Frågan är om något militärt äventyr någonsin har gett sämre utdelning än vad den österrikiske kejsaren Josef II lyckades åstadkomma under slaget vid den rumänska staden Karansebes 1788? Detta samtidigt som vår svenske kung Gustav III var fullt sysselsatt med sitt ryska krig med gatlopp, Anjalaförbund och allt.
Den osmanske kejsaren Abdul Hamid I krävde 1787 att den ryska kejsarinnan Katarina den stora borde utrymma Krim, ett område hon erövrat i ett tidigare krig. Hon hade nu dessutom haft fräckheten att tillsammans med den ovan nämnde österrikiske kejsaren hålla en högtidlig Eriksgata på Krim för att markera områdets ryska status, inte olikt dagens Putin.
Den mäktiga ryska Tsarinnan hade dock inga planer på att gå turkarna till mötes och snart var kriget ett faktum. Som rysk allierad såg den Habsburgske kejsaren Josef II ingen annan utväg än att dra ut i krig tillsammans med sin allierade och han kom därför med sin krigsförklaring i februari 1788.
Varken Österrikarna eller turkarna var särdeles välorganiserade, den österrikiska hären bestod av österrikiska officerare men i övrigt talades ett tiotal olika språk inom armén och tolkar måste ofta översätta order uppifrån ut till förbanden och under ytan fanns dessutom stora motsättningar mellan olika förband av olika etnicitet, så det var ingen välfungerande armé som Josef II ledde ut i fält. Kejsare Josef II var en stor beundrare av den Preussiske kungen Fredrik den Store men han saknade definitivt sin kollegas militära geni vilket skulle bli alltmer uppenbart. Under sensommaren avancerar en mäktig Osmansk armé upp genom Balkan och som så ofta i krig så dör många redan av epidemier som vid denna tid rasade inom alla arméer.
Den turkiska armén ryckte fram i nuvarande nordvästra Bulgarien med fästningen Baba Vida vid Donau som första mål, vilken man intar med lätthet innan man fortsätter framryckningen norrut.
Kejsare Josef II:s plan var att genskjuta fienden och har därför som avsikt att skicka ut sina berömda beridna spanare som vi idag känner till som de berömda ungerska husarerna – Detta fruktade lätta spaningskavalleri var utrustat med kroksabel och karbiner, dock var deras militära disciplin kanske inte av högsta standard.
Den 20-21:a september når stora delar av den över hundratusen man starka österrikiska hären fram till floden Timis, och över bron i den lilla staden Karansebes skickar kejsaren först över sina husarer för att försöka lokalisera den framryckande fienden. Väl på andra sidan träffar dessa på ett zigenarläger där man blir erbjuden att köpa brännvin… Sagt och gjort – och snart är största delen av den ungerska spaningsstyrkan redigt berusade. Samtidigt närmar sig stora delar av det egna infanteriet som genast vill ta del av den stora mängden sprit. Husarerna vägrar och skottlossning utbryter. En infanteristyrka försöker ta sig in i lägret genom att låtsas att de är turkar eller att turkarna är dem hack ihäl, många enheter formerar sig till försvar mot allt som rör sig i mörkret och snart råder en förvillad strid mellan soldater ur samma armé. Alla skjuter mot allt som dyker upp och förvirringen är total – Det tyska ordet ”Halt!” ska i styrkor av slaviskt ursprung ha uppfattats som att de skriker ”Allah”. En stor klunga draghästar som råkar i sken tolkas som ett kavallerianfall och detta bemöts med artillerield av skrämda artillerister. Den österrikiska arméns enorma språkproblem leder till att alla språk man inte förstår tror man är turkiska. Försvarsstriden fortsätter natten igenom och stora skaror retirerar från slagfältet. De retirerande soldaterna uppfattas i sin tur som fiender när paniken sprider sig allt längre i de bakre etapperna.
Det är en till stora delar slagen och upplöst armé där vissa element hemfaller till plundring, förstörelse och våldtäkter i omgivningarna. Kanske upp till tiotusen man har gått förlorade i denna skamliga upplösning där även kejsaren slets av sin häst och slungas ned i floden i det allmänna kaoset men klarar livhanken.
Först två dagar senare når den turkiska armén fram till staden Karansebes. Vid det laget har den redan slagna österrikiska armén försvunnit och man kan bara undra vad den förvånade ottomanske storvisiren Pascha ska ha tänkt när han når fram till slagfältet, ett slagfält fullt av döda trots att man ännu inte haft kontakt med fienden…
Avslutningsvis vill jag tillägga att förloppet inte verkar helt historiskt klarlagt och väldigt många menar att slaget är en myt, jag vet inte men gissar att sanningen som vanligt ligger någonstans mitt emellan. Uppgifterna om antalet stupade varierar mellan ett drygt tusental upp till långt mer än tiotusen, men håll med om att det är en bra historia?
Oavsett sanningshalten i berättelsen så tror jag inte att Josef II nämnde Karansebes i sitt CV om han någonsin senare i livet sökte jobb som härförare igen.
