Dalarna-ett konservativt landskap?

[FBQ]

Disskussionen startade på en tråd om midsommarstången, där jag på ett inlägg av Dijingis Khan där han menade att Dalarna varit ett stockkonservativt landskap påpekade att Dalarna i alla avseenden inte varit konservativt.
Jag menar att det som uppfattas som konservatism i mångt och mycket har handlat om ett behov av att markera sin särart. I många fall har det fått konservativa uttryck - impulserna utgick från en allmogemiljö, men det betyder inte att de alltid var av ålderdomligare slag än i allmogemiljö på andra håll i Sverige.
Jag tänkte jag skulle ta några exempel på kulturföreteelser för att visa vad jag menar:

Möbelskick: möblerna i Dalarna har inte varit ålderdomligare än i kringliggande landskap, snarast tvärtom - i Uppland lever en utpräglad barockstil kvar i skåpen en bra bit efter att de tunga skåpen börjar få en lättare form i Dalarna. Stolstyperna i är möjligen något ålderdomligare i Dalarna än i Uppland och Västmanland, men efter Norrlandskusten lever barock och rännesansformer kvar i möblerna mycket längre än i Dalarna.

Bygnadskick: Byggnaderna i Dalarna är inte ålderdomligare än i andra angränsande landskap, ålderdomliga inslag som de Uppländska portliderstolparna finns även på andra håll. Ovansiljan har visserligen en hög andel bevarade medeltida byggnader, men dendrokronologiska undersökningar visar att det är just deras ålder, inte deras ålderdomliga byggnadsskick som gör dem annorlunda. Äldre byggnader har helt enkelt bevarats i högre grad här. Sedan är exempelvis rödfärgen mindre vanlig här än söderut, men del är ju den allmänna rödfärgningen en 1800-talsföreteelse, dels kommer de första rödfärgade byggnaderna lika tidigt här som på andra håll (självklart räknar jag bort säterier/prästgårdar och dylikt).

Dräktskick: Dalarnas folkdräkter är inte utpräglat mycket äldre än andra landsändars. Skånes folkdräkter har fler ålderdomliga drag bevarade än vad Dalarnas har- möjligen finns påfallande gamla drag kvar i Ovansiljans dräkter, men inte i alla avseenden. Beträffande rockar med häktor i stället för knappar så fanns sådana kvar i bruk även i Uppland och Västmanland så sent som omkring 1800.
Dräkterna kom i högre uträckning än på andra håll att bevaras under 1800-talet, och hade även dessförinnan också en strarkt utpräglad särskiljande karaktär - en rättvikare kunde inte misstas för en leksing, men det är just där jag menar det signifikanta ligger.

Samma sak med Dalmåleriet. Nu är kanske inte Dalmåleriet i sig så särpräglat, det Halländska bonadsmåleriet, Änglaskåp, Jämtländsk måleri osv. är alla utslag för en tid ca 1775-1850 då välståndet hos en grupp välbesuttna bönder ökar, och de får möjlighet att markera sin identitet som just besuttna bönder. Likafullt är det så att Dalmåleriet inte i något avseende är ålderdomligare än något annat folkligt måleri. Att den här tiden skapar en stil som bygger på en stark identitet som varandes just bönder, och att det är det som i Dalarna även tidigare genom dess historiska roll varit viktigt.

Ja, nu tänkte jag väl att det skulle vara en disskussion, så jag slutar för tillfället, det vore roligt med lite synpunkter.

[Djinghis Khan]

Kul att det blev en tråd! För tydlighetens skull, när jag talar om det konservativa Dalarna är det framförallt Siljansbygden och Västerdalarna som avses, inte den burgna bergsmannakulturen i Dalabergslagen.

Arkitekturen i dessa områden var och är mycket ålderdomlig, dels har man i Dalarna bevarat det ålderdomliga eldhuset (framförallt i fäbodmiljön), det medeltida härbret med långsidesingång, de knutimmrade enkelstugorna (som traditionellt är den rådande bostadstypen i Ovansiljan). Även hemmens inredning har varit mycket enkel - väggfasta sängar samt ståndsängar har varit de vanliga sovplatserna. I jordbruket använde man långt fram i tiden i Dalarna det gamla enskiftet, årder vid plöjning, skära vid skörden osv - på det hela taget ett primitivt och gammalmodigt åkerbruk (ironiskt nog uppfanns ju visserligen dalplogen här).

ang. Rödfärgningen vet jag faktiskt inte när den blev allmän i Dalarna. Vår gård i Hansjö, Orsa, vet jag dock fick ett nytt ytterhölje av rödmålat plank över den gamla gråbruna knuttimmringen först 1904. En annan släktgård i Skattungbyn (Orsa) rödfärgades delvis så sent som på 60-talet.

Dräktskick: Dalarnas folkdräkter är inte utpräglat mycket äldre än andra landsändars. Skånes folkdräkter har fler ålderdomliga drag bevarade än vad Dalarnas har- möjligen finns påfallande gamla drag kvar i Ovansiljans dräkter, men inte i alla avseenden. Beträffande rockar med häktor i stället för knappar så fanns sådana kvar i bruk även i Uppland och Västmanland så sent som omkring 1800.

"Inget landskap i Sverige torde ha bevarat en så ålderdomlig och särpräglad kultur som socknarna i norra Dalarna" (från Folkdräkter och bygdedräkterfrån hela Sverige av Inga Arnö Berg och Gunnel Hazelius Berg s. 140). Flera av Skånes kvinnodräkter är starkt påverkade av renässansmodet, men de flesta mansdräkter är av ett senare datum, med undantag av Ingelstadsdräkten. Dräkterna från Ovansiljan har inte samma modepåverkan, men de korta vita tröjorna (västarna) från Orsa och Mora härstammar från 1500-talet likväl, men är av ett mycket enklare snitt än Skånedräkternas. Men det är inte dräkternas ålder som framförallt utmärker Dalarnas dräkter, utan just deras användning - det är väl nog bara de samiska dräkterna som använts längre fram i tiden än Siljansocknarnas dräkter. Över huvut taget var det mycket ovanligt att man under 1800-talet ens gick klädd i plagg som bar spår av 1500-1600-talets klädstil: Förutom Dalasocknarna är de enda exemplen jag kommer på Vingåker-Österåker, Sydvästra Skåne samt det samiska dräktskicket förståss. Ang. häktor var dessa normalt de enda alternativet till knappar fram till 1860-talet i Ovansiljan. Ett par släktingar till oss i Orsa bar faktiskt inget annat än häktor i dräkten, kostym undantaget, så sent som på 1940-talet!

Sedan har vi folkmusiken där den medeltida säckpipan levde kvar i Västerdalarna, samt den ålderdomliga fäbodmusiken med horn, näverlur, spilåpipa och benflöjt m.m.

Naturligtvis har kulturen inte stått still i Dalarna utan utvecklats som överallt, bara det att det oftast har gått mycket segare där än jämfört mot Sverige i övrigt. Nyheter har också ofta kommit inifrån landskapet snarare än utifrån - exempelvis dalplogen, kurbits m.m. Naturligtvis är Dalarna inte heller det enda landskapet med extrem konservatism: Vi har ju exempelvis Gotland med sitt ålderdomliga Gutamål och medeltida stenhus, skåne med sina renässansdräkter och medeltida korsvirkeshus osv. Men det går knappast ens med största vilja att se på Dalarna som annat än mycket utpräglat konservativt - ett reliktområde. Det går knappast att motsäga ställt mot de många ålderdomliga drag som utmärkt dalakulturen - primitivt åkerbruk, fäboddrift, oskiftade byar med knuttimmrade enkelhus, dräktskick, språk, namnskick, folkmusik m.m. Det var ingen tillfällighet att just Dalarna uppmärksammades så av etnologer och svärmare under 1800-talet och framåt, jämte andra kulturella reliktområden... Så visst kan man på goda grunder kalla Dalarna ett konservativt landskap, utan att för den sakens skull dra igång ngn tävling typ "äldst är bäst"

[LasseMaja]

Själv upplever jag det så här. Det finns ett stort antal "utsocknes" som allt sedan nationalromantikens dagar varit intresserade av den gamla kulturen, kanske mer intresserade än dalarnas egen befolkning. Detta har hjälpt till att hålla kulturen levande. I delar av dalarna, typ Tällberg, så är stora delar av befolkningen inflyttad, till stor del på grund av kultur och "lantlig idyllkänsla" kan jag tänka mig.

Om man vill ha ett exempel på levande folklig kultur i dagens dalarna så blir det nog inte i första hand fiol eller folkdräkt jag tänker på utan amerikanska bilar. Besök någon dalaort när det är "crusing" så får ni se!

[Djinghis Khan]

Själv upplever jag det så här. Det finns ett stort antal "utsocknes" som allt sedan nationalromantikens dagar varit intresserade av den gamla kulturen, kanske mer intresserade än dalarnas egen befolkning. Detta har hjälpt till att hålla kulturen levande. I delar av dalarna, typ Tällberg, så är stora delar av befolkningen inflyttad, till stor del på grund av kultur och "lantlig idyllkänsla" kan jag tänka mig.

Jo det stämmer nog, att man är mer hemmablind i sin hembygd. En Parisare är med största sannolikhet inte lika imponerad av Eiffeltornet som en turist. Däremot kan man fundera på varför de nationalromantiska svärmarna i första hand sökte sig till just Dalarna och utnämnde det landskapet som ideal...

Om man vill ha ett exempel på levande folklig kultur i dagens dalarna så blir det nog inte i första hand fiol eller folkdräkt jag tänker på utan amerikanska bilar. Besök någon dalaort när det är "crusing" så får ni se!

Instämmer jag i - är man på väg till Dalarna och osäker på när man passerar länsgränsen ska man spana efter den första raggarkortegen - då vet man! Säkert var 10:e förare på vägen mellan Mora och Orsa kör ngn gammal amerikanare

[FBQ]

Hej igen!
Jag ännu inte riktigt lärt mig hur man gör citat, så jag skall göra mitt svarsinlägg utan dem, hoppas det blir tydligt vad jag syftar på ändå.
Jo, vi kanske skall hålla oss till Siljansbygden/Västerdalarna, det finns väl tillräckligt mycket att säga om det området, och visst har du rätt i att det är här den "egentliga" dalakulturen hör hemma. Å andra sidan om vi skall tala om just konservatism, så har ju Södra siljansbygden och Västerdalarna ändå varit relativt rika bygder, och de konservativa drag här är inte lika påtagliga här som i ovansiljan: Orsa, Mora och Älvdalen med kapellförsamlingar (det är väl tveksam om man skall räkna in Särna/Idre) .
När du tar upp eldhusen så är de visserligen en ålderdomlig byggnadsform, men dels är den inte helt unik för Dalarna, dels är den kopplad till sin speciella funktion i långfäbodarna. Här var det inte nödvändigt med moderna hus, utan enkla eldhus var fullt tillräckligt.
Äldre etnologer försökte ju gärna försöka se eldhusen som en vikingatida kvarleva, idag när vi har fynd av vikingatida hus vet vi att de vikingatida husen skiljer sig ganska kraftigt från ovansiljans eldhus. Att det finns likheter mellan vikingatidens hus och mer sentida hus i långfäbodarna beror i mångt och mycket på att den användningen varit praktisk här.
Rödfärgningen var väl kanske egentligen ett dåligt exempel, det finns ju gott om omålade byggnader än idag, jag ville bara påpeka att rödfärgningen inte var sent känd här, det finns gott om exempel från 1700-talet, men att det trots det inte fick något bredare genomslag. Exemplet med dalaplogen du tar upp är ju också ett annat exempel.
Dalarnas realarvsprincip är ju annars något som kan förklara en hel del av den ålderdomlighet som kan ses i landskapet, lotterna blev små och utspridda, jordinnehavet litet och de flesta bönder beroende av binäringar och arbetsvandringar för att kunna överleva på sin jord, samtidigt uppstod ju inga jordlösa som på andra håll i Sverige.

Knuttimrade enkelstugor är ju den dominerande byggnadstekniken i hela mellansverige fram till slutet av 1800-talet, här skiljer sig inte Dalarna från mina hemtrakter i norduppland, åtminstone inte före nationalromantikens inträde.
Långsideshärbrena är visserligen en ganska ålderdomlig byggnadstyp, men de finns ju även på andra håll. Sedan är det ju så att ovansiljan fr. a., men även andra delar av Dalarna har fler bevarade medeltidsbodar än något annat landskap. Jag har ingen statistik, men i Mora kryllar det ju f. ö. av 1500-talsbygnader. Kanske beror ålderdomligheten här mera på att man inte haft råd att förnya sina byggnader. Att sedan nationalromantiken redan omkring 1850, när de gamla bygnadstyperna fortforfarande fanns kvar på de flesta håll i landet börjar romantisera och yrka på bevarandet av dessa bygnader har förmodligen ytterligare bidragit till att de i så hög grad finns kvar här.

Att bygdedräkterna faktiskt brukades till vardags här långt senare än på annat håll är ju knappast något man kan förneka. Även jag har släkt-släkt som faktiskt har användt Leksandsdräkten som vardagsklädsel på 60-talet! Likafullt måste man se sekelskiftet 1905 och hembygdsrörselsen då som en brytpunkt. Dessförinnan var Leksandsdräkten det gamla man brukade till vardags, nu blev dräkten något fint, och det blev viktigt att hålla den fri från moderna inslag, och att bära den lappad och lagad eller uppblandad med moderna plagg blev otänkbart.
Sedan är det helt klart så att dräktskicket i Dalarna var ålderdomligt och särpräglat redan före 1850. Jag vill väl bara sätta fingret på att det inte bara handlar om en utpräglad konservatism, utan också om en innovativt särpräglad kultur.

Jag vill inte förneka att Dalarna har en mycket särpräglad och ålderdomlig kultur, jag känner bara att det finns andra aspekter av den särpräglingen som är viktiga att betona. Det känns bara som man ibland förutsätter att allt från Dalarna är ålderdomligt - så är inte alltid fallet. Man måste ju förstå varför konservatismen har uppstått, det är inte konservatism för konstervatismens egen skull, utan för att den haft en viktig roll för den enskilde Dalkarlen.

Nationalromantien har i vilket fall betytt en hel del för det som vi uppfattar som ålderdomligt med Dalarna. Redan på 1600-talet föds ju många av de kända romantiska berättelserna om Dalarna, under 1700-talet är Engelbrekt och Gustav Vasa viktiga personer i skapandet av den nationella identiteten, detta har inte ungått att påverka den bild som skapas av Dalarna, under 1800-talet förstärks den här bilden.
Sedan finns det andra delar som har att göra just med realarvsprincipen. Den gör att egendomen sprittras upp på många små lotter, effektivisering av jordbruket blir svår att genomföra. Samtidigt växer byarna snabbt, och i stället för upptaganden av nybyggen på skogen skaffar sig bönderna först hemfäbodar och sedan långfäbodar. När man trots detta har för lite jord att försörja sig på den, blir arbetsvandringar och binäringar viktiga inlag i kulturen. Det har härvidlag varit viktigt att profilera sig som något bättre och mera än vanliga arbetare eller gårdfarihandlare. Man har själva haft nytta av att bygga vidare på och bekräfta myten av sig själva (jag säger "myt- men det är klart att genom att leva upp till den blir det självklart ingen myt). En Dalkarl hade i allmänhet bättre betalt en en vanlig lönearbetare, och förutsattes arbeta betydligt hårdare. Arbetsvandringarna har ju samtidigt inneburit att man varit mycket välberesta och haft god kunskap i modeväxlingar och trender. Att man sedan kanske valde att inte ta till sig dessa trender utan följa sina egna traditioner.
Det finns förståss även andra orsaker till att Dalarna varit mer konservativt än andra landskap, de stora byarna innebär att bysamfälligheten och dess traditioner kunnat spela en större roll än på andra håll i Sverige.

[/quote]

[Djinghis Khan]

Hej igen!
Jag ännu inte riktigt lärt mig hur man gör citat, så jag skall göra mitt svarsinlägg utan dem, hoppas det blir tydligt vad jag syftar på ändå.
Jo, vi kanske skall hålla oss till Siljansbygden/Västerdalarna, det finns väl tillräckligt mycket att säga om det området, och visst har du rätt i att det är här den "egentliga" dalakulturen hör hemma. Å andra sidan om vi skall tala om just konservatism, så har ju Södra siljansbygden och Västerdalarna ändå varit relativt rika bygder, och de konservativa drag här är inte lika påtagliga här som i ovansiljan: Orsa, Mora och Älvdalen med kapellförsamlingar (det är väl tveksam om man skall räkna in Särna/Idre) .

Det är nog sant att dessa bygder har varit något "före" Ovansiljan i tiden, dock menar jag att de här områdena ändå har varit konservativa och bevarat flera äldre drag, vilket lätt kan kontrolleras. För att vara petig skulle jag vilja se Älvdalen som en del av Västerdalarna (både geografiskt och kulturellt), även om den bygden ofta förr har räknats till Siljansbygden.

När du tar upp eldhusen så är de visserligen en ålderdomlig byggnadsform, men dels är den inte helt unik för Dalarna, dels är den kopplad till sin speciella funktion i långfäbodarna. Här var det inte nödvändigt med moderna hus, utan enkla eldhus var fullt tillräckligt.

Nej givetvis inte unika för Dalarna, men det är ju inte de eventuella unika dragen i Dalakulturen som vi diskuterar utan den här regionens konservatism. Sedan skulle jag vilja hävda att just det enkla och bräckliga jordbruket i Dalarna med låg spannmålsavkastning och fäboddrift haft en ganska central roll för bevarandet av gamla drag. Ju högre grad man styrs av- samt är utelämnad åt naturens nycker i det dagliga livet, desto mer konservativ verkar man bli. Även fäbodkulturen i Hälsingland och södra fjällvärlden har ju bevarat ålderdomliga drag, liksom den samiska renskötar- fångst- och jägarkulturen, vilken är allra "primitivast" och också uppvisar den mest ålderdomliga kulturen i hela Europa.

Äldre etnologer försökte ju gärna försöka se eldhusen som en vikingatida kvarleva, idag när vi har fynd av vikingatida hus vet vi att de vikingatida husen skiljer sig ganska kraftigt från ovansiljans eldhus. Att det finns likheter mellan vikingatidens hus och mer sentida hus i långfäbodarna beror i mångt och mycket på att den användningen varit praktisk här.

Vikingatid förknippar jag iofs mest med långhus, är du säker på att man inte har fynd av vikingatida eldhus (alltså med just samma funktion). Annars har jag hört om paraleller mellan eldhuset och det finska pörtet samt den sydsamiska timmerkåtan.

Knuttimrade enkelstugor är ju den dominerande byggnadstekniken i hela mellansverige fram till slutet av 1800-talet, här skiljer sig inte Dalarna från mina hemtrakter i norduppland, åtminstone inte före nationalromantikens inträde.

Stämmer verkligen detta? När jag läser på NE angående arkitekturen i de respektive mellansvenska landskapen läser jag om parstugor och andra typer av hus. Angående Uppsalaslätten står följande:

De västra socknarna präglas än i dag av ståtliga tvåvåningars mangårdsbyggnader uppförda runt år 1800 med klassiserande detaljer och rikt dekorerade förstukvistar.

Om Värmland:

Karakteristisk för allmogens byggande är den s.k. Värmlandsgården, som till sin grundform kan vara antingen en parstuga eller en s.k. salsbyggnad. Gemensamt för båda typerna är att de tillhör 1800-talet, är förhållandevis stora samt timrade och panelade till två fulla våningar under skiffertak.

och Närke:

Vid laga skiftet försågs i allmänhet den envåniga enkelstugan med övervåning och ströks med rödfärg ("Närkestuga").

Samt Sörmland:

Manbyggnaden var en envånig parstuga och man- och fägård åtskilda av portlider eller staket. Även torpbebyggelsen bestod av timrade parstugor. För att spara virke började man vid 1700-talets slut att bygga torp av sten eller som enkelstugor av trä i en eller två våningar. Den tvåvåniga enkelstugan blev också vanlig på mindre gårdar.

Naturligtvis menar jag inte att den knuttimmrade enkelstugan är unik för Dalarna, men att dessa skulle vara dominerande i hela Mellansverige ser jag föga tecken på.

[FBQ]

Kännetecknande och kännetecknande jag kanske överdrev något, den förekommer i hela området, och har varit den enkle mannens hem, om vi räknar bort vissa andra typer som stugor av det Sigurd Erixon kallar Skålmotyp med påbygd förstuga, som för övrigt också förekommer i Västerdalarna. Man kanske skall säga att par och enkelstugan dominerar hela området - enkelstugan för de fattiga, och parstugan för de rikare.
Nja, i det område i Norduppland där jag förekommer får nog enkelstugan ha betraktats som vanligare än parstugan. Men det har väl mer med ekonomi än kultur att göra. Parstugor i två våningar fanns ju redan på 1700-talet även i Leksand. De fanns dock då hos de mest välbeställda bönderna. Så är det ju i norduppland. Torpare och småbrukare har bara enkelstugor, parstugor är för storbönder, tvåvånings parstugor finns knappast här, när det slog igenom hade salsbyggnader och 4-delad rumsplan börjat slå igenom. Dessa stora träbyggnader finns för övrig mest de rika byarna på nere på slätten, där ditt exempel från Nationalencyklopedien är hämtat. Då får man väl komma ihåg att även där är det just de rika bönderna som bott i sådana hus, de fattigare bönderna och torparna har bott i mindre stugor.
Enkelstugorna har väl visserligen oftast fått ett sovloft, men det har ju i allmänhet Dalabygdens stugor också fått, ryggåsstugor är väl inte så jättevanliga här. Enklare backstugor var ryggåsstugor även i centrala Uppland. Skulle nog dessutom tro att framkammarstugor är vanligare än tvåvånings parstugor, de flesta i den vägen är påbygda sent, först efter 1850.
Dessutom är det kännetecknande byggnaderna illustrerar det byggnadsskick som växer fram under 1800-talet, eller i.o.f. börjar utvecklas redan i slutet på 1700-talet, med ett ökat antal jordproletärer och storbönder som får allt mer pengar över. I Dalarna har ingen sådan process skett p.g.a. realarvsprincipen.
Många av de här byarna tillkommer ju för övrigt i samband med laga skifte, som alltså inte genomfördes i Dalarna.

[Djinghis Khan]

Ja då har vi gått från att diskutera Siljansbygdens konservativatism till att diskutera Norduppländsk arkitektur, men det vet jag tyvärr inte så mycket om (trots att jag har många anor från Tiundaland)... Dock verkar vi ju båda vara överrens (jag vet, det låter som svenskt koncensussträvande) om att Dalarna ändå är ett konservativt landskap, låt vara att det givetvis funnits såväl variationer som en del nyheter även här. Jag menar dock att man mycket väl var konservativa för konservatismens skull; man var medvetna om sin uppsakattade särart och höll medvetet fast vid den, liksom man gjorde på flera andra håll såsom Vingåker-Österåkerbygden.

[FBQ]

Ja, det blir väl lätt att fastna i detaljer, skall man disskutera alla delar av kulturhistorien blir ämnet väldigt stort. Även jag har väl en förkärlek för konsensus, men jag tycker ju ändå att poängen med alla disskussioner helst skall vara att lära sig mer, börjar man slå varandra i huvudet gör man oftast inte det. Sedan är vi väl alla lite självgoda och vill väl gärna framhäva oss själva i disskussionen och bli osaklig, skulle så vara fallet hoppas jag att jag får den näsbränna jag förtjänar.

Konservatism för konservatismens skull skulle jag nog fortfarande vilja svara nej på; men varar gärna ja på att man var medvetna om sin kulturella särart och höll fast vid den - för det mesta.
Jag tror att man lätt kan hamna fel om man gör antaganden enbart baserade på att Dalarna är ett konservativt lanskap - låt säga att det handlar om midsommarstången, och man finner att den var väl etablerad i Dalarna på 1700-talet, så blir det väldigt lätt att fastna i argumentationen "midsommarstången är gammal - för att i Dalarna var man konservativa och seder som finns här är äldre än andra", eller att utgå ifrån att seder som förekommer i Dalarna är äldre varianter på de som förekommer på andra håll i mellansverige och har funnits även här tidigare - utan att hitta belägg på att så verkligen varit fallet.

[FBQ]

Appropå raggarna kan jag berätta, att i Leksand tillhörde raggarna inte Dalakulturen när jag var ung. I stort sett inga Leksingar var raggare, och dök det upp några raggare där, utgick man från att det var Rättvikare och dom skulle ha spö. Leksand har väl sett sig som lite "finare" än de andra socknarna runt om.

[Djinghis Khan]

Ja, det blir väl lätt att fastna i detaljer, skall man disskutera alla delar av kulturhistorien blir ämnet väldigt stort. Även jag har väl en förkärlek för konsensus, men jag tycker ju ändå att poängen med alla disskussioner helst skall vara att lära sig mer, börjar man slå varandra i huvudet gör man oftast inte det. Sedan är vi väl alla lite självgoda och vill väl gärna framhäva oss själva i disskussionen och bli osaklig, skulle så vara fallet hoppas jag att jag får den näsbränna jag förtjänar.

Konservatism för konservatismens skull skulle jag nog fortfarande vilja svara nej på; men varar gärna ja på att man var medvetna om sin kulturella särart och höll fast vid den - för det mesta.
Jag tror att man lätt kan hamna fel om man gör antaganden enbart baserade på att Dalarna är ett konservativt lanskap - låt säga att det handlar om midsommarstången, och man finner att den var väl etablerad i Dalarna på 1700-talet, så blir det väldigt lätt att fastna i argumentationen "midsommarstången är gammal - för att i Dalarna var man konservativa och seder som finns här är äldre än andra", eller att utgå ifrån att seder som förekommer i Dalarna är äldre varianter på de som förekommer på andra håll i mellansverige och har funnits även här tidigare - utan att hitta belägg på att så verkligen varit fallet.

Fast är inte detta egentligen samma sak - när man är medveten om sin särart försöker man hålla fast vid den. Alltså, det finns ingen rent praktisk betydelse att hålla fast vid gamla seder utan man gör det frivilligt och medvetet = konservatism för konservatismens egen skull. Och nu ser jag att vi är tillbaka i diskussionen om majstången, vilket ju startade tråden från början. Egentligen är det kanske inte Dalarnas konservatism som är den stora faktorn, utan den närliggande oviljan att ta till sig nymodigheter, i synnerghet från den borgerliga miljön som majstången anses ha spridits ifrån. Men om det tvistar ju de lärde, och vi lär ju knappast komma fram till ngt genombrott här...

Nej nu får jag tacka forumets alla medlemmar för den här gången, nu tar jag semester och återkommer till verkligheten och till Skalman i slutet av nästa månad

/Mikael

[FBQ]

Tänkte bara jag skulle förklara lite vad jag menade med Vikingahusen, långhusen är ju som Djinghis Khan säger typiska för Vikingatiden, men innan man på 1950-60-talet hade börjat med expoateringsgrävningar och ännu inte hade hittat annat än sporadiska lämningar efter vikingatida hus använde man gärna eldhusen för att illustrera hur ett vikingatida hus hade sett ut.
Man kan hamna fel om man tror att man bara rakt av kan tro att bara för att vissa kulturdrag är mycket ålderdomliga, att alla andra företeelser måste vara ålderdomliga.
Sedan handlade det kanske om äldre tiders etnologers övertro på typologi, enkla former visade alltid på ursprungliga och oförändrade former.

[Johan Matsson]

Känns som tråden kan bli gigantisk, utan några rätt eller fel men det första rent allmäna i Dalarna som helhet och konservativism jag kommer att tänka på är konsten. För att citera en konstnär och vän med orden ungefär: -Vi har ju två konstnärer i Dalarna, Karl Larsson och Anders Zorn. Det nöjer man sig väldigt mycket med. Dalarna är ett tungt landskap att komma med nya påståenden i." Det gäller inte all konst men jag håller med honom där. Men jag vill också säga att det finns konst i Dalarna av honom och andra som vill och tränger igenom den där ytan då, eller hur jag skall formulera det.

[Marco]

Jag vet inte om hur arkitekturen ser ut i Dalarna, konservativ eller liberal, men för känns det ofta att områden utanför storstäderna är konservativa gällande moral och traditioner. . .

[Stefan Lundgren]

Dalarna är ett säreget landskap, det visar bara midsommarstången, folkdräkter och byggnadskonsten. Jag tycker att det är ett flertal andra inslag också. Byarna, befolkningshistoria, kyrkorna och själva landskapets historia. Om jag inleder med diskussionen kring folkdräkten så har jag för mig att det har funnits en tråd om folkdräkten på Skalman. Det har verkligen varit en intressant tråd, men jag tänker göra en liten utvikning på byarna, befokningshistoria och kyrkorna.

Kulturminnen i Dalarna visas på http://www.w.lst.se/template/NewsPage.aspx?id=2125

Byarna: Byarna skiftades inte under 1800-talet, vilket det gjorde att många byar fick skiftas ut under 1900-talet och ett annat särdrag är byarnas storlekar. Några av byarna kan nog räknas som en av de största i landet och byar med drygt 50 eller flera gårdar finns i landskapet. I Dalarna var det vanligt förr att ett gård styckades inom familjen, hade en familj exempelvis två söner så fick de varsin del av den ursprungliga gården. Vilket det gjorde att byarna blev stora i landskapet. Ett bra boktips är Erik Westholms avhandling i kulturgeografi på Uppsala universitet.

Befolkningshistoria: Nils Fribergs avhandling Dalarnas befolkning på 1690-talet från 1953 eller 1954 och hans källmaterial var bl a husförhörslängder som sattes upp under detta sekel. Han arbetade med de folkbokföringsmaterial som fanns från den där tiden. Eftersom husförförslängden och mantalslängden från den där tiden endast visade huvudpersonen så kom oftast inga andra familjemedlemmar med. I början redovisades inte heller barn under femton år och då fick han göra uppskattningar hur stora hushållen var, samt räkna ut folkmängden. Med tanke på byarnas storlek så var också hushållen lite mindre än andra delar i Sverige.
År 1749 som var Tabellverkets första år i Sverige, så hade Floda socken 1 362 invånare och 217 hushåll(storleken var 6,28), Leksand hade 1780; 9 509 invånare, 1 568 hushåll och hushållsstorlek 6,06 samt femton krogar och tre gästgivargårdar.
Första året med husförhörslängden för vissa socknar: Torsång 1712(de var egen socken till 1748, sedan har de varit i samma pastorat med Äspeboda och Stora Tuna under olika perioder); Leksand sedan 1628, Lima sedan 1733, Mora sedan 1664, Rättvik sedan 1671 och Grangärde som har varit Fribergs favoritsocken, kan jag lika gärna föra in all fakta kring detta socken.

Grangärde 208503
Pastoratskod: 050603 Namn: förr Gränge. Län: 1938-01-01 överfört smärre områden från Grangärde i Kopparbergs län till Ljusnarsberg i Örebro län. Indelning: 1300-talet bildad, 1652 utbrutet Ludvika, 1892 avskilt del till Grängesberg-Hörkens kapellag, 1904-07-29 utbrutet Grängesberg. Pastorat: -1652 eget, 1652-1863 Grangärde och Ludvika, 186305-01(beslut 1853-06-20 och 1869-10-15)-1904 eget, 1904- Grangärde och Grängesberg. Husförhörslängd: 1685-. Födelsebok: 1628-. Arkiv: dispensarkiv, hela arkivet i Grangärde.

http://www.skatteverket.se/folkbokforin ... 05154.html

Kyrkorna: Många av kyrkorna anse jag är en del av kyrkohistorien i Sverige, speciellt så kan nog några av kyrkorna bevittna om de klockor som Gustav Vasa ämnades att ta under 1500-talet. Det är några av kyrkorna som jag tänker lyfta fram; Leksand kyrka från 1300-talet är en av Dalarnas främsta kulturmiljöer, kyrkan är en treskeppig hallkyrka och har blivit utbyggd i flera etapper. Kyrkan var ursprungligen en enkel salkyrka och den häpnadsväckande utbyggnadsetapperna inleddes med att tornet byggdes under 1400-talets första hälft. Sedan har utbyggnaderna ägt rum allteftersom och den senaste utbyggnaden inträffade runt 1709 när ett lökformad torn tillkom och en utbyggnad mot norr ägde rum. Övriga kyrkor är bl a Mora, Söderbärke, Norrbärke, Stora Tuna, Torsång, Lima, Rättvik, Husby, Folkärna och By. Samtliga kyrkor i Sverige har nog egen historia att berätta, men kyrkorna i Dalarna har också vissa speciella särdrag. Några av kyrkor är byggda på nyklassiska vis sedan den medeltida kyrkan på sett o vis försvunnit, exempelvis Lima kyrka som brann ner under mitten av 1800-talet. By kyrka utanför Avesta finns den medeltida kyrkan i norra kyrkmuren och den nuvarnade kyrkan från 1793 har som sagt vad vissa delar kvar av sin medeltida föregångare. Grangärde kyrka är liksom Leksand en treskeppig hallkyrka från 1400-talet, kyrkan fick genomgå flera utbyggnader under 16- och 1700-talet.

Stefan