Vittnesmål enligt romersk lag och förintelseförnekelse
Vittnesmål enligt romersk lag och förintelseförnekelse
Hur är det med vittnesmål enligt den romerska lagen? När jag läste om förintelsen under mina historiestudier så pratade man om hur förintelseförnekare tillämpar den romerska vittnesprincipen "är en del av ett vittnesmål fel är allting fel". Är den någon som är bra på sådant här finns det någon mer utförlig beskrivning av dessa principer.
Har en känsla av att det du egentligen menar är att om man tillämpar den
romerska lagen konsekvent på alla vittnemålen om förintelsen så kommer en mycket stor del av vittnesmålen om förintelsen att rämna - eller i varje fall att vara ogiltiga rent juridiskt.
Man kan säkert säga mycket här, men ett delsvar är att påminna om förhållanden när den romerska lagens skapades, nånstans på 500-talet.
De hade knappt nån utrednings/detektivväsende, primitiv utfrågningsteknik förrän kanske först på 1800-talet. Tortyr var ett vanligt sätt att få fram bekännelser. Det fanns skickliga utfrågare; det fanns t.ex. en mycket skicklig inkvisitor som kunde få mycket utförliga och mycket öppenhjärtliga berättelser utan att använda tortyr eller ens hot om tortyr. Så undantag fanns, men normalfallet för en domare var att de var tvungna att klara sig utan teknisk bevisföring och utan finlir.
Då var det givetvis skönt att på ett enkelt sätt kunna avslå vittnesmål resp acceptera dem. Och hjälpa den anklagade vars bekännelser tvangs fram av toryr.
Vidare. Vilka var vittnen på den tiden? Med den dåliga utredningstekniken samlade man sällan omsorgsfullt på ögonvittnen. Det var i stort sett enbart frivilliga vittnen som trädde fram, dvs i praktiken vänner och klienter till den åtalade eller till den klagande. Jmf traditionen med tolvmannaeden.
Det var således omigen nyttigt att kunna sålla agnarna från vetet, de köpta vittnena från de eventuellt ärliga vittnena.
romerska lagen konsekvent på alla vittnemålen om förintelsen så kommer en mycket stor del av vittnesmålen om förintelsen att rämna - eller i varje fall att vara ogiltiga rent juridiskt.
Man kan säkert säga mycket här, men ett delsvar är att påminna om förhållanden när den romerska lagens skapades, nånstans på 500-talet.
De hade knappt nån utrednings/detektivväsende, primitiv utfrågningsteknik förrän kanske först på 1800-talet. Tortyr var ett vanligt sätt att få fram bekännelser. Det fanns skickliga utfrågare; det fanns t.ex. en mycket skicklig inkvisitor som kunde få mycket utförliga och mycket öppenhjärtliga berättelser utan att använda tortyr eller ens hot om tortyr. Så undantag fanns, men normalfallet för en domare var att de var tvungna att klara sig utan teknisk bevisföring och utan finlir.
Då var det givetvis skönt att på ett enkelt sätt kunna avslå vittnesmål resp acceptera dem. Och hjälpa den anklagade vars bekännelser tvangs fram av toryr.
Vidare. Vilka var vittnen på den tiden? Med den dåliga utredningstekniken samlade man sällan omsorgsfullt på ögonvittnen. Det var i stort sett enbart frivilliga vittnen som trädde fram, dvs i praktiken vänner och klienter till den åtalade eller till den klagande. Jmf traditionen med tolvmannaeden.
Det var således omigen nyttigt att kunna sålla agnarna från vetet, de köpta vittnena från de eventuellt ärliga vittnena.