Jeriko var, enligt arkeologerna, en starkt befäst stad strax efter 8000 f.Kr. (under Pre-Pottery Neolithic A, som varade till ca 7000 f.Kr), med en solid stadsmur som var nästan 2 meter bred vid basen, och upp till 3.66 meter hög på sina ställen. Ett ca 9 meter högt stentorn har även hittats spår av. Handelskontakter med Anatolien förekom, enligt fynd in situ.
Menar du kanske Catal Hüyük?Det finns en stad i Turkiet med liknande ålder, där det inte finns någon stadsmur men hela staden saknar både yttre dörrar och gator, förflyttning gick över taken och man bör ha använt stegar som kunde dras upp för att stänga inkräktare ute.
Om jag förstått Keegan rätt (och jag såg hans bok på Akademiebokhandeln idag, och skulle kanske köpt den om den inte kostat över 300 spänn, jag får väl låna den...), så föreslår han att det innan det klassiska Grekland inte fanns ett "modern" totalt krig, med målmedvetna politiska krig där civilbefolkning drabbades av utstuderade massakrer, eller "vanligt" folk värvades till stora härar, utan det var ett rituellt krig mellan stormän som trots allt försökte undvika krig..?
Ett problem tycker jag först är det här med stormän som möts på fältet för att avgöra saken i tvekamp. Visst finns det exempel på detta, och det framställs i literaturen från historisk tid som att detta är vad heroiska stormän sysslar med, medan vanliga soldater står vid sidan om och stoiskt väntar på utgången (Illiaden, Gilgamesh, Rigveda?, medeltida riddarsagor...). Detta är möjligt, men då tror jag att det krävs en kulturgemenskap mellan kombatanterna. Annars förstår kanske inte motståndaren att det inte är lovligt att skicka en skur pilar mot den idiotiske fiende-befälhavaren som själv traskar mot deras linjer (uppenbarligen för att offra sig till krigsgudarna som bevis på folkets underkastelse... ). Man måste vara överens om att krig går till på detta sätt. Det finns många bevis för att man inte var det över större avstånd, och Mesopotamien har många gånger bytt herrar, språkfamiljer och folkgrupper - blandat hit och dit förståss. Städer har förstörts, folk fördrivits, kungar dödats, kungar hämnats, nomader härjat.
Jag tror inte att man ska lägga för mycket betydelse i det faktum att alla krig sker i gudarnas namn, och freder sluts likaså i dessa namn. Det betyder inte att krigen var rituella. Däremot såg man naturligtvis förekomsten och resultaten av krig som gudarnas önskningar eller missnöje.
Ibbi-Sin slogs fruktlöst mot nomadiska amoriter i nordväst under några år, men sedan passade en amoritisk kung i Larsa och ärkefienderna i Elam på att anfalla Sumer från två håll (de utnyttjade svagheten hos fienden) och staden brändes ner. Därefter stod det fritt för de nomadiska amoriterna att härja och slutligen slå sig ner i området. Slutligen grundades det Gammalbabyloniska riket av dessa amoriter, vilka ävenledes erövrade städer för ekonomsk och politisk vinning.
(Ber återigen om ursäkt - det var jag som råkade radera och nu försöker återställa! /Teodric)
(Jag tror jag skriver för många inlägg 
...)
)
