Quiz: Kulturhistoria

[Figaro]

Helt rätt.
Men vem ska nu ställa nästa fråga, Altavista eller Stompe?

[Figaro]

Jaha, eftersom Stompe inte har kommit med någon ny fråga tar jag mig friheten att fortsätta.

Italiensk adelsman, madrigalkompositör och hustrumördare. Vem tänker jag på?

[Lindir]

Don Carlo Gesualdo Principe da Venosa!

[Figaro]

Rätt, Lindir nästa.

[Lindir]

Ursäkta - jag råkade resa bort några dagar ...

"Förvirring i stället för musik" var en dag rubriken (dock inte på svenska!) på en ledarartikel i en av världens mest kända tidningar.

1. Vilken tidning var det?
2. Vem låg bakom artikeln?
3. Vilken kompositör handlade det om?
4. Vilket musikverk handlade det om?

[Knug Erik]

Den 28 januari 1936 publicerade Solomon Volkov en ledare i Pravda. I ledaren angreps den
unga kompositören Sjostakovitj och hans opera Lady Macbeth från Mtensk. Den kallades bland annat för rå, primitiv, vulgär och formalistisk.
"Den knakar, grymtar, morrar och stryper sig själv". Sjostakovitj slutade med att skriva operor efter det om jag inte mins fel.

[Lindir]

Den 28 januari 1936 publicerade Solomon Volkov en ledare i Pravda. I ledaren angreps den
unga kompositören Sjostakovitj och hans opera Lady Macbeth från Mtensk. Den kallades bland annat för rå, primitiv, vulgär och formalistisk.
"Den knakar, grymtar, morrar och stryper sig själv".

Tre rätt av fyra! Jag antar att Volkov var ett slarvfel, med tanke på hur exakta resten av svaren var. Volkov var den som långt senare formulerade och gav ut den bok där Sjostakovitj själv berättar om händelsen (Vittnesmål). Men vem låg bakom artikeln? Vill du ha ett försök till?

Sjostakovitj slutade med att skriva operor efter det om jag inte mins fel.

Njaej, faktiskt inte, även om Lady Macbeth blev hans sista fullbordade opera. Under kriget (1941) började han skriva på operan Spelarna (efter Gogol, liksom hans tidigare opera Näsan). Den blev aldrig klar, men finns inspelad (1:a akten).

Senare skrev han den lättsamma Tjerjomusjki, som kanske inte riktigt kan kallas opera. Den har drag av musikal och musikteater, och innehåller musikaliska citat både från Sjostakovitjs egen musik (film- och balettmusik) och från känd populär- och militärmusik.

Han hade också planer på att skriva en opera på Tjechovs Den svarta munken, vilket tyvärr aldrig blev av.

[Knug Erik]

Var det Stalin själv som skrev den?

[Lindir]

Var det Stalin själv som skrev den?

Han brukar åtminstone anses vara den som låg bakom den (det var därför jag valde den försiktiga formuleringen ...). Jag kollade i Volkovs bok, eftersom du nu påminde mig om den, och där säger Sjostakovitj att det hävdades av vissa att den var skriven av David Zaslavskij (journalist på Pravda och god vän till Stalin), men att rubriken och delar av artikeln är skrivna på ett sådant sätt att Sjostakovitj bedömer att de måste vara skrivna av Stalin själv, medan resten kan vara utfyllnad av exempelvis Zaslavskij.

Han skriver för övrigt inte att det var en ledarartikel, men att det var en artikel på tredje sidan som "saknade signatur som en ledare". På andra ställen har jag hört den kallas ledarartikel, men det gör ju inte så stor skillnad - var den osignerad betyder det i vilket fall att den uttrycker tidningens officiella uppfattning (dvs Partiets, dvs Stalins ...).

Nåja, det var Stalin jag var ute efter. Du har nu väl förtjänat att få ställa nästa fråga!

[Knug Erik]

Tack för lektionerna, Lindir! Man lär sig något nytt varje dag

Sophia Loren, Michail Gorbatjov, Mark Levengood och David Bowie.
Vad har de gemensamt?

[Dilbert]

Sophia Loren, Michail Gorbatjov, Mark Levengood och David Bowie.
Vad har de gemensamt?

De har alla beklätt berättarens roll i inspelningar/uppföranden av Prokofjevs musiksaga Peter och vargen.

[Knug Erik]

De har alla beklätt berättarens roll i inspelningar/uppföranden av Prokofjevs musiksaga Peter och vargen.

Korrekt!
Som kuriosa kan nämnas att Loren och Gorbatjov deltog i samma inspelning (Ryska nationalorkestern, Kent Nagano) där även Bill Clinton deltog. Gagen skänktes till välgörenhet. Men det visste ni säkert
Varsågod, Dilbert

[Dilbert]

Tack! Då återgår vi väl till ordkonstens värld. Kring förra sekelskiftet var många i den svenska skolvärlden ganska trötta på den gamla Läsebok för folkskolan, ett statligt läromedel som använts under flera decennier men som nu alltmer uppfattades som föråldrat, snusförnuftigt och trist moraliserande. Två personer inom Sveriges Allmänna Folkskollärareförening, Fridtjuv Berg och Alfred Dalin, spelade en särskilt stor roll i den process som nu inleddes för att få fram ett antal nya och bättre läseböcker för skolan. Man vände sig bl.a. till flera av samtidens stora författare för att försöka få dem att skriva nya böcker som kunde användas i undervisningen.

Det kanske mest välkända resultatet av arbetet blev ju Selma Lagerlöfs bok Nils Holgerssons underbara resa, som användes i undervisningen i hemlandets geografi. Men man skapade nu även nya böcker för undervisning i följande ämnen:
• Läsning och skrivning i småskolan (två böcker)
• Sveriges historia
• Världens geografi
Vad hette dessa böcker, och vad hette deras författare?

[Lindir]

• Läsning och skrivning i småskolan (två böcker)

Sörgården och I Önnemo av Anna Maria Roos

• Sveriges historia

Svenskarna och deras hövdingar av Verner von Heidenstam

• Världens geografi

Från pol till pol av Sven Hedin

[Dilbert]

Sörgården och I Önnemo av Anna Maria Roos

Svenskarna och deras hövdingar av Verner von Heidenstam

Från pol till pol av Sven Hedin

A (berömlig). Fast jag ser nu att jag formulerade frågan slarvigt - alla dessa böcker består av två delar, även om det bara var Anna Maria Roos som hade två olika undertitlar på sina (huvudtiteln på hennes verk var Hem och hembygd). Ännu en bok ingick för övrigt i paketet, nämligen antologin Svensk vers som redigerades av Alfred Dalin, den viljestarke ledaren för hela projektet.

En av de skarpaste kritikerna av den gamla läseboken från 1868 var Ellen Key, som i artikeln Patriotism och läseböcker 1898 kallade den "en nationalolycka" och bl.a. skrev

Allra först möter man där fabler och sedelärande berättelser, av vilka flertalet sakna varje beröringspunkt med barnets fantasi, känsla och erfarenhet. Ett sunt barn har t.ex. starka erövrareinstinkter gentemot tillvaron. Det misstror därför med all rätt den matta förnöjsamhetsmoral, den jordkrypande förnuftighet, som inläras genom fabeln om hunden, vilken 'gapade över mycket och miste hela stycket'...

När folkskollärarna nu försökte skapa ett nytt, konstnärligt och pedagogiskt högtstående alternativ till den gamla läsebokens "matta förnöjsamhetsmoral" ville man samtidigt höja folkskoleväsendets och det egna yrkets status, och då var det förstås en extra poäng att ta hjälp av respekterade författare. Man kan t.ex. notera att redaktörerna inte kunde tänka sig att låta August Strindberg skriva det historiska verket i serien, eftersom "hans namn och anseende göra det nästan omöjligt", och även Heidenstam ansågs av många som lite suspekt eftersom han hade ett rykte som hedonist och hedning.

Många av den gamla läsebokens försvarare uppfattade också de nya böckerna som ett hot mot det traditionella utbildningssystemet - Fridtjuv Berg och Alfred Dalin arbetade bägge för skapandet av en folkskola med en gemensam läroplan för hela landet. Berg var även ecklesiastikminister i två av Karl Staaffs liberala regeringar, och en konservativ historiker som Harald Hjärne kunde t.ex. kritiskt beskriva det kommande "folkskollärarväldet" som ett hot mot en undervisning som byggde på fosterländska värden och gemensamma historiska minnen.

Nu blev ju dock de nya böckerna (som tillsammans ofta kallades Nya läseboken) knappast särskilt radikala och/eller subversiva, även om de alltså i samtiden kunde uppfattas som mycket förargelseväckande. Tanken att den nya läseboksserien skulle ersätta den gamla Läsebok för folkskolan blev dock inte verklighet, eftersom man i ganska hög grad gav författarna den konstnärliga friheten att komponera sina böcker efter eget huvud, och alltså inte dela upp innehållet efter årskurserna. Den gamla läseboken kom därför att även fortsättningsvis användas i undervisningen också den.

Jag kan passa på att rekommendera Bo Olléns bok Heidenstam som barnboksförfattare; en studie om tillkomsten av Svenskarna och deras hövdingar som också ger mycket intressanta inblickar i den ideologiska användningen av historien och historieämnet kring förra sekelskiftet. Även Gunnar Ahlströms bok om Nils Holgerssons tillkomst, Den underbara resan, är mycket läsvärd.

Därmed går pekpinnen över till Lindir!