.
Under den japanska ockupationen gjordes det propagandalåtar både för Japan och USA.
Japan presenterade sig som en befriare som skulle rädda Filippinerna från västerländsk kolonialism och imperialism. De lanserade visionen om en "ny era" (Bagong Araw) och använde slagord som "Asia for Asians" (Asien för asiater). Målet var att integrera Filippinerna i den så kallade sfären för gemensam välfärd i Större Ostasien.
För att visa sin "goda vilja" gav Japan Filippinerna en nominell självständighet i oktober 1943 och installerade en filippinsk president, José Laurel. Detta användes flitigt i propagandan för att legitimera regimen.
De finansierade storskaliga projekt, som propagandafilmen "Dawn of Freedom" (1944), som dramatiserade den japanska segern vid Corregidor och samarbetet med Filippinerna.
Propagandan ekade tomt eftersom den krockade med en brutal verklighet. Befolkningen drabbades av extrem livsmedelsbrist, inflation orsakad av ockupationsvalutan samt militärpolisens brutala våld och avrättningar.
USA:s strategi under ockupationen handlade om att bibehålla befolkningens hopp, stödja motståndsrörelsen och förbereda marken för den amerikanska återkomsten.
Det absolut mest centrala och kraftfulla budskapet var general Douglas MacArthurs berömda löfte: "I shall return". Detta korta citat trycktes på allt från flygblad till tändsticksaskar och cigarettpaket som smugglades in till befolkningen.
Med amerikansk hjälp byggde filippinarna upp underjordiska informationsnätverk. De tryckte illegala tidningar, som exempelvis "The Liberator", och sände hemlig kortvågsradio. Dessa sändningar rapporterade sanningen om krigets utveckling och de allierades framsteg, vilket effektivt motverkade den japanska desinformationen.
USA riktade mycket av sin informationsstrategi mot att stärka den antijapanska gerillarörelsen. Genom att leverera nyheter och uppmuntra till sabotage höll man liv i hoppet om befrielse, trots den livsfara det innebar för de filippinare som spred materialet.
Till skillnad från Japan behövde USA inte sälja in ett helt nytt ideologiskt system; de drog nytta av de redan starka historiska banden och det faktum att befolkningen led under det japanska styret. Löftet om befrielse var precis vad den krigströtta befolkningen ville höra.
.
Filippinerna
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 3342
- Blev medlem: 20 oktober 2013, 23:55
- Ort: Gävle
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 3342
- Blev medlem: 20 oktober 2013, 23:55
- Ort: Gävle
Re: Filippinerna
När jag anlände till Filippinerna första gången såldes det piratkopierade DVD-filmer i vart och vartannat gathörn. Man skulle kunna tro att det bara var de senaste biofilmerna med dålig bild och burkigt ljud som salufördes, men det var ett överraskande brett utbud. Alltifrån Steven Seagals samlade produktion och alla säsonger av Miami Vice till smala filmer med William H. Macey och dokumentärer om det forntida Egypten. Helt enkelt något för alla smaker.
Bland lokalbefolkningen var de billigare VCD-filmerna populärare. De hade ofta redan köpt VCD-spelare på 90-talet och såg ingen anledning att lägga pengar på en DVD-spelare. På 80-talet dominerade Betamax och det formatet levde länge vidare parallellt med VCD. Likheten mellan dem är att båda ofta krävde två band eller skivor för en hel film.
I Filippinerna finns för övrigt en populär gatumaträtt som heter betamax; den består av grillat, koagulerat kyckling- eller grisblod. De mörka, rektangulära blocken liknar de gamla Betamax-videokassetterna. Undrar om dagens unga, uppvuxna med streaming, förstår den kopplingen.
Bland lokalbefolkningen var de billigare VCD-filmerna populärare. De hade ofta redan köpt VCD-spelare på 90-talet och såg ingen anledning att lägga pengar på en DVD-spelare. På 80-talet dominerade Betamax och det formatet levde länge vidare parallellt med VCD. Likheten mellan dem är att båda ofta krävde två band eller skivor för en hel film.
I Filippinerna finns för övrigt en populär gatumaträtt som heter betamax; den består av grillat, koagulerat kyckling- eller grisblod. De mörka, rektangulära blocken liknar de gamla Betamax-videokassetterna. Undrar om dagens unga, uppvuxna med streaming, förstår den kopplingen.
-
Patrik Öbrink
- Medlem
- Inlägg: 3342
- Blev medlem: 20 oktober 2013, 23:55
- Ort: Gävle
Re: Filippinerna
.
Slaget om Manila 1945
När de allierade styrkorna under general Douglas MacArthur landsteg på Luzon i januari 1945 var målet att snabbt säkra Manila. Den högste japanske befälhavaren i Filippinerna, general Tomoyuki Yamashita, insåg att staden var omöjlig att försvara logistiskt. Han beordrade därför sina trupper att evakuera Manila och dra sig upp i bergen.
Konteramiral Sanji Iwabuchi, som ledde den japanska marinens försvarsstyrka i staden, vägrade dock att lyda Yamashitas order. Med runt 17 000 marinsoldater och ett par tusen armésoldater förskansade han sig i staden, fast besluten att strida till sista man.
Striderna inleddes i början av februari när amerikanska pansartrupper trängde in i stadens norra delar. Vad MacArthur hade hoppats skulle bli en snabb befrielse förvandlades snabbt till ett ställningskrig.
Japanerna befäste Manilas historiska, spanska stadskärna Intramuros med dess tjocka stenväggar. Amerikanskt artilleri tvingades bomba sönder de historiska byggnaderna för att slå ut de japanska kulsprutenästena. För att skona civila förbjöd MacArthur till en början flygbombningar. Men allt eftersom de amerikanska förlusterna steg sattes det tunga artilleriet in med full kraft, vilket lade stora delar av staden i aska och ruiner. Striderna utkämpades rum för rum i regeringsbyggnader, universitet och sjukhus. Japanerna sprängde broar och minerade gatorna innan de drog sig tillbaka.
När japanerna insåg att de förlorat, vände de sin frustration mot den filippinska civilbefolkningen. Massavrättningar, våldtäkter och plundring ägde rum över hela staden. Detta har gått till historien som Manilamassakern.
Japanerna genomförde rensningsoperationer för att driva bort gerillakrigare från norra Manila; de avrättade över 54 000 filippiner – däribland barn – allteftersom de tog sig igenom städer och samhällen. Gravida filippinska kvinnor mördades genom att deras magar skars upp, samtidigt som filippinska civila som försökte fly avrättades.
Bayview Hotel användes som ett särskilt ”våldtäktscenter” Enligt vittnesmål vid rättegången mot Yamashita samlades 400 kvinnor och flickor in från det välbärgade distriktet Ermita i Manila. De fördes inför en urvalskommitté som valde ut de 25 kvinnor som ansågs vara vackrast. Dessa kvinnor och flickor – av vilka många var mellan 12 och 14 år gamla – fördes därefter till hotellet, där japanska soldater och officerare turades om att våldta dem.
Trots att många tyskar – allierade till Japan – sökt skydd i tysk klubblokal, tog sig japanska soldater in, högg spädbarn och barn med bajonetter inför ögonen på mödrar som bad om nåd, och våldtog kvinnor som sökt skydd där. Minst 20 japanska soldater våldtog en ung flicka och skar sedan av henne brösten; därefter placerade en av soldaterna de stympade brösten på sitt eget bröst för att härma en kvinna samtidigt som de nadra soldaterna skrattade. Därefter dränkte japanerna den unga flickan och två andra kvinnor – som våldtagits till döds – i bensin och satte eld på dem.
Skolor, sjukhus, kyrkor och kloster, där civila sökt skydd, sattes i brand eller sprängdes med människorna kvar inomhus.
Iwabuchi begick självmord den 26 februari.
Slaget avslutades officiellt den 3 mars 1945 när fästningen Fort Santiago i Intramuros slutgiltigt intagits.
Över 100 000 filippinska civila miste livet, merparten mördade av japanska trupper eller dödade i det allierade artilleriregnet. Den japanska garnisonen utplånades i stort sett helt (cirka 16 000 döda). USA förlorade drygt 1 000 soldater och runt 5 500 skadades. Manila, som före kriget kallades "Österns pärla" och var känt för sin vackra arkitektur, blev en av andra världskrigets mest förstörda städer, i paritet med Warszawa och Hiroshima.
Efter kriget ställdes general Yamashita inför rätta för krigsförbrytelserna i Manila. Trots att han inte hade beordrat massakern (och befann sig långt därifrån), dömde militärtribunalen Yamashita till döden genom hängning den 7 december 1945 (på årsdagen av attacken mot Pearl Harbor) enligt principen om befälhavarens ansvar (idag känd som "Yamashita-standarden").
Yamashitas amerikanska advokater vägrade att ge upp. De ansåg att rättegången var en orättvis fars driven av hämndbegär – särskilt från general Douglas MacArthurs sida – och att den bröt mot den amerikanska konstitutionen och krigets lagar. De lyckades driva fallet hela vägen till USA:s högsta domstol.
I februari 1946 fastställde majoriteten i Högsta domstolen tribunalens domslut och menade att internationell rätt tillät denna typ av militärrättegångar. Två domare, Frank Murphy och Wiley Rutledge, röstade dock emot och levererade skarpa, historiska reservationer: Domare Murphy kallade rättegången för ett "rättsligt lynchande" och varnade för att man dömde en man för brott han fysiskt inte hade kunnat förhindra. De menade att domen frångick principen om att en individ endast ska straffas för sina egna handlingar eller de handlingar man medvetet beordrat.
Tidigt på morgonen den 23 februari 1946 verkställdes dödsdomen i ett fängelseläger i Los Baños, cirka 50 kilometer söder om Manila. Yamashita fråntogs rätten att bära sin militäruniform eller sina utmärkelser. Han tvingades istället bära enkla, amerikanska armékläder. Han hade uttryckligen bett om att få bli arkebuserad, vilket ansågs vara en mer ärofull död för en militär. MacArthur avslog detta personligen. Hängning valdes specifikt för att markera att han dog som en simpel brottsling, inte som en fallen soldat. Innan han fördes upp på schavotten tackade han sina amerikanska försvarare för deras hårda arbete och bad om ursäkt till sin hustru. Han uttryckte ingen bitterhet mot sina domare utan bad att hans död skulle bidra till framtida fred.
Det här var det trettonde och förhoppningsvis sista slaget om Manila.
.
Slaget om Manila 1945
När de allierade styrkorna under general Douglas MacArthur landsteg på Luzon i januari 1945 var målet att snabbt säkra Manila. Den högste japanske befälhavaren i Filippinerna, general Tomoyuki Yamashita, insåg att staden var omöjlig att försvara logistiskt. Han beordrade därför sina trupper att evakuera Manila och dra sig upp i bergen.
Konteramiral Sanji Iwabuchi, som ledde den japanska marinens försvarsstyrka i staden, vägrade dock att lyda Yamashitas order. Med runt 17 000 marinsoldater och ett par tusen armésoldater förskansade han sig i staden, fast besluten att strida till sista man.
Striderna inleddes i början av februari när amerikanska pansartrupper trängde in i stadens norra delar. Vad MacArthur hade hoppats skulle bli en snabb befrielse förvandlades snabbt till ett ställningskrig.
Japanerna befäste Manilas historiska, spanska stadskärna Intramuros med dess tjocka stenväggar. Amerikanskt artilleri tvingades bomba sönder de historiska byggnaderna för att slå ut de japanska kulsprutenästena. För att skona civila förbjöd MacArthur till en början flygbombningar. Men allt eftersom de amerikanska förlusterna steg sattes det tunga artilleriet in med full kraft, vilket lade stora delar av staden i aska och ruiner. Striderna utkämpades rum för rum i regeringsbyggnader, universitet och sjukhus. Japanerna sprängde broar och minerade gatorna innan de drog sig tillbaka.
När japanerna insåg att de förlorat, vände de sin frustration mot den filippinska civilbefolkningen. Massavrättningar, våldtäkter och plundring ägde rum över hela staden. Detta har gått till historien som Manilamassakern.
Japanerna genomförde rensningsoperationer för att driva bort gerillakrigare från norra Manila; de avrättade över 54 000 filippiner – däribland barn – allteftersom de tog sig igenom städer och samhällen. Gravida filippinska kvinnor mördades genom att deras magar skars upp, samtidigt som filippinska civila som försökte fly avrättades.
Bayview Hotel användes som ett särskilt ”våldtäktscenter” Enligt vittnesmål vid rättegången mot Yamashita samlades 400 kvinnor och flickor in från det välbärgade distriktet Ermita i Manila. De fördes inför en urvalskommitté som valde ut de 25 kvinnor som ansågs vara vackrast. Dessa kvinnor och flickor – av vilka många var mellan 12 och 14 år gamla – fördes därefter till hotellet, där japanska soldater och officerare turades om att våldta dem.
Trots att många tyskar – allierade till Japan – sökt skydd i tysk klubblokal, tog sig japanska soldater in, högg spädbarn och barn med bajonetter inför ögonen på mödrar som bad om nåd, och våldtog kvinnor som sökt skydd där. Minst 20 japanska soldater våldtog en ung flicka och skar sedan av henne brösten; därefter placerade en av soldaterna de stympade brösten på sitt eget bröst för att härma en kvinna samtidigt som de nadra soldaterna skrattade. Därefter dränkte japanerna den unga flickan och två andra kvinnor – som våldtagits till döds – i bensin och satte eld på dem.
Skolor, sjukhus, kyrkor och kloster, där civila sökt skydd, sattes i brand eller sprängdes med människorna kvar inomhus.
Iwabuchi begick självmord den 26 februari.
Slaget avslutades officiellt den 3 mars 1945 när fästningen Fort Santiago i Intramuros slutgiltigt intagits.
Över 100 000 filippinska civila miste livet, merparten mördade av japanska trupper eller dödade i det allierade artilleriregnet. Den japanska garnisonen utplånades i stort sett helt (cirka 16 000 döda). USA förlorade drygt 1 000 soldater och runt 5 500 skadades. Manila, som före kriget kallades "Österns pärla" och var känt för sin vackra arkitektur, blev en av andra världskrigets mest förstörda städer, i paritet med Warszawa och Hiroshima.
Efter kriget ställdes general Yamashita inför rätta för krigsförbrytelserna i Manila. Trots att han inte hade beordrat massakern (och befann sig långt därifrån), dömde militärtribunalen Yamashita till döden genom hängning den 7 december 1945 (på årsdagen av attacken mot Pearl Harbor) enligt principen om befälhavarens ansvar (idag känd som "Yamashita-standarden").
Yamashitas amerikanska advokater vägrade att ge upp. De ansåg att rättegången var en orättvis fars driven av hämndbegär – särskilt från general Douglas MacArthurs sida – och att den bröt mot den amerikanska konstitutionen och krigets lagar. De lyckades driva fallet hela vägen till USA:s högsta domstol.
I februari 1946 fastställde majoriteten i Högsta domstolen tribunalens domslut och menade att internationell rätt tillät denna typ av militärrättegångar. Två domare, Frank Murphy och Wiley Rutledge, röstade dock emot och levererade skarpa, historiska reservationer: Domare Murphy kallade rättegången för ett "rättsligt lynchande" och varnade för att man dömde en man för brott han fysiskt inte hade kunnat förhindra. De menade att domen frångick principen om att en individ endast ska straffas för sina egna handlingar eller de handlingar man medvetet beordrat.
Tidigt på morgonen den 23 februari 1946 verkställdes dödsdomen i ett fängelseläger i Los Baños, cirka 50 kilometer söder om Manila. Yamashita fråntogs rätten att bära sin militäruniform eller sina utmärkelser. Han tvingades istället bära enkla, amerikanska armékläder. Han hade uttryckligen bett om att få bli arkebuserad, vilket ansågs vara en mer ärofull död för en militär. MacArthur avslog detta personligen. Hängning valdes specifikt för att markera att han dog som en simpel brottsling, inte som en fallen soldat. Innan han fördes upp på schavotten tackade han sina amerikanska försvarare för deras hårda arbete och bad om ursäkt till sin hustru. Han uttryckte ingen bitterhet mot sina domare utan bad att hans död skulle bidra till framtida fred.
Det här var det trettonde och förhoppningsvis sista slaget om Manila.
.