriftliga källor som gäller, ingen citering till döda personer om det inte finns någon förankring i det och man skall inte vara så subjektiv att man tycker att det var någonting fel i exempelvis vad som hände under 1930-talet förutom om det stod någonting om detta.

Stefan

[Markus Holst]

För mig som oförstående inför tävlings-sporter är idrottare helt ointressanta. De tillför inget, mer än möjligen underhållning, till samhället. De idrottar för sin egen skull, inte för andras, så vad som finns att hylla förstår jag inte. Fast nu drar vi nog diskussionen åt ett galet håll.

[a81]

Jag hade en period på 90-talet, när jag läste böcker om karl den 12:de (och har några olästa som karolinerna som jag sparar till pension.)
Jag fick ett annat mer positivt intryck av honom och undrar om han egentligen är missförstådd av alla sidor.

Sonderling

Vet inte om jag håller med Edward Blom, men problemet är väl att vissa kungar har ett för gott eftermäle, som "kulturkungen" Gustav III, medan andra har ett för dåligt eftermäle som "krigarkungen" Karl XII. I verkligheten ägnade sig Gustav III åt statskupper, krig på falsk grund, etc., medan Karl XII försökte avvärja angrepp från främmande makter. Jag menar inte att Karl XII var en speciellt bra kung, men jag tror att han döms lite för hårt för att han förlorade kriget och kanske även för att han hade en något autistisk personlighet:

https://sverigesradio.se/artikel/155087

Karl XII påminde nog lite personlighetsmässigt om Putin, jämför:

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/pent ... -aspergers

Däremot tror jag att Karl XII hade något högre moral och var mindre av "maffiaboss".

[Blixten]

Jag tycker att det var så underbart när Magdalena Andersson (var det väl?) var i Ukraina och passade på att överlämna en gåva. Jag hade förväntat mig att det skulle vara något i stil med FN-stadgan broderat på ekologisk björkfaner, utfört av lesbiska indiankvinnor (och alltihop inlindat i en Pride-flagga) men istället var det ett brev från Kalle Dussin till de tappra ukrainarna.

Jag tror att Blom kan säga vad han vill men när man anar ljudet av kosackernas hovar, då är det minnet av krigande i fornstora dar som svensken, den brunsåsuppfödde sossen, vill se sitt land trona på.

[rmpj74]

Jag tror att Blom kan säga vad han vill men när man anar ljudet av kosackernas hovar, då är det minnet av krigande i fornstora dar som svensken, den brunsåsuppfödde sossen, vill se sitt land trona på.

Jag antar att du har en poäng i det att olika historiska personer tjänar olika bra som förebilder i olika tider.

Om man nu absolut ska ha några förebilder...

[rmpj74]

För mig som oförstående inför tävlings-sporter är idrottare helt ointressanta. De tillför inget, mer än möjligen underhållning, till samhället. De idrottar för sin egen skull, inte för andras, så vad som finns att hylla förstår jag inte. Fast nu drar vi nog diskussionen åt ett galet håll.

Underhållning är väl inte så "bara"? Och talar vi om idrottare på elitnivå, vilka tävlar inför tiotusentals människor (miljontals om vi räknar de som sitter bänkade framför en tv-apparat), kan de knappast sägas göra det de gör bara för sin egen skull. I alla fall inte mer än vad några andra yrkesutövare gör det.

[Patrik Öbrink]

Finns väl ändå en handfull kungar som är värda lite hyllningar i alla fall, eftersom de gjorde en del gott. Jag tänker på t.ex. Magnus Ladulås (bl.a.förbud mot våldsgästning), Magnus Eriksson (bl.a. förbud mot träldom) och Carl XIV Johan (räddade Sverige i en svår situation). Samtidigt gjorde de väl en del mindre bra saker också. Magnus Eriksson initierade ju t.ex. två korståg till Novgorod med en del blodspillan som resultat. Så kanske ska man hylla gärningar i stället för personer.

[a81]

Ja, vissa medeltidskungar som liksom styrde in Sverige på en mer civiliserad väg, samt Karl XIV Johan som hjälpte till att få ordning på Sverige efter förlusten av Finland, tycker jag absolut bör hyllas. Gustaf VI Adolf verkar också ha varit en exceptionellt kompetent och skicklig kung i efterkrigstidens Sverige.

Kung Björn som på 800-talet hade kontakter med kejsar Ludvig den fromme och bjöd in Ansgar, tror jag var en kung som var före sin tid och nog hade allvarliga planer på att kristna Sverige. Om han hade lyckats hade nog Sverige varit rätt annorlunda på gott och ont, gissningsvis mer "kontinentalt", kanske mer ofria bönder men samtidigt kanske mer av medeltida stenstäder, etc., kanske mer lika Tyskland?

[a81]

Jag tror att Blom kan säga vad han vill men när man anar ljudet av kosackernas hovar, då är det minnet av krigande i fornstora dar som svensken, den brunsåsuppfödde sossen, vill se sitt land trona på.

Jag antar att du har en poäng i det att olika historiska personer tjänar olika bra som förebilder i olika tider.

Om man nu absolut ska ha några förebilder...

Håller med. Den lätt autistiske försvarsivraren Karl XII fungerar bättre på 2020-talet än på t.ex. 1990-talet. Å andra sidan tror jag att vi har mindre förståelse för Gustav III idag, samtidigt som han för 20-30 år sedan sågs mer okritiskt som "operakungen".