För att upprätthålla lag och ordning samt försvara sina kolonier upprättades en rad enheter rekryterade från den inhemska befolkningen (eller bland kolonisatörerna) i de områden man errövrat. En annan typ av enheter var de som rekryterats i "moderlandet" men var avsedda för tjänstgöring främst i kolonierna (bl.a. de franska kolonialinfanteri-/artilleriregementena) och en tredje var enheter med multinationell karaktär som den Franska främlingslegionen som främst kom att sättas in kolonierna.
Vårt grannland Danmark hade kvar sin koloni i Västindien tills den 1917 såldes till USA och upprättade två enheter av de två första kategorierna.
Det var Ordningskåren på St. Croix och St. Thomas, vilken rekryterades bland den infödda befolkningen i Danska västindien samt Det Vestindiske Gendarmeriekorps. Denna sista enhet bestod av frivilliga från Danmark och var baserad i Christiansted, Frederiksted och Kinghill på St. Croix och på St. Thomas. DVG hade bildats 1906 och ersatte då den Västindiska militärstyrkan, ingetdera av dessa strykor var speciellt stor. När militärstrykan var som störst under amerikanska frihetskriget räknade den 400 man, gendarmerikåren bestod av 123 man. Rekryteringen låg fram till 1804 under relevant civilmyndighet, därefter etablerades Västindiskarekryteringskontoret i Köpenhamn vilket verkade fram till 1918.
Kolonialtrupper
-
tyskaorden
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7643
- Blev medlem: 27 mars 2002, 14:52
Re: Kolonialtrupper
Spanien upprättade ett antal kolonialenheter i sitt en gång vidstäckta imperium. I Sydamerika/Karibien fanns före frigörelsen under 1800-talet ett antal lokalt rekryterade enheter av främst miliskaraktär.
Har inte någon helteckande lista på dessa enheter i Sydamerika men här kommer några exempel:
Santiago de Chiles infanteriregemente (Regimiento de Infanteria de Santiago de Chile), uppsatt 1589 som Tercio de Escolares de Santiago. 1654 Batallón de Infanteria Fijo de Santiago de Chile, 1663 Companias de Escolares de Santiago, 1758 Regimiento de Infanteria Fijo de Santiago de Chile, 1808 Batallon de Literarios de Santiago, 1810 Real Batallón de Voluntarios de Santiago, 1811 Batallón de Infanteria Ligera de Santiago de Chile och 1812 Regimiento de Infanteria Santiago de Chile. Upplöst 1812. Insatt 1633 kriget mot Portugal, 1665 försvaret av Montererey, 1650 kampanjer i Sydamerika, 1702-14 Spanska tronföljdskriget, Spanska frihetskriget 1808-12 (mot Napoleon) och Chilenska frihetskriget 1810-12 (på den spanska sidan).
Regimiento de Infanteria Fijo de Puerto Rico, uppsatt 1735 som Companias Fijas de Puerto Rico (Puerto Ricos stående kompanier), 1741 Batallón Fijo de Puerto Rico, 1764 Reimiento de Infanteria Fijo de Puerto Rico, 1866 Batallón de Infanteria de Puerto Rico 3o de Linea, 1877 Batallón de Cazadores de Puerto Rico Núm. 51 (Puerto Ricos jägarbataljon), 1878 Bat. de Cazadores de Puerto Rico Núm. 31, 1886 Batallón de Cazadores Alfonso XIII Núm. 4, 1889 ändrades numret till 30 och 1893 till 24. Upplöst 1898. Huvudstridshistoria: 1793 Antillerna, Krigen i Santo Domingo 1794 och 1863-65, försvaret av San Juan de Puerto Rico 1797, Kampanjen i Venezuela 1815 och i Colombia 1816, revolutionära upproret i Lares 1868 och i Camuy och Arecibo 1873, krigen på Cuba 1877-78 och 1878-79 och försvaret av San Juan de Puerto Rico mot den amerikanska invansionen 1898.
Batallón de Cazadores de La Patria, uppsatt 1806 som Regimiento de Voluntarios de la Patria i Rio de la Plata. 1813 i Spanien som Batallón Veterano de la Patria, 1869 på Cuba Batallón de Tiradores de la Patria, 1874 Batallón de Las Navas, 1893 på Puerto Rico Batallón de Cazadores de la Patria Núm. 25. Upplöst 1898.
Huvudstridshistoria: 1806-07 kampanjen på britterna återerövrandet av Buenos Aires, 1808-14 i Spanien under dess frihetskrig mot Frankrike, 1868-78 Cubakriget, 1897 operationer mot separatister i Yauco på Puerto Rico, 1898 försvar av Puerto Rico mot den amerikanska invasionen.
Har inte någon helteckande lista på dessa enheter i Sydamerika men här kommer några exempel:
Santiago de Chiles infanteriregemente (Regimiento de Infanteria de Santiago de Chile), uppsatt 1589 som Tercio de Escolares de Santiago. 1654 Batallón de Infanteria Fijo de Santiago de Chile, 1663 Companias de Escolares de Santiago, 1758 Regimiento de Infanteria Fijo de Santiago de Chile, 1808 Batallon de Literarios de Santiago, 1810 Real Batallón de Voluntarios de Santiago, 1811 Batallón de Infanteria Ligera de Santiago de Chile och 1812 Regimiento de Infanteria Santiago de Chile. Upplöst 1812. Insatt 1633 kriget mot Portugal, 1665 försvaret av Montererey, 1650 kampanjer i Sydamerika, 1702-14 Spanska tronföljdskriget, Spanska frihetskriget 1808-12 (mot Napoleon) och Chilenska frihetskriget 1810-12 (på den spanska sidan).
Regimiento de Infanteria Fijo de Puerto Rico, uppsatt 1735 som Companias Fijas de Puerto Rico (Puerto Ricos stående kompanier), 1741 Batallón Fijo de Puerto Rico, 1764 Reimiento de Infanteria Fijo de Puerto Rico, 1866 Batallón de Infanteria de Puerto Rico 3o de Linea, 1877 Batallón de Cazadores de Puerto Rico Núm. 51 (Puerto Ricos jägarbataljon), 1878 Bat. de Cazadores de Puerto Rico Núm. 31, 1886 Batallón de Cazadores Alfonso XIII Núm. 4, 1889 ändrades numret till 30 och 1893 till 24. Upplöst 1898. Huvudstridshistoria: 1793 Antillerna, Krigen i Santo Domingo 1794 och 1863-65, försvaret av San Juan de Puerto Rico 1797, Kampanjen i Venezuela 1815 och i Colombia 1816, revolutionära upproret i Lares 1868 och i Camuy och Arecibo 1873, krigen på Cuba 1877-78 och 1878-79 och försvaret av San Juan de Puerto Rico mot den amerikanska invansionen 1898.
Batallón de Cazadores de La Patria, uppsatt 1806 som Regimiento de Voluntarios de la Patria i Rio de la Plata. 1813 i Spanien som Batallón Veterano de la Patria, 1869 på Cuba Batallón de Tiradores de la Patria, 1874 Batallón de Las Navas, 1893 på Puerto Rico Batallón de Cazadores de la Patria Núm. 25. Upplöst 1898.
Huvudstridshistoria: 1806-07 kampanjen på britterna återerövrandet av Buenos Aires, 1808-14 i Spanien under dess frihetskrig mot Frankrike, 1868-78 Cubakriget, 1897 operationer mot separatister i Yauco på Puerto Rico, 1898 försvar av Puerto Rico mot den amerikanska invasionen.
-
tyskaorden
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7643
- Blev medlem: 27 mars 2002, 14:52
Re: Kolonialtrupper
Filippinerna var också en spansk koloni tills de erövrades av USA i slutet av 1800-talet. Här fanns bl.a. Regimiento de Infanteria de la Princesa vilket uppsatts 1851 i Manila som Regimiento de Granaderos de Luzón (Luzons grenadjärregemente), 1873 Regimiento de Infanteria Yoló Núm. 6, 1875 Regimiento de Infanteria de la Princesa Núm. 7. Upplöst 1898.
Huvudstridshistoria 1852-53 operationer Cebu, Kapiantan, Pilas och Basilan, 1868 Luzon, 1872 Cavite, 1873 Zamboanga och 1896-98 operationer mot filippinska självständighetskämpar.
Det var dock nordafrika som mest blivit synonymt med spanska kolonialtrupper. Här uppsattes 1911 Fuerzas Regulares Indigenas (Reguljärainfödda styrkor). som rekryterades bland infödda marockaner de kallas oftas endast Regulares. De organserades i Grupos (ungefär regementen) bestående av flera Tabores (sing. Tabor = ungefär bataljon varav en/Grupo var beriden). Ursprungligen bestod styrkan av en bataljon men utökades under peridoen 1914-22 till fem Grupos enligt följande:
Grupo de Fuerzas Regulares Indigenas (GFRI) de Tetúan No. 1.
GFRI de Melilla No. 2.
GFRI de Ceuta No. 3.
GFRI de Larache No. 4.
GFRI de Alhucemas No. 5.
Under inbördeskriget ställde sig dessa och hela Afrikaarmén på Francos sida och de utökades med följande Grupos:
GFRI de Xauen No. 6.
GFRI de Llano Amarillo No. 7.
GFRI de Rif No.8.
GFRI de Arcila No. 9.
GFRI de Bab-Tazza No. 10.
När Spanien lämande huvuddelen av sina nordafrikanska besittningar förutom Ceuta och Melilla, reducerades antalet Grupos och de sammanslogs 1996 med de lätta infanteriregementena Melilla Nr. 52 oh Ceuta Nr. 54 till Grupo de Regulares de Melilla No. 52 och Grupo de Regulares de Ceuta No. 54.
I territoriet Ifni i södra nuvarande Marocko uppsattes Tiradores de Ifni (Ifnis skyttar) år 1934, även de var indelade i tabores som här närmast motsvarade kompani. Tiradores de Ifni uppsatte under inbördeskriget totalt sex tabores vilka stred på Francos sida. Längre söder över i Spanska Sahara fanns Tropas Nomadas (Nomadtrupper). Dessa hade bildats på 1930-talet och bestod av lokalt rekrytarade sahrawi under spanska officerare. De utförde patrullering ibland på kameler och vaktade utposter. I och med en ökad mekanisering av förbandet kom Tropas Nomadas att på 1960 få en allt större andel spanjorer i sina led. Kamelrytteri förblev dock en del av förbandet tills det upplöstes när Spanien 1975 lämnade Sahara.
Tropas Nomadas var slutligen organiserade enligt följande:
Mando y Plana Mayor de Agrupación (Grupperingens kommando och stab), El Aaiún.
I. Grupo Nómada "Saguia el Hamra" (I. nomadgruppen), Smara.
II. Grupo Nómada "Capitan La Gándara", Aargub.
III. Grupo Nómada "Smara", El Aaiún.
I Spanska Marocko uppsattes även en gendarmeristyrka Mehal-la Jalifianas. Denna bildades 1913 och bestod vid inbördeskrigets utbrott av följande enheter som alla anslöt till Franco:
Mehel-La 1, Tetuan.
Mehel-La 2, Melilla.
Mehel-La 3, Larache.
Mehel-La 4, Gomara.
Mehel-La 5, El Rif.
Huvudstridshistoria 1852-53 operationer Cebu, Kapiantan, Pilas och Basilan, 1868 Luzon, 1872 Cavite, 1873 Zamboanga och 1896-98 operationer mot filippinska självständighetskämpar.
Det var dock nordafrika som mest blivit synonymt med spanska kolonialtrupper. Här uppsattes 1911 Fuerzas Regulares Indigenas (Reguljärainfödda styrkor). som rekryterades bland infödda marockaner de kallas oftas endast Regulares. De organserades i Grupos (ungefär regementen) bestående av flera Tabores (sing. Tabor = ungefär bataljon varav en/Grupo var beriden). Ursprungligen bestod styrkan av en bataljon men utökades under peridoen 1914-22 till fem Grupos enligt följande:
Grupo de Fuerzas Regulares Indigenas (GFRI) de Tetúan No. 1.
GFRI de Melilla No. 2.
GFRI de Ceuta No. 3.
GFRI de Larache No. 4.
GFRI de Alhucemas No. 5.
Under inbördeskriget ställde sig dessa och hela Afrikaarmén på Francos sida och de utökades med följande Grupos:
GFRI de Xauen No. 6.
GFRI de Llano Amarillo No. 7.
GFRI de Rif No.8.
GFRI de Arcila No. 9.
GFRI de Bab-Tazza No. 10.
När Spanien lämande huvuddelen av sina nordafrikanska besittningar förutom Ceuta och Melilla, reducerades antalet Grupos och de sammanslogs 1996 med de lätta infanteriregementena Melilla Nr. 52 oh Ceuta Nr. 54 till Grupo de Regulares de Melilla No. 52 och Grupo de Regulares de Ceuta No. 54.
I territoriet Ifni i södra nuvarande Marocko uppsattes Tiradores de Ifni (Ifnis skyttar) år 1934, även de var indelade i tabores som här närmast motsvarade kompani. Tiradores de Ifni uppsatte under inbördeskriget totalt sex tabores vilka stred på Francos sida. Längre söder över i Spanska Sahara fanns Tropas Nomadas (Nomadtrupper). Dessa hade bildats på 1930-talet och bestod av lokalt rekrytarade sahrawi under spanska officerare. De utförde patrullering ibland på kameler och vaktade utposter. I och med en ökad mekanisering av förbandet kom Tropas Nomadas att på 1960 få en allt större andel spanjorer i sina led. Kamelrytteri förblev dock en del av förbandet tills det upplöstes när Spanien 1975 lämnade Sahara.
Tropas Nomadas var slutligen organiserade enligt följande:
Mando y Plana Mayor de Agrupación (Grupperingens kommando och stab), El Aaiún.
I. Grupo Nómada "Saguia el Hamra" (I. nomadgruppen), Smara.
II. Grupo Nómada "Capitan La Gándara", Aargub.
III. Grupo Nómada "Smara", El Aaiún.
I Spanska Marocko uppsattes även en gendarmeristyrka Mehal-la Jalifianas. Denna bildades 1913 och bestod vid inbördeskrigets utbrott av följande enheter som alla anslöt till Franco:
Mehel-La 1, Tetuan.
Mehel-La 2, Melilla.
Mehel-La 3, Larache.
Mehel-La 4, Gomara.
Mehel-La 5, El Rif.
Re: Kolonialtrupper
Intressant ämne, om jag känner tyskaorden rätt så kommer han snart till franska trupper. Och för att illustruera den posten:
Jag har en reproduktion på väggen i mitt kontor.
MVH
Hans
Jag har en reproduktion på väggen i mitt kontor.
MVH
Hans
-
tyskaorden
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7643
- Blev medlem: 27 mars 2002, 14:52
Re: Kolonialtrupper
Jo då vi kommer till Frankrike inom sin tid. Avslutar Spanien först, i Spanska Sahara fanns också en polisenhet, Policia de Sahara, vilken bestod av spanjorer. Det fanns också en mindre militärenhet i Spanska territoriet i Guineabukten (Spanska Guinea, nu Ekvatorialguinea). Men jag har inte hitta mer om denna.
Efter franskt mönster grundades också i september 1920 Spanska främlingslegionen (först med namnet Terico de Extranjeros = Främlingsrregementet, Terico var en äldre spansk benämning för regemente). I november 1921 hade den vuxit till en styrka av fem bataljoner I-V. (kallade Banderas singluar Bandera (eg. Flagga), ett äldre namn på en enhet av bataljonsstyrka). Denna styrka var främst insatt i Spanska Marocko och hade 1926 vuxit till en styrka om åtta Banderas I-VIII. 1932.12.27 reducerades styrkan då VII och VIII Banderas upplöstes. En lansiärskvadron hade också uppsatts 1925.05.01 men upplöstes i samma veva som de två Banderas. Fortsatt insatt mot rifkabylerna, kom man också att sändas till Spanien. I oktober 1934 hade nämligen 30 000 gruvarbetare i Asturien gjort uppror under en ledning av en kommitté av socialister, kommunister och anarkosyndikalister. Dessa gruvarbetare var synnerligen välförsedda med vapen och hade bl.a. 29 kanoner och 200 kulsprutor. Sedan de errövrat provinshuvudstaden Oveido, sändes styrkor mot dem de inkluderade Legionens III, V och VI Banderas samt Regulares från Melilla, Tetuan, Larache och Ceuta. Efter tre dagars hårda strider hus från hus återtog de Oveido den 15 oktober. De upproriska kapitulerade sedan den 18 oktober.
I juli 1936 var Legionen organiserad enligt följande:
Östra zonen (Melilla) 1. Legionen (officiell benämning manskapet kallade dock dessa enheter Terico)- I Bandera, Tauima; II Bandera, Targuist och III Bandera Villa Sanjurjo.
Västra zonen (Ceuta) 2. Legionen- IV Bandera, Dar Riffien; V Bandera, Zoco d'Arbaa och VI Bandera Xaüen.
Legionen anslöt till Franco, som varit en av de första officerarna i Legionen och chef för I Bandera samt som överstelöjtnant chef för hela Legionen en tid. Under inbördeskriget expanderade Legionen kraftigt:
VII och VIII Banderas återuppsattes i september 1936.
IX Bandera uppsattes i december 1936.
X Bandera uppsattes i januari 1937.
XI och XII Banderas uppsattes i februari 1937.
XIII Bandera uppsattes i juli 1937.
XIV och XV Banderas uppsattes i augusti 1937, Nr XV bars temporärt av en irländsk frivilligstyrka som inte uträttade särskilt mycket och återvände till Irland i juni 1937.
XVI Bandera uppsatt i oktober 1937.
XVII Bandera uppsatt i januari 1938 och inkluderade de fd. franska Jeanne de Arc-kompaniet som dess 67. kompani.
XVIII Bandera uppsatt i april 1938.
Vid krigsslutet 1939 upplöstes XII-XVIII Banderas.
En rad specialenheter uppsattes också som Legionens lättapansargrupp om två Banderas vilken uppsattes i början av 1938. I mars 1937 uppsattes också ett pansarvärnskompani respektive ett eldkastarkompani. I augusti 1937 uppsattes också en depåbandera i Talavera, för uppsättande av nya enheter och ersätta förluster i de redan existerande.
Legionen återvände efter kriget till Marocko, och 1943.12.21 gav de tre existrande Tericona namn efter spanska krigshjältar från 1500-/1600-talen. 1. Tercio erhöll namnet Gran Capitan, 2. Duque de Alba och 3. Don Juan de Austria. 1950 uppsattes ett fjärde med namnet Alejandro de Farnesio. Detta baserades från 1957 i Spanska Sahara följt 1958 av 3. Terico. De var snart insatta i antiguerillaoperationer mot Saharas befrielsearmé som besegrades i en kombinerad fransk-spansk operation. De två Tericona förblev dock i Sahara tills Spanien lämnade området i februari 1976, då terico 4 upplöstes. I norr hade Spanska Marocko 1956.04.07 övergått till Marocko, med undantag av Ceuta, Melilla, Ifni och några basområden. Terico 1 och 2 förblev t.ex. i Dar Rifien och Tauima tills dessa överlämnades till den kungliga marockanska armén 1961 och de två enheterna flyttade till Ceuta och Melilla där de förblir än idag. Terico 3 flyttade till Fuertoventura och Terico 4 återuppstod senare i Ronda i Spanien.
Efter franskt mönster grundades också i september 1920 Spanska främlingslegionen (först med namnet Terico de Extranjeros = Främlingsrregementet, Terico var en äldre spansk benämning för regemente). I november 1921 hade den vuxit till en styrka av fem bataljoner I-V. (kallade Banderas singluar Bandera (eg. Flagga), ett äldre namn på en enhet av bataljonsstyrka). Denna styrka var främst insatt i Spanska Marocko och hade 1926 vuxit till en styrka om åtta Banderas I-VIII. 1932.12.27 reducerades styrkan då VII och VIII Banderas upplöstes. En lansiärskvadron hade också uppsatts 1925.05.01 men upplöstes i samma veva som de två Banderas. Fortsatt insatt mot rifkabylerna, kom man också att sändas till Spanien. I oktober 1934 hade nämligen 30 000 gruvarbetare i Asturien gjort uppror under en ledning av en kommitté av socialister, kommunister och anarkosyndikalister. Dessa gruvarbetare var synnerligen välförsedda med vapen och hade bl.a. 29 kanoner och 200 kulsprutor. Sedan de errövrat provinshuvudstaden Oveido, sändes styrkor mot dem de inkluderade Legionens III, V och VI Banderas samt Regulares från Melilla, Tetuan, Larache och Ceuta. Efter tre dagars hårda strider hus från hus återtog de Oveido den 15 oktober. De upproriska kapitulerade sedan den 18 oktober.
I juli 1936 var Legionen organiserad enligt följande:
Östra zonen (Melilla) 1. Legionen (officiell benämning manskapet kallade dock dessa enheter Terico)- I Bandera, Tauima; II Bandera, Targuist och III Bandera Villa Sanjurjo.
Västra zonen (Ceuta) 2. Legionen- IV Bandera, Dar Riffien; V Bandera, Zoco d'Arbaa och VI Bandera Xaüen.
Legionen anslöt till Franco, som varit en av de första officerarna i Legionen och chef för I Bandera samt som överstelöjtnant chef för hela Legionen en tid. Under inbördeskriget expanderade Legionen kraftigt:
VII och VIII Banderas återuppsattes i september 1936.
IX Bandera uppsattes i december 1936.
X Bandera uppsattes i januari 1937.
XI och XII Banderas uppsattes i februari 1937.
XIII Bandera uppsattes i juli 1937.
XIV och XV Banderas uppsattes i augusti 1937, Nr XV bars temporärt av en irländsk frivilligstyrka som inte uträttade särskilt mycket och återvände till Irland i juni 1937.
XVI Bandera uppsatt i oktober 1937.
XVII Bandera uppsatt i januari 1938 och inkluderade de fd. franska Jeanne de Arc-kompaniet som dess 67. kompani.
XVIII Bandera uppsatt i april 1938.
Vid krigsslutet 1939 upplöstes XII-XVIII Banderas.
En rad specialenheter uppsattes också som Legionens lättapansargrupp om två Banderas vilken uppsattes i början av 1938. I mars 1937 uppsattes också ett pansarvärnskompani respektive ett eldkastarkompani. I augusti 1937 uppsattes också en depåbandera i Talavera, för uppsättande av nya enheter och ersätta förluster i de redan existerande.
Legionen återvände efter kriget till Marocko, och 1943.12.21 gav de tre existrande Tericona namn efter spanska krigshjältar från 1500-/1600-talen. 1. Tercio erhöll namnet Gran Capitan, 2. Duque de Alba och 3. Don Juan de Austria. 1950 uppsattes ett fjärde med namnet Alejandro de Farnesio. Detta baserades från 1957 i Spanska Sahara följt 1958 av 3. Terico. De var snart insatta i antiguerillaoperationer mot Saharas befrielsearmé som besegrades i en kombinerad fransk-spansk operation. De två Tericona förblev dock i Sahara tills Spanien lämnade området i februari 1976, då terico 4 upplöstes. I norr hade Spanska Marocko 1956.04.07 övergått till Marocko, med undantag av Ceuta, Melilla, Ifni och några basområden. Terico 1 och 2 förblev t.ex. i Dar Rifien och Tauima tills dessa överlämnades till den kungliga marockanska armén 1961 och de två enheterna flyttade till Ceuta och Melilla där de förblir än idag. Terico 3 flyttade till Fuertoventura och Terico 4 återuppstod senare i Ronda i Spanien.
-
tyskaorden
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7643
- Blev medlem: 27 mars 2002, 14:52
Re: Kolonialtrupper
Före de franska kolonialtrupperna sticker jag mellan med de tyska. Dessa bestod främst av Schutztruppen i de afrikanska kolonierna. Dessa lydde under Kaiserliche Schutztruppen Kommando i Reichskolonialamt (Rikskolonialministeriet) i Berlin. Och var organiserade enligt följande:
Schutztruppe Deutsch Südwestafrika (Tyska Sydvästafrika = Namibia). Bestod enbart av tyskar och inkluderade kavalleri. Uppsatt 1889 och deltog 1904-05 i det brutala nedslåendet av Herero- och Namafolkens uppror. Under första världskriget stred man kort mot de företrädesvis sydafrikanska styrkor som invaderade kolonin. Men fick kapitulera och Sydafrika övertog styret av Sydvästafrika.
1914 hade man en styrka på 14 kompanier fördelade på Kommando des Nordbezirks (Norra områdeskommandot) i Windhuk och Kommando des Südbezirks (Södra omådeskommandot) i Keetmanshoop.
Uniformsbesättningen var blå (förutom denna var de olika Schutztruppens uniformer lika).
Schutztruppe Kamerun, uppsatt 1894 och bestod huvudskaligen av infödda under befäl av tyska officerare och underofficerare. 1914 hade man en styrka om 12 kompanier med stab i Soppo.
Uniformsbesättning: röd.
Schutztruppe Deutsch Ostafrika (Tyska Östafrika inkluderade bl.a. Tanganyika (fastlandsdelen av dagens Tanzania). Uppsatt 1889 och bestod av infödda under tyskt befäl. Under sin befälhavare von Lettow-Vorbeck förde man en framgångsrik försvarskamp mot de allierade under första världkriget. von Lettow-Vorbeck kapitulerade inte förrän kriget i Europa var slut. 1914 bestod enheten av 14 kompanier med stab i Daressalam. Enheten inkluderade också en rekrytdepå, en signalavdelning och intendantur.
Uniformsbesättning: vit.
I de tyska kolonierna i Stillahavet verkade Landespolizei Südsee (Söderhavets landspolis) om vilken jag inte vet mer än att den existerade.
I det tyska paktområdet i Kina Tsingtau och Kiautschou fanns III. See-Bataillon vilken uppsatts 1892.12.03 och var en marininfanteribataljon bestående av tyskar. I hemlandet understöddes den av III. Stamm-Seebataillon i Cuxhaven.
I Kina fanns också Ostasiatisches Marine-Detachement, upprättat 1909.04.05 och baserat i Peking (som skydd för den tyska beskickningen) och i Tientschin. Denna enhet var ersättning för arméns Ostasiatische Detachement som hade sitt ursprung i Ostasiatische Expeditionskorps, det tyska bidraget till den internationella styrka som slog ned det kinesiska boxarupprorer i 1900-talets början. Denna hade 1901.05.17 omorganiserats till Ostasiatische Besatzungsbrigade (med bl.a. 3 infanteriregementen istället för kårens sex) som 1906.03.06 minskats ytterligare i styrka och ombenämts till Ostasiatische Detachement (om fyra infanterikompanier och ett artilleribatteri).
Schutztruppe Deutsch Südwestafrika (Tyska Sydvästafrika = Namibia). Bestod enbart av tyskar och inkluderade kavalleri. Uppsatt 1889 och deltog 1904-05 i det brutala nedslåendet av Herero- och Namafolkens uppror. Under första världskriget stred man kort mot de företrädesvis sydafrikanska styrkor som invaderade kolonin. Men fick kapitulera och Sydafrika övertog styret av Sydvästafrika.
1914 hade man en styrka på 14 kompanier fördelade på Kommando des Nordbezirks (Norra områdeskommandot) i Windhuk och Kommando des Südbezirks (Södra omådeskommandot) i Keetmanshoop.
Uniformsbesättningen var blå (förutom denna var de olika Schutztruppens uniformer lika).
Schutztruppe Kamerun, uppsatt 1894 och bestod huvudskaligen av infödda under befäl av tyska officerare och underofficerare. 1914 hade man en styrka om 12 kompanier med stab i Soppo.
Uniformsbesättning: röd.
Schutztruppe Deutsch Ostafrika (Tyska Östafrika inkluderade bl.a. Tanganyika (fastlandsdelen av dagens Tanzania). Uppsatt 1889 och bestod av infödda under tyskt befäl. Under sin befälhavare von Lettow-Vorbeck förde man en framgångsrik försvarskamp mot de allierade under första världkriget. von Lettow-Vorbeck kapitulerade inte förrän kriget i Europa var slut. 1914 bestod enheten av 14 kompanier med stab i Daressalam. Enheten inkluderade också en rekrytdepå, en signalavdelning och intendantur.
Uniformsbesättning: vit.
I de tyska kolonierna i Stillahavet verkade Landespolizei Südsee (Söderhavets landspolis) om vilken jag inte vet mer än att den existerade.
I det tyska paktområdet i Kina Tsingtau och Kiautschou fanns III. See-Bataillon vilken uppsatts 1892.12.03 och var en marininfanteribataljon bestående av tyskar. I hemlandet understöddes den av III. Stamm-Seebataillon i Cuxhaven.
I Kina fanns också Ostasiatisches Marine-Detachement, upprättat 1909.04.05 och baserat i Peking (som skydd för den tyska beskickningen) och i Tientschin. Denna enhet var ersättning för arméns Ostasiatische Detachement som hade sitt ursprung i Ostasiatische Expeditionskorps, det tyska bidraget till den internationella styrka som slog ned det kinesiska boxarupprorer i 1900-talets början. Denna hade 1901.05.17 omorganiserats till Ostasiatische Besatzungsbrigade (med bl.a. 3 infanteriregementen istället för kårens sex) som 1906.03.06 minskats ytterligare i styrka och ombenämts till Ostasiatische Detachement (om fyra infanterikompanier och ett artilleribatteri).
-
tyskaorden
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7643
- Blev medlem: 27 mars 2002, 14:52
Re: Kolonialtrupper
Då har vi kommit till Frankrike, som jämte Storbritannien kom att skapa ett av de största kolonialrikena och med den trupper att upprätthålla detta.
Under Le Ancien Regime var det främst regementen utsända från moderlandet som verkade i kolonier som franska Kanada. I franska Indien skapades dock egna enheter av det indiska handelskompaniet som till en början (precis som i det brittiska fallet) styrde de franska besittningarna där. Detta organiserades i Regiment d'Cie. Commercial Indiens.
Det var dock först med erövringen av Algeriet på 1830-talet och expansionen i Afrika och annonstädes under 1800-talet som ledde till en drastiskt ökning av kolonialtrupper. Dessa var som tidigare nämnts av olika kategorier.
Först kolonialinfanteriet/artilleriet (Regiments de Infanterie Coloniale (RIC) /de Artillerie (RAC)) vilket bestod av fransmän som tagit värvning för att tjänstgöra i kolonierna.
1914 var dessa organiserade dels i en kår (Corps d'armee des troupes coloniale med Hk i Paris) om tre Divisions de Infanterie Coloniale (med Hk i Paris, Toulon och Brest) om vardera två brigader, samt två Division Coloniale i Indokina samt mindre enheter i övriga kolonier. Under kåren lydde också en artilleribrigad, i Frankrike fanns också en rad understödsenheter som Section de télégraphistes colonialux (Kolonialtelegrafistsektionen) i Lyon och Dépôt de convalescents coloniaux de Prats-de-Mello (Kolonialkonvalesentdepån i Prats-de-Mello).
Kolonialinfanteriregementena var baserade enligt följande:
1er RIC, Cherbourg.
2e RIC, Brest.
3e RIC, Rochefort med en bataljon i Marcennes.
4e RIC, Toulon.
5e RIC, Lyon.
6e RIC, Lyon.
7e RIC, Bordeaux.
8e RIC, Toulon med en bataljon i Brignolies.
9e RIC, Tonkin (norra Vietnam).
10e RIC, Annam (Södra Vietnam).
11e RIC, Saigon.
12e RIC, upplöstes 1903.
13e RIC, upplöstes 1908.
14e RIC, upplöstes 1903.
15e RIC, upplöst 1903.
16e RIC, Tien Tsin; Shanghai; Peking och Tong Kou.
17e RIC, upplöst 1908.
18e RIC, upplöst 1902.
Några 19e och 20e RIC uppsattes ej.
21e RIC, Paris.
22e RIC, Hyères.
23e RIC, Paris.
24e RIC, Perpignan med en bataljon i Cette.
Dessa fördelades på divisionerna enligt följande:
1e Division d'Infanterie Coloniale (DIC), Paris
2e Brigade d'Infanteie Coloniale (BIC), Lyon med 5e och 6e RIC.
5e BIC, Paris med 21e och 23e RIC.
2e DIC, Toulon.
4e BIC, Lyon med 4e och 8e RIC.
6e BIC, Marseille med 22e och 24e RIC.
3e DIC, Brest.
3e BIC, Rochefort med 3e och 7e RIC.
4e BIC, Brest med 1e och 2e RIC.
Kolonialartilleriregementen
1e RAC, Lorient; Rochefort; La Rochelle och Oteron. Divisionsartilleri 2e DIC.
2e RAC, Cherbourg och Brest. Divisionsartilleri 3e DIC.
3e RAC, Toloun; Marseille och Port-Vendres. Kårartilleri.
4e RAC, Tonkin. Under 1re Division Coloniale.
5e RAC, Cochinchine (mellersta Vietnam). Under 2e Division Coloniale.
6e RAC, Västafrika.
7e RAC, Östafrika.
Följande regementen var organiserade i Brigade d'Artillerie Coloniale med HK i Paris: 1e, 2e och 3e RAC plus understödsenheter:
1re och 2e Cies. d'ouvriers d'artilerie coloniale (kolonialartilleriarbetskompanier) i Brest och Toulon.
Détachement d'artificiers d'artillerie coloniale (kolonialartillerifyrverkardetachement) Toulon.
På Madagascar fanns:
Bataillon d'infanterie coloniale de l'Émyrne i Tanananrive och Mantasoa.
Bataillon d'infanterie coloniale de Diego-Suarez med stab, 2. och 3. komp. i Antsirane, 1. komp. Cap d'Ambre och 4. komp. på Reunion.
I Senegal fanns Batallion d'Infanterie coloniale de l'Afrique occidentale français (Kolonialinf.bat. i Franska västafrika) baserad i Dakar. Plus 6e RAC i Dakar och Kati.
I Västindien fanns:
Compangnie (Cie.) de infanterie coloniale de la Martinique med en sektion på Guadeloupe.
I Guyane (Franska Guyana) fanns Cie. d'infanterie coloniale du Groupe des Antilles.
Nya Kalledonien hade Batallion d' infanterie coloniale de la Nouvelle Caledonie.
Ockupationskåren i Marocko (Corps d'Occupation du Maroc) hade en kolonialinfanteribataljon samt sex blandande kolonialinfanteriregementen (1re-6e Regiment mixte d'infanterie coloniale [RMIC]), vilka var sammansatta av kolonialinfanteri och senegalesiska tiraljörer. De var även kända under beteckningarna 1re-3e Regiment de Marche coloniaux och 1re-3e Regiment de Marche Sénégalais eller 1re-6e Regiment de d'infanterie coloniale du Maroc. Andra beteckningar var 1re-4e Regiment mixte de infanterie coloniale de l'Afrique occidental française och 1re och 2e Regiment de Tirailleurs Sénégalais du Maroc. I Marocko fanns också Artillerie Coloniale au Maroc om två blandande bataljoner(blandade betydde i detta sammanhang att de bestod både av fransmän och infödda).
För utbildning fanns École d'application du service de santé des troupes coloniales (Kolonialtruppernas sjukvårdstjänstskola) i Marseille.
Under Le Ancien Regime var det främst regementen utsända från moderlandet som verkade i kolonier som franska Kanada. I franska Indien skapades dock egna enheter av det indiska handelskompaniet som till en början (precis som i det brittiska fallet) styrde de franska besittningarna där. Detta organiserades i Regiment d'Cie. Commercial Indiens.
Det var dock först med erövringen av Algeriet på 1830-talet och expansionen i Afrika och annonstädes under 1800-talet som ledde till en drastiskt ökning av kolonialtrupper. Dessa var som tidigare nämnts av olika kategorier.
Först kolonialinfanteriet/artilleriet (Regiments de Infanterie Coloniale (RIC) /de Artillerie (RAC)) vilket bestod av fransmän som tagit värvning för att tjänstgöra i kolonierna.
1914 var dessa organiserade dels i en kår (Corps d'armee des troupes coloniale med Hk i Paris) om tre Divisions de Infanterie Coloniale (med Hk i Paris, Toulon och Brest) om vardera två brigader, samt två Division Coloniale i Indokina samt mindre enheter i övriga kolonier. Under kåren lydde också en artilleribrigad, i Frankrike fanns också en rad understödsenheter som Section de télégraphistes colonialux (Kolonialtelegrafistsektionen) i Lyon och Dépôt de convalescents coloniaux de Prats-de-Mello (Kolonialkonvalesentdepån i Prats-de-Mello).
Kolonialinfanteriregementena var baserade enligt följande:
1er RIC, Cherbourg.
2e RIC, Brest.
3e RIC, Rochefort med en bataljon i Marcennes.
4e RIC, Toulon.
5e RIC, Lyon.
6e RIC, Lyon.
7e RIC, Bordeaux.
8e RIC, Toulon med en bataljon i Brignolies.
9e RIC, Tonkin (norra Vietnam).
10e RIC, Annam (Södra Vietnam).
11e RIC, Saigon.
12e RIC, upplöstes 1903.
13e RIC, upplöstes 1908.
14e RIC, upplöstes 1903.
15e RIC, upplöst 1903.
16e RIC, Tien Tsin; Shanghai; Peking och Tong Kou.
17e RIC, upplöst 1908.
18e RIC, upplöst 1902.
Några 19e och 20e RIC uppsattes ej.
21e RIC, Paris.
22e RIC, Hyères.
23e RIC, Paris.
24e RIC, Perpignan med en bataljon i Cette.
Dessa fördelades på divisionerna enligt följande:
1e Division d'Infanterie Coloniale (DIC), Paris
2e Brigade d'Infanteie Coloniale (BIC), Lyon med 5e och 6e RIC.
5e BIC, Paris med 21e och 23e RIC.
2e DIC, Toulon.
4e BIC, Lyon med 4e och 8e RIC.
6e BIC, Marseille med 22e och 24e RIC.
3e DIC, Brest.
3e BIC, Rochefort med 3e och 7e RIC.
4e BIC, Brest med 1e och 2e RIC.
Kolonialartilleriregementen
1e RAC, Lorient; Rochefort; La Rochelle och Oteron. Divisionsartilleri 2e DIC.
2e RAC, Cherbourg och Brest. Divisionsartilleri 3e DIC.
3e RAC, Toloun; Marseille och Port-Vendres. Kårartilleri.
4e RAC, Tonkin. Under 1re Division Coloniale.
5e RAC, Cochinchine (mellersta Vietnam). Under 2e Division Coloniale.
6e RAC, Västafrika.
7e RAC, Östafrika.
Följande regementen var organiserade i Brigade d'Artillerie Coloniale med HK i Paris: 1e, 2e och 3e RAC plus understödsenheter:
1re och 2e Cies. d'ouvriers d'artilerie coloniale (kolonialartilleriarbetskompanier) i Brest och Toulon.
Détachement d'artificiers d'artillerie coloniale (kolonialartillerifyrverkardetachement) Toulon.
På Madagascar fanns:
Bataillon d'infanterie coloniale de l'Émyrne i Tanananrive och Mantasoa.
Bataillon d'infanterie coloniale de Diego-Suarez med stab, 2. och 3. komp. i Antsirane, 1. komp. Cap d'Ambre och 4. komp. på Reunion.
I Senegal fanns Batallion d'Infanterie coloniale de l'Afrique occidentale français (Kolonialinf.bat. i Franska västafrika) baserad i Dakar. Plus 6e RAC i Dakar och Kati.
I Västindien fanns:
Compangnie (Cie.) de infanterie coloniale de la Martinique med en sektion på Guadeloupe.
I Guyane (Franska Guyana) fanns Cie. d'infanterie coloniale du Groupe des Antilles.
Nya Kalledonien hade Batallion d' infanterie coloniale de la Nouvelle Caledonie.
Ockupationskåren i Marocko (Corps d'Occupation du Maroc) hade en kolonialinfanteribataljon samt sex blandande kolonialinfanteriregementen (1re-6e Regiment mixte d'infanterie coloniale [RMIC]), vilka var sammansatta av kolonialinfanteri och senegalesiska tiraljörer. De var även kända under beteckningarna 1re-3e Regiment de Marche coloniaux och 1re-3e Regiment de Marche Sénégalais eller 1re-6e Regiment de d'infanterie coloniale du Maroc. Andra beteckningar var 1re-4e Regiment mixte de infanterie coloniale de l'Afrique occidental française och 1re och 2e Regiment de Tirailleurs Sénégalais du Maroc. I Marocko fanns också Artillerie Coloniale au Maroc om två blandande bataljoner(blandade betydde i detta sammanhang att de bestod både av fransmän och infödda).
För utbildning fanns École d'application du service de santé des troupes coloniales (Kolonialtruppernas sjukvårdstjänstskola) i Marseille.
-
tyskaorden
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7643
- Blev medlem: 27 mars 2002, 14:52
Re: Kolonialtrupper
Dessa kolonialtrupper hade sitt ursprung i de år 1622 upprättade Compagnies ordinaries de la Mer, vilka var landstyrkor underställda flottan. De var avsedda för tjänst ombord på flottans fartyg men då administrationen av de franska kolonierna vid denna tid låg under marinministeriet kom de också att tas i anspråk för tjänst i kolonierna, främst Kanada.
De kom kollektivt att kallas Infantrie de Marine och inkluderade före revolutionen följande regemeten.
La Marine, bildat ur compagnies ordinaries de la Mer. Blev senare 11. linjeinfanterireg.
Royal-Vassieux, upprättat 1638 och blev efter revolutionen 43. infanterireg.
La Couronne, upprättat 1643 och blev 45. infanteriregemetet.
Royal-Marine, upprättat 1669 och blev 60. infanteriregemetet.
Amirauté, upprättat 1669.
Cap, upprättat 1766 och blev 106. infanteriregemetet.
Pondichéry (besitting i Indien), upprättat 1772 och blev 107. infanterireg.
Martinique et Guadeloupe, uppsatt 1772 och blev 109. infanteriregementet.
Port-au-Prince, upprättat 1773 och blev 110. infanteriregemetet.
1786.01.01 hade dessa enheter ersatts av Corps royal de canonniers-matelots, vilket var en mer renodlad marinsoldatsstyrka. 1816.02.21 återskapades marininfanteriet (senare känt som Troupes de Marine) av Ludvig XVIII med en styrka om två regementen. 1838 tillkom ett tredje regemente och 1854 ett fjärde. 1890 hade styrkan utökats till åtta regementen. Marinartilleriet som går tillbaka till 1793, bildade 1814 ett regemente följt av ett andra 1893. Under dessa år var Troupes de Marine insatta i Krimkriget (Bl.a. operationen mot fästningen Bomarsund på Åland), Ki Hoa i Kina 1860, Mexiko bl.a. slaget vid Puebla 1863, Fransk-tyska kriget då de bildade en division. Deras mest kända insats under detta krig var slaget vid Bazeilles 1870. Under 1880-talet var det främsta operationsområdet Indokina. Franska flottan som pågrund av behovet av trupper för dessa operationer hade svårt att från marinministeriet erhålla skeppsdetachement av marinsoldater upprättade 1856 Fusiliers-Marins. Dessa blev flottans egentliga marininfanteri och kvarblev under marinministeriet när Toupes de Marine 1900.07.07 överfördes till krigsministeriet och döptes om till Troupes Coloniales. Under första världskriget var TC insatta bl.a. på västfronten och vid landstigningen vid Dardanellerna (4e, 6e, 7e och 4e RIC plus kolonialartilleri).
1940 stod TC på höjden av sin styrka med nio divisioner och flera halvbrigader (Demi-Brigades), många av de senare bemannade Maginot-linjen. De deltog också kort i försvaret vid det tyska anfallet. Hela tiden verkade de också i kolonierna. Efter den allierade landstigningen i Nordafrika och de franska tuppernas anslutande till de allierade uppsattes två divisioner 6. marockanska bergsdivisionen (6e DMM) och 9. kolonialinfanteridivisionen (9e DIC), dessa genomförde bl.a. landstigningsoperationer mot Korsika och Elba samt landsteg i Sydfrankrike. Under efterkrigstiden blev de involverade i kolonalkrigen i Indokina och Algeriet. I sambande med att större delen av det franska kolonialriket avvecklades blev TC 1958.12.01 Troupes d'Outre-Mer för att 1961.05.04 återta den historiska beteckningen Troupes de Marine. Huvudstyrkan formerades till 9e Brigade d'Infanterie de Marine en av de första enheterna i den franska snabb insatsstyrkan. Brigaden ärvde förbandsemblem och traditioner från 9e DIC. Den uppgick 1964 tillsammans med två fallskärmsbrigader i 11e Division de Intervention (11. insatsdivisionen). Divisionenblev 1971 11e Division Parachutiste (11. fallskärmsdiv.) och 1976.01.01 drogs marintrupperna bort från denna division och utökades för att bilda 9e Division d'Infanterie de Marine (9e DIMa). Denna blev en av Frankrikes snabbinsatsstyrkor och bestod främst av frivilliga yrkessoldater då franska värnpliktiga enligt lag var undantagna från utlandstjänst. Vid omorganiseringen av den franska armén 1999 avskaffades divisionen som högsta förband och 9e DIMa reducerades till 9e Brigade Légére Blindée de Marine (9. lätta marinpansarbrigaden). Sentida insatser av TM inkluderar Tchad, Operation Ökenstorm och Afghanistan.
Soldater från Infanterie de Marine i Tonkin 1888.
Baskeremblem för marinfallskärmsjägarna.
Idag består Troupes de Marine av följande enheter:
I Frankrike:
Regiment de Marche du Tchad (RMT), Meyenheim - mekaniserat infanteri.
Regiment d'infanterie-chars de Marine (RICM, marinpansarinfanteriregementet),Potiers - lättpansar.
1er Régiment de Parachutistes d'Infanterie de Marine (RPIMa, marinfallskärmsregementet), Bayonne - luftburen kommandoenhet.
3e RPIMa, Carcasonne, luftburet infanteri.
8e RPIMa, Castres, luftburet infanteri.
1re Regiment d'Infanterie de Marine (RIMa), Angoulême - är trots namnet lättpansar.
2e RIMa, Le Mans - infanteri.
3e RIMa, Vannes - infanteri.
21e RIMa, Fréjus - infanteri.
1er Regiment d'Artillerie de Marine (RAMa), Laon - artilleri.
3e RAMa, Canjuers - artilleri.
11e RAMa, Saint-Aubin-du-Cormier - artilleri.
"Översjöiska" enheter:
2e RPIMa, Pierrefonds på Reunion.
5e Regiment interarmes d'outre-mer (RIAOM, Översjöiska förenadetruppslagsregementet), Djibouti.
6e Bataillon d'Infanterie de Marine (BIMa), Libreville (Gabon).
9e RIMa, Cayenne (Franska Guyana).
33e RIMa, Fort-de-France (Martinique).
RIMa du Pacifique - Nouvelle Calédonie (RIMaP-NC), Nouméa (Nya Kalledonien).
RIMa du Pacifique - Polynesie (RIMaP-P), Papeete (Tahiti).
23e BIMa, Dakar (Senegal).
41e BIMa, Pointe-à-Pitre (Guadeloupe).
43e BIMa, Port-Bouet (Côte d'Ivoire = Elfenbenskusten, för att undvika förvirring begärde dock den ivorianska regeringen 1985 att landets namn på alla språk skall vara Côte d'Ivoire. Det har dock inte slagit igenom i Sverige även om invånarna kallas ivorianer).
De kom kollektivt att kallas Infantrie de Marine och inkluderade före revolutionen följande regemeten.
La Marine, bildat ur compagnies ordinaries de la Mer. Blev senare 11. linjeinfanterireg.
Royal-Vassieux, upprättat 1638 och blev efter revolutionen 43. infanterireg.
La Couronne, upprättat 1643 och blev 45. infanteriregemetet.
Royal-Marine, upprättat 1669 och blev 60. infanteriregemetet.
Amirauté, upprättat 1669.
Cap, upprättat 1766 och blev 106. infanteriregemetet.
Pondichéry (besitting i Indien), upprättat 1772 och blev 107. infanterireg.
Martinique et Guadeloupe, uppsatt 1772 och blev 109. infanteriregementet.
Port-au-Prince, upprättat 1773 och blev 110. infanteriregemetet.
1786.01.01 hade dessa enheter ersatts av Corps royal de canonniers-matelots, vilket var en mer renodlad marinsoldatsstyrka. 1816.02.21 återskapades marininfanteriet (senare känt som Troupes de Marine) av Ludvig XVIII med en styrka om två regementen. 1838 tillkom ett tredje regemente och 1854 ett fjärde. 1890 hade styrkan utökats till åtta regementen. Marinartilleriet som går tillbaka till 1793, bildade 1814 ett regemente följt av ett andra 1893. Under dessa år var Troupes de Marine insatta i Krimkriget (Bl.a. operationen mot fästningen Bomarsund på Åland), Ki Hoa i Kina 1860, Mexiko bl.a. slaget vid Puebla 1863, Fransk-tyska kriget då de bildade en division. Deras mest kända insats under detta krig var slaget vid Bazeilles 1870. Under 1880-talet var det främsta operationsområdet Indokina. Franska flottan som pågrund av behovet av trupper för dessa operationer hade svårt att från marinministeriet erhålla skeppsdetachement av marinsoldater upprättade 1856 Fusiliers-Marins. Dessa blev flottans egentliga marininfanteri och kvarblev under marinministeriet när Toupes de Marine 1900.07.07 överfördes till krigsministeriet och döptes om till Troupes Coloniales. Under första världskriget var TC insatta bl.a. på västfronten och vid landstigningen vid Dardanellerna (4e, 6e, 7e och 4e RIC plus kolonialartilleri).
1940 stod TC på höjden av sin styrka med nio divisioner och flera halvbrigader (Demi-Brigades), många av de senare bemannade Maginot-linjen. De deltog också kort i försvaret vid det tyska anfallet. Hela tiden verkade de också i kolonierna. Efter den allierade landstigningen i Nordafrika och de franska tuppernas anslutande till de allierade uppsattes två divisioner 6. marockanska bergsdivisionen (6e DMM) och 9. kolonialinfanteridivisionen (9e DIC), dessa genomförde bl.a. landstigningsoperationer mot Korsika och Elba samt landsteg i Sydfrankrike. Under efterkrigstiden blev de involverade i kolonalkrigen i Indokina och Algeriet. I sambande med att större delen av det franska kolonialriket avvecklades blev TC 1958.12.01 Troupes d'Outre-Mer för att 1961.05.04 återta den historiska beteckningen Troupes de Marine. Huvudstyrkan formerades till 9e Brigade d'Infanterie de Marine en av de första enheterna i den franska snabb insatsstyrkan. Brigaden ärvde förbandsemblem och traditioner från 9e DIC. Den uppgick 1964 tillsammans med två fallskärmsbrigader i 11e Division de Intervention (11. insatsdivisionen). Divisionenblev 1971 11e Division Parachutiste (11. fallskärmsdiv.) och 1976.01.01 drogs marintrupperna bort från denna division och utökades för att bilda 9e Division d'Infanterie de Marine (9e DIMa). Denna blev en av Frankrikes snabbinsatsstyrkor och bestod främst av frivilliga yrkessoldater då franska värnpliktiga enligt lag var undantagna från utlandstjänst. Vid omorganiseringen av den franska armén 1999 avskaffades divisionen som högsta förband och 9e DIMa reducerades till 9e Brigade Légére Blindée de Marine (9. lätta marinpansarbrigaden). Sentida insatser av TM inkluderar Tchad, Operation Ökenstorm och Afghanistan.
Soldater från Infanterie de Marine i Tonkin 1888.
Baskeremblem för marinfallskärmsjägarna.
Idag består Troupes de Marine av följande enheter:
I Frankrike:
Regiment de Marche du Tchad (RMT), Meyenheim - mekaniserat infanteri.
Regiment d'infanterie-chars de Marine (RICM, marinpansarinfanteriregementet),Potiers - lättpansar.
1er Régiment de Parachutistes d'Infanterie de Marine (RPIMa, marinfallskärmsregementet), Bayonne - luftburen kommandoenhet.
3e RPIMa, Carcasonne, luftburet infanteri.
8e RPIMa, Castres, luftburet infanteri.
1re Regiment d'Infanterie de Marine (RIMa), Angoulême - är trots namnet lättpansar.
2e RIMa, Le Mans - infanteri.
3e RIMa, Vannes - infanteri.
21e RIMa, Fréjus - infanteri.
1er Regiment d'Artillerie de Marine (RAMa), Laon - artilleri.
3e RAMa, Canjuers - artilleri.
11e RAMa, Saint-Aubin-du-Cormier - artilleri.
"Översjöiska" enheter:
2e RPIMa, Pierrefonds på Reunion.
5e Regiment interarmes d'outre-mer (RIAOM, Översjöiska förenadetruppslagsregementet), Djibouti.
6e Bataillon d'Infanterie de Marine (BIMa), Libreville (Gabon).
9e RIMa, Cayenne (Franska Guyana).
33e RIMa, Fort-de-France (Martinique).
RIMa du Pacifique - Nouvelle Calédonie (RIMaP-NC), Nouméa (Nya Kalledonien).
RIMa du Pacifique - Polynesie (RIMaP-P), Papeete (Tahiti).
23e BIMa, Dakar (Senegal).
41e BIMa, Pointe-à-Pitre (Guadeloupe).
43e BIMa, Port-Bouet (Côte d'Ivoire = Elfenbenskusten, för att undvika förvirring begärde dock den ivorianska regeringen 1985 att landets namn på alla språk skall vara Côte d'Ivoire. Det har dock inte slagit igenom i Sverige även om invånarna kallas ivorianer).
Re: Kolonialtrupper
Jag gillar din översättning av DOM.tyskaorden skrev:d'outre-mer - översjöiska
Mer allmänt är nog att översätta département d'outre-mer (DOM) med utomeuropeiska departement - alltså formellt ingen koloni utan en del av Frankrike. Algeriet var tidigare ett DOM.
MVH
Hans
-
tyskaorden
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7643
- Blev medlem: 27 mars 2002, 14:52
Re: Kolonialtrupper
Andra enheter som främst bestod av fransmän men som tjänstgjorde främst i kolonierna var:
Bataillons d'Infanterie légère d'Afrique (Afrikanska lätta infanteribataljoner - BILA). De var straffbataljoner för tjänst i Nordafrika. De bestod av civilister dömda till fängelsestaff men när de avtjänat detta fortfarande hade värnpliktid att fullfölja eller soldater med grava disciplinproblem som efter avtjänat straff i disciplinkompanier ännu hade tid kvar att tjäna under fanorna. Deras marsch speglar detta då den hette "Les Réprouvés" (De övergivna). De skapades av kung Louis Philipe 1832.06.13 som del av Afrikaarmén och sationerade i Tataouine i Tunisien en av de mest fientliga delarna av det franska imperiet. Ursprungligen uppsattes två bataljoner utökade till tre i september 1833.
Deras första insatser var under erövringen av Algeriet, där en av deras första minnesvärda insatser var vid Mazagran i Algeriet. Där mellan 3-6 februari 1840 enstyrka om 123 jägare från 1e BILA udner kapten Lelievre höll en stånd under upprepande anfall från 1 000-tals araber. De stred tappert under Krimkriget men användes också som byggnadsenheter och konstruerade ökenbefästningar, vägar och broar. 1888 utökades de till fem bataljoner vardera om sex kompanier, av dessa var 3e, 4e och 5e BILA stationerade i Tunisien och 1e och 2e i Södra Algeriet. Strax före första världkrigets utbrott var två bataljoner detacherade för tjänst i Marocko. Under kriget uppsattes tre marschbataljoner för tjänst på Västfronten, där de stred med bravur vinnande många utmärkelser. De reguljära bataljonerna fortsatte sin tjänst i Nordafrika under kriget.
Under mellankrigstiden kom nyttan med dessa bataljoner att ifrågasättas och flertalet kom att upplösas - 2e BILA 1927, 3e BILA 1935, 4e BILA 1927 och 5e BILA 1925. Den sista bataljonen 1e BILA upplöstes 1940. 1944 återuppsattes ett kompani vilket 1948 utbyggdes till en bataljon 1e BILA. Denna bildade en marschbataljon Bataillon d'Infanterie légère d'Outre-Mer för tjänst i Indokina. I augusti 1951 återuppsattes 3e BILA som en dubblering av 1e BILA. Vid återkomsten från Indokina upplöstes 1e BILA och 3e BILA baserades i Tataouine i Tunisien, den flyttade till Algeriet när Tunisien blev självständigt 1956. Där de bl.a vaktade de franska atomprovanläggningarna i södra Algeriet. 1967 flyttades man till den sista kvarvarande franska basen i Algeriet Mers-eö-Kebir vid Medelhavskusten. Under 1960-talet hade bataljonen också reduceradats till ett kompani 3e Compagnie d'Infanterie légère d'Afrique (3e CILA). När fransmännen lämnade Mers-el-Kebir 1972 överfördes 3e CILA till Obock i Djibouti. Där det slutligen upplöstes 1972.03.31.
Bataillons d'Infanterie légère d'Afrique (Afrikanska lätta infanteribataljoner - BILA). De var straffbataljoner för tjänst i Nordafrika. De bestod av civilister dömda till fängelsestaff men när de avtjänat detta fortfarande hade värnpliktid att fullfölja eller soldater med grava disciplinproblem som efter avtjänat straff i disciplinkompanier ännu hade tid kvar att tjäna under fanorna. Deras marsch speglar detta då den hette "Les Réprouvés" (De övergivna). De skapades av kung Louis Philipe 1832.06.13 som del av Afrikaarmén och sationerade i Tataouine i Tunisien en av de mest fientliga delarna av det franska imperiet. Ursprungligen uppsattes två bataljoner utökade till tre i september 1833.
Deras första insatser var under erövringen av Algeriet, där en av deras första minnesvärda insatser var vid Mazagran i Algeriet. Där mellan 3-6 februari 1840 enstyrka om 123 jägare från 1e BILA udner kapten Lelievre höll en stånd under upprepande anfall från 1 000-tals araber. De stred tappert under Krimkriget men användes också som byggnadsenheter och konstruerade ökenbefästningar, vägar och broar. 1888 utökades de till fem bataljoner vardera om sex kompanier, av dessa var 3e, 4e och 5e BILA stationerade i Tunisien och 1e och 2e i Södra Algeriet. Strax före första världkrigets utbrott var två bataljoner detacherade för tjänst i Marocko. Under kriget uppsattes tre marschbataljoner för tjänst på Västfronten, där de stred med bravur vinnande många utmärkelser. De reguljära bataljonerna fortsatte sin tjänst i Nordafrika under kriget.
Under mellankrigstiden kom nyttan med dessa bataljoner att ifrågasättas och flertalet kom att upplösas - 2e BILA 1927, 3e BILA 1935, 4e BILA 1927 och 5e BILA 1925. Den sista bataljonen 1e BILA upplöstes 1940. 1944 återuppsattes ett kompani vilket 1948 utbyggdes till en bataljon 1e BILA. Denna bildade en marschbataljon Bataillon d'Infanterie légère d'Outre-Mer för tjänst i Indokina. I augusti 1951 återuppsattes 3e BILA som en dubblering av 1e BILA. Vid återkomsten från Indokina upplöstes 1e BILA och 3e BILA baserades i Tataouine i Tunisien, den flyttade till Algeriet när Tunisien blev självständigt 1956. Där de bl.a vaktade de franska atomprovanläggningarna i södra Algeriet. 1967 flyttades man till den sista kvarvarande franska basen i Algeriet Mers-eö-Kebir vid Medelhavskusten. Under 1960-talet hade bataljonen också reduceradats till ett kompani 3e Compagnie d'Infanterie légère d'Afrique (3e CILA). När fransmännen lämnade Mers-el-Kebir 1972 överfördes 3e CILA till Obock i Djibouti. Där det slutligen upplöstes 1972.03.31.
-
tyskaorden
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7643
- Blev medlem: 27 mars 2002, 14:52
Re: Kolonialtrupper
Hans skrev:Jag gillar din översättning av DOM.tyskaorden skrev:d'outre-mer - översjöiska
Mer allmänt är nog att översätta département d'outre-mer (DOM) med utomeuropeiska departement - alltså formellt ingen koloni utan en del av Frankrike. Algeriet var tidigare ett DOM.
MVH
Hans
Ja det stämmer nog att DOM/TOM brukar översättas till Utomeuropeiskt departement/territorium. Fast översjöisk tyckte jag passade bättre i detta fall.
-
tyskaorden
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7643
- Blev medlem: 27 mars 2002, 14:52
Re: Kolonialtrupper
Tack Marcus, intressanta bilder.
-
tyskaorden
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7643
- Blev medlem: 27 mars 2002, 14:52
Re: Kolonialtrupper
Går vidare med de franska kolonialtrupperna och ser på det nordafrikanska kavalleriet:
Först de algeriska spahis organsierade i Regiments d'Spahis Algerien (RSAR). De går tillbaka till 1834, bruket av spahikavalleri gjordes dock itne permanent förrän 1841 och 1845..07.02 uppsattes de tre första regementena 1e RSAR i Alger, 2e RSAR i Oran och 3e RSAR i Bône. De kom med tiden att utökas och 1921 fanns det tio RSAR. De var främst insatta i Algeriet, men även i Tunisien där ett fjärde regemente uppsattes 1886.10.01 med beteckningen 4e Regiment de Spahis Tunisiens. Spahis Algeriens och Tunisiens var dock nummrerade i en serie. De sattes också in i Marocko där med början 1912 en serie regementen Spahis Marocains uppsattes de var dock numrerade separat från de algeriska och tunisiska regementena. Dessa enheter var insatta även i Fjärran östern och Madagascar. 1914 uppsattes 5e RSAR och från alla regementen bildades en marschbrigad med 1e och 2e Regiments de marche de Spahis vilka i augusti 1915 blev 6e och 7e RSAR. Även de marockanska spahis bildade ett marschregemente vilekt sedan blev 1e RSM vilket stred på Balkan under första världskriget. De nådde Ungern och tillfångtog där 1918.12.31 (ja en månad efter vapenstilleståndet) generalfältmarskalk von Mackensen och hans stab. Efter första värlskriget kom spahiregementena att förutom Nordafrika vara stationernade i Mellanöstern (Libanon och Syrien). 1940 var tre spahibrigader i Frankrike 1. med 4e RSM och 6e RSAR, 2. med 7e RSAR och 9e RSAR och 3. med 2e RSM och 2e RSAR. 1. och 3. brigaderna stred i Ardennerna medan 2. brigaden bevakade schweiziska gränsen.
Algerisk spahi omkring år 1900.
1. skvadronen/1er RSM i Syrien gick vid ingåendet av vapenstilleståndet mellan Frankrike och Tyskland övergränsen till det brittiska Palestina och kom att bli en av de första fria franska enheterna. Skvadronen blidade seanare Regiment de marche de spahis marocains (RMSM även med nr 1) i general Leclercs 2. pansardivision. Med Marocko, Tunisien och slutligen Algeriets självständighet kom Spahiregementena att upplösas. Dock överlede ett regemente 1er Regiment de Spahis bildat 1958 som arvtagare till 1re RMSM/1re RSM. Det är idag stationerat i Valence och har varit insatt i Gulfkriget, Kosovo, Afghanistan, Bosnien, Libanon, Tchad och Côte d'Ivoire.
Regementsemblem 3e RSAR.
I Senegal uppsattes också år 1843 en skvadron spahis - Escadron d'Spahis Sénégalais. Denna var 1914 stationerad i St. Louis, Senegal och införlivades 1927 i det lokala gendarmeriet.
Först de algeriska spahis organsierade i Regiments d'Spahis Algerien (RSAR). De går tillbaka till 1834, bruket av spahikavalleri gjordes dock itne permanent förrän 1841 och 1845..07.02 uppsattes de tre första regementena 1e RSAR i Alger, 2e RSAR i Oran och 3e RSAR i Bône. De kom med tiden att utökas och 1921 fanns det tio RSAR. De var främst insatta i Algeriet, men även i Tunisien där ett fjärde regemente uppsattes 1886.10.01 med beteckningen 4e Regiment de Spahis Tunisiens. Spahis Algeriens och Tunisiens var dock nummrerade i en serie. De sattes också in i Marocko där med början 1912 en serie regementen Spahis Marocains uppsattes de var dock numrerade separat från de algeriska och tunisiska regementena. Dessa enheter var insatta även i Fjärran östern och Madagascar. 1914 uppsattes 5e RSAR och från alla regementen bildades en marschbrigad med 1e och 2e Regiments de marche de Spahis vilka i augusti 1915 blev 6e och 7e RSAR. Även de marockanska spahis bildade ett marschregemente vilekt sedan blev 1e RSM vilket stred på Balkan under första världskriget. De nådde Ungern och tillfångtog där 1918.12.31 (ja en månad efter vapenstilleståndet) generalfältmarskalk von Mackensen och hans stab. Efter första värlskriget kom spahiregementena att förutom Nordafrika vara stationernade i Mellanöstern (Libanon och Syrien). 1940 var tre spahibrigader i Frankrike 1. med 4e RSM och 6e RSAR, 2. med 7e RSAR och 9e RSAR och 3. med 2e RSM och 2e RSAR. 1. och 3. brigaderna stred i Ardennerna medan 2. brigaden bevakade schweiziska gränsen.
Algerisk spahi omkring år 1900.
1. skvadronen/1er RSM i Syrien gick vid ingåendet av vapenstilleståndet mellan Frankrike och Tyskland övergränsen till det brittiska Palestina och kom att bli en av de första fria franska enheterna. Skvadronen blidade seanare Regiment de marche de spahis marocains (RMSM även med nr 1) i general Leclercs 2. pansardivision. Med Marocko, Tunisien och slutligen Algeriets självständighet kom Spahiregementena att upplösas. Dock överlede ett regemente 1er Regiment de Spahis bildat 1958 som arvtagare till 1re RMSM/1re RSM. Det är idag stationerat i Valence och har varit insatt i Gulfkriget, Kosovo, Afghanistan, Bosnien, Libanon, Tchad och Côte d'Ivoire.
Regementsemblem 3e RSAR.
I Senegal uppsattes också år 1843 en skvadron spahis - Escadron d'Spahis Sénégalais. Denna var 1914 stationerad i St. Louis, Senegal och införlivades 1927 i det lokala gendarmeriet.
-
tyskaorden
- Redaktör emeritus
- Inlägg: 7643
- Blev medlem: 27 mars 2002, 14:52
Re: Kolonialtrupper
Forstätter med kolonialkavalleriet, och Chasseurs d'Afrique. Dessa går tillbaka till zouavskavdroner som uppsattes 1830 vid början av erövringen av Algeriet. 1831 blev dessa Chasseurs algeriens (Algeriska (häst-)jägare), som med en kader från 12e Regiment de Chasseurs á Cheval (Hästjägarregementet) 1831.11.17 blev Chasseurs d'Afrique. 1836 fanns det tre regementen, 1914 fyra och 1938 fem (varav ett i Tunisien). Regementena rekryterade infödda från Algeriet, Tunisien och Marocko. Officerarna var fransmän. För utom i Nordafrika var Chasseurs d'Afrique insatta på Krim under Krimkriget, där säkrade de bl.a. flanken för lord Cardigan under lätta brigadens ödesmättade anfall. De sattes också in i Indokina, den franska interventionen i Mexiko till stöd för kejsar Maximilian, fransktyska kriget och de båda världskrigen. 1933 hade en partiell mekanisering påbörjats med amerikanska pansarbilar, 1939 erhölls lätta franska stridsvagnar. Vid andra världskrigets utbrott hade dock endast 1er och 4e RCA blivit fullt mekaniserade.
1939 var regementena baserade enligt följande:
1er RCA Marocko.
2e, 3e och 5e RCA Algeriet.
4e RCA Tunisien.
6e och 7e RCA Levanten (Syrien och Libanon).
Under kriget fullföljdes mekaniseringen, så utrustades 3e och 5e RCA med amerikanska M4 Sherman stridsvagnar och M5 lätta stridsvagnar. 5e RCA landsteg i augusti 1944 i Provance, deltog i återtagandet av Touloun och avancerade uppför Rhônedalen och slutade kriget i Schwarzwald. 6e och 7e RCA utrustade med Renault stridsvagnar och pansarbilar sattes 1941 in mot den allierade invasionen av de Vichystorgna franska kolonierna i Levanten. Efterkrigstiden och självständighet får Marocko, Tunisien och Algeriet medförde att alla regementen upplöstes i perioden mellan 1959-64. År 1998 återuppsattes dock 1e RCA som ett rent franskt regemente, i ett drag att bevara traditionerna för de äldre regementena. Dagens regemente är en mekaniserad enhet med en skolskvadron och tre stridsskvadroner med totalt 45 pansarfordon.
Namnet Chasseurs d'Afrique var också namnet på det första afroamerikanska regementet i Förenta staternas armé uppsatt 1862 i New Orleans.
1939 var regementena baserade enligt följande:
1er RCA Marocko.
2e, 3e och 5e RCA Algeriet.
4e RCA Tunisien.
6e och 7e RCA Levanten (Syrien och Libanon).
Under kriget fullföljdes mekaniseringen, så utrustades 3e och 5e RCA med amerikanska M4 Sherman stridsvagnar och M5 lätta stridsvagnar. 5e RCA landsteg i augusti 1944 i Provance, deltog i återtagandet av Touloun och avancerade uppför Rhônedalen och slutade kriget i Schwarzwald. 6e och 7e RCA utrustade med Renault stridsvagnar och pansarbilar sattes 1941 in mot den allierade invasionen av de Vichystorgna franska kolonierna i Levanten. Efterkrigstiden och självständighet får Marocko, Tunisien och Algeriet medförde att alla regementen upplöstes i perioden mellan 1959-64. År 1998 återuppsattes dock 1e RCA som ett rent franskt regemente, i ett drag att bevara traditionerna för de äldre regementena. Dagens regemente är en mekaniserad enhet med en skolskvadron och tre stridsskvadroner med totalt 45 pansarfordon.
Namnet Chasseurs d'Afrique var också namnet på det första afroamerikanska regementet i Förenta staternas armé uppsatt 1862 i New Orleans.