Idealisering av det antika (romerska)

[zacke]

Tjena skalman! Sitter någon på bra facklitteraturtips angående rubriken, idealiseringen genom tiderna av det antika, så skulle jag uppskatta om ni ville dela med er=)
tack på förhand

p.s. fråga om ni vill att jag ska beskriva tydligare

[haido]

Läs på om romantiken? Där var väl de antika idealen ganska stora?

Brukar alltid tänka

rom-antiken. om du förstår.

.postEdit
Ursäkta mig det är snarare klassicismen. Även om romantiken har lånat visa filosofiska drag från romantiken däremot så följer avlöser de två filosofierna varandra så det är under den perioden du bör leta.

[erich lespenhalt]

Man kan inte förbigå renässansen när man talar om idealiseringen av antiken.

[Markus Holst]

Fans det inte en idealisaering av antiken/romarriket under franska revolutionen och napoleon-eran?

[haido]

Franska revolutionen och tiden före och efter tog plats under förromantiken / nyklassicismen och i slutligen romantiken.

Renässansen är också mycket korrekt.

Alltså först kring 1420-1520 sedan från mitten av 1700 - till tidiga 1800-talet

[Markus Holst]

Franska revolutionen och tiden före och efter tog plats under förromantiken / nyklassicismen och i slutligen romantiken.

Såklart, det borde jag tänkt på-

[Giancarlo]

Själv tänker jag väl på främst den nyklassicism som idealiserade det romerska och grekiska
på 1700 och 1800-talet. Arkitekturen i centrala delar av städer som Lund, München eller Washington DC vittnar starkt om detta.

Då man såg antiken Rom och Grekland som den moderna sekulära civilisationens grundare som bar på kunskap och
frihetstankar:
http://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Capitol
eller http://en.wikipedia.org/wiki/Lund_Unive ... n_building

eller som en fornstor romantisk högstående förebild : t.ex
http://en.wikipedia.org/wiki/Image:Walhalla_aussen.jpg
http://en.wikipedia.org/wiki/Monument_t ... manuele_II

Vissa härskare och regimer var helt klassikofila; t.ex Ludwig I av Bayern som prydde München och Bayern med mängder av nyklassistiska monument t.ex ovannämnda Walhalla i Regensburg, och massor av liknande i München.
Även statyn av gudinnan Bavaria på Theresienwiese (oktoberfestplatsen) i München är så nyklassisistiskt du kan komma.
Även Victor Emmanuel av Italien alluderade till Rom när han skulle förena Italien, vilket Mussolini senare också var inspirerad av.

Nyklassicismen var en stor stilistisk rörelse ända fram till andra världskriget.
Rom var symbolen för ett sekulärt civiliserat stads-samhälle (i motsats till ett kyrkostyrt medeltida bonde och feodalsamhälle), oavsett imperialistiskt eller republikan-demokratiskt var romarriket en statsförebild i många läger. Man försökte helt enkelt ersätta gammal rojalism med nya republiker eller imperier då romarriket passade bra som allusion. Den filosofi som hade grundat upplysningen och även de romantiska idéerna hade även sina rötter hos romar och grekers icke-kristna idétradition, vilket gjorde att man försökte hylla dessa som civilisationens återgrundare. Allt började såklart i Renässansen då sekulära, människocentrerade tankar uppkom med klassisk filosofisk inspiration. När detta idégodset fortsatte under sekulär eller delvis sekulär filosofi började en romersk revival starta enda fram till andra världskriget då modernismen tog över fullständigt som stil och idégods (även om modernismen var inspirerad av nyklassisismen och rörelserna överlappade varandra).

[Torbjörn Aronsson]

För att svara på trådskaparens fråga så kan jag rekommendera The Classical Language of Architecture av John Summerson.

[Dilbert]

Tror man bör åtskilja arvet från Rom och arvet från Grekland och inte entydigt tala om "det antika"; Rom fanns väl som en ständig underström även under den kristnaste medeltiden, i och med latinets ställning, föreställningen om en kejsare, och överhuvudtaget Roms betydelse i Nya Testamentets texter. Intresset för Grekland, däremot, innebar mer av ett entusiastiskt och medvetet brott med den traditionella historiesynen och dess värderingar och ideal, med udden även riktad mot samtiden - man kan, som Giancario påpekar, notera betydelsen av det "revolutionärt" klassiska i de amerikanska och franska revolutionerna. Men det är kanske inte heller en slump att det var på tyskt område som nyklassicismen, nyhumanismen och sedermera en hel vetenskaplig Altertumswissenschaft kom att blomstra särskilt, med namn som Wolf, Winckelmann och Wilamowitz-Moellendorff, och på det filosofiskt-litterära området Schiller, Goethe, Hegel och Nietzsche. Här förenades väl vetenskapliga motiv (nya rön inom arkeologi, filologi och språkforskning) med politiska och filosofiska (en tendens att ifrågasätta den "givna" politiska historien till förmån för idealet/ideologin/idén, till vilken "antiken" fick släppa till mycket stoff).

Boktips: Richard Jenkyns' The Victorians and Ancient Greece, liksom Martin Bernals (polemiska) framställning av "bilden av det antika" i Black Athena (läs gärna även hans kritiker, förstås).