Begravningsplatser och begravda - en minneshistoria

[sveahk]

Sista svängen, kyrkogårdsväder, sol och kall blåst, från alla håll - lite Malmöväder som jag minns det!

Och där har vi prunkstycket, vid huvudingången - "Gedenkstätte der Sozialisten". Muromgärdad rondell, i mitten en stor sten. Wilhelm Pieck, DDR presidenten, och bara han, bestämde 1950 hur monumentet skulle se ut. På murväggen namnen på de som räknades som antifascistiska offer, Weimar-Republiken, Hitlerregimen, spanska inbördeskriget. Viktigt var det med det "antifascistiska" i det politiska DDR, en känga mot 50-talets BRD...?

Monumentområdets nav, den stora stenen - och runt omkring, plattor med namnen på de "viktigaste" socialistiska klubbmedlemmarna...Thälmann, Liebknecht, Pieck, Ulbricht, och naturligtvis...

Fick skjuta undan ett par nejlikor...

Ja, det var hit de obligatoriska östtyska klassresorna förde, religiösa vallfärder "of the other kind"...

Men - Otto Braun, var låg han? Vid kyrkogårdens ingång - så långt hade jag kommit - låg ett tegelhus, och där hördes röster, en dörr...

Knack, knack! "Jaaa!?" Munskyddet kläms fast och jag stiger in. Två medelålders damer tittar upp, rättar till sina frisyrer(!), och återigen "Jaaa?"
"Ursäkta, jag söker en Otto Braun? Hans grav."
"Otto Braun? Hmmm - ok, låt oss se..."
En tittar in i computermaskinen, den andra i en gigantisk lunta.
"Ah, den ligger inte långt härifrån, bakom monumentet, vid Pergolenweg."
Och så får jag en liten karta, med ett kryss. Och "Viel Vergnügen"!

"Viel Vergnügen"! Häääh? "Ha det så kul"! Säger man så till en som letar efter en grav på en kyrkogård...?

Och så hittade jag honom, Otto Braun, kommunisten som varit med om en hel del i sitt liv, innan han dog på semestern i Bulgarien 1974, och fick sin sista viloplats här i Berlin.

Men den historien, hittar ni här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Otto_Braun_(kommunist)



För jag - jag är färdig, good bye till socialisterna - ej att förglömma, i döden är vi äntligen alla lika!

Det blir en kort promenix till nästa S-Bahn station, och se'n tillbaka in till Berlin, det är middagsdags...!

Hans K

[Amund]

Stort tack sveahk! En väldigt intressant vinkling som har mycket att berätta om vår 1900-tals historia.

Detta med så pampiga gravar som möjligt har ju präglat härskare genom årtusenden och där Faraonerna jämte kejsare Mausolus är de man främst tänker på. Men socialisterna/kommunisterna som i och för sig inte är religiösa, begrep verkligen värdet av döda ikoner att hylla. Lenin har ju bevarats och samma väg har de flesta gått - Ho Chi Minh betraktas av sitt parti som heligare i Vietnam än vad Kristus själv skulle betraktats bland katoliker om de haft hans kropp att vörda.

Även kyrkogårdar har sin historia att berätta.

[sveahk]

Den äldsta grabben var uppe i Östmark, Värmland och hittade den här fina kyrkan från 1700-talet.

Där står en sten som påminner om den svenska missionen i Kina . Anna Johansson från Skraltbråten blev antagen av Helgelseförbundet och skickades dit som missionär i slutet av 1800-talet.

Stormakterna England, Tyskland och USA hade ockuperat landet, det var en svår tid för de som försökte missionera bland kineserna:

"1898 hade änkekejsarinnan Cixi kommit till makten. Makthungrig och mycket fientlig mot alla utlänningar. Till sin särskilda livvakt engagerade hon en militärgrupp som kallades för boxarna. De ställde ofta till med upplopp och brände gärna ner de kristnas kyrkor. Boxarna blev snart till en hel folkrörelse och hatet spred sig ut i byarna."

"Anna och hennes kamrater var unga människor, och som ungdomar tog de ganska lätt på problemen. Man kan därför undra varför de valde att förlägga sin årliga sommarkonferens till den lilla staden Soping-fu längst upp i norra Kina, strax intill gränsen av Mongoliet. Långt ifrån lugnet och tryggheten. De tio missionärerna gick dit utan något samhällsskydd."

"Den 28 juni 1900 var de alla på plats. Men konferensen stördes hela tiden av stadsbefolkningen. De krossade fönster och försökte bränna ner huset de befann sig i. En stund kunde borgmästaren hindra dem att bryta sig in, men skriken och skränet ökade och till sist krävde man att få missionärerna utlämnade. Borgmästaren gav med sig men svarade att de skulle kedjas, föras ut och transporteras vidare till provinshuvudstaden och där dömas och dödas. Så man satt halsjärn på dem och knuffade ut dem till några kärror. Invånarna var dock i uppror och sprang efter dem och kastade sten. Utanför stadsmuren gav kuskarna upp mot trycket – de hoppade ur och försvann. Nu satt missionärerna där helt hjälplösa.

Man drog dem ur kärrorna, slog dem blodiga och ställde upp dem vid muren. Snart virvlade stora stenar över dem och de segnade döda ner, den ene efter den andre."
https://www.odenochaventyr.se/artiklar/ ... till-dods/

Hans K

[sveahk]

En ung och vacker dam som sjöng...

sjöng.jpg (54.15 KiB) Visad 1043 gånger

och en fiskebåt från förr i tiden...som sjönk...

sjönk.jpg (32.42 KiB) Visad 1043 gånger

Båda med samma namn, JENNY LIND. Näktergalen från Sverige och en coaster byggd i Dumbarton, Skottland, år 1847! Vad hade hänt...?

-------------------------------
Vi var på väg - sommaren förde oss till västra Skottland, och där ut på halvön Kintyre, ni känner säkert till "Mull of Kintyre", låten av Mr McCartney som man knappast får ut ur huvet när det en gång har hamnat där!

Där ligger också Campbeltown, största staden vitt och brett med sina knappt 5.000 innevånare. Mest känd kanske för några av Skottlands bästa whiskyproducenter. En flaska med Springbank Hazelburn med minst ett par dussin år i bourbonfatet är inte billig...men en njutning!

Strax i stadens utkant nere vid havet ligger kyrkogården, "full" utan tvivel med en hel del whiskyälskare - som mest hade Campbeltown 30 destillerier!

Men, i dag letar vi efter en skeppare, Donald McCallum vid namn. Och där ligger han, lite till vänster nära kyrkogårdsmuren...

Inte lätt att läsa, jag förstorar stycket som intresserar...

DONALD McCALLUM
DROWNED NEAR .... WATER
ARRAN BY THE FOUNDERING OF
THE SLOOP JENNY LIND ON 2
OCTOBER 1860 AGED 40 YEARS

Stormen kom från väst-syd-väst, klockan var två på morgonen, Arrans klippor var i sikt - men ingen chans. Med McCallum drunknade också William Mustard, William McIntyre och Janet Clark, ja...en kvinna ombord...

Äldre sjöfolk i området kan till dags dato perfekt peka ut var slupen ligger. För övrigt en storm, 2 oktober 1860, som spred död och förstörelse över stora delar av västra Skottland!

Det var naturligtvis namnet som väckte intresse, Jenny Lind. En svensk operasångerska och en fiskebåt i Skottlands robusta vatten. Vilken kombination!

Hans K

[Markus Holst]

Bra funnet och du gör en underbar historia av det! Båten är alltså en fritidsbåt? Då är det väl mindre underligt med en dam ombord?

[sveahk]

Bra funnet och du gör en underbar historia av det! Båten är alltså en fritidsbåt? Då är det väl mindre underligt med en dam ombord?

Nej, ingen fritidsbåt, kanske tog de ibland ett par whiskykaggar ombord, men båten var helt byggd för fiske!
".....then became the predominant fishing boat on the Scottish .... coast. They were used from the 1850’s. These boats were two masted with a main dipping lugsail and a mizzen sail. The masts were set quite far forward and aft to release a good working space." https://www.shipsnostalgia.com/threads/ ... es.299607/

Hans K

[sveahk]

Ett kan man vara säker på - när min äldsta son är ute och fladdrar runt i all herrans länder, så inte tar han med hem en så'n här...

Nej, den här gången fick jag den här...påsen...

?


-----------------------------

Lång historia tämligen kort berättad:

Vi är i tyska Sydvästafrika, året är 1915. Sydafrikanska och brittiska trupper pressar på från söder och öster, det är mer än 40.000 soldater. De tyska Schutztruppen i kolonin, 5.000, har ingen chans. I juli 1915 är det slut.

Över 1.500 tyska soldater interneras mitt ute på vischan, orten heter Aus, södra inlandet, mycket torrt, heta somrar, kalla vintrar. Tält och eget byggda hus blir deras boningar under de nästa tre åren.

Aus_kriegsgefangenenlager_1915-1919.jpg (245.14 KiB) Visad 994 gånger

----------------------

Min pojke startade sin Afrikaresa för ett par år sedan i Marocko, och har nu med vissa avbrott nått Kapstaden i Sydafrika. (och ja, det är samma Toyota Landcruiser vi använde här... viewtopic.php?f=37&t=43392 ).

I Namibia besökte han kyrkogården i Aus... Där det ligger 69 tyska krigsfångar och 60 av bevakningspersonalen. "Bara vinden hördes...Todesstille..."

[youtube]https://www.youtube.com/shorts/osSfaQ7_xHw[/youtube]


Andra tyskar, tidigare begravda, ligger där - farmare, soldater, kolonisatörer...som den här grabben, järnvägsarbetaren Johann Thies, född, i Wisconsin, USA, strax efter det amerikanska inbördeskriget 1969. Dog 1908 i Sydvästafrika.

Var de 65 000 Hereros och 10 000 Namaquas, som förlorade sina liv i sitt hemland under 1900-talets första årtionde blev begravda - är mig obekant...

------------------------------

Ett par kilometer söder om kyrkogården i Aus hittar vi denna ensamma skylt...

...och en likaledes ensamstående sten förklarar var vi är...

Mycket är inte kvar av byggnaderna, ett par stenar - men det som har överlevt över hundra år i det torra klimatet (Det snöade senast 1963!) är plåtskrotet!

...och nu har ni kanske gissat er till innehållet i sonens gåva, i den bruna påsen...över hundraåriga konserv- och soppburkar!

Innan jag slutar. Den tyska kavalleristen Paul Steidter törstade 1915 ihjäl . Hans gravsten står i Grootfontein - själv vilar han på okänd ort...

Hans K

[Amund]

Tack för den historien om en bortglömd del av världen.

Andra tyskar, tidigare begravda, ligger där - farmare, soldater, kolonisatörer...som den här grabben, järnvägsarbetaren Johann Thies, född, i Wisconsin, USA, strax efter det amerikanska inbördeskriget 1969. Dog 1908 i Sydvästafrika.

Något som slår mig är att jag ofta stött på personer som just återutvandrat FRÅN Amerika under slutet av 1800-talet, och att många hamnade i södra Afrika. Mina iakttagelser gäller en del svenskar och tyskar. Oavsett om det var relativt få personer så anar man lite äventyrslystenhet och längtan efter obruten mark.

[Hans]

Jepp, tacka grabben också.

Om du gillar tomma konservburkar har jag en fransk för fisksoppa, kanske inte riktigt lika gammal.

MVH

Hans

[sveahk]

Tack för den historien om en bortglömd del av världen.

Andra tyskar, tidigare begravda, ligger där - farmare, soldater, kolonisatörer...som den här grabben, järnvägsarbetaren Johann Thies, född, i Wisconsin, USA, strax efter det amerikanska inbördeskriget 1969. Dog 1908 i Sydvästafrika.

Något som slår mig är att jag ofta stött på personer som just återutvandrat FRÅN Amerika under slutet av 1800-talet, och att många hamnade i södra Afrika. Mina iakttagelser gäller en del svenskar och tyskar. Oavsett om det var relativt få personer så anar man lite äventyrslystenhet och längtan efter obruten mark.

...hoppet att gräva gold och knacka fram diamanter hörde säkert också till att södra Afrika vid den tiden hade ett internationellt klientel!

Jepp, tacka grabben också.

Om du gillar tomma konservburkar har jag en fransk för fisksoppa, kanske inte riktigt lika gammal.

MVH

Hans

....ey, ey, ey, flott av dig, men jag har faktiskt fortfarande en full en för plötsliga gäster!

Hans K

[sveahk]

Apropå tyska Sydvästafrika och Herrero-massakern där i början av 1900-talet - den här helt nya tyska filmen öppnar ögon och dörrar till vad som då hände...och i förlängningen även vad som hände I Tyskland ett trettiotal år senare...

Här en trailer:




Om den dyker upp i svenska biografer eller TV - sevärd!

Hans K

[sveahk]

Efter det att varjag gick ifrån oss, så är det väl inte många här som kommer ihåg den här filmen...

...men ståhejet om den, då, i början på 1950-talet vibrerar faktiskt fortfarande i digitala media!

Men först pratar vi lite om damen med den vackra barmen, huvudfiguren i filmen, Ulla Jacobsson.

1928 såg hon dagens ljus i Mölndal - där platsen framför stadsbiblioteket uppenbarligen bär hennes namn. Skådespela kunde hon ganska tidigt i livet, men inte ofta, lite grann i Tyskland och USA...och så naturligtvis i Sverige, "under" bl.a. Ingmar Bergman. Och Arne Mattson naturligtvis, han som var en av de första regissörerna som bad en skådespelardam att för rollen ta av sig kläderna - i detta fallet, Ulla Jacobsson i "Hon dansade en sommar", året var 1951.

Det blev naturligtvis rabalder och stora rubriker, lite överallt i världen. Att notera: Naketscenerna filmades och visades i fyra olika versioner - helt nakna, halvt nakna (i Sverige, Frankrike, England och USA...men först 1955!) halva brösten synliga (Spanien och Italien)...och bara huvudena synliga (Holland).

Priset fick f.ö. den Gyllene Björnen vid den andra Berlinalen 1952 (där en av konkurrenterna, Kurosawas "Rashomon" blev utan...!).

Vad har det digitala med det här att göra? Jo, om man i dag, 72 år senare, vill se snutten med de vackra brösten i (tyska)youtube får man först den här bilden...

(Du måste anmäla dig och bekräfta din ålder. Denna video är ev. för vissa användare opassande)

Hoppla!


Och vän av ordning undrar naturligtvis vad vackra Jacobsson har att göra i den här begravningstråden, Jo, jag var i förra veckan ute vid Zentralfriedhof i Wien - ni vet där alla Promis vilar ut efter jäktiga livsdagar, Beethoven et al - och, se där, i skådespelaravdelningen hittar vi vår svenska Ulla med sin sista man, en österrikare...

Hans K

[Markus Holst]

Tack för detta! Jag såg filmen för något år sedan och tycker det finns mycket i den att prata om än nakenheten. Främst vill jag mena att filmen handlar om föräldraskap. Tyvärr känns det, likt i mången modern film, som om nakenheten är där för att dölja en svag intrig. Jag ger den två skalmän av fem möjliga.

[Hans]

Delar Markus uppfattning. Det är inte någon munter film, förutom den berömda scenen. Var har du länken?

MVH

Hans

[sveahk]

Mvh Hans K

Edit - Ja, även 70 år senare är de brösten barnförbjudna!