S:t Edvards krona är kröningkrona i Storbritanniens riksregalier. Den är uppkallad efter S:t Edward Bekännaren (1003-1066).
Olika versioner av S:t Edvards krona har använts vid kröningar av engelska och brittiska monarker sedan 1200-talet.
Originalkronan var en helig relik som förvarades i Westminster Abbey – Edvards gravplats – fram till dess att riksregalierna antingen såldes eller smältes ned när parlamentet avskaffade monarkin 1649, under det engelska inbördeskriget.
Äldre källor daterade S:t Edvards krona till Alfred den stores tid. År 853 skickades den femårige Alfred till Rom, där han enligt den anglosaxiska krönikan välsignades av påve Leo IV. Senare medeltida skrifter (bland annat Robert av Gloucester ca 1270 och Assers biografi) hävdade att Alfred återvände med regalia och att kronan var densamma som senare användes av engelska kungar, inklusive Edward. Detta var en myt. Alfred var bara fjärde i tronföljden, och ett brev från påven visar att han endast konfirmerades och fick romersk konsulsinsignier, inte kröntes till kung. Det finns inga hänvisningar till ”kung Alfreds krona” i kröningsordningar. Enligt William av Malmesbury bars Edward kronan på påsk och jul 1065. Den anses vara den första engelska kronan med byglar (en ”sluten” eller imperial krona). Den beskrivs som av gammalt arbete med blommor och stenar, i guldtrådsarbete med enkla stenar och två små klockor, vägande cirka 2,25 kg.
År 1161 helgonförklarades Edvard Bekännaren och föremål från hans tid blev heliga reliker. Munkarna i Westminster Abbey hävdade att Edvard bett dem använda hans regalier vid alla framtida kröningar (en uppgift som finns i en inventarieförteckning från 1450). Påståendet är troligen osant – delar av regalierna kan ha tagits från hans grav – men det accepterades och skapade Europas första kända ärftliga kröningsregalier.
- st-edward-shrine-with-icon-westminster-abbey-copyright.jpg (44.45 KiB) Visad 9 gånger
"S:t Edvards krona" nämns första gången vid Henrik III:s kröning 1216. Att bära en helgons krona stärkte kungens legitimitet. Vid Henrik III:s expedition till Bretagne 1230 vägrade adeln och abboten att låta kronan lämna riket, en tradition som fortsatte. De heliga relikerna stannade därför i Westminster Abbey medan statens regalier flyttades till Towern.
Vid Richard II:s abdikation 1399 överlämnade han symboliskt kronan till Henrik IV i Towern. Någon gång mellan 1359 och mitten av 1400-talet tillkom en drottningkrona, kallad Drottning Edith’s krona efter Edvards hustru. Anne Boleyn kröntes dock med S:t Edvards krona 1533, vilket var ovanligt för en drottninggemål.
Henrik VII eller VIII lät tillverka den mer påkostade Tudorkronan (först detaljerat beskriven 1521). Efter reformationen tonades betydelsen av Edvards krona ner från och med Edvard VI:s kröning 1547. Både Edvard VI och Maria I kröntes med tre kronor i följd: först S:t Edvards krona, sedan Tudorkronan och slutligen en personlig krona. Samma praxis användes troligen vid Elisabet I:s kröning. Jakob I återgick till traditionen att krönas endast med S:t Edvards krona och därefter sätta på sig sin egen krona när han lämnade kyrkan.
Under det engelska inbördeskriget, efter att Karl I flytt från London 1642, spreds rykten (delvis sanna) om att kungen försökte sälja riksregalierna i Holland för att finansiera kriget mot parlamentet. Parlamentet förklarade att den som handlade med regalierna – som tillhörde Kronan, inte kungen personligen – var statens fiende. 1643 misstänkte man att kröningsregalierna förts till York av den rojalistiske dekanen John Williams. När subdekanen vägrade ge tillträde beslutade parlamentet att öppna skattkammaren i Westminster Abbey, göra en inventering och byta lås. Inventeringen utfördes av Henry Marten och George Wither, som enligt Peter Heylyn hånade regalierna: Marten klädde Wither i S:t edvards krona och mantel, varefter denne marscherade runt och gjorde sig lustig över de heliga föremålen. Efter Karl I:s avrättning 1649 fördes regalierna från Westminster Abbey till Towern. Parlamentet beordrade att de skulle förstöras helt: guldet och silvret smältas och juvelerna säljas till fördel för samväldet. En iventering och värdering gjordes, varefter regalierna bröts upp, såldes eller myntades. S:t Edvards krona beskrivs i inventariet som ”King Alfred’s Crown of gold wire-work set with slight stones and two little bells”, vägande 79,5 uns (2,25 kg) och värderad till £248 10s.
När monarkin återupprättades 1660 beställdes inför Karl II:s kröning en ny version av S:t Edvards krona och en ny statskrona hos hovguldsmeden Sir Robert Vyner. Den nya kronan utformades för att likna den medeltida: tung guldbas med grupper av halvädla stenar, men med tydligt barocka byglar.
Under senare delen av 1900-talet antogs det att den innehöll guld från den ursprungliga kronan, eftersom vikterna nästan stämde exakt och det fanns en räkning från 1661 på tillagt guld. En krona hade också visats vid Oliver Cromwells lit de parade. Historikern Martin Holmes drog därför 1959 slutsatsen att originalkronan räddats under interregnum och bara förstärkts vid restaurationen. Denna teori blev allmänt accepterad och upprepades i många böcker och officiella guideböcker. Ny forskning 2008 visade dock att en kröningskrona tillverkades 1660 inför en planerad tidig kröning (som sköts upp flera gånger) och att den sedan förstärktes med extra guld 1661 efter att parlamentet höjt anslaget. Kronan vid Cromwells lit de parade var troligen av förgylld oädel metall (tenn eller koppar), vilket var vanligt på 1600-talet. I
Efter Vilhelm III:s kröning 1689 valde monarkerna oftare en lättare specialtillverkad kröningskrona eller sin statskrona medan S:t Edvards krona vanligen låg på högaltaret.
Edvard VII planerade att återuppliva traditionen att krönas med S:t Edvards krona 1902, men var fortfarande svag efter en blindtarmsoperation och bar i stället den lättare imperiestatskronan. Fram till 1911 hyrdes juvelerna och togs bort efter varje kröning. Inför George V:s kröning det året sattes kronan permanent med 444 ädel- och halvädelstenar. De imiterade pärlorna på byglarna och basen byttes ut mot guldpärlor. Bandet gjordes mindre för att passa Georg V – den förste monarken som kröntes med kronan på över 200 år – vilket minskade vikten från 2,6 kg till 2,2 kg.
- kröning.jpg (37.37 KiB) Visad 9 gånger
Kronan användes därefter vid kröningarna av Georg VI 1937 och Elizabeth II 1953. Den 4 juni 2013 visades den på högaltaret i Westminster Abbey vid en gudstjänst till minne av 60-årsjubileet av Elizabeth II:s kröning – första gången den lämnat Towern sedan 1953. I december 2022 togs den åter ut för att anpassas inför Charles III:s kröning den 6 maj 2023. Omkretsen utökades genom att basen sågades itu i fyra delar och 7 mm breda guldstycken svetsades in; åtta nya guldpärlor sattes också på kanten.
Ädelstenarna är 345 rosenslipade akvamariner, 37 vita topaser, 27 turmaliner, 12 rubiner, 7 ametister, 6 safirer, 2 jargoner, 1 granat, 1 spinell, 1 karbunkel och 1 peridot.
