Hej,
Jag har nu letat efter en känd dikt som går att göra en bra diktanalys på, dvs. det finns mycket metaforer och liknande att ta upp och behandla. Dolt budskap etc. Jag skulle vara mycket tacksam om någon kunde ge mig ett eller flera exempel på sådana dikter.
MVH
Oskar E
Kända dikter
Re: Kända dikter
Marionetterna
Det sitter en herre i himlens sal,
och till hans åldriga händer
gå knippen av trådar i tusental
från vart människoliv han tänder.
Han samlar dem alla, och rycker han till,
så niga och bocka vi som han vill
och göra så lustiga piruetter,
vi stackars marionetter.
Vi äta och dricka och älska och slåss
och dö och stoppas i jorden.
Vi bära den lysande tankens bloss,
vi äro så stora i orden.
I härlighet leva vi och i skam,
men allt som går under och allt som går fram
och allt som vår lycka och ofärd bådar
är bara ryck på trådar.
Du åldrige herre i himlens sal,
när skall du tröttna omsider?
Se dansen på dockornas karneval
är lik sig i alla tider.
Ett ryck på tråden -- och allting tar slut
och människosläktet får sova ut
och sorgen och ondskan vila sig båda
i din stora leksakslåda.
Bo Bergman (1869-1967)
Det sitter en herre i himlens sal,
och till hans åldriga händer
gå knippen av trådar i tusental
från vart människoliv han tänder.
Han samlar dem alla, och rycker han till,
så niga och bocka vi som han vill
och göra så lustiga piruetter,
vi stackars marionetter.
Vi äta och dricka och älska och slåss
och dö och stoppas i jorden.
Vi bära den lysande tankens bloss,
vi äro så stora i orden.
I härlighet leva vi och i skam,
men allt som går under och allt som går fram
och allt som vår lycka och ofärd bådar
är bara ryck på trådar.
Du åldrige herre i himlens sal,
när skall du tröttna omsider?
Se dansen på dockornas karneval
är lik sig i alla tider.
Ett ryck på tråden -- och allting tar slut
och människosläktet får sova ut
och sorgen och ondskan vila sig båda
i din stora leksakslåda.
Bo Bergman (1869-1967)
-
Ender Wiggin
- Medlem
- Inlägg: 257
- Blev medlem: 29 april 2003, 22:42
- Ort: Kronoberg
William Blakes The Lamb och The Tyger. Båda är fullpackade med metaforer och hänger ihop med varandra.
The Lamb
Little Lamb who made thee
Dost thou know who made thee
Gave thee life & bid thee feed.
By the stream & o’er the mead;
Gave thee clothing of delight,
Softest clothing wolly bright;
Gave thee such a tender voice,
Making all the vales rejoice!
Little Lamb who made thee
Dost thou know who made thee
Little lamb I’ll tell thee,
Little Lamb I’ll tell thee!
He is called by thy name,
For he calls himself a Lamb:
He is meek & he is mild,
He became a little child:
I a child & thou a lamb,
We are called by his name.
Little Lamb God bless thee.
Little Lamb God bless thee.
The Tyger
Tyger, Tyger, burning bright,
In the forests of the night!
What immortal hand or eye,
Could frame thy fearful symmetry!
In what distant deeps or skies
Burnt the fire of thine eyes!
On what wings did he aspire?
What the hand, dare seize the fire?
And what shoulder, and what art,
Could twist the sinnews of thy heart?
And when thy heart began to beat,
What dread hand? And what dread feet?
What the hammer? What the chain?
In what furnace was thy brain?
What the anvil? What dread grasp,
Dare its deadly terrors clasp!
When the stars threw down their spears,
And watered heaven with their tears,
Did he smile, his work to see?
Did he who made the lamb make thee?
Tyger, Tyger, burning bright,
In the forests of the night!
What immortal hand or eye,
Dare frame thy fearful symmetry!
The Lamb
Little Lamb who made thee
Dost thou know who made thee
Gave thee life & bid thee feed.
By the stream & o’er the mead;
Gave thee clothing of delight,
Softest clothing wolly bright;
Gave thee such a tender voice,
Making all the vales rejoice!
Little Lamb who made thee
Dost thou know who made thee
Little lamb I’ll tell thee,
Little Lamb I’ll tell thee!
He is called by thy name,
For he calls himself a Lamb:
He is meek & he is mild,
He became a little child:
I a child & thou a lamb,
We are called by his name.
Little Lamb God bless thee.
Little Lamb God bless thee.
The Tyger
Tyger, Tyger, burning bright,
In the forests of the night!
What immortal hand or eye,
Could frame thy fearful symmetry!
In what distant deeps or skies
Burnt the fire of thine eyes!
On what wings did he aspire?
What the hand, dare seize the fire?
And what shoulder, and what art,
Could twist the sinnews of thy heart?
And when thy heart began to beat,
What dread hand? And what dread feet?
What the hammer? What the chain?
In what furnace was thy brain?
What the anvil? What dread grasp,
Dare its deadly terrors clasp!
When the stars threw down their spears,
And watered heaven with their tears,
Did he smile, his work to see?
Did he who made the lamb make thee?
Tyger, Tyger, burning bright,
In the forests of the night!
What immortal hand or eye,
Dare frame thy fearful symmetry!
Omkring tiggarn från Luossa
Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:
"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!
Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.
Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.
Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.
Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
'Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!'
Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.
Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.
Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo."
(Dan Andersson ur Svarta Ballader 1917)
Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:
"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!
Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.
Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.
Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.
Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
'Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!'
Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.
Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.
Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo."
(Dan Andersson ur Svarta Ballader 1917)
-
Helena Wijk
- Tidigare medlem
- Inlägg: 6
- Blev medlem: 22 november 2006, 23:02
- Ort: Västerås
Vi sömniga barn
Inne vid den mörknade stranden glider ett ensamt vitt segel,
likt en trevande trött fågel, som söker sig ett skydd för natten,
och uppe i den djupnande himmelen ett ljust skymningsmoln,
drivande viljelöst likt en som just ska somna...
Nu vänder vi tillbaka, vi sömniga barn, till vårt hem här nära intill,
och stryker våra tankar från pannan, och stryker våra gärningar från handen.
Vi lämnar dem att blekna som glömda lekar, vi släpper dem för det som är verkligt
och lutar oss med barns blinda lit mot en okänd mors knä.
Karin Boye
Inne vid den mörknade stranden glider ett ensamt vitt segel,
likt en trevande trött fågel, som söker sig ett skydd för natten,
och uppe i den djupnande himmelen ett ljust skymningsmoln,
drivande viljelöst likt en som just ska somna...
Nu vänder vi tillbaka, vi sömniga barn, till vårt hem här nära intill,
och stryker våra tankar från pannan, och stryker våra gärningar från handen.
Vi lämnar dem att blekna som glömda lekar, vi släpper dem för det som är verkligt
och lutar oss med barns blinda lit mot en okänd mors knä.
Karin Boye
Du får ursäkta att jag inte översätter dikten, men den är en personlig favorit.
In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.
We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved, and were loved, and now we lie
In Flanders fields.
Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields.
Finns en artikel på engelska wikipedian om den.
http://en.wikipedia.org/wiki/In_Flanders_Fields
In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.
We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved, and were loved, and now we lie
In Flanders fields.
Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields.
Finns en artikel på engelska wikipedian om den.
http://en.wikipedia.org/wiki/In_Flanders_Fields