Om Heliga Stolen, Katolska Kyrkan och påven

[a81]

Svårigheten med helnykterism är väl mer att man riskerar överkonsumtion av andra saker, i Folkhemssverige sådant som mjölk, kaffebröd (numera kallat "fika"), energirik mat, sött matbröd (limpa smaksatt med sirap), etc. Vi fick mindre alkoholrelaterade problem när folk drack allt mindre, men samtidigt mer diabetes, hjärt-/kärlsjukdom, etc.

Jag tänker också att cigarettrökningen fick ett uppsving på 1900-talet p.g.a. den stränga synen på alkohol.

[Patrik Öbrink]

Tack Patrick.
Dr Viktor von Hettlingen, utsänd av Röm. Päpstl. Orient. Institut., som besökte Vånå kyrka och skrev artikeln om kyrkans klenod, nämnde av någon anledning inte att altarskåpet hade blivit "skändat" hundra år tidigare...

Har du ev. några tankar om den tyska katolska tidskriften "L'Illustrazione Vaticana"? Känner du till den? Antar att det fanns/finns en italiensk variant också - och ev. också på andra språk?

Hans K

Jag vet inte så mycket om den, men det verkar ha varit en tidning med utgåvor på olika språk. Åtminstone italienska och engelska, uppenbarligen tyska, troligen också spanska och franska. Som L’Osservatore Romano Heliga Stolens dagstidning som ges ut på en rad olika språk, men utan samma nyhetskaraktär på artiklarna.

[Markus Holst]

Svårigheten med helnykterism är väl mer att man riskerar överkonsumtion av andra saker, i Folkhemssverige sådant som mjölk, kaffebröd (numera kallat "fika"), energirik mat, sött matbröd (limpa smaksatt med sirap), etc. Vi fick mindre alkoholrelaterade problem när folk drack allt mindre, men samtidigt mer diabetes, hjärt-/kärlsjukdom, etc.

Jag tänker också att cigarettrökningen fick ett uppsving på 1900-talet p.g.a. den stränga synen på alkohol.

Du menar att missbruket är konstant?

[Hans]

Kanske lite OT men eftersom jag har träffat han med det trevliga namnets hustru (jag känner henne inte) så undrar jag hur ni gifte er? Hon är då katolik men jag misstänker att du i grunden inte är det.

MVH

Hans

Jag lämnade kyrkan (den luthersk-orthodoxa, alltså svenska kyrkan) redan 1970 och med tredje hustrun (hon katolik) blev det borgerligt giftermål. No problem.

Hans K

Jag tror att jag aldrig formellt sett lämnade statskyrkan men jag emigrerade 1993. Hur det funkade med automatiskt medlemskap och när det slutade meriterar kanske en egen tråd. Och som sagt till Patriks fasa är vi då två hedningar, gifta med på pappret i alla fall, katoliker. Vi är också 'bara' borgerligt gifta. Men du leder, det är bara mitt andra äktenskap.

MVH

Hans

[Patrik Öbrink]

Fram till 1860 var katolicismen i Sverige en utländsk affär. En av tvistefrågorna var om predikan skulle hållas på tyska, franska eller italienska. Drottning Josefina, dotter till Napoleons styvson Eugéne de Beauharnais och prinsessan Augusta Amalia av Bayern, hade i sitt äktenskapskontrakt med Oscar I tillförsäkrat sig rätten att fritt utöva sin katolska religion.

Hon hämtade en präst från Schweiz, Lorenz Studach, 1833 för att verka som hovkaplan och biktfader. Han utnämndes till apostolisk vikarie. Under Studachs tid i Stockholm byggdes den första katolska kyrkan sedan reformationen - Sankta Eugenia kyrka, på Norra Smedjegatan, nära Brunkebergstorg. Vidare översattes både en katekes och en bönbok från tyska till svenska. Likaså utgavs en mässbok med text på latin och svenska. År 1862 biskopsvigdes Studach och blev därmed den förste katolske biskopen i Sverige efter reformationen. Han avled år 1873.

Under biskop Studachs 40 år i Sverige ökade antalet katoliker i Sverige från ca 200 till ca 1000.

Små steg togs mot religionsfrihet. 1855 blir det tillåtet för lutheraner i Sverige att bevista andra kristna samfunds gudstjänster. Så sent som 1858 utvisades sex svenska kvinnor, som hade konverterat till Katolska kyrkan.

Genom disseneterlagen 1860 gavs svenskar möjlighet att gå över till en annan kyrka - under mycket restriktiva villkor: Vederbörande skulle anmäla sig hos den lutherska kyrkoherden, uttrycka sin vilja att gå över till en annan kyrka, därefter lyssna till prästens förmaning och till slut, efter att ha fått ytterligare en varning från domkapitlet, än en gång personligen förklara sitt utträde hos prästen. Att konvertera till en helt annan religion eller vara konfessionslös var fortfarande förbjudet.

Proceduren förenklades med den nya dissenterlagen 1873, som sedan gällde fram till 1952. Vid blandäktenskap kunde brudparet bestämma vilken form av vigsel de önskade. Det blev tillåtet att uppfostra barnen i en annan konfession än statskyrkan men det skulle avtalas skriftligen innan vigseln. Personer i statlig tjänst, folkskolärare och vårdpersonal fick fram till 1952 inte tillhöra någon annat samfunds än statskyrkan.

1861 kom Josefssytrar från Chambéry till Stockholm och 1866 Elisabethsystrar från Schlesien.

En andra katolsk församling grundades 1862, i Göteborg, där det bodde 50 katoliker (tyskar, fransmän och italienare). Den omfattar också västra och södra Sverige. Församlingen fick samma år tillstånd att förvärva mark till en kyrka. Först två år senare, 1864, fick församlingen dock en permanent präst. Året efter invigs församlingens första kyrka, S:t Josefs kyrka vid Spannmålsgatan 18.

1870 grundades den tredje församlingen, Vår Frälsares församling i Malmö, och en kyrka invigdes 1872.

När biskop Studach avled 1873 efterträddes han som hovkaplan och änkedrottningens biktfader av pater Giovanni Moro, en barnabitpräst från Genua. Det var också han som höll i änkedrottningens katolska begravningsmässa på Stockholm slott 1876.

Pater Moro grundade 1880 landets fjärde katolska församling, S:t Pauli församling i Gävle. (I parentes sagt vill jag nämna att det i församlingens ägo finns gamla mässhakar som pater Mori antagligen tog med från hovkapellet; församlingen har till och med beviljats stöd från Kungahuset för att laga dem). Församlingen i Gävle omfattade Norra Uppland, Gästrikland, Dalarna och hela Norrland och tanken var att Gävle skulle utgöra bas för uppbyggandet av kyrkan i norra Sverige.

tempImagebifuc4.gif (141.03 KiB) Visad 695 gånger

Jesuiterna i Stockholm såg barnabiterna i Gävle som ett hot och det blossade upp en maktkamp mellan dem. Jesuiterna tyckte att barnabiterna var för liberala och välvilligt inställda till andra kristna samfund. Pater Moro hade ett ekumeniskt sinnelag, främjade ett gott lokalt samarbete med Svenska kyrkan i Gävle, församlingskören bestod nästa uteslutande av protestantiska kvinnor och han var god med Missionsförbundets grundare P.P. Waldenström, som var bosatt i Gävle och undervisade på läroverket där pater Moro var lärare i franska. Men det handlade också om om kontrollen över kyrkan i Sverige. Båda parterna skrev brev till såväl den apostoliska vikarien som påven. De såg Vår Frälsares församling i Malmö som någon sorts nyckel och båda ville ha den.Vad de glömde var dock att fråga kyrkoherden i Malmö; han hade inget intresse alls av att lämna i från sig församlingen och överlevde för övrigt alla inblandade.

1886 lämnade dock pater Moro och hans kaplan Gävle och Sverige för ett kloster i Frankrike. Han återkom dock till Sverige varje år fram till sin död för att kvittera ut den pension han erhöll från Kungahuset. Han hade också förlänats Nordstjärneorden.

Jesuiterna tog då över även Gävle. Kyrkoherde blev en jesuit med ett namn som bara en tysk greve kan ha, Bernard Ernst Viktor Ludwig Georg Michael zu Stolberg-Stolberg. Han kom ursprungligen från Oppeln i Övre Schlesien, som nu ligger i Polen men då tillhörde Tyskland. Efter gymnasiet gick Stolberg in i den österrikisk-ungerska armén som kadett, där han var officer i nio år. Under en permission 1863 besökte han Stockholm där han togs emot av den apostoliske vikarien Lorenz Studach och fick även audiens hos änkedrottningen Josefina. Besöket gjorde Stolberg mycket intresserad av den katolska kyrkans situation i Sverige. Stolberg började på Jesuitordens prästseminarium i Innsbruck 1865, prästvigdes 1868 och tog teologisk examen året därpå. 1869 kom han till Sverige som katolsk missionär. Det var han som 1870 grundade församlingen i Malmö.

Vid seklets slut fanns det ca 2500 katoliker och fyra församlingar med kyrkor i Sverige.

[Hans]

Återigen tack för dina otroligt intressanta berättelser.

MVH

Hans

[hilbert]

Jag såg en dokumentär om katolska kyrkan på ACESS Tv.
Där antyddes att den helgonförklarade Johannes Paulus II:s anseende har blivit anfrätt.

Orsaken skulle vara hans ointresse för att göra något åt Vatikanens banks kontakter med maffian.
Och även att han varit alldeles för svag i sin aktion mot pedofilskandalerna.
Slutsatsen i dokumentären var att det var tur för JP II att han blev helgonförklarad så fort.

[Patrik Öbrink]

Jag såg en dokumentär om katolska kyrkan på ACESS Tv.
Där antyddes att den helgonförklarade Johannes Paulus II:s anseende har blivit anfrätt.

Orsaken skulle vara hans ointresse för att göra något åt Vatikanens banks kontakter med maffian.
Och även att han varit alldeles för svag i sin aktion mot pedofilskandalerna.
Slutsatsen i dokumentären var att det var tur för JP II att han blev helgonförklarad så fort.

Det bästa är nog att inte ha så bråttom att helgonförklara människor. Man kan gott låta det ta tid, oavsett popularitet och påtryckningskampanjer. Vissa blir nästan helgonförklarade när de fortfarande är i livet.

När det gäller JPII:s oförmåga att ta itu med sexövergreppen och korruptionen var det känt redan på 1990-talet så det är väl egentligen inget nytt som tas upp i dokumentären, förutom möjligen omfattningen. Kyrkan har fått och får ännu betala ett högt pris för detta.

[Markus Holst]

Är det standard att påvar helgonförklaras?

[koroshiya]

...
Vid seklets slut fanns det ca 2500 katoliker och fyra församlingar med kyrkor i Sverige.

Förmodligen något färre än antalet judar då.

Som kuriosa kan det vara kul att veta att det vid den tiden fanns lite motsättningar mellan judiska grupper, åtminstone i Göteborg.

Orsaken är att pogromer hade fått judar från östra Europa att utvandra, och de hade inte samma livserfarenheter som de redan etablerade judarna från västra Europa.

Ty fanns det en synagoga innanför vallgravarna, men också en gudstjänstplats på andra Långgatan - man kan kalla den för minja. Det är väl inte så konstigt egentligen. De hade sina egna traditioner och kanske fanns det en del språkförbistring.

Det är fanns tydlig skillnad på var de här olika grupperna var bosatta, och vad de jobbade med. Men de där skillnaderna jämnade ut sig med tiden. Man får tro att de ändå hade mer gemensamt genom tron, än vad som skiljde dem åt.

Trots att procentandelen judar i Göteborg aldrig var stor, så var den ändå kanske mer än dubbelt så hög som i Stockholm. Och eftersom de nykommande samlades i ett litet område, så kunde de utgöra en betydande minoritet där. Jag har sett siffror som 28% i Haga för en viss tid, och det kan ha varit något liknande på andra Långgatan, väster om Järntorget.

Ett antal av de som kom var på genomresa - skulle man kunna säga. Efter 10 år hade flera av dem åkt till nya länder, men samtidigt kom det fler från Östeuropa.

Vilket gör att jag kan återknyta något till ämnet. De här katolikerna år 1900, vilka var de? Yrkesmän som stannade ett tag, konvertiter, eller folk som slog sig ned för gott?

[Patrik Öbrink]

Är det standard att påvar helgonförklaras?

Historiskt har det inte varit så. Totalt har 81 av 266 påvar blivit helgonförklarade.

De första 35 påvarna är kanoniserade, men 31 av dem led martyrdöden så det är inget att säga om det. 52 av de första 54 påvarna är helgonförklarade. Då är vi framme på 500-talet. Efter det är helgonförklaringarna mer sporadiska, 21 stycken (av 54) fram till 800-talet. Från 1000 och framåt har endast åtta påvar kanoniserats, varav hälften under 1900-talet (Pius X, Johannes XXIII, Paulus VI och Johannes Paulus II). Dessutom har Johannes Paulus I och Pius XI saligförklarats, Pius XII har förklarats vördnadsvärd, och Benedictus XIII och Pius VII har förklarats vara Guds tjänare.

Att så många påvar under 1900-talet helgonförklarats - i synnerhet den snabba kanoniseringen av Johannes Paulus II då Heliga Stolen frångick regeln som kräver två mirakler - har med rätta kritiserats.

Så här skriver en präst:

"There certainly has been a tradition of papal canonizations throughout history. Early declarations of sanctity primarily stemmed from actual blood martyrdoms, which have always been a quick sign of holiness. In this modern age, however, there seems to be a one-click rush to make historical declarations “which are to be held definitively” by all Catholics.

I do not dispute that these saints are in heaven. However, the criteria for canonization includes that this man or woman is also to be admired and imitated. The papacy is the least imitable life on earth, given the role. While we can admire certain aspects of the lives of the popes, it would be quite another thing to apply what we see in them to our own lives. The urgency is limited.

Of the 266 popes, ninety-five have been canonized or are in some level of that process. Thirty-one were martyred. Ten percent were canonized or began the process of canonization in the past twenty-five years alone.

There is a definite danger of recency bias, and the Church does best when thinking in terms of centuries, not instant sanctification gratification. John XXIII and Paul VI presided over a term of the Church with many questionable decisions, though I do not question their lives of personal sanctity. Their leadership led to a period of tumult unseen since the Reformation, with little discipline of churchmen who openly defied doctrine and obedience. John Paul I barely led the Church, and his oeuvre is primarily letters to fictional characters. John Paul II is an epic of a man; yet even he, whom I love dearly and admire, and whose intercession I often invoke, is open to great critique in the ever-growing awareness of failures in dealing with sexual abuse, especially in the Legion of Christ."


https://firstthings.com/lets-not-canoni ... r-a-while/

Vid Johannes XXIII:S och Johannes Paulus II:s kanonisering i Rom sade en italiensk författare så här:

– Genom att kanonisera en påve, bekräftar påvedömet sig självt. Det är som om dom säger att tidigare påvars politik står över kritik

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/pava ... i-rom-idag

[Patrik Öbrink]

Vilket gör att jag kan återknyta något till ämnet. De här katolikerna år 1900, vilka var de? Yrkesmän som stannade ett tag, konvertiter, eller folk som slog sig ned för gott?

Det fanns en handfull svenska konvertiter, men de flesta var bofasta invandrare. De var hantverkare - i Gävle nämns bland annat en korgbindare - och många jobbade på järnbruk (bl.a. vallonbruken i Norduppland) och i fabriker. Därtill musiker, dansare och skådespelare. En del var nog på tillfälligt besök, bl.a. cirkusartister.

[Anders Ström]

Proceduren förenklades med den nya dissenterlagen 1873, som sedan gällde fram till 1952. Vid blandäktenskap kunde brudparet bestämma vilken form av vigsel de önskade. Det blev tillåtet att uppfostra barnen i en annan konfession än statskyrkan men det skulle avtalas skriftligen innan vigseln. Personer i statlig tjänst, folkskolärare och vårdpersonal fick fram till 1952 inte tillhöra någon annat samfunds än statskyrkan.

Gällde detta också de lärare som inte skulle undervisa i kristendomskunskap som ämneslärare och övningslärare? Jag kände en numera avliden katolik, som redan på 30-talet var verksam som gymnastiklärarinna vid allmänna skolan.

[Patrik Öbrink]

Gällde detta också de lärare som inte skulle undervisa i kristendomskunskap som ämneslärare och övningslärare? Jag kände en numera avliden katolik, som redan på 30-talet var verksam som gymnastiklärarinna vid allmänna skolan.

Jag är ingen expert på den lagen, men jag kan tänka mig att just gymnastik kan ha varit undantaget. Gymnastiklärare utbildades inte vid lärarseminarierna, dit katoliker inte kunde bli antagna, utan vid Gymnastiska Centralinstitutet.

[a81]

Svårigheten med helnykterism är väl mer att man riskerar överkonsumtion av andra saker, i Folkhemssverige sådant som mjölk, kaffebröd (numera kallat "fika"), energirik mat, sött matbröd (limpa smaksatt med sirap), etc. Vi fick mindre alkoholrelaterade problem när folk drack allt mindre, men samtidigt mer diabetes, hjärt-/kärlsjukdom, etc.

Jag tänker också att cigarettrökningen fick ett uppsving på 1900-talet p.g.a. den stränga synen på alkohol.

Du menar att missbruket är konstant?

Nja, var mer svar på ett tidigare inlägg (sidan 19), blev konstigt när det kom högst upp på sidan 20...

Men i viss mån är det väl så att människor alltid söker njutningsmedel. Blir det mindre av något blir det mer av något annat...

Sedan känns väl sådant som helnykterism, ortorexi (fixering vid en hälsosam livsstil), etc. ganska typiskt för Nordeuropa och Nordeuropa. Finns det möjligen någon koppling till protestantismen?