I och med birkaprojektet så startades även andra stora studier, typ projektet sveriges kristnande. Infiktirede frågeställningar kring svensk sen vikingatid skulle en gång för alla belysas rejält. Här fick yngre forskare komma till tals, t.ex. Stefan Brink. Han är en mycket erkänd filolog, men har är docent i arkeologi. Har bl.a. visat att många av de ortnamn vi trodde var senvikingatida kan istället föras tillbaks till folkvandringstiden, ja ibland t.o.m. före kristi födelse. Alltså vad jag menar är att det i och med birkagrävningarna sattes igång en process inom forntidsforskningen där gamla stötestenar fick en ny belysning. Ska man lyckas som historiker kan man inte längre tillhöra någon speciell skola, t.ex. den lundenska. Walter Baetkes eller Klaus Kraugs hårt källkritiska böcker skulle få svårt att bli tryckta idag. Forskningen av forntiden är ingen enmanshow längre. Har man totalt avvikande teorier så får man inte vara med i forskningslagen och deras projekt.Eofor skrev:Herulen skrev
Efter birkautgrävningarna så har arkeologer succesivt fjärmat sig från historievetenskapen. Man tolkar de skriftliga källorna själva.Många arkeologer har ALDRIG varit särskilt förtjusta i den källkritiska skolan (åtminstone sedan den uppkom). Att just Birkaprojektet varit en vändpunkt kan jag inte förstå. Vidare har arkeologer ALLTID tolkat de skriftliga källorna själva. Det är bara att se på stora arkeologiska namn som Nerman, Stjerna, Lindqvist, Åberg m.fl. Kvaliteten på deras tolkningar varierar mycket liksom dagens arkeologers tolkningar av de skriftliga källorna.
/J