Genushistoria

[Ralf Palmgren]

Det är nog ett underligt samhälle. Jag är intresserad av flera olika aspekter av vårt förflutna. Allt från senantiken och tidigmedeltid till slutet av 1700-talet och början av 1800-talet då Finland inte längre tillhörde Sverige utan blev ett autonomt storfurstendöme inom Ryssland. Mitt intresse sammanfaller med flera olika inriktningar som politik och politisk kultur i politisk historia (många skulle kanske här säga "vanlig" eller "allmän" historia), utomeuropeisk historia, religionshistoria, sjukdomars och epidemiers historia, mathistoria... Det här diskutterar vi ju dessutom om här på Skalman. Att nämna att man är intresserad av dessa aspekter av vårt förflutna är tydligen ingenting annorlunda och underligt. Det är helt normalt verkar det som.

Mathistoria kanske några få kan tycka att är annorlunda. Det som dock väcker mest förvåning bland människor (historiker, universitetsstuderande och andra) är då jag nämner att jag också är intresserad av genushistoria ("kvinnohistoria" och "kvinnoforskning"). Allt annat går men just kvinnohistoria eller som jag vill kalla det genushistoria förvånar majoriteten av alla jag känner. Man får helt enkelt en känsla av att jag är underlig. Detta trots att de jag diskutterar med vet att jag är intresserad av alla aspekter av vårt förflutna. Vad beror detta på? Varför är jag ansedd som ett unikum?

Kvinnor får vara intresserade av både "vanlig" historia (allt det jag nämnt ovan) och dessutom genushistoria (kvinnohistoria / kvinnoforskning) utan att anses som underliga. Hur kommer det säg att jag som manlig invid och historiestuderande anses vara underlig om jag är intresserad av att veta vad som har hänt med ungefär 50 % av befolkningen?

Exempelvis om det går en kurs i genushistoria vid universitetet så är alla som deltar kvinnor och inga är män. Detta trots att det finns flera akademiska historiker som är intresserade av just kvinnors historia. Som några exempel kan vi ta Professor Dick Harrison (Heliga Birgitta, The Age of Abbesses and Queens. Gender and Political Culture in Early Medieval Europe), Professor Peter Englund (Nya boken om Drottning Kristina). Det finns självfallet även andra akademiker som är män och som har hållit på med forskning gällande kvinnor. Dessa historiker räknas ju inte heller som underliga trots att de också sysslat med just genushistoria.

Trots allt är grundfrågan fortfarande:

Varför anser så många att man är ett unikum / annorlunda / avvikande då man som manlig historiker är intresserad av genushistoria / genusforskning / kvinnohistoria??? Allt annat verkar typ gå för sig men inte det här???

[Hexmaster]

Hur kommer det säg att jag som manlig invid och historiestuderande anses vara underlig om jag är intresserad av att veta vad som har hänt med ungefär 50 % av befolkningen?

Det är jag också, men jag gör inte skillnad på historia om män resp. kvinnor. Jag kallar alltihop för "historia". Men genushistoria är väl ändå inte ekvivalent med kvinnohistoria?

[Probstner]

Genushistoria pysslar väl med könet som social konstruktion?

/ Probstner

[Andreas K]

Genushistoria pysslar väl med könet som social konstruktion?

Jag tror det är så. Om man är intresserad av kvinnors roll i historien så brukar man kalla den delen för "Kvinnohistoria" eller något liknande. Genus är just som sagt, könet som en social konstruktion. Själv tycker jag att det är sexistiskt att överhuvudtaget dela upp historien i två delar, männens och kvinnornas. Det är enligt mig bara en historia, som formats av både kvinnor och män tillsammans. Men sen tycker jag ju att det är sexistiskt att använda sig av begreppet "kön" överhuvudtaget...
Men annars är jag också väldigt intresserad av genus inom historia, fast jag har bara fått positiva reaktioner på högskolan och bland kompisar. De tycker nog att jag är rätt knäpp också som intresserar mig för sådant fast de kan väl inte med att säga det till mig...

[Martin Lundvall]

Är ni säkra på att ni går på universitetet? Redan när jag pluggade statvetenskap B för fem år sedan så var det inget konstigt att killar var intresserade av genusvetenskap.

Själv tycker jag att det är sexistiskt att överhuvudtaget dela upp historien i två delar, männens och kvinnornas. Det är enligt mig bara en historia, som formats av både kvinnor och män tillsammans.

Nu vet jag förvisso inte hur genusvetenskapen fungerar på de historiska institutionerna, men lite mer komplicerat är det väl att man bara delar upp historien i två delar? Analysera maktförhållanden med mera eller?

/Martin

[Ender Wiggin]

Genus är just som sagt, könet som en social konstruktion. Själv tycker jag att det är sexistiskt att överhuvudtaget dela upp historien i två delar, männens och kvinnornas. Det är enligt mig bara en historia, som formats av både kvinnor och män tillsammans.

Nja, att se kön som en social konstruktion är enligt min erfarenhet snarare den rådande diskursens inom feminismens syn på det hela. Genushistoria är enligt mig snarare att studera historia från det ena könets perspektiv. Inte mycket konstigare än arbetarhistoria, ekonomisk historia eller sexualhistoria. Man studerar en viss del av historien utifrån ett visst perspektiv.

Visst finns det bara en historia, som dessutom formats av både kvinnor och män - men den historia som nedtecknats har tills inte allför länge sedan huvudsakligen nedtecknats av människor av manligt kön. Jag förmodar att historieskrivarnas kön påverkat historieskrivningen. (Och nej, för att förekomma eventuella lustigkurrar, jag menar inte att deras kön påverkat deras historieskrivning fysiskt...)

[Ralf Palmgren]

Är ni säkra på att ni går på universitetet?

Bäste kollega i redaktionen. Du vet att jag studerar historia vid universitetet. Det verkar dock tyvärr inte vara så då det bland så många anses som konstigt att manliga historiestuderande är intresserade av kvinnohistoria / genushistoria. Speciellt underligt är detta då det finns så många manliga akademiker som hållit på med just kvinnohistoria. Har inte också journalisten och amatörhistorikern Herman Lindqvist också nyligen utkommit med en bok om de svenska drottningarna?

[Martin Lundvall]

Är ni säkra på att ni går på universitetet?

Bäste kollega i redaktionen. Du vet att jag studerar historia vid universitetet.

Självklart vet jag det, skojar bara lite.
Hur som helst är det tråkigt om det ses som märkligt att man som kille är intresserad av genushistoria. Undrar varför.
Hur gammal är genushistoria som forskningsdiciplin?

/Martin

[Torbjörn J]

Om jag inte har helt fel så började intresset för kvinnohistoria som det kallades först ta fart på 1970-talet för att under början på 1990-talet gå över till namnet genushistoria.

/Tobbe

Kuriosatillägg: Ellen Fries skrev redan på 1880-talet om familjeliv inom adelsfamiljer på 1600-talet och ska ha tittat på kvinnors liv i synnerhet.

[sabo]

Kvinnor får vara intresserade av både "vanlig" historia

Jaså? Önskar att jag kunde spela upp vissa reaktioner jag bevittnat. En kvinna som intresserar sig för militärhistoria är ingen vanlig syn.

Jag ser inte heller likheten mellan att Harrison skriver om d.h. Birgitta och att du håller på med genushistoria.* För min del ingår det förra exemplet under historia, som råkar befatta sig med kvinnliga personer och det har jag full respekt för. Genusvetenskap och genushistoria på ett teoretiskt plan har jag också full respekt för - de är välbehövliga. Däremot har jag svårt med en del (inte alla, en del) röster som, i ren populism, tycks det ibland, lanserar den ena galenskapen efter den andra, och allt får passera för att det är så nytt och fint och PK med genusvetenskap.

(Not *: ok detta är att polarisera saker och ting till det yttersta; visst finns det likheter, men vad jag tänkte på är att man närmar sig studieobjektet med andra förutsättningar)

Men finländare är nog förnuftigare människor än rikssvenskar - det är min bestämda personliga uppfattning grundad på begränsad erfarenhet - så då kanske vår egen Ralf Palmgren kan bli en lysande genushistoriker.

[Hexmaster]

Ja, jag kan bara hålla med sabo; historia som råkar handla om kvinnliga personer är inget konstigt alls, och något helt annat än genushistoria. Blev Sven Stolpe genushistoriker så fort han började skriva om den heliga Birgitta? Naturligtvis inte.

[Mäster Grå]

Om jag inte har helt fel så började intresset för kvinnohistoria som det kallades först ta fart på 1970-talet för att under början på 1990-talet gå över till namnet genushistoria.

Kvinnohistoria handlar mest om att forska kring kvinnors roll i historien, i stil med vad de gjorde, när de fick vissa rättigheter osv. Genushistoria handlar däremot om att forska kring samhällsnormer och föreställningar kring kön -vad är en man och vad är en kvinna? Tyckte samhället under en given tidsperiod att det var ok för en kvinna att bära byxor, intressera sig traditionellt manliga intresseområden osv.
Det finns alltså en skillnad mellan kvinnohistoria och genushistoria, också så tillvida att genushistoria också kan handla om män -mannen som just man alltså.
Förmodligen är det många feminister som ägnar sig åt genushistoria och i synnerhet då den uppkom på 80-talet (kvinnohistoria fanns redan på 60- och 70-talet) var den en väldigt politiskt laddad forskningsgren, men nu verkar det väl som att genusperspektiv börjar bli vanligare i studierna utan att det direkt har med feminism att göra.

Jag tycker själv att genushistoria är ganska intressant, dock är jag inte feminist , så jag blir ganska irriterad när det finns ett uttalat politiskt budskap i texterna... Och eg skulle jag tycka det var bättre om man integrerade det i den "vanliga" historian och fick bort ordet genushistoria -just det ordet kan ju lätt göra det hela avskräckande... Historia som historia tycker jag nog.

På den genuskursen jag gick på i somras var det fö sammanlagt två killar av ca femton pers totalt.

[Anna L]

Angående frågan om orden genus och kön: Jag har precis läst några böcker och artiklar som behandlar ämnena genus och feminism. Tyvärr har jag precis lånat ut dem till en kurskamrat så jag kan inte ge exakta citat och hänvisningar men min tolkning är:

Det engelska ordet "sex" översätts i svenskan till "kön" och med det menas det fysiska könet.
Det engelska ordet "gender" översätts till "genus" och används i svenskan som en betäckning på det sociala (eller kulturella) könet. De genusföreläsningar som jag har besökt har uteslutande handlat om könets sociala funktioner.

För att komma tillbaka till ämnet och beröra mäns intresse för genushistoria så kan jag ta min sambo (av manligt kön) som ett exempel. Han läser statsvetenskap och för ett tag sedan läste han en kurs som heter "Lika villkor". Den syftade till att ge grundläggande kunskaper inom feminismens historia. I den ingick en del genushistoria. Där var fördelningen 3 män och 17 kvinnor. Många valde kursen för att den hade ett rykte om sig att vara slapp. Rent allmänt verkar det anses att genusvetenskap och genushistoria är något som antingen endast attraherar feminister eller slöfockar som inte orkar välja en "riktig" kurs. Att vara intresserad av genushistoria verkar anses som udda oavsett om man är man eller kvinna. Det är mina erfarenheter.

[Mäster Grå]

Rent allmänt verkar det anses att genusvetenskap och genushistoria är något som antingen endast attraherar feminister eller slöfockar som inte orkar välja en "riktig" kurs. Att vara intresserad av genushistoria verkar anses som udda oavsett om man är man eller kvinna. Det är mina erfarenheter.

Ja, det stämmer nog... Det är många som tittar lite nedlåtande på en om man säger att man valt en sådan temakurs. Trist attityd.

[Johan Matsson]

Ändå ligger genusteori ofta nära t.ex poststrukturalismen och har med tiden fått mer specifierade grenar. Man behöver inte ställa sig bakom en politiskt riktning för att använda sig av sådana teorier, vilket en del människor genast tror.