Fotografier, vad allvarliga folk såg ut förr.

[Stefan Lundgren]

Titta man exempelvis på ett skolkort kring förra sekelskiftet så är det väldigt ovanligt att ungarna såg glada ut. Iallafall när de står uppradade framför kameran, men det är annorlunda under exempelvis lekar. Ungar tyckte lika kul med lek under 1800-talets slutskede lika mycket som dagens ungar gör.
En annan fason som dom hade förr, visserligen förstår jag de tankebanor som var då. Men, de barn som föddes utanför äktenskapet som i elaka munnar kallades för oäktningar. (NOT: I exempelvis "Sveriges Officiella Statistik", del Befolkning, så står det antalet oäkta vid höger om antalet födda barn som föddes inom äktenskapet). Jag har sett bilder på att de barn som föds utanför äktenskapet medvetet gör fulare. Antingen är ansikterna skuggade eller så har dom ritat dit nån extra kontur, prick eller förstorat näsan. Jag kommer ihåg en liten notis i delen Perspektiv i tidskriften Illusterat Vetenskap för några år sedan. Där stod det att barn som föds som oäktningar(använd inte detta ord i eran vetenskapliga studier bara, så då kan väcka viss reaktion) medvetet förfulas, spela ingen roll om barnen ser pigga ut eller inte.
Runt förra sekelskiftet så var det innan tandregleringens tid, jag överdriver inte, men jag har nästan hoppat till ordentligt när jag har sett fotografier från förr. Jag minns att det var en tjej på ett kort från förra sekelskiftet i Stockholmsregionen där nästan ögonen försvann i själva ansiktet. Hon hade stor näsa, rund ansikte och låg panna, det var faktiskt lite pinipelt att se henne.

Stefan

[Gatzu]

Något som faktiskt är väldigt Intressant är att studera skolfoton. Det är verkligen en skillnad på skolfoton från början av 1900-talet och de man ser nu. Skolfoton visar verkligen ungdomar kultur utryck genom tiderna. Kanske värt att skapa en "skolfoto" tråd i kultur avdelningen

[Stefan Lundgren]

Då kanske det vore lägligt att överföra tråden dit då.
Det ser jag nog fram mot.

Stefan

[zjukov]

Att barnen såg allvarliga eller sorgerliga ut förr i tiden kanske beror på att barndomen som begrepp först uppfanns under 1800-talet tidigare (ellen key var väl en pionjär på området) behandlades barn som små vuxna (hade vuxnas kläder, räknades som en extra resurs i hushållet osv) Peter Englund ger intressanta perspektiv i ämnet i "ofredsår".

Intressant är att diskutera religionens roll (der var väl överhuvudtaget olämpligt att visa gjädje i offentliga sammanhang, vilket fotografering verkligen var, det var ju en ofta man blev fotad)

Förklaringen till att barnen ej fick vara barn kan nog delvis förklaras av ekonomiska aspekter de tvingades helt enkelt att bli vuxna i en hård och fientlig värld (hjälpa till med familjens försörjning) dock uppräder samma fenomen i mångt och mycket även i välborgade familjer där barnen ej hade försörjningsplikt - kankse är det en protestantiska etiken som spökar.

/greger

[Stefan Lundgren]

Ja, håller bara med dig.
Förr skulle ju barn vara vuxna ur alla möjliga vrå, det skulle vara vuxna i skolan, hemmet, livet mm. Det var t o m krav på att dom skulle tänka som vuxna, inte sätta sig emot när en vuxen talade till dom.
Min farfarfar var rektor på en folkskola, har aldrig ifrågasatt vad hans elever tyckte om honom. Han satt t o m i riksdagen under ett par år.

Stefan

[Lindir]

Ett avgörande skäl till att folk såg allvarliga ut under 1800-talet är ju annars att fototekniken inte tillät så korta exponeringstider som vi använder idag. Vid mitten av 1800-talet hade man fått ner exponeringstiden till 2-3 sekunder (30 år tidigare hade det snarare rört sig om 20 minuter). 1840 hade man kört med exponeringstider runt 40 sekunder (förutsatt att det var solsken), vilket gjorde att man fick ha speciella ställningar som huvudet lutade mot för att inte röra sig. Oavsett hur många sekunder det nu var, måste man hålla sina anletsdrag absolut oförändrade, vilket naturligtvis är enklare om man slappnar av i ansiktet (vilket får många att se allvarliga ut). Ett fastfruset leende skulle bara se spänt och krystat ut.

Först vid slutet av 1800-talet hade man kommit så långt att exponeringstiderna tillät att man rörde sig, och dessutom uppfanns då en form av blixt som gav ljus i 1/60 sekund. Därmed kunde utvecklingen mot mer varierade miner sätta fart, dock fortfarande hindrad dels av gammal vana (och säkert en viss rädsla för teknikens svindlande under och den plötsliga blixten), och dels av att fotograferingen inte var något vardagligt utan något högtidligt (där man satt uppklädd i sin finaste söndagskostym/frack eller klänning) och allvarligt. Det motsvarade knappast de miner man uppvisade till vardags.

[zjukov]

Tekniken satte ju onekligen sina begränsningar. Samma fenomen gällde väl i mångt och mycket även inom porträttmåleriet, så det var nog också en inte så oväsentlig "attitydsfråga".'

/greger

[Stefan Lundgren]

Det var väl ganska så svårt att ta bilder på grund av exponeringstiden förr, jag har sett vissa bilder på fotbollsmatcher under 1800-talet med ganska så hög kvalité.

Stefan

[Schwalbe]

Jag har haft en teori- att de helt enkelt hade så dåliga tänder att de inte ville le. Iaf på gamla porträttmålningar. Men nu kanske min fantasi skenar iväg igen?

[SuperPalle]

Jag håller helt med Lindir. Det och det faktum att det var inte var dag som man fotades och när man gjorde det så var det kanske lite högtidligt och allvarlig. Man ville se fin ut, allvarlig och stolt. Kanske. Det känns i alla fall som en troligare teori än "dom hade tråkigare förut".

Eder
- Palle

[Stefan Lundgren]

Jag ansluter också till det sällskapet som håller med Lindir.

Det var helt enkelt INTE inne då att le framför kameran, dock kunde man iallafall se vissa former av ett leende bland vissa individer.

Stefan