Inlägg
av Patrik Öbrink » 27 juni 2025, 11:36
År 100 fanns det uppskattningsvis 7000 kristna. Det utgjorde 0.01 procent av Romarrikets befolkning på 60 miljoner. Det hade växt till ca 40 000 år 150, ca 218 000 år 200 och ca 1,17 miljoner år 250.
Romarna var väldigt toleranta mot religiösa uppfattningar hos folk i erövrade områden. De lät folken behålla sina gudar och assimilerade de lokala gudarna i den romerska gudavärlden. Zeus blev Jupiter, Isis blev Apollon osv.
Så gick det inte att göra med judarnas ende Gud. Judarna vägrade offra till de lokala gudarna och det riskerade att irritera dem och få dem att hålla inne med förmånerna. Om många agerade på samma sätt riskerade alla att drabbas av gudarnas vrede. Så tänkte man. Det ansågs vara en politisk likaväl som religiös handling att genomföra offren. Men judarna var en relativt liten grupp människor mestadels boende i ett geografiskt begränsat område i Palestina och Egypten och hade en bok där det uttryckligen stod att de bara fick offra till sin egen Gud, så det tolererades så länge de höll sig på sin kant och upprätthöll freden (vilket de i och för sig inte gjorde). I över ett sekel förhandlade de judiska ledarna med romarna om att slippa och till slut gav romarna med sig. Uppgörelsen innebar att judarna skulle betala en särskild skatt.
Sedan dök den judiska sekten som kallas Kristendomen upp. De kristna vägrade också offra till de lokala gudarna och vägrade de dessutom delta i den officiella kejsarkulten, som var en sorts romersk statsreligion (enligt en del forskare transformerades den till en Odenkult här uppe i norr, men det är en annan historia). Det var lätt att hålla koll på, för alla som genomförde det årliga offret till kejsaren erhöll ett kvitto som bevis. Till skillnad från judarna värvade de kristna aktivt nya medlemmar i alla folkgrupper och det sågs förstås som ett hot att alltfler slutade offra till gudarna. Om skörden slog fel, pesten spred sig, naturkatastrofer inträffade, var det lätt för kejsaren att skylla på dem.
Fatalismen, alltså tron på att ödet styr framtiden, var utbredd bland romarna och siarnas spådomar var viktiga verktyg för att avgöra hur livet skulle levas, vilka beslut som skulle fattas osv. Siarna ansåg att de kristna gjorde förutsägelserna felaktiga. De kristna gjorde korstecken när djuren skars upp (framtiden kunde utläsas i inälvorna) och det påstods förstöra kommunikationen med gudarna. Detta anses har startat den största och värsta förföljelsen av kristna under kejsar Diocletianus från år 297.
Att de kristna såg sig stå utanför den romerska lagen gjorde inte saken bättre. Edward Gibbon skriver i Romerska rikets nedgång och fall att den kristna kyrkan i slutet av 200-talet - då den uppskattningsvis omfattade ungefär en tredjedel av hela befolkningen - utvecklats till en "republik inom republiken".
Andra faktorer som kan ha spelat in är att de kristna var pacifister, vilket ansågs göra Romarriket svagt, och att det fanns en stor och växande församling i Rom.
Det ska dock säga att de här förföljelserna och avrättningarna inte pågick hela tiden. Under långa tider mellan tolererades de kristna. Martyrskapet sågs hos många kristna som något fint och till och med eftersträvansvärt, många sökte aktivt martyrdöden.
