Under Ludvig XV anlades 40000 km landsvägar i Frankrike. Diligensresornas bästa tid var inne. Samfärdseln organiserades alltmer och diligenserna körde efter fasta tidtabeller. Man kunde planera sin resa i detalj.
Ännu 1814 var dock genomsnittshastigheten med ombyte av hästar etc bara 4,3 km i timmen. 1830 var man uppe i 6,5 km i timmen.
Och år 1827 välte 4000 diligenser i Frankrike och över 1000 människor omkom vid dessa olyckor!
(källa: Bonniers världshistoria band 12 och 20)
Då bilresandet idag är av mycket större omfattning än diligensresandet på 1820-talet så kan man dra slutsatsen att dåtidens diligensresor var mycket mer riskfyllda än dagens bilresor!
Överraskande!
resandets risker
Re: resandets risker
Och det måste rimligt sett varit så varje år!järnbäraren skrev: Och år 1827 välte 4000 diligenser i Frankrike och över 1000 människor omkom vid dessa olyckor!
(källa: Bonniers världshistoria band 12 och 20)
Då bilresandet idag är av mycket större omfattning än diligensresandet på 1820-talet så kan man dra slutsatsen att dåtidens diligensresor var mycket mer riskfyllda än dagens bilresor!
Överraskande!
Jag antar att skenande hästar var en stor faromoment. Flera hästar tillsammans i fullt sken, det blir krafter det...
I en tid när det var vanligt att folk var halvberusade arbetsdagen igenom. Att ge dricks menade bokstavligen att t.ex. kusken skulle kunna ta sig en sup för pengarna.
Dåliga vägar, dvs dåliga vägkanter också...
Diligenserna var ganska höga va? Det måste innebära att de var ganska ostadiga också. Kan inte ha krävts mycket för dem att gå omkull...
Att slå åder var fortfarande vanligt. De ofta massiva åderlåtningarna gör att rätt många av dessa dödsfall var sannolikt snarare doktorernas fel än skenande hästar eller berusade kuskar... Eller ens stråtrövare.
Re: resandets risker
Förresten, det fanns naturligtvis ett par faror till.
Den främsta var givetvis kvälls- och nattetid mörkret på de där halvdåliga vägarna, och avsaknaden av effektiva lyktor. De hade väl vagnslyktorna, men vad hjälper de? Går man i sakta skritt vore de nog OK, men dilligensen skulle ju gå i trav galopp medan den körde. Den relativt långsamma genomsnittstiden uppskriven ovan är antagligen just genomsnitt. Man hade ju sina stopp för på- och avstigning, hästbyte, etc.
Kort sagt, rask trav i beckmörker, halvdan väg, kusk som redan inmundigat flera av dagens dricks... Och går vagnen omkull även i dessa relativt måttliga 20 km är det krafter i det.
En annan svårighet måste ha varit flodövergångar. Det är inte säkert att alla gick över välbyggda, välbelysta fasta broar.
Om de gick över vadställen, eller skrangliga smala broar med dåliga räcken, eller...
Den främsta var givetvis kvälls- och nattetid mörkret på de där halvdåliga vägarna, och avsaknaden av effektiva lyktor. De hade väl vagnslyktorna, men vad hjälper de? Går man i sakta skritt vore de nog OK, men dilligensen skulle ju gå i trav galopp medan den körde. Den relativt långsamma genomsnittstiden uppskriven ovan är antagligen just genomsnitt. Man hade ju sina stopp för på- och avstigning, hästbyte, etc.
Kort sagt, rask trav i beckmörker, halvdan väg, kusk som redan inmundigat flera av dagens dricks... Och går vagnen omkull även i dessa relativt måttliga 20 km är det krafter i det.
En annan svårighet måste ha varit flodövergångar. Det är inte säkert att alla gick över välbyggda, välbelysta fasta broar.
Om de gick över vadställen, eller skrangliga smala broar med dåliga räcken, eller...
-
järnbäraren
- Medlem
- Inlägg: 37
- Blev medlem: 5 juni 2012, 02:55
Re: resandets risker
Man tar ju allmänt för givet att trafikolyckor av denna omfattning hör till 1900-talet och bilismen. Men så var det alltså inte. Det är alltid intressant när något man tagit för givet visar sig vara helt fel.
Diligensresor spelar ju en stor roll i några klassiska westernfilmer med John Wayne, "stagecoach" och "tall i the saddle".
I sistnämnda film ger Gabby Hayes en kul bild av diligensresandets förmodligen största fara: fyllskalle som kusk på livsfarlig väg.
Riskerna med gångna tiders sjöresor skulle, enligt min mening, kunna vara bakgrunden till en av våra vanligaste fornlämningskategorier, bronsålderns skeppsristningar. Det skulle då, förslagsvis, handla om homeopatisk magi.
Genom att på den egna hemkusten, före avfärden, rista sitt eget återvändande skepp (egentligen på bronsåldern stora kanoter) så ville man försäkra sig om en säker återkomst.
Pilgrimsresor var vanliga under medeltiden. Begravningsplatser utmed gamla pilgrimsleder tyder på att många pilgimer omkom under sin pilgrimsfärd, gissningvis av utmattning, undernäring och sjukdom. Så t.ex den tidigaste till namnet kände svenske pilgrimen, Östen från Uppland.
"Estrid lät resa stenar efter Östen sin man som drog till Jerusalem och dog borta i Grekland."
Diligensresor spelar ju en stor roll i några klassiska westernfilmer med John Wayne, "stagecoach" och "tall i the saddle".
I sistnämnda film ger Gabby Hayes en kul bild av diligensresandets förmodligen största fara: fyllskalle som kusk på livsfarlig väg.
Riskerna med gångna tiders sjöresor skulle, enligt min mening, kunna vara bakgrunden till en av våra vanligaste fornlämningskategorier, bronsålderns skeppsristningar. Det skulle då, förslagsvis, handla om homeopatisk magi.
Genom att på den egna hemkusten, före avfärden, rista sitt eget återvändande skepp (egentligen på bronsåldern stora kanoter) så ville man försäkra sig om en säker återkomst.
Pilgrimsresor var vanliga under medeltiden. Begravningsplatser utmed gamla pilgrimsleder tyder på att många pilgimer omkom under sin pilgrimsfärd, gissningvis av utmattning, undernäring och sjukdom. Så t.ex den tidigaste till namnet kände svenske pilgrimen, Östen från Uppland.
"Estrid lät resa stenar efter Östen sin man som drog till Jerusalem och dog borta i Grekland."