Filippinerna

[adlercreutz]

Tack!

[Patrik Öbrink]

Man kan ju inte annat än tycka att det är lite roligt att Filippinerna efter valet 2028 kan ha en vicepresident som heter Robin Hood ...

Robinhood Ferdinand Cariño Padilla; born November 23, 1969),[2] also known by his Muslim name Abdul Aziz, is a Filipino actor and politician serving as senator of the Philippines.

https://en.wikipedia.org/wiki/Robin_Padilla

https://newsinfo.inquirer.net/2184575/p ... -duterte-2

Info för MÖPar: Robin Hood är reservofficer i AFP med graden överstelöjtnant.

[Hans]

Du gör mig lite besviken, finns det ingen Tuck på Filippinerna?



Men tack för MÖP info.

MVH

Hans

[koroshiya]

...
Plakett vid Andersonville National Historic Site
...

USA kunde nog inte göra mycket åt läget.

We're the Battling Bastards of Bataan,
No Mama, No Papa, No Uncle Sam,
No aunts, no uncles, no cousins, no nieces,
No pills, no planes, no artillery pieces,
And nobody gives a damn!
-Frank Hewlett, 1942

Tror knappast att det kan ha varit avgörande för något. Japan hade inte kunnat vinna genom att erövra någon eller några öar till, om de så hade kommit till Nya Kaledonien.

Några menar också att USAs invasion senare i kriget egentligen inte var särskilt viktig, men för propaganda och politik kan det vara viktiga symbolhandlingar. Och det är väl en av orsakerna till att man velat säga att det fanns en massa filippinskt och amerikanskt hjältemod vid försvaret av halvön, och det fanns det, men det finns väl också på väldigt många ställen i krig.

Det måste ha funnits japanska hjältar också, men vid en enkel trål kommer AIn uppfatta det som japaner som visat nåd och vänlighet, och inte sådana som stormar kulsprutenästen och annat.

[Patrik Öbrink]

Det måste ha funnits japanska hjältar också, men vid en enkel trål kommer AIn uppfatta det som japaner som visat nåd och vänlighet, och inte sådana som stormar kulsprutenästen och annat.

Jag tror ingen utomstående kan se soldater på den anfallande sidan som hjältar, men ur japansk synvinkel fanns det säkert några. Den här tjommen till exempel:

Hiroo Onoda (Japanese: 小野田 寛郎, Hepburn: Onoda Hiroo; IPA: [o̞no̞da̠ çiɾo̞ː]) 19 March 1922 – 16 January 2014) was a Japanese soldier who served as a second lieutenant in the Imperial Japanese Army during World War II. One of the last Japanese holdouts, Onoda continued fighting for nearly 29 years after the war's end in 1945, carrying out guerrilla warfare on Lubang Island in the Philippines until 1974.

Onoda surrendered on 10 March 1974 and received a hero's welcome when he returned to Japan.

https://en.wikipedia.org/wiki/Hiroo_Onoda

[sveahk]

Och det är väl en av orsakerna till att man velat säga att det fanns en massa filippinskt och amerikanskt hjältemod vid försvaret av halvön, och det fanns det, men det finns väl också på väldigt många ställen i krig.

Varje krig har sina hjältar, varje krigförande land har sina egna hjältar, även om motståndarna gärna ser det annorlunda...


Den här amerikanska boken "The Stragglers" kom ut 1962.

Författaren beskriver fram till det året japanska soldater som hållit ut på olika öar i Stilla Havet. Därför att de fått det befälet - inte ge upp och inte ta det egna livet. Boken beskriver hur man sökte, hur man hittade dem och hur de japanska soldaterna äntligen kom hem.

Utom just de japanska "stragglers", som inte trodde att kriget var slut.

Det sista kapitlet, "Come back Hiro-chan!" behandlar försöken att få hem just Onoda och hans medkämpe Kosuka, som vissa antog fortfarande befann sig i livet på den filippinska ön Lubang. Bevis? Kanske att ett trettiotal ö-innevånare under årens lopp blivit skjutna, överlevande hade sett japanska soldater.

Där slutar boken "...the legend lives on.", som författaren skriver.

Hans K

[koroshiya]

De är intressanta, men de jag tänker på är sådana som visade heroiskt hjältemod då i början av 1942. Ur japansk synvinkel och i propagandan var det de som var bra, och andra hjältar hade väl blivit ihågkomna om Japan hade vunnit kriget.

Japanskt hjältemod och ostoppbara segertåg var också något som användes i propaganda i Filippinerna och på andra ställen, tillsammans med en uttalad önskan om att de förslavade folken skulle rycka upp sig och inse hur förtryckta de hade varit. För den sakens skull infördes väl en del reformer här och var.

Det är dock uppenbart att de som verkligen var altruistiska idealister aldrig hade haft någon makt, att hjälpa de östasiatiska folken var mest bara en propagandagrej.

Den japanska propagandan fungerade inte så bra på Filippinerna, och man klagade över att folket hade somnat in och blivit lurade av västerlandet.

Om något kom ut av kriget var det väl att avkoloniseringen snabbades på, för oavsett vilka motiv Japan hade, så fanns det förstås de som noterade västerländsk svaghet, och som stärktes i sin nationella tro av vad som hände.

[Patrik Öbrink]

Historiker menar att Filippinernas dåliga villkor vid självständigheten 1946 var direkt kopplad till kriget och USA:s återerövring. USA krävde att landet skulle skriva under Bell Trade Act för att få ta del av det utlovade återuppbyggnadsstödet efter krigets omfattande förstörelse, inte minst i huvudstaden Manila. Bara Warszawa hade förstörts mer.

USA:s katastrofstöd på miljonbelopp hölls inne och gjordes villkorat av att Filippinerna godkände frihandel och ändrade sin konstitution. Amerikaner och amerikanska företag fick samma rätt som filippinska medborgare att exploatera landets naturresurser och äga företag. Det ledde till att amerikanska storföretag tog kontroll över strategiska näringar som gruvdrift, skogsbruk, storskaligt jordbruk och allmännyttiga tjänster som el och vatten, I stället för att filippinska företag kunde utvecklas och förädla sina egna råvaror, skeppades naturresurserna ut ut landet och vinsterna hamnade i USA. Filippinerna fortsatte att vara en ren råvaruexportör i stället för att bygga upp en modern tillverkningsindustri. Samtidigt strömmade amerikanska varor tullfritt in i landet, vilket kvävde alla lokala försök att bygga upp en inhemsk industri; de kunde helt enkelt inte konkurrera med de billiga amerikanska produkterna.


Landets förbjöds att ändra sin valuta i förhållande till dollarn utan USA:s godkännande. Den filippinska centralbanken kunde alltså t.ex. inte devalvera peson för att göra filippinska varor billigare på världsmarknaden. Amerikanska investerare kunde riskfritt ta ut sina vinster i dollar och skicka dem till USA, vilket tömde landet på investeringskapital. Regleringen ledde tioll att Filippinerna ganska snart drabbades av ett stort handelsunderskott, vilket skapade en akut brist på utländsk valuta redan i slutet av 40-talet. Avtalet om handelsfördelar och valutakontroll omförhandlades 1955 och fasades gradvis ut, men då vara mycket skada redan gjord.

USA krävde och fick långa hyresavtal för egna militärbaser; de avvecklades inte förrän på 90-talet. Därmed förlorade Filippinerna kontrollen över stora strategiska landytor och luftrum till en utländska makt och det gjorde landet till ett potentiellt mål för USA:s fiender. Militärbaserna var huvudorsaken till att USA stödde diktatorn Ferdinand Marcos trots rapporter om grova brott mot mänskliga rättigheter. Amerikansk militär personal som begick utanför tjänsten på filippinsk mark dömdes av amerikanska militärdomstolar, vilket innebar att de ofta kunde begå brott mot lokalbefolkningen utan att bli straffade. Områdena kring baserna, i synnerhet Angeles City (Clark Air base) och Olongapo (Subic Naval Base) blev helt ekonomiskt beroende av baserna och de amerikanska soldaterna. USA lämnade för övrigt inte kontrollen över Olongapo till Filippinerna förrän 1959, mer än ett decennium efter självständigheten. Runt baserna växte det fram nöjesdistrikt med omfattande prostitution, vilket bl.a. ledde till spridning av könssjukdomar och tusentals övergivna barn med filippinsk-amerikanskt ursprung. När baserna till slut stängdes 1992 lämnade USA efter sig stora mängder farligt avfall och kemiska föroreningar i mark och grundvatten.

[Hans]

Hur ser filipinen på gatan på USA idag?

Vilken lag som gäller för jänkare som är utbeordrade till främmande land varierar. Alltid gäller 'militärlagarna' och sedan beror det på i vilket land de är. Det förhandlas fram med landet ifråga.
https://www.findlaw.com/military/crimin ... broad.html

Intressant är att de har ett helt operativt system för rättskipning på baserna, förutom naturligtvis militärpoliserna. Jag kom i samspråk med en jänkare som var typ kriminaltekniker på en bas i Tyskland. Och försvaret har egna advokater, åklagare m.m.

MVH

Hans

[koroshiya]

Tror knappast det hade blivit bättre med Japan. De hade också vana från Taiwan med en koloni som producerade kolonialprodukter för export. Före 2VK bytte de dock inriktning från en brittisk/amerikansk till att satsa på en mer fransk kolonialisering, men för Filippinernas del tror jag knappast att det hade hänt redan på 50-talet, och det är väl högst tveksamt att det hade fungerat. Frankrike misslyckades helt i Maghreb.

Tack till både Patrik Öbrink och Hans.

Kolonisatörerna kommer väl oftast ha kvar ett stort inflytande på en gammal koloni, och ekonomiska mönster kan omöjligen förändras med en gång. Sedan har väl varje koloni sin egen historia, så det har inte sett likadant ut överallt.

[Patrik Öbrink]

Hur ser filipinen på gatan på USA idag?

Majoriteten har fullt upp med att överleva. Minoriteten som är politiskt intresserad kan man i grova drag dela upp i två läger. Dels de som har en positiv bild av USA och vill ha starka band mellan länderna; de stödjer ofta (men inte alltid) nuvarande presidenten Marcos, vars familj historiskt haft goda relationer med USA. Dels de som i stället samarbeta med Kina; de stödjer ofta tidigare presidenten Rodrigo Duterte, som under sin mandatperiod såg till att Filippinerna närmade sig Kina, och hans dotter, nuvarande vicepresidenten Sara Duterte.

Det ska dock sägas att Marcos tycks vara lite besviken på USA. Under bränslekrisen till följd av Irankriget fick Filippinerna ingen hjälp av USA utan tvingades importera olja från Ryssland. Marcos var nyligen i Ryssland för att träffa Putin och diskutera ekonomiskt samarbete. Så kanske väljer Filippinerna en annan väg i fortsättningen.

[Patrik Öbrink]

Kolonisatörerna kommer väl oftast ha kvar ett stort inflytande på en gammal koloni, och ekonomiska mönster kan omöjligen förändras med en gång. Sedan har väl varje koloni sin egen historia, så det har inte sett likadant ut överallt.

Filippinerna bär fortfarande även på arvet från den spanska kolonialtiden. Ett exempel är att ett fåtal familjer med rötter i den spanska aristokratin äger en stor del av marken, som arrenderad av småbönder, och har stort inflytande i samhället.

[koroshiya]

Vilken ställning har spanskan där? Tittar man på wiki verkar det inte finnas någon nästan som pratar spanska längre.

[Patrik Öbrink]

Vilken ställning har spanskan där? Tittar man på wiki verkar det inte finnas någon nästan som pratar spanska längre.

Spanskan var egentligen aldrig särskilt utbrett, under kolonialtiden var det elitens språk och förstås officiellt språk inom administration och utbildning. Alla andra talade sina lokala språk. Efter att USA tagit över landet introducerades engelskan, "aggressivt" som det sägs. Spanskan behölls som officiellt språk vid sidan om engelska och tagalog fram till 1973 och lärdes ut i skolan fram till 1987, men det var få som talade det.

Idag är bara engelska, tagalog och lokala språk obligatoriska i skolan. Spanska finns som tillval i High School men verkar inte vara så populärt.

Man räknar med att det finns 4000-6000 som talar filippinsk spanska (https://en.wikipedia.org/wiki/Philippine_Spanish), de flesta i Manila men det finns hela spanskspråkiga byar i vissa områden med odling av frukt och sockerrör i södra delen av landet. Några hundratusen personer, inom medel- och överklass, kan språket på olika nivåer (varav majoriteten hade det som skolämne innan 1987). Ett antal hundratusen personer i Zamboanga talar Chavacano, ett spanskbaserat kreolspråk.

Filippinska innehåller dock ganska många spanska låneord, så de kan förstå en del spanska ändå, och nästan alla kan av någon anledning räkna på spanska.

[Patrik Öbrink]

När vi är inne på språk kan jag nämna att arabiska är ett vanligt tredje språk i de muslimska provinserna i sydväst.