Militära fiaskon
Re: Militära fiaskon
Varjag har skrivit om detta med uppbackning.
viewtopic.php?f=76&t=45569&p=744462&hil ... ma#p744229
MVH
Hans
viewtopic.php?f=76&t=45569&p=744462&hil ... ma#p744229
MVH
Hans
-
- Medlem
- Inlägg: 3109
- Blev medlem: 28 maj 2005, 08:34
- Ort: Södermanland
Re: Militära fiaskon
Grönis,
ber om ursäkt att jag inte var tillräckligt tydlig. Inga japaner var inblandade i striden. Två ryska fartyg troddes vara japanska och besköts av övriga flottan. Efter 20 minuters strid och några tusen skott hade man lyckats sänka en trålare. Hade man haft kompetentnta artillerister så hade man troligtvis förlorat två egna fartyg. Även om ryssarna upplevde en katastrof vid Tshukima skulle jag ändå hävda att de där hävdade sig bättre än väntat samt att det var deras mest kompetenta stridsinsats under färden.
Läs tråden om färden, det är svårt att tro att det är verklighet.
ber om ursäkt att jag inte var tillräckligt tydlig. Inga japaner var inblandade i striden. Två ryska fartyg troddes vara japanska och besköts av övriga flottan. Efter 20 minuters strid och några tusen skott hade man lyckats sänka en trålare. Hade man haft kompetentnta artillerister så hade man troligtvis förlorat två egna fartyg. Även om ryssarna upplevde en katastrof vid Tshukima skulle jag ändå hävda att de där hävdade sig bättre än väntat samt att det var deras mest kompetenta stridsinsats under färden.
Läs tråden om färden, det är svårt att tro att det är verklighet.
Re: Militära fiaskon
Tack för tipset, fantastisk tråd...
Re: Militära fiaskon
Tack Hans! Att skriva omfattande är enormt tidskrävande så det får bli kortare inlägg när man inte har tid, typ som jag försöker göra här.
Har hittills tagit upp två relativt okända fiaskon, Kejsare Josefs försvar mot turkarna 1788 och Turkarnas angrepp på Ryssland vintern 1914. Man kan dock inte ha en tråd om militära fiaskon utan att nämna detta betydligt kändare:
Det är tidig morgon och lite småkallt den 25:e oktober 1854 på Krims sydvästra del, när den ryske generalen Pavel Liprandi åser hur de drygt tjugofemtusen man infanteri han leder, avancerar mot de turkiska ställningarna vid Causeway Heights på södra Krim. Anfallet går framåt och turkarna lämnar till slut sina ställningar och överger tung materiel. Det är ett mycket framgångsrikt anfall och generalen ger sedan order till det ryska kavalleriet att gå till attack och dra fördel av infanteriets genombrott av de turkiska linjerna. Det ryska kavalleriet rullar nu upp de turkiska ställningarna på två kolonner, där det ena med ca 2500 ryttare går rakt mot Balaklava via en höjdsträckning som beskjuts kraftigt av ett skotskt regemente, det 93:e Highland Regimentet. Deras kraftiga beskjutning gör att de tillsammans med några turkiska enheter lyckas hålla en smal liten front mot fienden som kommer att bli känd som den tunna röda linjen.
De skotska soldaterna öser på skottsalvor med allt vad de har mot ryssarna trots upprepade stormningsförsök mot denna bräckliga front mot Balaklava. Samtidigt går ett tungt brittiskt kavalleriförband med ca 700 ryttare till frontalangrepp mot den andra ryska kavallerikolonnen. Man anfaller i uppförsbacke men skär ändå rakt in i de ryska leden och de ryssarna tvingas dra sig tillbaka mot de egna ställningarna.
Den brittiske fältmarskalken Lord Raglan, en 66-åring med stor erfarenhet inte minst från Napoleonkrigen, har högsta befäl över de brittiska styrkorna på Krim. Han kan från en höjd se hur ryssarna släpar iväg med turkiska kanoner från de ställningar de nyss erövrat vid Causeway Heights, och därför skickar han genast order till Earl of Lucan att genast sända fram kavalleri som förhindrar att ryssarna för bort dessa erövrade artilleripjäser. När denne mottar ordern begär han ett förtydligande av Vilka kanoner som avses – Kuriren, en kapten Nolan, pekar då i riktning mot den norra dalen och inte mot Causeway Heights som Lord Raglan ursprungligen avsåg.
Earlen of Lucan vidarebefordrar då i sin tur ordern till sin svåger Lord Cardigan som för befäl över den lätta brigaden. Bägge dessa avskyr varandra, Lord Cardigan menar att hans syster behandlas illa av sin man. Men order är order, även om han påpekar att ryskt artilleri och infanteri täcker anfallsriktningen från tre olika håll och att anfallet därmed är helt vansinnigt… Lucan svarar dock att ordern kommer direkt från högsta ort och måste genast åtlydas.
Lord Cardigans styrka består av:
17th Lancers
8th Hussars
11th Hussars
4th and 13th Light Dragoons
Totalt ca 670 man.
Har hittills tagit upp två relativt okända fiaskon, Kejsare Josefs försvar mot turkarna 1788 och Turkarnas angrepp på Ryssland vintern 1914. Man kan dock inte ha en tråd om militära fiaskon utan att nämna detta betydligt kändare:
Det är tidig morgon och lite småkallt den 25:e oktober 1854 på Krims sydvästra del, när den ryske generalen Pavel Liprandi åser hur de drygt tjugofemtusen man infanteri han leder, avancerar mot de turkiska ställningarna vid Causeway Heights på södra Krim. Anfallet går framåt och turkarna lämnar till slut sina ställningar och överger tung materiel. Det är ett mycket framgångsrikt anfall och generalen ger sedan order till det ryska kavalleriet att gå till attack och dra fördel av infanteriets genombrott av de turkiska linjerna. Det ryska kavalleriet rullar nu upp de turkiska ställningarna på två kolonner, där det ena med ca 2500 ryttare går rakt mot Balaklava via en höjdsträckning som beskjuts kraftigt av ett skotskt regemente, det 93:e Highland Regimentet. Deras kraftiga beskjutning gör att de tillsammans med några turkiska enheter lyckas hålla en smal liten front mot fienden som kommer att bli känd som den tunna röda linjen.
De skotska soldaterna öser på skottsalvor med allt vad de har mot ryssarna trots upprepade stormningsförsök mot denna bräckliga front mot Balaklava. Samtidigt går ett tungt brittiskt kavalleriförband med ca 700 ryttare till frontalangrepp mot den andra ryska kavallerikolonnen. Man anfaller i uppförsbacke men skär ändå rakt in i de ryska leden och de ryssarna tvingas dra sig tillbaka mot de egna ställningarna.
Den brittiske fältmarskalken Lord Raglan, en 66-åring med stor erfarenhet inte minst från Napoleonkrigen, har högsta befäl över de brittiska styrkorna på Krim. Han kan från en höjd se hur ryssarna släpar iväg med turkiska kanoner från de ställningar de nyss erövrat vid Causeway Heights, och därför skickar han genast order till Earl of Lucan att genast sända fram kavalleri som förhindrar att ryssarna för bort dessa erövrade artilleripjäser. När denne mottar ordern begär han ett förtydligande av Vilka kanoner som avses – Kuriren, en kapten Nolan, pekar då i riktning mot den norra dalen och inte mot Causeway Heights som Lord Raglan ursprungligen avsåg.
Earlen of Lucan vidarebefordrar då i sin tur ordern till sin svåger Lord Cardigan som för befäl över den lätta brigaden. Bägge dessa avskyr varandra, Lord Cardigan menar att hans syster behandlas illa av sin man. Men order är order, även om han påpekar att ryskt artilleri och infanteri täcker anfallsriktningen från tre olika håll och att anfallet därmed är helt vansinnigt… Lucan svarar dock att ordern kommer direkt från högsta ort och måste genast åtlydas.
Lord Cardigans styrka består av:
17th Lancers
8th Hussars
11th Hussars
4th and 13th Light Dragoons
Totalt ca 670 man.
Re: Militära fiaskon
Fortsättning
Det ödesdigra anfallet
Med dragna sablar rider Cardigan i täten in i dalen i högsta fart och plötsligt ansluter den tidigare nämnde Kapten Nolan med sina män i anfallet i vilket han nu tar täten, hans uppdykande irriterar Lord Cardigan. Det tar inte lång stund innan ryssarna öppnar eld och en av de första som slungas av sin häst och stupar är denne Kapten Nolan som träffas av en kartesch. Oavsett de fruktansvärda förluster som drabbar styrkan så fortsätter anfallet med samma intensitet, den höga farten gör att täten med Lord Cardigan når dalens ände där man hugger ned många av de ryska artilleristerna.
Även om täten har viss framgång i dalens bortre ände så är förlusterna stora längre bak i leden och det är en trasig styrka som därefter samlar sig till reträtt. Det ryska kavalleriet ger sig nu in i striden och hotar att skära av reträttvägen. Man är mycket pressade och läget är kritiskt när resterna räddas undan förintelse enbart på grund av att den franska styrkan Chasseurs d’Afrique lyckas driva bort ryssarna från Fedioukinehöjderna och kan därmed täcka de flyende britterna.
Närmare hälften av styrkan stupar eller är svårt sårade, och detta under ett relativt kort anfall, endast 195 stridsberedda kavallerister återstår efter det katastrofala anfallet. Den ryske befälhavaren ska när han såg hur britterna anföll ha utbrustit; ”Min gud, de måste vara berusade”.
Det är ändå märkligt hur omtalat och känt denna drabbning blivit för eftervärlden. Klädskaparna verkar ha hämtat inspiration härifrån med både raglan och cardigan. Lord Cardigan kom hem till London Innan nyheten om fiaskot nått fram och blev därför hjälte för en kort stund, han bjöds in till drottningen på slottet Windsor och tydligen gillade klädskaparna hans praktiska plagg.
Även inom kulturen så hade världen aldrig fått se filmen De tappra sexhundra med Errol Flynn utan detta episka anfall. Diktaren Tennyson fann också detta slag värt att odödliggöra i sina verk.
Det ödesdigra anfallet
Med dragna sablar rider Cardigan i täten in i dalen i högsta fart och plötsligt ansluter den tidigare nämnde Kapten Nolan med sina män i anfallet i vilket han nu tar täten, hans uppdykande irriterar Lord Cardigan. Det tar inte lång stund innan ryssarna öppnar eld och en av de första som slungas av sin häst och stupar är denne Kapten Nolan som träffas av en kartesch. Oavsett de fruktansvärda förluster som drabbar styrkan så fortsätter anfallet med samma intensitet, den höga farten gör att täten med Lord Cardigan når dalens ände där man hugger ned många av de ryska artilleristerna.
Även om täten har viss framgång i dalens bortre ände så är förlusterna stora längre bak i leden och det är en trasig styrka som därefter samlar sig till reträtt. Det ryska kavalleriet ger sig nu in i striden och hotar att skära av reträttvägen. Man är mycket pressade och läget är kritiskt när resterna räddas undan förintelse enbart på grund av att den franska styrkan Chasseurs d’Afrique lyckas driva bort ryssarna från Fedioukinehöjderna och kan därmed täcka de flyende britterna.
Närmare hälften av styrkan stupar eller är svårt sårade, och detta under ett relativt kort anfall, endast 195 stridsberedda kavallerister återstår efter det katastrofala anfallet. Den ryske befälhavaren ska när han såg hur britterna anföll ha utbrustit; ”Min gud, de måste vara berusade”.
Det är ändå märkligt hur omtalat och känt denna drabbning blivit för eftervärlden. Klädskaparna verkar ha hämtat inspiration härifrån med både raglan och cardigan. Lord Cardigan kom hem till London Innan nyheten om fiaskot nått fram och blev därför hjälte för en kort stund, han bjöds in till drottningen på slottet Windsor och tydligen gillade klädskaparna hans praktiska plagg.
Även inom kulturen så hade världen aldrig fått se filmen De tappra sexhundra med Errol Flynn utan detta episka anfall. Diktaren Tennyson fann också detta slag värt att odödliggöra i sina verk.
Re: Militära fiaskon
Ekon från Balaklava:
https://www.youtube.com/watch?v=efoAvv9jK7g
https://www.youtube.com/watch?v=efoAvv9jK7g
Re: Militära fiaskon
I
Half a league, half a league,
Half a league onward,
All in the valley of Death
Rode the six hundred.
“Forward, the Light Brigade!
Charge for the guns!” he said.
Into the valley of Death
Rode the six hundred.
II
“Forward, the Light Brigade!”
Was there a man dismayed?
Not though the soldier knew
Someone had blundered.
Theirs not to make reply,
Theirs not to reason why,
Theirs but to do and die.
Into the valley of Death
Rode the six hundred.
III
Cannon to right of them,
Cannon to left of them,
Cannon in front of them
Volleyed and thundered;
Stormed at with shot and shell,
Boldly they rode and well,
Into the jaws of Death,
Into the mouth of hell
Rode the six hundred.
IV
Flashed all their sabres bare,
Flashed as they turned in air
Sabring the gunners there,
Charging an army, while
All the world wondered.
Plunged in the battery-smoke
Right through the line they broke;
Cossack and Russian
Reeled from the sabre stroke
Shattered and sundered.
Then they rode back, but not
Not the six hundred.
V
Cannon to right of them,
Cannon to left of them,
Cannon behind them
Volleyed and thundered;
Stormed at with shot and shell,
While horse and hero fell.
They that had fought so well
Came through the jaws of Death,
Back from the mouth of hell,
All that was left of them,
Left of six hundred.
VI
When can their glory fade?
O the wild charge they made!
All the world wondered.
Honour the charge they made!
Honour the Light Brigade,
Noble six hundred!
The Charge of the Light Brigade
BY ALFRED, LORD TENNYSON
Jag är måttligt intresserad av poesi men den här gillar jag.
Angående inlägget så skall vi vara petiga så är turkarna inte turkar utan ottomaner. Långt ifrån alla i den ottomanska armén var turkar. Och tack för inlägget, klart man kände till attacken men detaljer glöms bort.
Samt http://www.slate.com/blogs/lexicon_vall ... erged.html
MVH
Hans
Half a league, half a league,
Half a league onward,
All in the valley of Death
Rode the six hundred.
“Forward, the Light Brigade!
Charge for the guns!” he said.
Into the valley of Death
Rode the six hundred.
II
“Forward, the Light Brigade!”
Was there a man dismayed?
Not though the soldier knew
Someone had blundered.
Theirs not to make reply,
Theirs not to reason why,
Theirs but to do and die.
Into the valley of Death
Rode the six hundred.
III
Cannon to right of them,
Cannon to left of them,
Cannon in front of them
Volleyed and thundered;
Stormed at with shot and shell,
Boldly they rode and well,
Into the jaws of Death,
Into the mouth of hell
Rode the six hundred.
IV
Flashed all their sabres bare,
Flashed as they turned in air
Sabring the gunners there,
Charging an army, while
All the world wondered.
Plunged in the battery-smoke
Right through the line they broke;
Cossack and Russian
Reeled from the sabre stroke
Shattered and sundered.
Then they rode back, but not
Not the six hundred.
V
Cannon to right of them,
Cannon to left of them,
Cannon behind them
Volleyed and thundered;
Stormed at with shot and shell,
While horse and hero fell.
They that had fought so well
Came through the jaws of Death,
Back from the mouth of hell,
All that was left of them,
Left of six hundred.
VI
When can their glory fade?
O the wild charge they made!
All the world wondered.
Honour the charge they made!
Honour the Light Brigade,
Noble six hundred!
The Charge of the Light Brigade
BY ALFRED, LORD TENNYSON
Jag är måttligt intresserad av poesi men den här gillar jag.
Angående inlägget så skall vi vara petiga så är turkarna inte turkar utan ottomaner. Långt ifrån alla i den ottomanska armén var turkar. Och tack för inlägget, klart man kände till attacken men detaljer glöms bort.
Samt http://www.slate.com/blogs/lexicon_vall ... erged.html
MVH
Hans
Senast redigerad av 1 Hans, redigerad totalt 8 gånger.
Re: Militära fiaskon
Fransk läsövning:
La futilité de l'action et sa bravoure imprudente ont fait dire au général français Pierre Bosquet : « C'est magnifique, mais ce n'est pas la guerre. C'est de la folie. »
Och Chasseurs d'Afrique är då ett kvalleriförband.
MVH
Hans
Bild på herrn ifråga.
La futilité de l'action et sa bravoure imprudente ont fait dire au général français Pierre Bosquet : « C'est magnifique, mais ce n'est pas la guerre. C'est de la folie. »
Och Chasseurs d'Afrique är då ett kvalleriförband.
MVH
Hans
Bild på herrn ifråga.
Re: Militära fiaskon
Ah tack för kompletteringen. Det var fransmännen som räddade hela situationen.
För övrigt är det svårt att begripa kraften i ett kavallerianfall och hur de överhuvudtaget kan ta sig igenom artillerield..? Fast jag antar att eldhastigheten är låg och de samlade ryttarna med sina hästar, tillsammans utgör en skrämmande och överväldigande tsunami som krossar det mesta i sin väg.
För övrigt är det svårt att begripa kraften i ett kavallerianfall och hur de överhuvudtaget kan ta sig igenom artillerield..? Fast jag antar att eldhastigheten är låg och de samlade ryttarna med sina hästar, tillsammans utgör en skrämmande och överväldigande tsunami som krossar det mesta i sin väg.
Re: Militära fiaskon
Ett eksempel kan være dette; et britisk krigsskip, linjeskipet "Superb" seilte inn i en fiendtlig formasjon om aften den 12. juli 1801 ved å styre ned og rett forbi, avfyre få salver i hensikten om å skape kaos og spre fiendeskipene.
Det gikk langt bedre enn hva kaptein Keats hadde håpt på, og admiral Saumarez var tatt i stor overraskelse: To spanske tredekkere som tok opp kampen med "Superb", kom ut i forvirring fordi Keats hadde valgt å mørklegge sitt skip og avfyre sine skuddene i målrettede salver. Keats deretter forlot de to mye større og sterkere fiendeskipene og gikk løs på den franske "Saint Antoine" i troen om at de kunne ikke gripe inn. Hva han ikke hadde forestilt seg, var at "Real Carlos" og søsterskipet "Hermenegildo" i mørket hadde angrepet hverandre, til tross for at brannen opplyste "Real Carlos" hadde man om bord på "Hermenegildo" trodde det var et britisk skip, og dermed gikk til angrep. "Real Carlos" kom utenfor kontroll, og kolliderte med "Hermenegildo" som også kom i brann. Begge skip eksplodert - 1,700 skal ha omkommet på to av de største linjeskipene under det spanske flagget. Dette er en av de største maritime katastrofene i historien før industrialiseringens tid.
Ekstrem dårlig disiplin, manglende trening og slett ledelse - kommandoen på "Hermenegildo" hadde handlet i strid med ordrer - var det som skapte det meste ujevne sjøslaget i Napoleonkrigenes ære; britene mistet bare 18 døde og 101 skadede mot omtrent 2,000 døde, skadde og fanger.
https://en.wikipedia.org/wiki/Second_Ba ... _Algeciras
Det gikk langt bedre enn hva kaptein Keats hadde håpt på, og admiral Saumarez var tatt i stor overraskelse: To spanske tredekkere som tok opp kampen med "Superb", kom ut i forvirring fordi Keats hadde valgt å mørklegge sitt skip og avfyre sine skuddene i målrettede salver. Keats deretter forlot de to mye større og sterkere fiendeskipene og gikk løs på den franske "Saint Antoine" i troen om at de kunne ikke gripe inn. Hva han ikke hadde forestilt seg, var at "Real Carlos" og søsterskipet "Hermenegildo" i mørket hadde angrepet hverandre, til tross for at brannen opplyste "Real Carlos" hadde man om bord på "Hermenegildo" trodde det var et britisk skip, og dermed gikk til angrep. "Real Carlos" kom utenfor kontroll, og kolliderte med "Hermenegildo" som også kom i brann. Begge skip eksplodert - 1,700 skal ha omkommet på to av de største linjeskipene under det spanske flagget. Dette er en av de største maritime katastrofene i historien før industrialiseringens tid.
Ekstrem dårlig disiplin, manglende trening og slett ledelse - kommandoen på "Hermenegildo" hadde handlet i strid med ordrer - var det som skapte det meste ujevne sjøslaget i Napoleonkrigenes ære; britene mistet bare 18 døde og 101 skadede mot omtrent 2,000 døde, skadde og fanger.
https://en.wikipedia.org/wiki/Second_Ba ... _Algeciras
Re: Militära fiaskon
Stort tack för den Varulv ! De spanska förlusterna är ju rent löjeväckande om siffrorna stämmer. Det här och deras berömda armada gör att man nästan undrar hur någon spanjor överhuvudtaget vågade ge sig ut på ett krigsskepp?Varulv skrev:Ett eksempel kan være dette; et britisk krigsskip, linjeskipet "Superb" seilte inn i en fiendtlig formasjon om aften den 12. juli 1801 ved å styre ned og rett forbi, avfyre få salver i hensikten om å skape kaos og spre fiendeskipene.
Det gikk langt bedre enn hva kaptein Keats hadde håpt på, og admiral Saumarez var tatt i stor overraskelse: To spanske tredekkere som tok opp kampen med "Superb", kom ut i forvirring fordi Keats hadde valgt å mørklegge sitt skip og avfyre sine skuddene i målrettede salver. Keats deretter forlot de to mye større og sterkere fiendeskipene og gikk løs på den franske "Saint Antoine" i troen om at de kunne ikke gripe inn. Hva han ikke hadde forestilt seg, var at "Real Carlos" og søsterskipet "Hermenegildo" i mørket hadde angrepet hverandre, til tross for at brannen opplyste "Real Carlos" hadde man om bord på "Hermenegildo" trodde det var et britisk skip, og dermed gikk til angrep. "Real Carlos" kom utenfor kontroll, og kolliderte med "Hermenegildo" som også kom i brann. Begge skip eksplodert - 1,700 skal ha omkommet på to av de største linjeskipene under det spanske flagget. Dette er en av de største maritime katastrofene i historien før industrialiseringens tid.
Ekstrem dårlig disiplin, manglende trening og slett ledelse - kommandoen på "Hermenegildo" hadde handlet i strid med ordrer - var det som skapte det meste ujevne sjøslaget i Napoleonkrigenes ære; britene mistet bare 18 døde og 101 skadede mot omtrent 2,000 døde, skadde og fanger.
https://en.wikipedia.org/wiki/Second_Ba ... _Algeciras
Fast jag tror att vår historieskrivning ofta har en brittisk vinkling, faktum är att året efter armadans undergång 1588 så skickade britterna en stor armada ledd av självaste Francis Drake till Spanska farvatten, en armada som nästan gick under med 15000 döda och 40 förlorade skepp. Det fiaskot är inte lika känt.
https://en.wikipedia.org/wiki/English_Armada
Re: Militära fiaskon
Armadaens skjebne var egentlig mer snakk om uhell enn inkompetanse fordi Sidonia som kommanderte armadaen, hadde fullført sin oppgave om å føre flåten til ankerstedet hvor de skulle hente landstyrker for den planlagte invasjonen. Det var aktuelt på franskekysten det begynner å gå galt for spanjolene, da man lært at hertugen av Palma hadde store problemer med å flytte sin hær som ved feil var blitt stående i Dunkerque hvor det er knapt mulig å ankre utenfor, fremfor i Calais som er fremdeles det beste havnestedet for å krysse kanalen. Dessuten er en flåte på sitt ankersted om den er for stor og spredt, sterkt sårbart for fiendtlig angrep, og armadaen var simpelt for stor. Sidonia hadde vansker med å holde styr på sine offiserer som hadde vært i kamp i flere dager og dypt rystet over sine erfaringer, så da brannskip kom inn - mistet han kontrollen. Så snart skipene kom i le utenfor Calais var det ikke lenge mulig å angripe England, som seilskip fantes det sterke begrensninger på egne mobilitet.Amund skrev:Stort tack för den Varulv ! De spanska förlusterna är ju rent löjeväckande om siffrorna stämmer. Det här och deras berömda armada gör att man nästan undrar hur någon spanjor överhuvudtaget vågade ge sig ut på ett krigsskepp?Varulv skrev:Ett eksempel kan være dette; et britisk krigsskip, linjeskipet "Superb" seilte inn i en fiendtlig formasjon om aften den 12. juli 1801 ved å styre ned og rett forbi, avfyre få salver i hensikten om å skape kaos og spre fiendeskipene.
Det gikk langt bedre enn hva kaptein Keats hadde håpt på, og admiral Saumarez var tatt i stor overraskelse: To spanske tredekkere som tok opp kampen med "Superb", kom ut i forvirring fordi Keats hadde valgt å mørklegge sitt skip og avfyre sine skuddene i målrettede salver. Keats deretter forlot de to mye større og sterkere fiendeskipene og gikk løs på den franske "Saint Antoine" i troen om at de kunne ikke gripe inn. Hva han ikke hadde forestilt seg, var at "Real Carlos" og søsterskipet "Hermenegildo" i mørket hadde angrepet hverandre, til tross for at brannen opplyste "Real Carlos" hadde man om bord på "Hermenegildo" trodde det var et britisk skip, og dermed gikk til angrep. "Real Carlos" kom utenfor kontroll, og kolliderte med "Hermenegildo" som også kom i brann. Begge skip eksplodert - 1,700 skal ha omkommet på to av de største linjeskipene under det spanske flagget. Dette er en av de største maritime katastrofene i historien før industrialiseringens tid.
Ekstrem dårlig disiplin, manglende trening og slett ledelse - kommandoen på "Hermenegildo" hadde handlet i strid med ordrer - var det som skapte det meste ujevne sjøslaget i Napoleonkrigenes ære; britene mistet bare 18 døde og 101 skadede mot omtrent 2,000 døde, skadde og fanger.
https://en.wikipedia.org/wiki/Second_Ba ... _Algeciras
Fast jag tror att vår historieskrivning ofta har en brittisk vinkling, faktum är att året efter armadans undergång 1588 så skickade britterna en stor armada ledd av självaste Francis Drake till Spanska farvatten, en armada som nästan gick under med 15000 döda och 40 förlorade skepp. Det fiaskot är inte lika känt.
https://en.wikipedia.org/wiki/English_Armada
Den spanske flåten var en respektabel styrke til sjøs, men har mye til felles med den svenske flottan ved å være en marineorganisasjon underlagt en landmakt med en stor hærsorganisasjon, slik at man var spesielt hardt rammet i tid med økonomisk nedtur som i 1650-1750 og fredelig tid i 1700-tallet, da man hadde en tendens om kun oppruste og opprettholde flåten i krigstid og deretter neglisjere denne i fredstid. Så da Napoleonskrigene kom, var spanjolene i virkeligheten total uforberedt på krig på alle steder, og dette var aldri rettet på, slik at selv da Napoleon invaderte Spania i 1808, var det liten effektiv motstand. Dette skyldes politisk instabilitet i siden 1790-årene, som rammet den spanske flåten med full kraft. Det vist seg at selv om man hadde store baser, meget gode krigsskip av langt bedre kvalitet enn annetsteds og mye materiell, var det meget dårlig med kompetanseoppbygging, for lite finansiell støtte - og enda verre; for mye drakoniske styring som forhindre initiativ og innsatsvilje. Spanjolene var et helt århundre bak engelskmennene i året 1801.
Under Trafalgarslaget oppdaget britene at selv om man slåss jevnbyrdig skip mot skip med like mange menn og kanoner, vist det seg at spanjolene ikke bare var dårlig trent, men også armert med svakere bevæpning som dertil bar preg av organisasjonsmangel. Ennå var de spanske krigsskipene svært ettertraktet for britiske kapteiner og admiralitet som vil sette disse inn i egne flåteliste. De to 112-kanoners linjeskip som eksplodert, var nemlig mer strukturelt solid enn de britiske, blant annet ved å være bygget av bedre egne tømmer som teak.
Longewala- Ett stridsvagnsfiasko
Västra Indien, nära den pakistanska gränsen i början av december 1971
När vi kommer in i handlingen pågår det ett stort krig i det som idag kallas Bangladesh (då Östpakistan) och som fram tills nu tillhört (Väst)Pakistan.
Kriget går inte bra för Västpakistan och under en lång tid har det stått klart att den politiska och militära ledningen att man förlorat kontrollen över den del som hamnade på andra sidan Indien vid delningen 1947, risken är stor att man kommer att förlora hela den delen till Indien eller att landsändan får självständighet. Den indiska strategin är att endast säkra flanken mot Västpakistan eftersom det är i öst som konflikten råder, i väster hade Indien inte tillräckligt med resurser för någon stor offensiv eller för att möta ett beslutsamt pakistanskt anfall.
Den pakistanska planen
Den 3:e december försöker man desperat genom ett överraskningsanfall förstöra en stor del av det indiska flygvapnet redan på marken, ett försök som misslyckas. Därför ser man som sin enda chans att skaffa sig ett bättre förhandlingsläge genom att västerifrån erövra staden Jaisalmer i den indiska delstaten Rajasthan genom ett litet blixtkrig. Utgångsläget är gott eftersom den indiska armén är uppbunden i de östra delarna och man har dessutom en bättre utrustad och tränad armé än sin stora granne. Inte heller är ett angrepp här något som den indiska arméledningen räknar med.
Knutpunkten man valt för sitt pansargenombrott heter Longewala som ligger ca 8 km innanför gränsen och när man väl trängt igenom denna postering bör vägen ligga öppen för pansarstyrkorna att snabbt rycka fram till den ca 10 mil bort belägna staden Jaisalmer. Ett lyckat angrepp kommer på ett avgörande sätt stärka den pakistanska förhandlingspositionen - men tiden är knapp så det gäller att handla snabbt.
Styrkan som Pakistan snabbt dragit samman till detta utgörs av en infanteribrigad och två pansarregementen samt ytterligare trupper beredda att utnyttja genombrottet samt starka artilleriförband beredda att understödja anfallet.
På den indiska sidan
Det är nästan midnatt natten till den 5:e december när chefen för den indiska gränsposteringen i den västra sektorn av Rajastanska öknen major Chandpuri, får rapporter om ljudet av stridsvagnar som närmar sig. Posteringen som han leder är 1:a kompaniet i den 23:e bataljonen i Punjab-regementet, staben och resten av bataljonen befinner sig flera mil därifrån. Man har endast uppfört en del taggtrådshinder men inte hunnit lägga ut några minor. Vidare så är den enda tyngre beväpningen några granatkastare, några få PIAT antitankvapen och ett jeepmonterat granatgevär; M40 recoilless rifle, så att möta ett beslutsamt pansaranfall är definitivt ingenting man förväntar sig.
Den 31-årige Major Chandpuri som leder det lilla gränskompaniet på endast 120 man har stridserfarenhet från kriget 1965 och har även tjänstgjort i FN-tjänst på Sinaihalvön men en uppgift som han nu står inför har han inte varit i närheten av innan. Strax efter midnatt rapporterar en patrull om starka pansarförband som närmar sig vilket han rapporterar till staben och att de omgående behöver understöd. Han får till svar att något större understöd inte kan ges för tillfället men att det samtidigt är löjligt av honom att tro på ett pakistansk t anfall utan det är vi indier som kommer att gå till angrepp så småningom – inte pakistanierna…
Striden inleds
Plötsligt börjar det slå ned artillerigranater över de indiska ställningarna och fem kameler dödas genast, i övrigt skadas ingen och under småtimmarnas månljus kan ett indiskt spaningsflygplan rapportera om en 20 kilometer lång pansarkolonn som rycker fram mot Longewala. Efter en förnyad begäran om hjälp från bataljonsstaben uppmanas Major Chandpuri att retirera till de bakre linjernas styrkor inför den stora övermakten men majorens svar till staben blir: [i]”Kompaniet stannar och håller ställningarna till sista andetaget”[/i].
Det är en stor blandning av stridsvagnar som anfaller den utsatta gränsposteringen - över 50 stycken kinesiskbyggda T-59 och ca 15 stycken Sherman M-4. I denna första våg är de t över 2800 infanterister som delvis uppsatta snabbt ska erövra den indiska posteringen. När infanteristerna kommer fram till taggtrådshindren så avstannar anfallet eftersom man antar att marken är minerad bortom hindren och dyrbar tid går förlorad. Stridsvagnarna avancerar i den mjuka sanden så nära som 20 meter från de indiska ställningarna innan dessa öppnar eld med sina PIAT och sedan med granatgeväret M40 och flera tanks slås ut direkt. Tre vagnar får sina band söndersprängda av modiga indier som med stort mod kastar minor framför vagnarna. Tunga kulsprutor och granatkastare skördar offer i de täta pakistanska leden och en jeep med en hög officer blir träffad och orderförvirring uppstår. Det avstannade anfallet fördröjs många timmar innan pakistanska sappörer kan konstatera att marken i framryckningsvägen är ominerad och anfallet kan återupptas.
Slut del 1 (av 2).
När vi kommer in i handlingen pågår det ett stort krig i det som idag kallas Bangladesh (då Östpakistan) och som fram tills nu tillhört (Väst)Pakistan.
Kriget går inte bra för Västpakistan och under en lång tid har det stått klart att den politiska och militära ledningen att man förlorat kontrollen över den del som hamnade på andra sidan Indien vid delningen 1947, risken är stor att man kommer att förlora hela den delen till Indien eller att landsändan får självständighet. Den indiska strategin är att endast säkra flanken mot Västpakistan eftersom det är i öst som konflikten råder, i väster hade Indien inte tillräckligt med resurser för någon stor offensiv eller för att möta ett beslutsamt pakistanskt anfall.
Den pakistanska planen
Den 3:e december försöker man desperat genom ett överraskningsanfall förstöra en stor del av det indiska flygvapnet redan på marken, ett försök som misslyckas. Därför ser man som sin enda chans att skaffa sig ett bättre förhandlingsläge genom att västerifrån erövra staden Jaisalmer i den indiska delstaten Rajasthan genom ett litet blixtkrig. Utgångsläget är gott eftersom den indiska armén är uppbunden i de östra delarna och man har dessutom en bättre utrustad och tränad armé än sin stora granne. Inte heller är ett angrepp här något som den indiska arméledningen räknar med.
Knutpunkten man valt för sitt pansargenombrott heter Longewala som ligger ca 8 km innanför gränsen och när man väl trängt igenom denna postering bör vägen ligga öppen för pansarstyrkorna att snabbt rycka fram till den ca 10 mil bort belägna staden Jaisalmer. Ett lyckat angrepp kommer på ett avgörande sätt stärka den pakistanska förhandlingspositionen - men tiden är knapp så det gäller att handla snabbt.
Styrkan som Pakistan snabbt dragit samman till detta utgörs av en infanteribrigad och två pansarregementen samt ytterligare trupper beredda att utnyttja genombrottet samt starka artilleriförband beredda att understödja anfallet.
På den indiska sidan
Det är nästan midnatt natten till den 5:e december när chefen för den indiska gränsposteringen i den västra sektorn av Rajastanska öknen major Chandpuri, får rapporter om ljudet av stridsvagnar som närmar sig. Posteringen som han leder är 1:a kompaniet i den 23:e bataljonen i Punjab-regementet, staben och resten av bataljonen befinner sig flera mil därifrån. Man har endast uppfört en del taggtrådshinder men inte hunnit lägga ut några minor. Vidare så är den enda tyngre beväpningen några granatkastare, några få PIAT antitankvapen och ett jeepmonterat granatgevär; M40 recoilless rifle, så att möta ett beslutsamt pansaranfall är definitivt ingenting man förväntar sig.
Den 31-årige Major Chandpuri som leder det lilla gränskompaniet på endast 120 man har stridserfarenhet från kriget 1965 och har även tjänstgjort i FN-tjänst på Sinaihalvön men en uppgift som han nu står inför har han inte varit i närheten av innan. Strax efter midnatt rapporterar en patrull om starka pansarförband som närmar sig vilket han rapporterar till staben och att de omgående behöver understöd. Han får till svar att något större understöd inte kan ges för tillfället men att det samtidigt är löjligt av honom att tro på ett pakistansk t anfall utan det är vi indier som kommer att gå till angrepp så småningom – inte pakistanierna…
Striden inleds
Plötsligt börjar det slå ned artillerigranater över de indiska ställningarna och fem kameler dödas genast, i övrigt skadas ingen och under småtimmarnas månljus kan ett indiskt spaningsflygplan rapportera om en 20 kilometer lång pansarkolonn som rycker fram mot Longewala. Efter en förnyad begäran om hjälp från bataljonsstaben uppmanas Major Chandpuri att retirera till de bakre linjernas styrkor inför den stora övermakten men majorens svar till staben blir: [i]”Kompaniet stannar och håller ställningarna till sista andetaget”[/i].
Det är en stor blandning av stridsvagnar som anfaller den utsatta gränsposteringen - över 50 stycken kinesiskbyggda T-59 och ca 15 stycken Sherman M-4. I denna första våg är de t över 2800 infanterister som delvis uppsatta snabbt ska erövra den indiska posteringen. När infanteristerna kommer fram till taggtrådshindren så avstannar anfallet eftersom man antar att marken är minerad bortom hindren och dyrbar tid går förlorad. Stridsvagnarna avancerar i den mjuka sanden så nära som 20 meter från de indiska ställningarna innan dessa öppnar eld med sina PIAT och sedan med granatgeväret M40 och flera tanks slås ut direkt. Tre vagnar får sina band söndersprängda av modiga indier som med stort mod kastar minor framför vagnarna. Tunga kulsprutor och granatkastare skördar offer i de täta pakistanska leden och en jeep med en hög officer blir träffad och orderförvirring uppstår. Det avstannade anfallet fördröjs många timmar innan pakistanska sappörer kan konstatera att marken i framryckningsvägen är ominerad och anfallet kan återupptas.
Slut del 1 (av 2).
Longewala - Ett stridsvagnsfiasko
Fortsättning del 2 (av 2).
Gryningen kommer
Flera stridsvagnar har sökt sig ut mot flankerna för att kringgå ställningen men i gryningen dyker fyra indiska Hawker Hunters upp och slår ut åtskilliga stridsvagnar med både raketer och 30 mm:s kanoner - stark rök från brinnande tanks som var fulltankade för en snabb framryckning mot Jaisalmer täcker luften. Det råder nu panik i de pakistanska leden och man försöker reorganisera sig – samtidigt anländer en del indiska förstärkningar med två kompanier, några lätta tanks och artilleri.
Nya pakistanska försök
Vid 11-tiden på förmiddagen den 5:e december genomför pakistanierna ett nytt anfall som misslyckas totalt och man lider åter stora förluster innan man ger upp anfallet. Mycket snart gör man ett nytt försök som är bättre förberett och som leds mer beslutsamt. Infanteriet anfaller med stöd av både pansar och artilleri och man vinner terräng innan det indiska flyget åter ingriper i striden, nu även med det indiska planet HAL HF-24 Marut. Nu har pakistanierna fått nog och drar sig tillbaka för gott och stridskontakten bryts.
Efteråt
Det är närmare fyrtio stridsvagnsvrak som står kvar på slagfältet denna dag även om uppgifterna varierar starkt.
Många vagnar har fastnat i sanden som har orsakat tekniska problem och det påstås att sanden var orsak till att en del kinesiska T-59 blev överhettade och började brinna.
Långt över tvåhundra pakistanier har stupat och mer än hundra övriga pakistanska fordon har slagits ut, även ett helt tåg med förstärkningar har det indiska flygvapnet slagit ut. I Major Chandpuras kompani har endast två soldater stupat och majoren själv levde tills för ett halvår sedan och begravdes då med stora militära hedersbetygelser.
Slaget kommer att påverka de bägge sidornas stridsmoral på helt olika sätt och kriget i öster fortsätter till den 16:e december när Pakistan inser att man inte har militär möjlighet att påverka och söker därför fred. Även detta krig var en del av Kalla kriget och slaget vid Longewala var bara en liten händelse i ett stort sammanhang. Resultatet blir att den nya staten Bangladesh utropas.
Analys
I många nationer finner man ofta ett hjälteepos om hur ett fåtal soldater lyckas hålla en överlägsen fiende stången trots att man är underlägsen på alla plan – Thermopyle, Virta bro, Stalingrad, Westerplatte, Camerone, Longewala. Ja i stort sett i varenda amerikansk krigsfilm är jänkarna hjälplöst underlägsna och motståndarens eldkraft är överlägsen, men man segrar till slut tack vare sin patriotiska ståndaktighet.
Självklart utelämnas fakta som talar till försvararnas fördel eftersom sådana fakta riskerar förta det nationalistiskt hjältemodiga i den sagolika berättelsen. Självklart gäller detta även denna historia även om det blir mycket gissningar men… Troligtvis låg det indiska flygvapnet bakom den stora tankdöden, och framförallt den pakistanska medeltida planeringen som INTE innefattade flygunderstöd.
Men propaganda är alltid viktigt - och håll med om att det aldrig är fel med en bra historia?
Slut
Gryningen kommer
Flera stridsvagnar har sökt sig ut mot flankerna för att kringgå ställningen men i gryningen dyker fyra indiska Hawker Hunters upp och slår ut åtskilliga stridsvagnar med både raketer och 30 mm:s kanoner - stark rök från brinnande tanks som var fulltankade för en snabb framryckning mot Jaisalmer täcker luften. Det råder nu panik i de pakistanska leden och man försöker reorganisera sig – samtidigt anländer en del indiska förstärkningar med två kompanier, några lätta tanks och artilleri.
Nya pakistanska försök
Vid 11-tiden på förmiddagen den 5:e december genomför pakistanierna ett nytt anfall som misslyckas totalt och man lider åter stora förluster innan man ger upp anfallet. Mycket snart gör man ett nytt försök som är bättre förberett och som leds mer beslutsamt. Infanteriet anfaller med stöd av både pansar och artilleri och man vinner terräng innan det indiska flyget åter ingriper i striden, nu även med det indiska planet HAL HF-24 Marut. Nu har pakistanierna fått nog och drar sig tillbaka för gott och stridskontakten bryts.
Efteråt
Det är närmare fyrtio stridsvagnsvrak som står kvar på slagfältet denna dag även om uppgifterna varierar starkt.
Många vagnar har fastnat i sanden som har orsakat tekniska problem och det påstås att sanden var orsak till att en del kinesiska T-59 blev överhettade och började brinna.
Långt över tvåhundra pakistanier har stupat och mer än hundra övriga pakistanska fordon har slagits ut, även ett helt tåg med förstärkningar har det indiska flygvapnet slagit ut. I Major Chandpuras kompani har endast två soldater stupat och majoren själv levde tills för ett halvår sedan och begravdes då med stora militära hedersbetygelser.
Slaget kommer att påverka de bägge sidornas stridsmoral på helt olika sätt och kriget i öster fortsätter till den 16:e december när Pakistan inser att man inte har militär möjlighet att påverka och söker därför fred. Även detta krig var en del av Kalla kriget och slaget vid Longewala var bara en liten händelse i ett stort sammanhang. Resultatet blir att den nya staten Bangladesh utropas.
Analys
I många nationer finner man ofta ett hjälteepos om hur ett fåtal soldater lyckas hålla en överlägsen fiende stången trots att man är underlägsen på alla plan – Thermopyle, Virta bro, Stalingrad, Westerplatte, Camerone, Longewala. Ja i stort sett i varenda amerikansk krigsfilm är jänkarna hjälplöst underlägsna och motståndarens eldkraft är överlägsen, men man segrar till slut tack vare sin patriotiska ståndaktighet.
Självklart utelämnas fakta som talar till försvararnas fördel eftersom sådana fakta riskerar förta det nationalistiskt hjältemodiga i den sagolika berättelsen. Självklart gäller detta även denna historia även om det blir mycket gissningar men… Troligtvis låg det indiska flygvapnet bakom den stora tankdöden, och framförallt den pakistanska medeltida planeringen som INTE innefattade flygunderstöd.
Men propaganda är alltid viktigt - och håll med om att det aldrig är fel med en bra historia?
Slut
Re: Militära fiaskon
Mycket bra.
Tack igen Amund!
Men varför står M47 på tankkyrkogården?
MVH
Hans
Tack igen Amund!
Men varför står M47 på tankkyrkogården?
MVH
Hans