UrsusRex skrev:Jag tänker främst på vikingar i västerled men jag trodde vi jämförde hästarna där med våra? Annars gäller väl samma sak om inte i än större grad i österled där skeppen var mindre och bars vissa sträckor över land.
Angående båtar i Östersjön, så fanns även större, vilka lär på lerade stockrullar ha dragits av häster, sannolikt medhavda vid längre landssträckor, se:
http://www.gotlandshistoria.com/historia/vikingatid.htm som nämner "
Välbyggda, snabba skepp som de kunde segla och ro på haven men också på grunda floder. Trots att de lastade dem med män, utrustning och varor, ja, till och med hästar, låg de högt i vattnet" OBS Östersjöskepp, från Gotland.
Ang Islandshästar: enligt vad jag hittat hade svearikets hästar import av tatarhästar, med en bredare avlsbas som följd, heterosisefekt och större ppulation vilket gav upphov till en mer heterogen häststam.
Islandshästarna är en korsning av nordisk häst, i grunden ovisst från var, korsad med keltiska hästar, som liksom ölandshäst och gotlandsruss (vilken under tre tillfällen korsades med arabiska hingstar) är insulär, en öform, vilka alla tenderar att bli mindre, i synnerhet i kombination med inavel till följd av brist på importer och en mindre mänsklig population.
Djinghis Khan skrev:Fäktining med svärd och yxa från hästryggen var inget att sträva efter, och hände antagligen mycket sällan. Tekniken och resultatet man var ute efter var att med ett snabbt, svepande hugg eller kraftigt stick skada motståndaren då man red förbi i farten. Då utnyttjar man ju både hästens hastighet samt sin egen arms styrka + svärdets tyngd
Ang detta inlägg och mina frågor Ursus: (Jag har aldrig hållit i ett svärd, bara i floretter på fäktnigskurser på djurgården i Stockholm) kollade som sagt in repliker på riddarsvärd härom dagen här i Wien tillsammans med Andreas Wien.
Endast ett av dem hade ett hål uppe i fästet där man kunde fästa en rem. Jag fantiserade, och funderade på att med hög fart på en stor häst braka in i en fiende med detta svärd. Jag såg uppenbara risker:
* att under smällen få en studseffekt genom att svärdet studsade tillbaka mot min kropp, mindre kul.
* 50/50% chans att tappa svärdet, ett uppenbart tvåhandsvärd. Mindre kul att rida vidare utan vapen.
* Gör jag misstaget att hålla svärdet utsträckt från min kropp kan jag få fäste och hela härligheten rakt in i min mage.
* håller jag svärdet vid sidan med fästet bakom min ryggrad som en lans kan det, om jag träffar fienden, och han faller mot mig innebära att eggen från mitt vapen skär in i midjan.
* möjligen med en häst som fullständigt styrdes via benskänklingar vid attacken kan jag felxibelt och med mindre risk svinga svärdet med båda händerna.
Om detta finns nog mycket att säga, om träning mm.
Men min reflektion var att jag hellre anföll i något lägre hstighet,(med större möjlighet till kursändring och sidorörelser) gärna i tält, och jag för att minimera risker nöjde mig med muskelstyrka med svärdet, vilken gav mindre anslagstyrka men mer kontroll, alltså hellre rida fram och nästan stanna upp samt därvid utväxla hugg.
Men detta med kavallerittack gav mig rysning, jag ser lika stora möjligheter att skada mig själv eller tappa svärdet, eftersom inga eller få hade en lämplig säkerhetsanordning.
Min reflektion efter lite österriskt vin på Maria Hilfer Strasse var att det möjligen kan ha funnits 2 svärd ett ceremoniellt vackrare, vilka vi ser repliker av, och ett robustare bruksvapen, med öglor och höljor att säkra det med så man inte tappade det. (Men vad hände då vid en god träff?)
Summa summarum tänkte jag att ett kortare svärd utan så stor hävstångseffekt vid anslag, under attack med lägre hastighet, borde vara lättare att kontrollera, samt mindre riskabelt för mig själv. Ett sådant svärd som jag tror vikingarna kan ha vispat med, sittande på raggiga, livliga hästar, vilka fär sina ägare såväl i Vendel och Valsgärde, som i Kievriket var så viktiga för sina ägare att de begravdes med dem.
En häst hos ett folk med utpräglad hästkultur. Om yxor vet jag föga, men att de kom att bli viktiga framför allt vid strider till häst under medeltiden pga av att de skog igenom rustningarna. De kan också med förhållandevis stor kontroll användas med en hand medan den andra styr hästen. Samt användas vid kast.
Djinghis Khan skrev:oavsett vad man hör om riddarens dyrkan av svärdet så var lansen huvudvapen i kavallerischock, från England till Manchuriet, Sibirien till Nordafrika.
/DK M
UrsusRex skrev:Hur många lansar från vikingatiden har återfunnits?
/B
Fördelen med en lans blir ju också tydlig när man tänker sig sittande till häst, och med lansens längd undviker närkontakt med fienden. Åtminstone de första tio minuterna tills man måste lämna lansen, djupt inkörd i en fiendes kropp. Effektivt, men bara under kort tid?
Flera av våra frågor kan nog besvaras av avhandlingen jag nämnde ovan.
