Dalarna-ett konservativt landskap?

[Erik Hägerdal]

Som parantes kan jag nämna att det tog längre tid för lantmätarna att göra den ekonomiska kartan över Dalarna än vad det tog för andra landskap eftersom ägoförhållandena var så komplexa där än annorstädes. Tittar man på den ekonomiska kartan ser man ochså mycket riktigt flera märkliga gränsdragningar, ofta är det massor av långsmala rektangulära markbitar som får en att fundera hur någon kunnat komma på en sådan markindelning en gång i tiden.


"Dalmålningar" som företeelse förekom även i rika borgarhem vid samma tid i andra delar av landet. Enligt modet i de rika borgarhusen smyckades alla tak och väggar med inredningsmåleri. I ett f.d. skomakeri (numera museum) i Vimmerby upptäcktes detta när huset renoverades i början av 1990-talet, större delen av dessa målningar hade bevarats under lager av färg och tapeter.

[Johan Matsson]

Ja, jag har för mig att jag har sett kurbitsliknande mönster på möbler i Skåne.

[Dûrion Annûndil]

Om man har möjlighet kan man observera väggmålningar i husen på Skansen i Stockholm. Under den karolinska tiden målade man helt enkelt landskap eller mönster på väggarna, innan tapeter blev vanligt.

Appropå konservativt, så var jordägoförhållandena i dalarna genomgående mer oförändrade än i resten av landet, i betydelsen att man fortsatte att dela arvet mellan alla söner istället för att den äldsta sonen tog över (vilket man genomfört genom de olika skiftena annorstädes). Trots det förefaller det som att det inte fanns någon skillnad i effektivitet i jordbruket för den sakens skull.

[Johan Matsson]

Nu var det länge sedan jag var i Svavagallerian, är det Erkers Maries målningar?, hon är från Leksand, och jag vet att hon gjorde väggmålningar både på Hemköp i Leksand och i Uppsala - Lite väl kitchiga i min smak, men samtidigt är de lite faschinerande - stilen är ju en direkt fortsättning på nationalromantiken - hembygden romantiserad och förskönad, och samtidigt moderniserad och förådrad på samma gång.

Den påminner mig om Jehovas vittnens broschyr med målningen på lejonet och lammet, barnen och det där. Bortsett från mångfalden eller hur jag skall uttrycka det som saknas i hemköpsmålningen. Lammet, eller är det en liten vit hund? finns där. Konservativ på ett sätt, kanske. Den visar en bild av Dalarna jag inte riktigt känner igen faktiskt vare sig nu eller förr, men som jag tror många vill ha, särskilt turister.

[Pewi]

Redan tidigt under 1700-talet och kanske ännu tidigare är det tre regioner som lyfts fram som särpräglade och speciellt svenska. Dels förstås Dalarna, sedan Vingåkerstrakten i Sörmland och till slut den Skånska bonden. Hur det är med skåningarna vet jag inte, det kanske är frälsebönder som avses, men i fråga om Vingåker och Dalarna så är det definitivt på grund av ägandeförhållandena i trakterna som regionerna lyfts fram. Både Vingåker och Dalarna saknade i princip adel och storgods och befolkningen utgjordes till stor del av självägande bönder vilket gjorde att de ansågs som mer genuina och ursprungliga. Lite ironiskt med tanke på hur båda trakterna också kännetecknades av sina livliga kontakter med Stockholm och övriga mälardalen. Säg de byggprojekt, parker och herrgårdar, i mälardalen som inte genomfördes med hjälp av tillrest dalfolk över sommaren. Idén om det ursprungliga Dalarna plockades sedan upp av den nationalistiska rörelsen på 1800-talet och förvaltas väl numer främst av en tacksam hembygdsrörelse.

/P

[Djinghis Khan]

"Dalmålningar" som företeelse förekom även i rika borgarhem vid samma tid i andra delar av landet. Enligt modet i de rika borgarhusen smyckades alla tak och väggar med inredningsmåleri. I ett f.d. skomakeri (numera museum) i Vimmerby upptäcktes detta när huset renoverades i början av 1990-talet, större delen av dessa målningar hade bevarats under lager av färg och tapeter.

Det är inte samma sak som dalmålning. Med dalmålning avses den folkliga konstform som utvecklades just i Dalarna med målning på väv, och dessa förekom främst, förutom i Dalarna förståss, i Hälsingland och andra angränsande bygder (dit vandrande dalkarlar kom för att måla på beställning).

Jag tror att det nämnts tidigare, men i vilket fall som helst är dalmålningarna inte representativa för Dalarnas konsvervatism, eftersom konstarten dyker upp rätt sent i slutet av 1700-talet. Däremot är det ett uttryck för en självständig och självmedveten allmogekultur. Nu är iofs detta inte helt unikt för tiden kring 1800 - snarlika allmogemålningar fast på tapet förekom vid den tiden i Halland, och säkert på en del andra håll bland allmogen. Men som sagt, dalmålningar är de inte om de inte målats av dalkarlar

[Knurd]

Vad jag förstått, så var det på 1800-talet som Dalarnas folkkultur fick status som svensk nationalkultur.

Varför fick Dalarna denna roll?

Antog man att Dalarna var det landskap som påverkats minst av utländska influenser? Och i hur grad var det sant?

Hade Karelen en liknande roll i Finland?

[Der Löwe]

Jag tror det berodde på att Dalarna, mitt hemlandskap, var tillräckligt fattigt för att tvinga fram arbetsvandringar, men låg tillräckligt när huvudstaden för att vandringarna kunde företas dit. Varje höst vandrade ett antal Masar och Kullor till Stockholm för att göra tjänst som vedsågare och andra tillfälliga jobb innan de kunde återvända till jordbruksarbete i sin hembyggd. De hade ju på sig de kläder som senare skulle klassas som folkdräkter. Jag tror att det var där "dalkarlarna" blev sinnebilden för "landet" den där fjärran, rena platsen som förkropsligade det svenska. Gustav Wasas resor i Dalarna där historia och myter levt i folkminne kan ju även de vara upphov till att man vill lyfta fram Dalarna som något extra svenskt, redan Gustav III använde det när han avtecknade sig med dalkläder talande till allmogen i Mora.

Jag länkar till en sida som beskriver den återupptagna traditionen med arbetsvandring.
http://www.dalkarlsvagen.se/?show=start