Adelsdamers oäktingar - vilken status hade de?

[Ben]

Det var intressant, men det övertygar mig inte om att adelsmän i allmänhet blev bestraffade för att de hade gjort pigor med barn. Att det var vanligt att överklassmän utnyttjade kvinnliga tjänare i Europa går knappast att förneka. Att detta var förbjudet i lagen är klart. Att detta var socialt accepterat inom den europeiska överklassen är klart. För mig är det osmakligt att förneka detta och rent av respektlöst att mäta prestige om. Att alla människor inte behandlades lika inför lagen beroende på kön och klass är självklart. Mitt intresse för kön, klass och sexualitetens historia gör att jag inte tvekar i detta och inte är intresserad av att försvara min kunskap. För mig räcker det att veta vad som är sant, inte att övertyga andra om att jag har rätt.

Jag konstaterar bara att här finns det två konkreta fall från Sverige åren 1700-1701 där adelsmän verkligen inte behandlades på något särskilt "mjukt" sätt. Jag har i den här tråden inte sett några konkreta exempel på motsatsen, utan bara en mängd svepande formuleringar om att det skulle vara alldeles självklart att adelsmän i dessa sammanhang särbehandlades & att det rentav skulle vara stötande att ifrågasätta detta. Då noterar jag att det tycks finnas en diskrepans mellan det "självklara" och det som verkar ha gällt för Sverige ca 1700. Det föranleder mig att misstänka att det "självklara" kanske inte är fullt så självklart och lika generellt gällande som det påstås.

[oilc]

Det var intressant, men det övertygar mig inte om att adelsmän i allmänhet blev bestraffade för att de hade gjort pigor med barn. Att det var vanligt att överklassmän utnyttjade kvinnliga tjänare i Europa går knappast att förneka. Att detta var förbjudet i lagen är klart. Att detta var socialt accepterat inom den europeiska överklassen är klart. För mig är det osmakligt att förneka detta och rent av respektlöst att mäta prestige om. Att alla människor inte behandlades lika inför lagen beroende på kön och klass är självklart. Mitt intresse för kön, klass och sexualitetens historia gör att jag inte tvekar i detta och inte är intresserad av att försvara min kunskap. För mig räcker det att veta vad som är sant, inte att övertyga andra om att jag har rätt.

Jag konstaterar bara att här finns det två konkreta fall från Sverige åren 1700-1701 där adelsmän verkligen inte behandlades på något särskilt "mjukt" sätt. Jag har i den här tråden inte sett några konkreta exempel på motsatsen, utan bara en mängd svepande formuleringar om att det skulle vara alldeles självklart att adelsmän i dessa sammanhang särbehandlades & att det rentav skulle vara stötande att ifrågasätta detta. Då noterar jag att det tycks finnas en diskrepans mellan det "självklara" och det som verkar ha gällt för Sverige ca 1700. Det föranleder mig att misstänka att det "självklara" kanske inte är fullt så självklart och lika generellt gällande som det påstås.

Jag noterar något annat. Jag noterar att:

* Jag har skapat denna tråd för att få svar på en fråga, inte för att försvara en kunskap jag redan har.

* Du har inte svarat på denna fråga. I stället har du valt ut andra ämnen att citera i mina inlägg och begärt att jag ska försvara dessa.

* Jag har påpekat ovanstående. I stället för att respektera trådens ämne, har du valt att fortsätta att ta upp andra ämnen, och begärt att jag skall bevisa deras sanningsenlighet för dig. Orsaken till detta är okänd, eftersom det inte är vad tråden handlar om.

Av ovanstående drar jag slutsatsen att:

* Du intresserar dig inte för trådens ämne. Vad som intresserar dig är att få mig att bevisa min kunskap inför dig.

* Denna tråd är följaktligen ett forum som du använder för att mäta din prestige mot min.

* Jag har upprepade gånger påpekat för dig att jag inte är intresserad av prestigekamper och styrkemätningar. Du har inte respekterat detta. Du fortsätter i stället att försöka få mig att delta i en prestigemätning.

* Detta uppträdande är oförskämt, även om fina och avancerade ord används.

Dessa faktorer leder mig till tre eventuella förklaringar:

A: Du har en annan uppfattning av vad detta forum har för syfte.

B: Du har av någon anledning ett behov av att hävda dig mot mig.

C: Prestige är viktigt för dig, och du utgår av någon anledning ifrån att vi delar denna värdering.

Slutsats: ovanstående får mig att dra den logiska slutsatsen att du av någon anledning vill delta i en styrkemätning med mig. Detta känns viktigt för dig. Du vill upptäcka ett fel i mitt resonemang, utmana mig om detta och "segra" över mig. Eftersom du vägrar respektera min uppmaning att hålla dig till ämnet och avstå från prestigetävlan, drar jag slutsatsen att du känner någon form av personlig aversion. Annars skulle du inte uppträda som ovanstående.

Mitt förslag till lösning är följande:

* Du respekterar trådens ämne, och avstår från att posta ett inlägg som inte har med trådens ämne att göra.

* Jag försöker, för kanske fjärde (?) gången att vänligt klargöra att jag inte bryr mig om prestigetävlan samt trådens syfte, dvs att få svar på en fråga.

* Jag överser med din önskan till att tävla i prestige och status, och låter dig få sista ordet så att du kan gå vidare till nästa prestigetävling, och jag kan ägna mig åt något mer väsentligt.

Åtgärd:

Jag ska för kanske fjärde eller femte gången klargöra min inställning till prestige och varför denna tråd har skapats.

* Jag har skapat denna tråd för att få svar på en fråga. Jag kan inte svaret på denna fråga, och vill därför jättegärna läsa svar från andra som kanske kan mer än jag.

* Jag är trygg i den kunskap jag redan har och känner inget behov av att slå mig för bröstet och bevisa den för andra. Det räcker bra med att jag vet vad som är sant. Om andra bedömer mig som kunnig eller okunnig intresserar mig inte.

* Jag har inte skapat denna tråd för att bevisa kunskap jag redan har, utan för att få ny kunskap som jag inte har.

* Du anser, att jag bör leta upp böcker på bibliotek, anteckna citat, IBSN:nummer, referenscitat, författare och sidnummer, för att försvara min kunskap inför dig. Säg mig, varför skulle jag göra mig det besväret? Jag tycker det är betydligt mer givande att ta reda på saker jag inte vet, än att öda tid på att mäta prestige. Kan du ge mig en motivering till varför jag skulle bry mig om något så barnsligt?

* Att samhället i attityd behandlade en människa olika beroende på kön och klass är självklart för mig eftersom jag vet detta och är trygg i min kunskap. Att bevisa något så självklart som att det var vanligt att tjänsteflickor utsattes för sexuella övergrepp är en diskussion som jag finner fullständigt meningslös eftersom jag sedan länge har tillfredsställt min egen nyfikenhet i ämnet. Att jag är trygg i kunskapen innebär att jag inte känner något behov av att bevisa den för dig, eftersom jag redan är övertygad. Det enda syftet att bevisa min uppfattning skulle alltså vara att övertyga dig. Inte sant? Varför skulle jag bry mig om det? Vilken motivation skulle jag då ha?

* Din åsikt om min kompetens intresserar mig inte. Vilken motivation skulle jag då ha till att börja öda en massa timmar på att leta reda på citat att använda som slagträ i prestigekamper mot dig? För mig är sådant Barnens Sandlåda.

* Det går bra för mig att du bedömer mig som komplett okunnig. Jag blir inte förolämpad av det, under förutsättning att jag behandlas med grundläggande respekt. Om du av någon anledning generar dig för att du inte kan svaret på min fråga, så tycker jag inte att detta är någon anledning för dig att känna att du måste mäta prestige med mig. Jag kan heller inte svaret på frågan, det är ju därför jag har ställt den.

* Om du nu är en mogen person, så tror jag nog att du kan acceptera att du får välja en annan partner för din prestigetävlan, och respektera att jag inte intresserar mig för prestige och status och bara har postat detta för att få svar på en fråga.

* Du har brustit i respekt och god ton genom att upprepade gånger ignorera min uppmaning att hålla dig till ämnet, och genom att försöka provocera mig till att själv lämna ämnet och i stället delta i en prestigetävlan, trots att jag har klargjort att jag inte är intresserad av en sådan. Jag tror nog att vi kan enas om att detta är dåligt uppträdande.

* Jag accepterar gärna en ursäkt, men begär inte en sådan. I stället hoppas jag att du kan acceptera att jag inte bryr mig om hur oseriös du tycker att jag är, utan gärna låter dig tycka att jag är komplett inkompetent. Jag slösar inte bort någon mer tid till att bevisa mig inför dig, då jag inte finner någon mening i detta och inte har någon motivation till det.

Det här svaret blev betydligt längre än det borde ha behövt vara, men eftersom du hittills har ignorerat alla mina tidigare uppmaningar så hoppas jag att denna inte kan undvikas. Jag utgår ifrån att du är mogen nog att avstå från ett härskartekniskt svar av typen "Detta osammanhängande nonsens är ett bevis så gott som något på författarens oseriositet" eller dylikt. För mig personligen skulle alla negativa reaktioner på detta klargörande, som är författat i uppriktig ton och undviker alla överdrifter och inte har som syfte att skada, vara ett bevis på att jag har bedömt mottagarens karaktär fullt korrekt. Jag önskar inte skapa något nytt groll med detta, och litar på att du är mogen nog att inte känna sådant.

Så! Nu hoppas jag att vi kan lägga alla dessa oväsentliga barnsligheter bakom oss. Prestige och status är åtminstone under min värdighet, och borde vara det för alla som är intresserade av kunskap.

Om du har någon information om trådens ämne, så får du jättegärna göra ett inlägg!

[Ben]

I trådens allra första inlägg hävdades en rad ting, bl.a. detta:

Gifta kvinnor ansågs förstås alltid officiellt föda sin makes barn, men de ogifta? Att adelsmän skaffade barn med varenda piga de såg var accepterat, men för en adelsfröken var det en skam som måste döljas.

Jag har väldigt svårt att förstå på vilket sätt det skulle ligga utanför trådens ämne att invända mot påståenden som gjorts i det första inlägget. Låt oss anta att någon skulle starta en tråd om bristande simkunnighet hos 1600-talets adel och då som bevis anföra att Jakob de la Gardie drunknade. Inte kan det vara "off topic" att påpeka att det var hans far som drunknade, att detta skedde redan på 1500-talet & att detta därför inte säger något om 1600-talets förhållanden på området?

Sedan har jaq, det måste medges, svårt att förstå en inställning som tycks gå ut på att "det spelar inte någon roll hur många exempel på motsatsen som dras fram, för jag vet att adelsmännen kunde utsätta tjänsteflickorna för sexuella övergrepp utan att detta väckte minsta intresse hos världsliga eller kyrkliga myndigheter". Om sakuppgifter framkommer som tyder på att det man trott inte är korrekt - är det då inte rimligt att modifiera sin åsikt?

Jag förstår heller inte hur man kan dra flera hundra år & en hel världsdel över en kam. Förhöll det sig verkligen på exakt samma sätt över hela Europa, oavsett om det var 1500-tal eller 1800-tal & oavsett om landet var kalvinistiskt, lutheranskt eller katolskt? Lagstiftning & praxis på det här området förändrades över tid i Sverige, så varför skulle de inte ha gjort det i andra länder?

[Stefan]

Det var vanligt för män ur överklassen att utsätta kvinnliga tjänare för sexuella övergrepp. Det ansågs vara en självklar rättighet för en överklassman att utnyttja en piga. I dagboksanteckningar från den tiden hävisade tom fäder sina söner att "använda pigorna" för att bli kvitt sina pubertala drifter. Vanliga pigor på en bondgård hade en mer jämlik ställning, men tjänsteflickor i ett överklasshem var utlämnade på nåd och onåd och de var tvungna att acceptera synen på dem som bekvämlighetsartiklar. Detta var accepterat, inte officiellt men i realiteten. Och eftersom preventivmedel och abort var förbjudet ledde det oundvikligt till barn. Eftersom det officiellt inte var accepterat, kunde en man neka. Om en adelsman erkände, kunde han betala underhåll, men kyrkan kunde inte röra honom, och hans anseende skadades inte. Man såg då hans oäktingar som en beklaglig men naturlig och acceptabel konsekvens av hans sexualdrift: han fick "så sin vildhavre", som man sade.

Jag har sett att i de källor som finns, var fadern antingen okänd eller någon dräng i närheten. Det är sällan som man angiver en "bättre man" som fader.
Nu fanns det en viss tradition att sköta det hela snyggt. Dvs, att pigan ifråga giftes bort med drängen eller så. Och drängen kunde få en bättre tjänst / löneförhöjning. Vilket automatiskt gav barnet ett lite bättre liv.
I andra fall lämnades flickan åt sitt öde ja.
Jag såg nånstans någon leda fram en hypotes, att många av dessa "fader okänd" hemlighållanden, var att modern hoppades på någon form av informell kompensation, hemligt underhåll.
Dvs, ATT det fanns många svåra, ja tragiska öden, är det ingen tvekan om.
Men kanske var det ändå inte så illa som man tänker sig i förstone.
I många fall, kanske de flesta, löste det sig på ett eller annat sätt.

[Göstring]

Det finns mycket källmaterial bevarat från de senaste 3-400 åren och säkert en hel del forskat på området.

För att ta ett verkligt exempel från 1661 där Britta Svenske anklagar sin man major Lilliebielke för hor.:

Anno 1661, den 7 Octobris, höltz Landstingh
uthi Carlstadh, närwarandes Cronones Befallningzmän öffuer Östre och Wästre Syslet Wällachtade Giliuss Giliusson på Store Skanum och Joen Larsson på Hofflanda, medh Landzskriffuareener Wälf:ge Hendrich Johansson i Bännebärgh och Larss Joensson i Öckna, sampt Länsmännen och någre aff Nämpnden i huart Häredh, efftersom fölger.
...
Sedan kom för Rätten Wälborne F. Brita Lennartsdotter Swenske på Säter, och så nu offentligen för sittiande Rätten, som Tilförende i ensligheet både munt- och skrifftligen klagade, huru som hennes Man, Majoren Wälborne Jöns Hincrichsson Lilliebiälcke, skulle haffua gått i från sin Echtenskaps troo och loffuen och Jnlåtitt sigh uthi oloffligh beblandelsse och lägersmål medh theres legopijga, Karin Swensdotter, thet hon F. Brita ena reso hade sielff sedt, och Karin Swensdotter sedan han war förrest till Rijkzdagen i fiord både för henne och åthskillige andre bekendt, so trenne hennes fångne witnesbörder skrifft uthwijste, som woro Kyrkoherdens Wyrdige H. Matthiae Norenij i Noor de dato Rijs den 21 Novemb. 660 Nämpndemännens Peders i Wärpenäs, Andersses i Skallerudh och Peders i Snarbergh aff dato den 27 Novemb. ejusdem, och Pastoris, Wyrdige Her Swen Otters i Bådanne de dato Ekholmen den 8 Maij 661 Och samma Karin skulle nu närwarande tillstå, föruthan thet barnet, medh sin lijkheet på ögonen, bar witne, therföre hon Frw Brita ifrån then tijdhen han förwäntades heem, hade måst wijka ifrån be:te sin Gårdh och ägendom Säter, och hålla sigh undan på andra orter, för fruchtan, att bliffua illa tracterat, till ransakningh och doom skulle gåå them emellan, såsom twänne resor för thetta war förgäffues sökt. Bem:te Karin framkallades att höra på samme witnesskriffter, så lydandes, som Copierne ther aff sub lit A. B. C. äre fattade. Suarade sålunda:
Ja iagh står till, att iagh haffuer så bekent thet är och sant, Gudh bättre. Widh Majoren Wälb. Jöns Hendrichsson nu omsijder in- och framkom sampt hörde, huadh på honom klagat, bekendt och witnat ? bekende, att han hade warit twänne resor stämbd härföre, och gerna welat comparera, såsom han och sielff hade begiärdt stämpningh på Frwen, effter han war oskyldigh, men eij förmått thet giöra för en häfftigh siukdom, som han hade råkat uthi, ther hoos beklagandes, att för än han reste bort, hörde han inthet aff någre misstanckar hoos Frwen om sådant, eij heller på resan, uthan fick breff theruthi hon kallar honom sin käre Man, och mente alt stå wäl till när han kom heem. Men förnam medh sorgh och skadha, att Frwen war tå sin koos, och hade allt thetta makat och stämplat medh sin godhe Syster, Wälborne F. Karin Linnarsdotter Swenske på Qwenum, låckandes och tubbandes konan att sättia thenne lögnen på honom, medh många godha och stoora löfften, om hennes försöriande, på thet Frwen skulle komma honom ifrån sin stoore bekostnad, som han hade lagdt neder i Säter, emedan konan hade lasat medh en annan, nämbliga hans tienare Jffuar Nilsson som hon hade welat få sigh till ächta och man, effter som Kyrckoherdens, Wyrdige H. Jespers Torstani attest, aff then 4 octobr: nästförwekne, Copialiter sub Lit: D. uthwijsar. Och icke war thetta så förste gången skedt, uthan then gode Frwen be:de war på samma wägh åth Wästergötlandh tilll sin Syster en resa tillförende, menandes: han lärer nu giöra hoor, medan hon ähr borta, och så får hon driffua honom aff gården, men han hemptade henne genast tillbaka. Wälb:e F. Brita togh Gudh till witnes, att hon alldrigh hade tänckt komma Majoren på något fall, medh slijka practiquer och Stämplingar som nämpnde äro, uthan önskat han måtte wara som han borde emot henne, så gerna hon hade thet sedt. Och icke hade hon medh ringaste löffte lockat konan till att bekenna, uthan frågat huru thet afflopp när hon sågh genom sin cammardör att hon lågh i Stuffuusängen medh honom, och förmant henne att bekenna sanningen så frampt hon wille bliffua Gudz barn, tå hafuer hon uptäckt allt uth igenom huru hon war åthgångin aff Majoren, äffuen som offuan berörde Attester förmäla. Majoren stodh på, att thet war ingen sanning på honom, uthan Frwens och hennes Systers makat rådh, och lugit aff konan, som hon skulle billigt plichta före medh något, menandes handkloffuar eller kista, doch bekende så myckitt wara passerat, att när konen effter hans begäran kom till sängen medh dricka, tå drogh han henne på sängen vexerandes henne för Jffuar att hon skkulle tå synas tiockare än för, men inthett hadhe han wijdare ungiänge medh henne antingen för eller sedan. Och thet han gaff henne skadhen, wiste och wälte Frwen sielff, i thet hon budh gifwa henne något på sin löhn, att hon måtte bliffua qwar längre, effter thet war ondt effter legofolck. Men att han togh skedhen åter, kom så till, att hon wille sälie henne bort, therföre han tyckte sigh måga så wäll få lösa henne igen, som en annan kiöpa henne. Karin tillfrågad om hon hade legat medh Jfuer ock så, och förment få honom till man, bekende thet, men sedan Majoren hade lockat och tagit henne ähran ifrån. Majoren sadhe hon liuger, som en ährelöös säck. Jffuar framkallad och tilltald om hennes bekennelse, swarade thet wara wist, att han hade omgåt henne någre resor, effter som hon förste gången kom till honom i hans säng obedin, och omsijder giordt henne något, men icke fullkommeligit hopp om Echtenskap, ther hon wille ?ijk? effter honom, och hålla sigh wäll, emedan han inthett förstodh hennes omgenge medh Majoren. Widh Majorens och Frwens affträde, förmantes Karin medh alffuar aff en och annan i Rätten, att betänkia sigh wäl i thenne saken och nu i ensligheet seija thet hon wille answara för Gudz doomstool, som hon skulle en gångh tänkia att komma före, nämbliga om Majoren war frij för henne, eller icke, och ther thet skulle wara skedt något them emellan, huru offta och på huadh rum. Då brast hon uth medh tårar, bediendes Gudh bewara sigh therföre, att hon skulle annatt säija än som sant war, nu eller en annan gångh. och bekende therpå sålunda, att Majoren häffdade henne för än Jffuar och thet förste gången uthi en gammal stuffuu, ther hon stodh ensam och bakade, icke aldeles medh hennes willia, uthan så godt som nödgat genom hans öffuermacht och lockat medh löffte, att thet skulle inthett skadha henne, och lijka så skeddet i badstuffun andre gången, Tridie i TrägårdzByggningen och fierde i Stuffuusängen, men inthett kunde hon förebära något klädereff eller roop, emedan hon trodde hans ordh. Doch att giöra sigh säkrare, sedan hon war en gångh skämbd, och komma till ähran igen, sökte och gaff tillfälle att komma i omgänge medh Jffuar, som ock war skedt sex gångor, williandes therpå leffua och döö, ehuru man wille gå åth henne. Men huilken thera skulle wara rätte barnefadhren kunde hon inthett wist säija. När hon nu war affijst och Majoren inkallat och honom förhållit, huadh hon hade bekendt, sampt rådt, att heller tillstå thet samma, om så oro sant, än dölia och neka. Men han stodh allt ?igt ther på, att hennes bekennelsse skulle wara osann. Ther på Rätten togh saken i betänckiande, och effter bem:te Karin Swensdotter haffuer så uthom, som inför tinget bekendt och stådt ther widh, att hon Ogifft hade icke allenast en, uthan någre reser hafft oloffligh beblandelsse och lägersmål medh sin Herre och hwssbonde, Majoren Wälb:e Jöns Hendrichsson Lilliebielke, Gifft, och således begångit en sådana syndh, som är och kallas enfalt hoor, och thessföruthan inlåthitt sigh i förbudit omgänge medh sin medhtienare Jffuar Nilsson och ogifft, som han widergår, och skattas för lönskaläge. Så erkände thenne Rätten henne Karin böra för sådana gierningh böta 40 D:r och stå uppenbara skrifft effter then Kongel. Straffordn. som giordes den 18 Maij 653 och honom Jffuar för sin bråth plichta medh 3 mk effter Lagh. Men huru medh Majoren skall giöras, antingen wärias eller fällas, effter han är en Adels- och Frelsseman, hemställes thet i all underdån- och ödhmiukheet then Högl. Kongl. Hoffrätten att omdömma, effter Adel. Priw. sampt Rättegångs ord. och Proces.

Här fölgia nu Attesterne.

Lit A.
Effter den Högh ährewyrdige H. Superintendentens i Carlstadh Befallningh, gick iagh 1660 den 21 Novembris till Rijs, att affhöra ett qwinfolckz ifrån Säter bekennelsse, huilken war berychtat för sin hwssbonde och herre Wälb:e Jöns Hindrichsson.
Och bekende Karin Suenssdotter /:som nu i sex åhr haffuer tient Wälb:e Frw Brijta Swenske:/ at i sommars (höranden?) 2 åhr sedan, skickade Her Majoren, Wälb:e Frwn bort i Ystöll, men thett andra folcket bort i ängarna, kokerskan, stäldte han till att beredha karbadh i badhstuffuun, som står något uth ifrån gården, och så snart badet war beredt, tå befalte han kokerskan, medh hast beredha aff?-måltijdh, och Karin Swenssdotter befalte han skiöta sigh i badet och tå togh han i hoop medh henne medh wåldh/: ther han offta tillförene, har welat medh lockande, och tillsäijelsse medh gårdzförlänande och förfordring till allt godt, inthett kunnat uthrätta:/ och hade tå förste gången oloffligh omgenge medh henne: sedhan Matthaei dagh i Trägårdzbyggningen. Tridie gången häffdade henne i sommar Pädermässdagh när Wälb:e Frun fan them tillsamman: Mehra wille inthet hon därom bekenna. Thenna bekennelsen åhörde Wälb:e Fru Karin Swenskes Predicant, wällärde H. Nils Rylander, Peder Arfuidsson i S?ime?bergh, Peder Hansson i Borän Nä_deman Lars Torstensson i Skane: Att såsom förb:dt är friwilleligen bekendt war witnar Matth: Norenius Kyrkoherde i Noor medh denna min egen handh och Signete (L.S.)

Lit. B.
Wndertecknade erkenne att haffua warit uthskickadhe aff H:r Lagmannen Wälb:e Matth. Plenningsköld i förhör taga det qwinfolcket som är berychtadt för hordomslast medh sin hwssbonde Wälb. Jönss Hindrichsson Lilliebielke till Säter, och är bekennelssen som fölger:
1/ Haffuer bem:te Wälb:e Jöns Hindrichsson söökt i alla rum occasion på ett halfft åhrs tijdh henne förkränkia, och doch sigh för honom befrijat.
2/ Förbem:te ½ åhrs förbijgående hafuer bem:te Wälb:e Jöns Hindrichsson Lilliebielke, uthi sin Fruus affskickande till Milleswijk uthi Ystöll och allt folcket warande på Engen undantagandes en dräng ben:d Frans och kokerskan, dem han befalte tillredha karbadh uthi sin Badhstugu ett stycke ifrån gården, och enar det bestält war, affskickade mehrb:te Lilliebielke drängen på Engan och kokerskan befalte han tillredha afftonwardh, huilken strax effter karbadet skulle tillredz wara, och pijgan skulle honom i badhet skiöta, och tå haffuer han henne medh wåld tagit.
3/ Haffuer mehrben:te Jöns Lilliebielke een tijdh ther effter om Matthiae tijdh söökt lägenheet uthi sin trägårdzbyggningh, henne fast tagit och sin willia fullfölgt.
4/ Wthi sidstförledne Pedermessonatt bekenner offuan ben:te qwinfolck att hennes Matmodher haffuer dem bägge funnit tillhopa uthi en Sängh och samma speel bedriffuit. Strax om morgonen då hon bleff tilltald aff sin Matmoder bekende hon, det hon war aff honom bedragen. Dagen effter Pedermessodagh hafuer hennes hussbonde bem:te Wälb:e Jöns Lillienbielke förährat henne en förgylt skedh medh ringar i knappen, til den ende, att hon sin ordh skulle åtherrycka och säija neij: och der hon skiönt bekendet, sade han sigh skulle aldeles benekat; Men för:de skedh togh han een tijdh här effter igen, uthloffuandes sigh henne giffua nöttigare tingh. och henne som barnet wäll försöria, att dett effter sanfärdigh berättelsse fullfölgt ähr, witne wij undertecknadhe.
Anders i Skallerydh. Peder i Werpenäs. Peder i Snarbergh.

Lit. C.
Bekenne wij undertecknade qwinnor, att wij wuro hoos Karin Swenssdotter, tå hon barnsiuk war på Ekholmen, och effter hon war fremmat och wij inthett kende hennes persson, eij heller wiste aff hennes lägenheet, frågadhe wij henne uthi sin första siukdom och barnsnödh huru fadhren är till barnet, suarade hon på sin Siäls salighet att thet ähr hennes hussbonde, som henne listeligen bedragit haffuer och uthi en badhstugu förste gången ärekränckt och besoff. Och thetta wårt sanfärdiga witnesbördh bekräffte wij medh egne nampn och bomärcke härunder till yttermehre wisso. och huar thetta icke fyllest giör, wele wij personligen, huar så fordrat bliffuer medh Edh bekräffta och stadhfästa. Aff Ekholmen den 8 Maij 660?

Elizabeth Joensdotter, Marit Nilsdotter, Brita Suensdotter

Att thenna bekennelssen som dessa ehrlige Danneqwinnor bekenna, witnar och iagh som bådhe them och samma Karin Suenssdoter förhördt haffuer sann och sanfördigh wara, medh egen handh och Nampn här under

Sileno Lau: Otter. past in Bådhanne.

Lit.D.
Hälssa och begärligh wällmågo önskandes den Gunstige läsaren aff Gudh Alzmechtigh.

För Rättwijsan skull och H:r Majorens Wälb:e Lilliebielkens begäran bekänner iagh sanfärdeligen, att förledit 660. widh Larssmesstijdhen, kom Frustugpijgan på Säter Karin Swensdotter till migh, medh gråt och begäran, iagh wille så laga /:emädan Jffuar haffuer henne lägrat:/ att han tillbörligen henne uprätta och ächta måtte: Såsom och hoos Wälb:e Majoren och Frwn å hennes wägnar om nådh och wänskap sökia, effter sådant på theres gårdh bedriffuit war. Sade sigh sanfärdeligen medh ingen annan än Jffuar haffua hafft att beställa, och att han henne om sådan otillbörligh handel i 2 åhr efftergåt haffuer, huarom hon sielff wijdare weet att berätta. Fördenskull effter mitt Embetes plicht, förreste iagh till Säter, då åther Karin medh offuantalde ordh migh öffuerföll; Men som iagh en gångh uthgick, råkade Wälb:e Frwn migh, medh alffuwarlig begäran iagh ingalunda om pijgans Saak ? skulle: therföre kunde iagh inthet åthgiöra.

Att detta i sanningh är, bewitnar iagh medh egen handz underskriffuande. Och befaller gunstige läsaren under Gudz nådige beskiäran. Aff Milswijk den 4 Octob. 1661.

Jesper Torstensson uthi Milswijk Pastor

Sakören belöpa sigh till - 40 3/4 D:r

[oilc]

Det var vanligt för män ur överklassen att utsätta kvinnliga tjänare för sexuella övergrepp. Det ansågs vara en självklar rättighet för en överklassman att utnyttja en piga. I dagboksanteckningar från den tiden hävisade tom fäder sina söner att "använda pigorna" för att bli kvitt sina pubertala drifter. Vanliga pigor på en bondgård hade en mer jämlik ställning, men tjänsteflickor i ett överklasshem var utlämnade på nåd och onåd och de var tvungna att acceptera synen på dem som bekvämlighetsartiklar. Detta var accepterat, inte officiellt men i realiteten. Och eftersom preventivmedel och abort var förbjudet ledde det oundvikligt till barn. Eftersom det officiellt inte var accepterat, kunde en man neka. Om en adelsman erkände, kunde han betala underhåll, men kyrkan kunde inte röra honom, och hans anseende skadades inte. Man såg då hans oäktingar som en beklaglig men naturlig och acceptabel konsekvens av hans sexualdrift: han fick "så sin vildhavre", som man sade.

Jag har sett att i de källor som finns, var fadern antingen okänd eller någon dräng i närheten. Det är sällan som man angiver en "bättre man" som fader.
Nu fanns det en viss tradition att sköta det hela snyggt. Dvs, att pigan ifråga giftes bort med drängen eller så. Och drängen kunde få en bättre tjänst / löneförhöjning. Vilket automatiskt gav barnet ett lite bättre liv.
I andra fall lämnades flickan åt sitt öde ja.
Jag såg nånstans någon leda fram en hypotes, att många av dessa "fader okänd" hemlighållanden, var att modern hoppades på någon form av informell kompensation, hemligt underhåll.
Dvs, ATT det fanns många svåra, ja tragiska öden, är det ingen tvekan om.
Men kanske var det ändå inte så illa som man tänker sig i förstone.
I många fall, kanske de flesta, löste det sig på ett eller annat sätt.

Ja, jag tvivlar på att det var vanligt att en svensk adelsman erkände faderskapet till ett barn han fått med en tjänsteflicka. I Frankrike var sådant betydligt vanligare. Handlar det om adelsmäns oäkta barn i stort så var det åtminstone ännu på 1500-talet vanligt att adliga söner fick ha frillor, som ju knappast vara adliga. Om han valde att erkänna ett barn med en tjänsteflicka av egen vilja blev knappast hans anseende skadat på allvar. Han var man och måste få så sin vildhavre. Lagen dömde honom givetvis, men lagen och den sociala attityden var två skilda ting, och inte i något annat sammanhang bevisas den saken bättre än i sexuella sammanhang. Den formella lagen var trots allt i stort lika för båda könen, men den sociala attityden behandlade en kvinna sämre, och en arbetare sämre än en adlig person. En man bestraffades enligt lagen, en kvinna bestraffades enligt både lagen och enligt den sociala attityden. Och den sociala attityden har när allt kommer omkring betydligt större inflytande över en människas fortsatta liv. Lagens straff var tillfälligt; det sociala straffet räckte hela livet. Såvida hon inte lyckades gifta sig förstås, och det hände trots allt oftare än en modern människa kanske tror.

Att det var vanligt att tjänsteflickor blev sexuellt utnyttjade av överklassmän råder ingen tvekan. Det uppfattades som en självklar sak till långt fram på 1900-talet. Jag tror att jag senast läste om det hos Peter Englund. Tjänsteflickor var i underläge, de kunde inte försvara sig, de var både kvinnor och arbetare och befann sig i dubbel underordning, och överklassen hade inte en syn på arbetare som riktiga människor utan som lastdjur att bruka och använda. Det handlar om social attityd snarare än om lag, och sådant informerar man sig lättare om vid läsning av dagböcker, brev, social forskning snarare än i formella lagtexter och rättsfall. Även idag är lag och social uppfattning två skilda ting.

Men - nu börjar jag prata om oväsentligheter! Jag ber om ursäkt. Diskussionen tidigare i tråden kom ju tyvärr in på flera olika sidospår. Så fort jag hade besvarat ett sidospår kom ett nytt, men till slut satte jag stopp och föresatte mig att sluta svara på fler sidospår, så nu måste jag börja hålla mig till ämnet tråden handlar om.

Denna tråd ska alltså handla om utomäktenskapliga barn till ogifta adelsdamer; den sociala attityden mot dem, något man lättast kan bedöma utifrån hur deras liv förlöpte och vilka villkor de fick. Har du stött på något sådant fall?

[oilc]

Det finns mycket källmaterial bevarat från de senaste 3-400 åren och säkert en hel del forskat på området.

För att ta ett verkligt exempel från 1661 där Britta Svenske anklagar sin man major Lilliebielke för hor.:

Anno 1661, den 7 Octobris, höltz Landstingh
uthi Carlstadh, närwarandes Cronones Befallningzmän öffuer Östre och Wästre Syslet Wällachtade Giliuss Giliusson på Store Skanum och Joen Larsson på Hofflanda, medh Landzskriffuareener Wälf:ge Hendrich Johansson i Bännebärgh och Larss Joensson i Öckna, sampt Länsmännen och någre aff Nämpnden i huart Häredh, efftersom fölger.
...
Sedan kom för Rätten Wälborne F. Brita Lennartsdotter Swenske på Säter, och så nu offentligen för sittiande Rätten, som Tilförende i ensligheet både munt- och skrifftligen klagade, huru som hennes Man, Majoren Wälborne Jöns Hincrichsson Lilliebiälcke, skulle haffua gått i från sin Echtenskaps troo och loffuen och Jnlåtitt sigh uthi oloffligh beblandelsse och lägersmål medh theres legopijga, Karin Swensdotter, thet hon F. Brita ena reso hade sielff sedt, och Karin Swensdotter sedan han war förrest till Rijkzdagen i fiord både för henne och åthskillige andre bekendt, so trenne hennes fångne witnesbörder skrifft uthwijste, som woro Kyrkoherdens Wyrdige H. Matthiae Norenij i Noor de dato Rijs den 21 Novemb. 660 Nämpndemännens Peders i Wärpenäs, Andersses i Skallerudh och Peders i Snarbergh aff dato den 27 Novemb. ejusdem, och Pastoris, Wyrdige Her Swen Otters i Bådanne de dato Ekholmen den 8 Maij 661 Och samma Karin skulle nu närwarande tillstå, föruthan thet barnet, medh sin lijkheet på ögonen, bar witne, therföre hon Frw Brita ifrån then tijdhen han förwäntades heem, hade måst wijka ifrån be:te sin Gårdh och ägendom Säter, och hålla sigh undan på andra orter, för fruchtan, att bliffua illa tracterat, till ransakningh och doom skulle gåå them emellan, såsom twänne resor för thetta war förgäffues sökt. Bem:te Karin framkallades att höra på samme witnesskriffter, så lydandes, som Copierne ther aff sub lit A. B. C. äre fattade. Suarade sålunda:
Ja iagh står till, att iagh haffuer så bekent thet är och sant, Gudh bättre. Widh Majoren Wälb. Jöns Hendrichsson nu omsijder in- och framkom sampt hörde, huadh på honom klagat, bekendt och witnat ? bekende, att han hade warit twänne resor stämbd härföre, och gerna welat comparera, såsom han och sielff hade begiärdt stämpningh på Frwen, effter han war oskyldigh, men eij förmått thet giöra för en häfftigh siukdom, som han hade råkat uthi, ther hoos beklagandes, att för än han reste bort, hörde han inthet aff någre misstanckar hoos Frwen om sådant, eij heller på resan, uthan fick breff theruthi hon kallar honom sin käre Man, och mente alt stå wäl till när han kom heem. Men förnam medh sorgh och skadha, att Frwen war tå sin koos, och hade allt thetta makat och stämplat medh sin godhe Syster, Wälborne F. Karin Linnarsdotter Swenske på Qwenum, låckandes och tubbandes konan att sättia thenne lögnen på honom, medh många godha och stoora löfften, om hennes försöriande, på thet Frwen skulle komma honom ifrån sin stoore bekostnad, som han hade lagdt neder i Säter, emedan konan hade lasat medh en annan, nämbliga hans tienare Jffuar Nilsson som hon hade welat få sigh till ächta och man, effter som Kyrckoherdens, Wyrdige H. Jespers Torstani attest, aff then 4 octobr: nästförwekne, Copialiter sub Lit: D. uthwijsar. Och icke war thetta så förste gången skedt, uthan then gode Frwen be:de war på samma wägh åth Wästergötlandh tilll sin Syster en resa tillförende, menandes: han lärer nu giöra hoor, medan hon ähr borta, och så får hon driffua honom aff gården, men han hemptade henne genast tillbaka. Wälb:e F. Brita togh Gudh till witnes, att hon alldrigh hade tänckt komma Majoren på något fall, medh slijka practiquer och Stämplingar som nämpnde äro, uthan önskat han måtte wara som han borde emot henne, så gerna hon hade thet sedt. Och icke hade hon medh ringaste löffte lockat konan till att bekenna, uthan frågat huru thet afflopp när hon sågh genom sin cammardör att hon lågh i Stuffuusängen medh honom, och förmant henne att bekenna sanningen så frampt hon wille bliffua Gudz barn, tå hafuer hon uptäckt allt uth igenom huru hon war åthgångin aff Majoren, äffuen som offuan berörde Attester förmäla. Majoren stodh på, att thet war ingen sanning på honom, uthan Frwens och hennes Systers makat rådh, och lugit aff konan, som hon skulle billigt plichta före medh något, menandes handkloffuar eller kista, doch bekende så myckitt wara passerat, att när konen effter hans begäran kom till sängen medh dricka, tå drogh han henne på sängen vexerandes henne för Jffuar att hon skkulle tå synas tiockare än för, men inthett hadhe han wijdare ungiänge medh henne antingen för eller sedan. Och thet han gaff henne skadhen, wiste och wälte Frwen sielff, i thet hon budh gifwa henne något på sin löhn, att hon måtte bliffua qwar längre, effter thet war ondt effter legofolck. Men att han togh skedhen åter, kom så till, att hon wille sälie henne bort, therföre han tyckte sigh måga så wäll få lösa henne igen, som en annan kiöpa henne. Karin tillfrågad om hon hade legat medh Jfuer ock så, och förment få honom till man, bekende thet, men sedan Majoren hade lockat och tagit henne ähran ifrån. Majoren sadhe hon liuger, som en ährelöös säck. Jffuar framkallad och tilltald om hennes bekennelse, swarade thet wara wist, att han hade omgåt henne någre resor, effter som hon förste gången kom till honom i hans säng obedin, och omsijder giordt henne något, men icke fullkommeligit hopp om Echtenskap, ther hon wille ?ijk? effter honom, och hålla sigh wäll, emedan han inthett förstodh hennes omgenge medh Majoren. Widh Majorens och Frwens affträde, förmantes Karin medh alffuar aff en och annan i Rätten, att betänkia sigh wäl i thenne saken och nu i ensligheet seija thet hon wille answara för Gudz doomstool, som hon skulle en gångh tänkia att komma före, nämbliga om Majoren war frij för henne, eller icke, och ther thet skulle wara skedt något them emellan, huru offta och på huadh rum. Då brast hon uth medh tårar, bediendes Gudh bewara sigh therföre, att hon skulle annatt säija än som sant war, nu eller en annan gångh. och bekende therpå sålunda, att Majoren häffdade henne för än Jffuar och thet förste gången uthi en gammal stuffuu, ther hon stodh ensam och bakade, icke aldeles medh hennes willia, uthan så godt som nödgat genom hans öffuermacht och lockat medh löffte, att thet skulle inthett skadha henne, och lijka så skeddet i badstuffun andre gången, Tridie i TrägårdzByggningen och fierde i Stuffuusängen, men inthett kunde hon förebära något klädereff eller roop, emedan hon trodde hans ordh. Doch att giöra sigh säkrare, sedan hon war en gångh skämbd, och komma till ähran igen, sökte och gaff tillfälle att komma i omgänge medh Jffuar, som ock war skedt sex gångor, williandes therpå leffua och döö, ehuru man wille gå åth henne. Men huilken thera skulle wara rätte barnefadhren kunde hon inthett wist säija. När hon nu war affijst och Majoren inkallat och honom förhållit, huadh hon hade bekendt, sampt rådt, att heller tillstå thet samma, om så oro sant, än dölia och neka. Men han stodh allt ?igt ther på, att hennes bekennelsse skulle wara osann. Ther på Rätten togh saken i betänckiande, och effter bem:te Karin Swensdotter haffuer så uthom, som inför tinget bekendt och stådt ther widh, att hon Ogifft hade icke allenast en, uthan någre reser hafft oloffligh beblandelsse och lägersmål medh sin Herre och hwssbonde, Majoren Wälb:e Jöns Hendrichsson Lilliebielke, Gifft, och således begångit en sådana syndh, som är och kallas enfalt hoor, och thessföruthan inlåthitt sigh i förbudit omgänge medh sin medhtienare Jffuar Nilsson och ogifft, som han widergår, och skattas för lönskaläge. Så erkände thenne Rätten henne Karin böra för sådana gierningh böta 40 D:r och stå uppenbara skrifft effter then Kongel. Straffordn. som giordes den 18 Maij 653 och honom Jffuar för sin bråth plichta medh 3 mk effter Lagh. Men huru medh Majoren skall giöras, antingen wärias eller fällas, effter han är en Adels- och Frelsseman, hemställes thet i all underdån- och ödhmiukheet then Högl. Kongl. Hoffrätten att omdömma, effter Adel. Priw. sampt Rättegångs ord. och Proces.

Här fölgia nu Attesterne.

Lit A.
Effter den Högh ährewyrdige H. Superintendentens i Carlstadh Befallningh, gick iagh 1660 den 21 Novembris till Rijs, att affhöra ett qwinfolckz ifrån Säter bekennelsse, huilken war berychtat för sin hwssbonde och herre Wälb:e Jöns Hindrichsson.
Och bekende Karin Suenssdotter /:som nu i sex åhr haffuer tient Wälb:e Frw Brijta Swenske:/ at i sommars (höranden?) 2 åhr sedan, skickade Her Majoren, Wälb:e Frwn bort i Ystöll, men thett andra folcket bort i ängarna, kokerskan, stäldte han till att beredha karbadh i badhstuffuun, som står något uth ifrån gården, och så snart badet war beredt, tå befalte han kokerskan, medh hast beredha aff?-måltijdh, och Karin Swenssdotter befalte han skiöta sigh i badet och tå togh han i hoop medh henne medh wåldh/: ther han offta tillförene, har welat medh lockande, och tillsäijelsse medh gårdzförlänande och förfordring till allt godt, inthett kunnat uthrätta:/ och hade tå förste gången oloffligh omgenge medh henne: sedhan Matthaei dagh i Trägårdzbyggningen. Tridie gången häffdade henne i sommar Pädermässdagh när Wälb:e Frun fan them tillsamman: Mehra wille inthet hon därom bekenna. Thenna bekennelsen åhörde Wälb:e Fru Karin Swenskes Predicant, wällärde H. Nils Rylander, Peder Arfuidsson i S?ime?bergh, Peder Hansson i Borän Nä_deman Lars Torstensson i Skane: Att såsom förb:dt är friwilleligen bekendt war witnar Matth: Norenius Kyrkoherde i Noor medh denna min egen handh och Signete (L.S.)

Lit. B.
Wndertecknade erkenne att haffua warit uthskickadhe aff H:r Lagmannen Wälb:e Matth. Plenningsköld i förhör taga det qwinfolcket som är berychtadt för hordomslast medh sin hwssbonde Wälb. Jönss Hindrichsson Lilliebielke till Säter, och är bekennelssen som fölger:
1/ Haffuer bem:te Wälb:e Jöns Hindrichsson söökt i alla rum occasion på ett halfft åhrs tijdh henne förkränkia, och doch sigh för honom befrijat.
2/ Förbem:te ½ åhrs förbijgående hafuer bem:te Wälb:e Jöns Hindrichsson Lilliebielke, uthi sin Fruus affskickande till Milleswijk uthi Ystöll och allt folcket warande på Engen undantagandes en dräng ben:d Frans och kokerskan, dem han befalte tillredha karbadh uthi sin Badhstugu ett stycke ifrån gården, och enar det bestält war, affskickade mehrb:te Lilliebielke drängen på Engan och kokerskan befalte han tillredha afftonwardh, huilken strax effter karbadet skulle tillredz wara, och pijgan skulle honom i badhet skiöta, och tå haffuer han henne medh wåld tagit.
3/ Haffuer mehrben:te Jöns Lilliebielke een tijdh ther effter om Matthiae tijdh söökt lägenheet uthi sin trägårdzbyggningh, henne fast tagit och sin willia fullfölgt.
4/ Wthi sidstförledne Pedermessonatt bekenner offuan ben:te qwinfolck att hennes Matmodher haffuer dem bägge funnit tillhopa uthi en Sängh och samma speel bedriffuit. Strax om morgonen då hon bleff tilltald aff sin Matmoder bekende hon, det hon war aff honom bedragen. Dagen effter Pedermessodagh hafuer hennes hussbonde bem:te Wälb:e Jöns Lillienbielke förährat henne en förgylt skedh medh ringar i knappen, til den ende, att hon sin ordh skulle åtherrycka och säija neij: och der hon skiönt bekendet, sade han sigh skulle aldeles benekat; Men för:de skedh togh han een tijdh här effter igen, uthloffuandes sigh henne giffua nöttigare tingh. och henne som barnet wäll försöria, att dett effter sanfärdigh berättelsse fullfölgt ähr, witne wij undertecknadhe.
Anders i Skallerydh. Peder i Werpenäs. Peder i Snarbergh.

Lit. C.
Bekenne wij undertecknade qwinnor, att wij wuro hoos Karin Swenssdotter, tå hon barnsiuk war på Ekholmen, och effter hon war fremmat och wij inthett kende hennes persson, eij heller wiste aff hennes lägenheet, frågadhe wij henne uthi sin första siukdom och barnsnödh huru fadhren är till barnet, suarade hon på sin Siäls salighet att thet ähr hennes hussbonde, som henne listeligen bedragit haffuer och uthi en badhstugu förste gången ärekränckt och besoff. Och thetta wårt sanfärdiga witnesbördh bekräffte wij medh egne nampn och bomärcke härunder till yttermehre wisso. och huar thetta icke fyllest giör, wele wij personligen, huar så fordrat bliffuer medh Edh bekräffta och stadhfästa. Aff Ekholmen den 8 Maij 660?

Elizabeth Joensdotter, Marit Nilsdotter, Brita Suensdotter

Att thenna bekennelssen som dessa ehrlige Danneqwinnor bekenna, witnar och iagh som bådhe them och samma Karin Suenssdoter förhördt haffuer sann och sanfördigh wara, medh egen handh och Nampn här under

Sileno Lau: Otter. past in Bådhanne.

Lit.D.
Hälssa och begärligh wällmågo önskandes den Gunstige läsaren aff Gudh Alzmechtigh.

För Rättwijsan skull och H:r Majorens Wälb:e Lilliebielkens begäran bekänner iagh sanfärdeligen, att förledit 660. widh Larssmesstijdhen, kom Frustugpijgan på Säter Karin Swensdotter till migh, medh gråt och begäran, iagh wille så laga /:emädan Jffuar haffuer henne lägrat:/ att han tillbörligen henne uprätta och ächta måtte: Såsom och hoos Wälb:e Majoren och Frwn å hennes wägnar om nådh och wänskap sökia, effter sådant på theres gårdh bedriffuit war. Sade sigh sanfärdeligen medh ingen annan än Jffuar haffua hafft att beställa, och att han henne om sådan otillbörligh handel i 2 åhr efftergåt haffuer, huarom hon sielff wijdare weet att berätta. Fördenskull effter mitt Embetes plicht, förreste iagh till Säter, då åther Karin medh offuantalde ordh migh öffuerföll; Men som iagh en gångh uthgick, råkade Wälb:e Frwn migh, medh alffuwarlig begäran iagh ingalunda om pijgans Saak ? skulle: therföre kunde iagh inthet åthgiöra.

Att detta i sanningh är, bewitnar iagh medh egen handz underskriffuande. Och befaller gunstige läsaren under Gudz nådige beskiäran. Aff Milswijk den 4 Octob. 1661.

Jesper Torstensson uthi Milswijk Pastor

Sakören belöpa sigh till - 40 3/4 D:r

Tack för ett intressant rättsfall! Sådant är alltid intressant. Men det går ju samtidigt lite utanför trådens ämne. Tråden handlar främst om barnen till ogifta adelsdamer. Kanske har du stött på ett sådant fall också?

[oilc]

Två exempel:

* Magdalena Rudenschöld fick en son med sin betjänt 1798. Han tycks ha blivit väl omhändertagen och fick ett eget namn med adlig klang men också ett patronymikon, Eric Ekmansdorff Karlsson. Jag vet inte hur representativt det är.

* Stina Piper fick flera barn som änka 1762-69. De uppfostrades i fosterhem. Deras namn eller framtid nämns inte: http://sv.wikipedia.org/wiki/Stina_Piper

[Göstring]

För att ta ett annat exempel:

Kila Värmland, Kila AI:16 (1846-1850) Bild 418 / sid 410

Socknens Fattighjon

Säter. Fröken (-Anna Lisa v. W-) / 1770 Kila / ... / Död: 1847-04-06 / Haft 3 oä. barn. War dotter af fältväbeln Jakob Georg v. W och Anna Kajsa U.

Långserud Värmland, Långserud C:4 (1807-1842) Bild 100 / sid 191

Junij Månad [1825]

Pigan Caisa Andersdotter. Angifven Barnfader drängen Emanuel Olsson från Säter i Kihla s:n - Fredrik – oägta

Långserud Värmland, Långserud AI:16 (1851-1855) Bild 44 / sid 38


Fattighjon Emanuel D-g / 1802-05-28 Kila / ... / Straffad för stöld och flere gånger tilltalad för d:o. Intet bevis deröfver tillhanda kommit.
Hustru Kajsa Andersdotter...

Fröken Anna Lisa von W. fick tre oäkta söner, 1802, 1807 och 1812. Troligen med tre olika män. Hon och barnen fick understöd av socknen. Sönerna började alla som fattighjon och sedan drängar. Verkar ha tillhört ett allmänt lägre skikt i bondesamhället. Moderns adliga släkt var väl lite på dekis och även om de manliga medlemmarna sökte sig till den militära banan, gjorde de inte några märkvärdiga karriärer. Någon fänrik, i övrigt underofficerare, om ens det.


Emanuel D-g. – dräng, fältjägare, fattighjon och förpantningsägare. Gift
Göran Karlsson – dräng, arbetskarl. Gift
Jakob H. – dräng, småbrukare? Gift.

Emanuel D-g är nog identisk med Emanuel Olsson. Om efternamnet är efter hans far vet jag inte. Jakob H. har samma efternamn som den angivne fadern.