http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur ... 757477.svdFå folk i Europa har under de senaste 20 åren upplevt lika stora förändringar som det ryska. Det första årtiondet efter Sovjetunionens kollaps utmärktes av politiskt kaos, massfattigdom, hyperinflation, social deklassering av stora grupper i förening med extrem nyrikedom och en djup nationell identitetskris.
Om dessa omvälvningar berättar Sveriges Radios tidigare Moskvakorrespondent Vladislav Savic på ett fängslande och initierat vis i boken ”Vladimir Putin och rysskräcken”. Savic beskriver huvuddragen i den ryska utvecklingen efter 1989. Han skildrar de turbulenta åren under Jeltsin och återger med inlevelse de vedermödor ”vanliga” ryssar tvingades genomlida.
[...]
Savics bok behandlar emellertid först och främst våra föreställningar om Ryssland och ryssarna. Han menar att man i väst i allmänhet och Sverige i synnerhet har en ensidig och fördomsfull syn på Ryssland; en bild präglad av historiska stereotyper och överdriven rädsla. Han hävdar att dagens ryssar långt ifrån att vara aggressiva, istället känner sig svikna och hotade av väst.
Just på den senare punkten tror jag Savic har en viktig poäng. Demokratiseringen av de gamla kommunistdiktaturerna i östra Europa, liksom deras integration i EU och Nato, innebar samtidigt att västmakterna flyttade fram sina geopolitiska maktpositioner visavi Ryssland. Väst utnyttjade odiskutabelt Rysslands dramatiska försvagning till en expansiv maktpolitik. Framför allt – och fullt begripligt – provocerades Moskva av västmakternas engagemang i Ukraina och Georgien.
Vad som från västs sida framstod som demokratins utbredning uppfattades av ryssarna som en intervention i deras mest traditionella maktsfär. Det faktum att Putin har satt stopp för västs ambitioner i Rysslands gamla ”närområde” har givetvis i högsta grad bidragit till hans popularitet. Savics diskussion av denna utveckling är klargörande och fungerar som en motvikt mot försök att återskapa stämningar från kalla kriget.
Däremot går Savic alldeles för långt när han, som jag uppfattar det, avskriver varje tanke på rysk revanschism som uttryck för traditionell ”rysskräck”. Det förhållande att den nya regimen under Putin och Medvedev har bestämt sig för att söka återta Rysslands maktpolitiska ställning i landets historiska ”närområde”, i ett läge när USA har kört fast i Mellanöstern, är inte konstigare än att väst utnyttjade Rysslands kris under 1990-talet. Hur långt Moskvas maktambitioner kommer att sträcka sig bestäms i hög grad av omvärldens respons.
[...]
Denna bedömning har lika lite med ”rysskräck” att göra som Savics kritik av västmakterna handlar om ”antiamerikanism”.
/Marcus