Vikingarnas Hästar

Om hästar, ryttare, ridning, körning mm genom historien, både civilt och militärt. Värd: Markus Holst
Skriv svar
Johan Matsson
Medlem
Inlägg: 1000
Blev medlem: 27 juli 2003, 15:41

Inlägg av Johan Matsson » 29 juli 2003, 00:01

Ursusrex skrev: Hur som helst ska jag gå till biblan imorgon och kolla om de har kvar en bok där hela tapeten finns med.
Hela tapeten och detaljer ska finnas här:

http://hastings1066.com/

Men jag har sett bättre siter om den på franska, orkade bara inte leta i mina drivor av länkar.

Användarvisningsbild
Dan Koehl
Medlem
Inlägg: 1400
Blev medlem: 19 september 2002, 01:38
Ort: Phnom Penh
Kontakt:

Inlägg av Dan Koehl » 29 juli 2003, 01:07

UrsusRex skrev:Visst var det små hästar och inte särskillt snabba, men tekniska om något! De nordiska hästarna är bekväma att rida, särskillt islandshästen, och de är idealiska i skogs/klippterräng...... förmodligen bättre lämpade för detta än importerade hästar! Dessutom är de ekonomiska, de kräver mindre utrymme och foder men kan bära stora bördor.
Väldigt lite vet vi om vikingatidens hästar och bruket av dem. Källor är få, och det är inte lätt att bilda sig en uppfattning om ridteknik mellan år 800 och 1066, i nuvarande Sverige.

Det kan vara riktigt att åtminstone kustfolken vid Östersjön slogs mycket till sjöss, och möjligen inte tog med hästar vid strid.

Nu råkar det emellertid finns en källa som paradoxalt nog beskriver just svearnas hästar, varför kan man fråga sig?:

Theoderik den stores notarie Jordanes (500-talet e.kr.) skriver i verket "Goternas ursprung och gärningar" under kapitlet om Scandza rätt flyktigt om de olika folken i Scandza. Men han stannar upp vid svearna, och kommenterar deras hästar och deras avel, vilka han jämför med ett enda folk i dåvarande Europa, Thuringarna, uppenbarligen också berömda för sina hästar :
Jordanes skrev:alia vero gens ibi moratur Suehans, quae velud Thyringi equis utuntur eximiis:
svenska:Suehans, som, i likhet med Thuringians (Turingarna), har utmärkta hästar.


Utmärkta till vad? Att ätas? Att dra vagnar? Att använda inom åkerbruk?

Eller, utmärkta ridhästar...

Tänk, att en man som beskriver så mycket, och skriver så kort och flyktigt om olika folk stannar vid just detta, att svearna hade så bra hästar, jämförbara med hästar från Turingen.

Man kan förvisso inväda kring mycket, att han snackade i nattmössan, eller det är översatt fel, han menade getter, eller han var felinformerad, eller svearna bodde nån annanstans, eller....

Men faktum kvarstår att han skrev det, och detta är något att begrunda.

När man pratar om våra undermåliga hästar på 110-talet så verkar det som om de dåtida stuterierna måste ha arbetat baklänges, eftersom dessa svea hästar möjligen tom exporterades vid denna tid pga sin kvalitet, varför/hur skulle man annars känt till dem? Samt hur hästarna i så fall exporterades, ridandes en och en till romarna, eller på båtar?

Om man kundre frakta hästar som exportvara på båtar ner till Europa, kunde man då också frakta dem till stridsplatser?

Man frågar sig också om svearna kunde producera särskilt extremt goda hästar, om de inte var ett ridande folk?


Kan ett litet, litet, fåtal stormän, vilka av någon anledning avbildats ridande på runstenar, ha utgjort en så ansenlig numerär konsument att de uppmuntrade till denna hästavel, vilken var berömd ända i Rom och Bysans?

Jag ser tvärtom välgrundade arument för att detta folk var ett väl ridande folk. Underfolkvandringstid knappast så krångliga att de färsökte använda långbåge, snarare vanligare kortare bågar, men detta gav nog inte upphov till några större protester från dem som fick en pil skjuten genom halsen en dag på 700-talet i närheten av Tierp.

Eller den sista uroxen som kanske vid denna tid drog sin sista suck. Det måste ha varit svårt att utrota uroxarna springandes med yxa, om detta folk som hade bland europas bästa hästar av dunkel anledning inte använde dem vid jakt.

Till slut vill jag bara påminna om hur komplicerat det var att dra båtarna över landbacken vid denna tid när svearna expanderade österut längs floder ner till Bysans.

Var fick de tag i dragdjur? Lånade av ortsbefolkningen?

Jag har en känsla av de där skeppen var proppfula med kusar ibland, detta ligger mera i linje med de uppenbarligen väl organiserade männen som färdades till fiendeland i träbåtar de byggt under hundratals år.

Kanske användes särskilda skepp för hästarna?

Min vana trogen envisas jag lite grand, inte av princip men av logik. Ett folk vars största hjälte (i synnerhet vid strid) red på en åttabens häst måste väl rimligtvis ha begagnat denna potentiellt användbara resurs?

Lägger också in bildstenen med (en jagande?) Oden från hunninge som Djungis Khan la in på en annan sträng:

Bild

Märkligt vad det det skrivs nere vid medelhavet om svensk hästavel samt här i Sverige avbildas hästar hos just detta folk som skall ha varit i avsaknad av dem? Mycket märkligt... :lol:

Användarvisningsbild
hangatyr
Medlem
Inlägg: 1425
Blev medlem: 4 april 2002, 12:38
Ort: Södertälje

Inlägg av hangatyr » 29 juli 2003, 07:15

Även om de var det, vad talar för att vikingarna skulle frångå sin invanda stridstaktik till fots och slåss till häst? Här vore kul med reflektioner från B.Hellqvist som kan mycket om medeltida stridskonst och svärd. Hur skiljer sig strid till fots från strid till häst? och jag tänker att svärd var långt ifrån var vikings ägodel, stämmer det Björn? Om det stämmer och de flesta slogs med yxor (vilket syns på B.tapeten) så lämpar sig hästen inte att använda som plattform. Varför skulle en viking van vid strid till fots hemifrån (om det var så) ta chanser och strida på ett sätt för honom ovant?
På vilket vis lämpar sig strid med yxa till häst sämre än strid med svärd till häst?

Användarvisningsbild
hangatyr
Medlem
Inlägg: 1425
Blev medlem: 4 april 2002, 12:38
Ort: Södertälje

Inlägg av hangatyr » 29 juli 2003, 07:17

En fråga till osteologiexperterna: Hur mkt hästben har man hittat som härör från vikingatiden? Om man hittat mycket borde det ju inte vara så svårt att veta exakt hur stora hästarna var på den tiden.

Användarvisningsbild
Djinghis Khan
Medlem
Inlägg: 2688
Blev medlem: 26 april 2003, 21:11
Ort: Karlstad

Inlägg av Djinghis Khan » 29 juli 2003, 08:44

Men utomlands då? Vad för hästar hade britterna,fransmännen och folken i västerled? Var dessa hästar bättre lämpade för strid?
Det beror på vilka kvalitéer man vill ha i en strid. De stora fullblodshästarna som användes av riddarna f.o.m. 900-talet (?) var ett resultat av avel i syfte att få fram större, starkare stridshästar. Fördelar: Mycket stark häst som kan bära upp en tung ryttare och utföra snabba anfallsmanövrar. Nackdelar: Dyr! Fanns inte i stort antal, och var beroende av stall, foder och nogrann skötsel. Således var det svårt och dyrt att rent logistiskt föra över större ryttararméer under medeltiden. De nomadiska stäppfolken hade då i längden en fördel med sina stäpp-ponnys. Magyárerna som var samtida med vikingarna red ponnier som kunde födas i stort antal på de vidsträckta grässlätterna, och dessa hästar kunde också leva av naturlig vegitation så att inget foder behövde medtagas.

/DK M

Användarvisningsbild
UrsusRex
Medlem
Inlägg: 832
Blev medlem: 14 juni 2003, 12:29
Ort: Stockholm

Inlägg av UrsusRex » 29 juli 2003, 12:53

Dan Koehl skrev:Theoderik den stores notarie Jordanes (500-talet e.kr.) skriver i verket "Goternas ursprung och gärningar" under kapitlet om Scandza rätt flyktigt om de olika folken i Scandza. Men han stannar upp vid svearna, och kommenterar deras hästar och deras avel, vilka han jämför med ett enda folk i dåvarande Europa, Thuringarna, uppenbarligen också berömda för sina hästar :
Jordanes skrev:alia vero gens ibi moratur Suehans, quae velud Thyringi equis utuntur eximiis:
svenska:Suehans, som, i likhet med Thuringians (Turingarna), har utmärkta hästar.


Man kan förvisso inväda kring mycket, att han snackade i nattmössan, eller det är översatt fel, han menade getter, eller han var felinformerad, eller svearna bodde nån annanstans, eller....
Jag tror inte han snackade i nattmössan! Senare under vikingatiden hade hästen STOR betydelse och aveln var framstående. Hästen användes både som bruksdjyr och religöst - hingsthetsning. Däremot är det fortfarande så, anser jag, att hästarna lämpade sig bättre för transport av varor och person än för strid då de var små och inte särskillt snabba. Men islandshästen är ju t.e.x berömd än idag för sin tölt det bekväma ridsättet! Fjordhästen är berömd för sn förmåga i klippig och gropig terräng.

Visst vet vi en del om vikingarnas hästar - dess storlek och användningsområden utifrån fynd och sagor?

Jag har en bra bok om hästar i källaren.... ska ta upp den!

/B

Användarvisningsbild
UrsusRex
Medlem
Inlägg: 832
Blev medlem: 14 juni 2003, 12:29
Ort: Stockholm

Inlägg av UrsusRex » 29 juli 2003, 13:00

hangatyr skrev:
Även om de var det, vad talar för att vikingarna skulle frångå sin invanda stridstaktik till fots och slåss till häst? Här vore kul med reflektioner från B.Hellqvist som kan mycket om medeltida stridskonst och svärd. Hur skiljer sig strid till fots från strid till häst? och jag tänker att svärd var långt ifrån var vikings ägodel, stämmer det Björn? Om det stämmer och de flesta slogs med yxor (vilket syns på B.tapeten) så lämpar sig hästen inte att använda som plattform. Varför skulle en viking van vid strid till fots hemifrån (om det var så) ta chanser och strida på ett sätt för honom ovant?
På vilket vis lämpar sig strid med yxa till häst sämre än strid med svärd till häst?
Jag tänker först och främst på balansen. Den framtunga yxan är svårare att hantera från hästryggen där benen och framförallt fötterna inte kan användas lika mycket. Svärdets nytta från hästryggen minskar oxå (tycker jag) men inte lika mycket, yxan blir långsam från hästryggen helt enkelt. Sedan ett ytterligare argument vilket i.o.f inte omfattar mina teorier om de små nordiska hästarna; för att använda yxa uppsutten på en häst krävs ett längre skaft vilket leder till en ännu mer framtung yxa som ska hanteras med en hand och utan fotfäste. Till sist tänker jag på de långa utpräglade markstrids yxorna som inte alls passar sig för strid till häst men som tycks ha varit ett vanligt vapen under vikingatiden.

/B

Användarvisningsbild
hangatyr
Medlem
Inlägg: 1425
Blev medlem: 4 april 2002, 12:38
Ort: Södertälje

Inlägg av hangatyr » 29 juli 2003, 13:32

Nu är de flesta stridsyxor förvisso försedda med ganska små blad: absolut inget som liknar en vedyxa eller dylikt. Så särskilt framtunga vet jag itne om de behöver vara.
De andra argumenten låter däremot ganska vettiga.

Användarvisningsbild
Djinghis Khan
Medlem
Inlägg: 2688
Blev medlem: 26 april 2003, 21:11
Ort: Karlstad

Inlägg av Djinghis Khan » 29 juli 2003, 13:38

Fäktining med svärd och yxa från hästryggen var inget att sträva efter, och hände antagligen mycket sällan. Tekniken och resultatet man var ute efter var att med ett snabbt, svepande hugg eller kraftigt stick skada motståndaren då man red förbi i farten. Då utnyttjar man ju både hästens hastighet samt sin egen arms styrka + svärdets tyngd. antagligen skulle det fungera med en yxa också, fast med mindre träffsäkerhet då yxans egg inte är lika långt som ett svärd. Men hursomhelst var svärdet endast ett sidovapen från hästryggen, oavsett vad man hör om riddarens dyrkan av svärdet så var lansen huvudvapen i kavallerischock, från England till Manchuriet, Sibirien till Nordafrika.

/DK M

Användarvisningsbild
UrsusRex
Medlem
Inlägg: 832
Blev medlem: 14 juni 2003, 12:29
Ort: Stockholm

Inlägg av UrsusRex » 29 juli 2003, 15:10

Hur många lansar från vikingatiden har återfunnits?

/B

Användarvisningsbild
UrsusRex
Medlem
Inlägg: 832
Blev medlem: 14 juni 2003, 12:29
Ort: Stockholm

Inlägg av UrsusRex » 29 juli 2003, 15:26

Djinghis Khan skrev:Fäktining med svärd och yxa från hästryggen var inget att sträva efter, och hände antagligen mycket sällan. Tekniken och resultatet man var ute efter var att med ett snabbt, svepande hugg eller kraftigt stick skada motståndaren då man red förbi i farten. Då utnyttjar man ju både hästens hastighet samt sin egen arms styrka + svärdets tyngd. antagligen skulle det fungera med en yxa också, fast med mindre träffsäkerhet då yxans egg inte är lika långt som ett svärd. Men hursomhelst var svärdet endast ett sidovapen från hästryggen, oavsett vad man hör om riddarens dyrkan av svärdet så var lansen huvudvapen i kavallerischock, från England till Manchuriet, Sibirien till Nordafrika.

/DK M
Här tycker jag du beskriver det hela bra....... och det är just det som får mig att tro att vikingar stred till fots - för hästarna var inte snabba! Så anfall med yxa eller svärd på en nordisk häst från vikingatid tror jag inte på. Däremot kanske med lans eller spjut! Frågan är bara hur vanliga fynd av ryttarspjut/lansar är? De flesta spjut jag läst om är utpräglade kast eller "jaktspjut" dvs för klena att användas som lans och korta.

Från min hemsida;
Spjutet är ett mycket vanligt vapen under vikingatiden, det är ett härskarinsignium och det förekommer i vapengravar och i bilder. Det är också hirdmannens vapen med mytologiska betydelser. Oden, också kallad spjutguden, hade ett spjut kallat Gungner, ett vapen som var smitt av dvärgar. Det gick rakt igenom allt man kastade det mot utan att stanna. Troligen har den här typen av historier varit viktiga för vikingarna och deras samhälle, de bekräftar deras världsbild och ger en ram till livets händelser. En krigare som bär spjut är Odens krigare. Om han dör i striden hämtas han till Valhall. En här som stod inför ett slag kunde välsignas av Oden genom att ett spjut kastades över dem.

Kastspjutet kallades "geir" eller "gaflak" om det var av finare typ det var smäckert smitt och lätt att kasta. Kastspjuten användes strax innan de båda härarna slog ihop. De germanska krigarna under tidig järnålder hade två spjut var med sig till striden. Ett kastspjut och ett stötspjut, förmodligen bar vikingarna också med sig flera spjut till ett fältslag. "Peita" var ett moriskt kastspjut från Poitiers.

Det fanns ryttarlansar som kallades "spjör" men vikingarna föredrog att slåss till fots. (Det här får ni frånse då det är det vi diskuterar) (men jag tror fortfarande att det var så)De red till häst till fältet men stred till fots. En riktigt exklusiv ryttarlans använd av ryttare med stigbyglar kallades "gungner" efter Odens lans.

Vanligast var "svidan" ett björn- eller vildsvinsjaktspjutliknande (långt ord) med en klack eller tvärstång på holken. Stången var till för att spjutet skulle gå in tillräckligt djupt för att döda men inte rakt igenom säger en del. Kanske stämmer det om man spetsar en björn som sedan faller med all sin tyngd på spjutet men knappast behöver man oroa sig att genomborra någon. Nej jag tror tvärstången finns där som ett handtag att dra i i händelse att spjutet skulle fastna.

Ett annat stickspjut var "Breidspjót" vilket gjort sig berömt i en saga där en man som såras av ett sådant hinner yttra att de börjar komma på modet nu, bredspjuten innan han dör.
En kort bajonett pik kallades "flein".

Frankernas kastyxa kallades "frakka" medan deras spjut benämdes "frakki" och det namngav förmodligen de riktigt dyra och dammaskerade spjuten som kom därifrån. Ofta var dessa spjuts holkar smyckade med ädelmetaller som mönstrades med niello (en färgmassa gjord av silver och svavel)

Men coolast är ändå huggspjuten som var slipade för att kunna svingas eller stötaa med efter behag. Det kallades "darren" eller "atgeir".
Till skillnad från darren var atgeirens ena sida uthamrad till ett verkligt yxblad medan motsvarande sida var formad som en spets. Gunnar på Lidarändes mest fruktade vapen var ett "atgeir".

Källa kan jag tyvärr inte ange för det var ett tag sen jag skrev detta och fakta hämtades från flera böcker :cry:

/B

Användarvisningsbild
Dan Koehl
Medlem
Inlägg: 1400
Blev medlem: 19 september 2002, 01:38
Ort: Phnom Penh
Kontakt:

Inlägg av Dan Koehl » 29 juli 2003, 15:29

UrsusRex skrev:
Jordanes skrev:alia vero gens ibi moratur Suehans, quae velud Thyringi equis utuntur eximiis:
svenska:Suehans, som, i likhet med Thuringians (Turingarna), har utmärkta hästar.


Däremot är det fortfarande så, anser jag, att hästarna lämpade sig bättre för transport av varor och person än för strid då de var små och inte särskillt snabba. Men islandshästen är ju t.e.x berömd än idag för sin tölt det bekväma ridsättet! Fjordhästen är berömd för sn förmåga i klippig och gropig terräng.

Visst vet vi en del om vikingarnas hästar - dess storlek och användningsområden utifrån fynd och sagor?

Jag har en bra bok om hästar i källaren.... ska ta upp den!

/B
Frågan är dock varför svearna tillsammans med Thuringarna kunde ha sådana berömda hästar om deras huvudsakliga användningsområde var transport av varor och person? (Transport av varor brukar annars åsnor vara berömda för?)

Var det alltså detta Jordanes menade?

Vid tiden för hans skrifter fram till 1000-talet i Europa undrar jag också om hästarna söder om Köpenhamn egentligen var särskilt mycket större?

Har fortfarande svårt att fatta varifrån hela teorin härstammar,

* att just svearna skulle undvikit att strida till häst?
* att just de av alla folk inte skjutit med bilbåge från häst?
* att just de skulle ridit till slag och sedan klivit av hästen och börjat kriga?
* att just de, berömda för sin hästavel, undvek att avla större hästar när andra gjorde det?

Varifrån härstammar denna teori? Och finns det fler folk som skulle unvikit att använda hästar i strid mellan år 400 och 1200? Norrmän? Ester? Friser? Eller var det bara svearna?

Samt undrar jag de tusentals nordbor som enligt Catshaman medverkade i korstågen, gjorde de det gående? (Eller klev de av hästen i Köpenhamn på vägen tillbaka hem? :) Eller for inga svear på korståg?)

Användarvisningsbild
UrsusRex
Medlem
Inlägg: 832
Blev medlem: 14 juni 2003, 12:29
Ort: Stockholm

Inlägg av UrsusRex » 29 juli 2003, 15:50

* att just svearna skulle undvikit att strida till häst?
Jag tror som sagt inte vikingarnas hästar lämpade sig för strid, sedan vore det intressant om någon kunde hitta något om fynd av utpräglade ryttarvapen!
* att just de av alla folk inte skjutit med bilbåge från häst?
Det beror väl helt enkelt på avsaknaden av recurvebågar!?
* att just de skulle ridit till slag och sedan klivit av hästen och börjat kriga?
Igen passade deras hästar och vapen bättre för strid till fots...... tror jag! ska tilläggas!* att just de, berömda för sin hästavel, undvek att avla större hästar när andra gjorde det?
I.o.f borde ju de vitt beresta vikingarna haft möjligheter att importera hästar! Men de inhemska raserna lämpade sig inte att avla fram större hästar med! (Om jag bara kunde komma ihåg var jag läst om hästaveln nån stans!!!) Det fanns en större ras men den var något i stil med ardenner dvs STOOOR och klumpig och änndå "slöare" ("saktare") än "islandshästarna" (vikingahästar). Å andra sidan måste ju nordsvensken ha ett ursprung nånstans oxå?!!!

Samt undrar jag de tusentals nordbor som enligt Catshaman medverkade i korstågen, gjorde de det gående? (Eller klev de av hästen i Köpenhamn på vägen tillbaka hem? :) Eller for inga svear på korståg?
Jo svear for säkert på korståg men inte vikingar och vid tiden för korstågen fanns bättre hästar. (jag gillar inte att klanka ner på islandshäsarna, det är ju min favoritras alla kattegorier :? )
/B

Användarvisningsbild
Dan Koehl
Medlem
Inlägg: 1400
Blev medlem: 19 september 2002, 01:38
Ort: Phnom Penh
Kontakt:

Inlägg av Dan Koehl » 29 juli 2003, 17:49

UrsusRex skrev: att just svearna skulle undvikit att strida till häst?
Jag tror som sagt inte vikingarnas hästar lämpade sig för strid, sedan vore det intressant om någon kunde hitta något om fynd av utpräglade ryttarvapen!
Då frågar man sig på vilket specifikt sätt mongolernas ponnies (om vilka Jordanes tiger still) lämpade sig bättre?

Jag tror också att under tiden 400 till 800-talet skiljde sig våra hästar föga från övriga i norra europa, förutom att de var hållna för att vara utmärkta, av Goterna förstås, en antydan om att de tom var bättre?

Slogs man till häst med hästar under 1.50 i mankhöjd i frankerriket ser jag jag ingen anledning till att man inte kunde göra det i Sverige.

Angående recurvebågar osv, är jag ärligt talat dåligt insatt, annat än att någon visst begravts i Birka med just en sådan om jag fattade rätt, alltså ett tecken på att om de fanns någonstans, så var det i alla fall i Sveariket?
UrsusRex skrev: Jo svear for säkert på korståg men inte vikingar och vid tiden för korstågen fanns bättre hästar.
Vet inte vad Catshaman har för källa på detta:
catshaman skrev: Visst fanns nordiska tempelriddare. Det sägs att 12000 nordbor for ned runt 1188.
En ansenlig mängd. Kanske fick de verkligen hästar på plats. Och lämplig ridutbildning. Men visst skulle det kunna vara teoretiskt möjligt att de kunde rida i strid innan? Det är nästan vikingatid.... :D

Angående hästar i allmänhet kollade jag lite på nätet: de började användas för 3 000 år sedan som ridhästar, och förblev små mycket länge. Vid romartidens slut hade mankhöjden ökat till ca 150 cm.

Under senmedeltiden började de öka till 160 i takt med att rustningarna blev tyngre. Först under 1800-talet blir de riktigt stora för att dra tunga lass. (Tidigare användes de sällan som dragdjur, detta var oxens roll)

De svenska hästarna skall inte generallt jämföras med de mindre insulära öhästarna som russ (före inkorsningen av arabhingstarna) eller öländska kungshästen. Man kan anta att deras genetiska variation i själva verket var så stor på fastlandet att storleken kunde gå både upp och ner mellan 130 (vildhästarnas) och 150 cm, det fanns inga måttregler.

Jordanes nämner inte att svearnas berömda hästar skulle vara särskilt små.
UrsusRex skrev:
Det fanns en större ras men den var något i stil med ardenner dvs STOOOR och klumpig och änndå "slöare" ("saktare") än "islandshästarna" (vikingahästar). Å andra sidan måste ju nordsvensken ha ett ursprung nånstans oxå?!!![/b]
Nordsvensken som du nämner avlades fram på 1800-talet genom korsning av norsk Dölehäst och en äldre svensk lantras. Den här typen av hästar hade man nog begränsad användning för i norden fram till 800-talet. (När kom hjulplogen?) och som sagt, i huvudsak användes oxar som dragdjur. Kallblo rent generellt verkar ha växt sedan 1600-talet, innan var de inte så kolossala, däremot mycket lugnare. Min gissning är att de fick större spridning efter att man börjat använda två och trebladiga hjulplogar, kanske lite väl mycket för oxar att dra?

Hittade bra info på http://www.djurtorget.net/hastar/Raser/ ... fjordh.htm:

"Under folkvandringstiden vandrade göter och svear från Öster till Europa och Skandinavien. De hade med sig den tatariska, också kallad ariska, hästen vilken anpassade sig i Norden och bildade en egen ras. Den nya raseb blev en uthållig, trivsam, livlig och kraftigt byggd häst med samma storlek som en ponny.
Rasen fortsatte att förändras och olika varianter utvecklades bl a den norska fjordhästen, den svenska klipparen, ölandshästen, färsingehästen i skåne och den ursprungliga Dalbo- och värmlandhästen.

Vikingarna red på fjordhästens förfäder. Avbildningar av hästar från vikingatiden visar tydliga tecken på fjordhästhärstamning. På Oslo rådhus finns guden Odin avbildad på sin häst Sleipner vilken är en omisskännerlig fjording av konstnären Dagfin Werenskiold.

I slutet av 800-talet utvandrade många norrmän till Island de tog med sig sina hästar och fjordhästens förfader blev också stamfader åt islandshästen
".

Man kan tänka sig en heterosiskorsning av tatarhästar och mer ursprungliga hästar i norden som skapade denna "uthålliga, trivsamma, livliga och kraftigt byggda häst" som står i sådan kontrast till den lilla långsamma ponny ni nämner ovan, vilken knappast skulle gjort större intryck på Theoderik den stores notarie?

För övrigt, när man skriver om inkorsning av araber och senare fullblod (fanns fullblod, alltså xx, ox och ax före år 1000?) så är det ju trots allt så att var de framför allt var kända för, så inte var det sin storlek. Araber har väl alltid varit förhållandevis små för att vara hästar?
hangatyr skrev:Nu ska vi nog inte glömma av det faktum att skeppen såg väldigt olika ut beroende på vart man seglade: ett östersjöskepp kan förmodligen inte ta med så många, om ens någon häst (båtarna är för små) medan de norska fartygen säkerligen kunde ha hästar om bord.

Angående skepp som kunde frakta hästar hittade jag http://www.gotlandshistoria.com/historia/vikingatid.htm som nämner "Välbyggda, snabba skepp som de kunde segla och ro på haven men också på grunda floder. Trots att de lastade dem med män, utrustning och varor, ja, till och med hästar, låg de högt i vattnet" OBS Östersjöskepp, från Gotland.

Den intressantaste sajten är nog ändå "Hästar, hästhållning och ridning i aristokratiska miljöer i Mälardalen under yngre järnålder av Anneli Sundkvist, Department of Archaeology and Ancient history, Uppsala univeritet som gjorde ett avhandlingsarbete vilket ingick i SIV-projektet (Svealand i Vendel- och Vikingatid) , ett samarbetesprojekt mellan Institutionen för Arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet och Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Detta skulle finnas i tryck under 2001.

Kan någon få tillgång till denna? Det vore intressant.

Jag citerar några ord från sidan:
Anneli Sundkvist skrev:Den primära källan till ridkonsten är i avsaknad av skriftliga ridhandböcker de kvarvarande utrustningsdelarna (bett, sadeldelar, sporrar) och avbildningar av ryttare. Det är intressant att konstatera att den vikingatida ridkonsten inte har varit någon helt egen gren utan mycket väl faller in i den västeuropeiska ryttartradition som tidigare har kunnat härledas från den moderna iberiska ridkonsten över barockens ridakademier och medeltidens praktiska stridsridning. Bland de användningsområden för ridning som här diskuteras mer ingående kan jakt med vinthund och rovfågel nämnas.
Angående yxa:
Ursus Rex skrev:Frankernas kastyxa kallades "frakka" medan deras spjut benämdes "frakki" och det namngav förmodligen de riktigt dyra och dammaskerade spjuten som kom därifrån. Ofta var dessa spjuts holkar smyckade med ädelmetaller som mönstrades med niello (en färgmassa gjord av silver och svavel)
De som i europeisk historia är mest berömda för yxa är väl de långhåriga merovingerna, den ätt som härskade i Frankerriket cirka år 400-800 och banade väg för karolingerna. Deras yxa kallades såvitt jag vet i alla fall Franciska och lär delvis ha att göra med namnet Frankrike.

Det finns väl bevarade skrifter av en munk i Tours som säkert nämner om de stred till häst fast de var berömda för sin Fransisca eller inte...Kanske red de tom på importerade hästar från sveariket?

Jag tror också man inte skall överdiva tunga kavallerichocker i full karriär med dragna långsvärd, som jag bara känner till från slutet av 1400-talet, eller ännu senare? I halvblandad skogsmiljö kan det ha räckt med ett halvkort svärd som kunde användas med förhållandevis stor muskelkraft utan att man måste fara fram i sextio knyck för det. Snarare, vilket jag nämnde på den andra strängen, kan den nordiska ponnyns tält varit i särklass perfekt för att utdela svärdshugg. Jag tror man måste ha suttit på en häst för att förstå vad jag menar.

När jag däremot med stort intresse tillsammans med Andreas Wien studerade repliker av korsriddarsvärd för någon vecka sedan här i Wien, börja jag undra hur i hela friden man vågade strida med dessa till häst?

Jag säger inte varför, utan låter er gissa er till mina tankar.

Vad gäller jakt från häst med båge och därmed sannolikt också i strid från häst verkar det som om Annlies avhandling kunde skingra vår okunskap.

Men en fråga, för jag fattar det fortfarande inte, var finns någonstans detta beskrivet om de i strid oanvändbara hästarna, och om de korkade vikingarna som mest använde yxa och bara red till strid men aldrig under strid? Detta nämns som en fastslagen sanning, och av Guillou, men finns någon källa som uttryckligen säger detta?

Och kan den källan möjligen ha refererat till en synnerligen inavlad och korkad släkt i Uppland, men kanske inte bör appliceras på Uppland i sin helhet under tiden 400-800?
Senast redigerad av 2 Dan Koehl, redigerad totalt 29 gång.

Användarvisningsbild
Den stegrande kamelen
Medlem
Inlägg: 991
Blev medlem: 23 mars 2002, 21:08
Ort: Göteborg
Kontakt:

Inlägg av Den stegrande kamelen » 29 juli 2003, 18:55

Hoppas att jag inte avviker alltför mycket från ämnet i den här fascinerande tråden genom att stoppa in den här länken. Den innehåller ett utdrag ur Tom Shippeys bok "The Road to Middle-earth", som handlar om Tolkien och hans författarskap. Relevansen till den här tråden är att just det här utdraget handlar om Rohirrim och hur de förhöll sig till sina verkliga förebilder anglosaxarna, bl a med avseende på ridning. T ex nämns hur hästarna skickades till bakersta ledet i början av slaget vid Maldon, hur Hastings förlorades pga brist på kavalleri, och hur hästens roll skiljer sig väldigt mycket i anglosaxisk poesi och i verkligheten. Kanske ser man där ett eko av flydda tider, när anglosaxarna levde på fastlandet?

Fast egentligen motiverar väl det här citatet ensamt min länkning:

No doubt he knew the dim tradition that the word `Goths' itself meant `Horse-folk'

Skulle ordet goter alltså betyda hästfolk? Är det någon som vet mer om detta?

Skriv svar