UrsusRex skrev: att just svearna skulle undvikit att strida till häst?
Jag tror som sagt inte vikingarnas hästar lämpade sig för strid, sedan vore det intressant om någon kunde hitta något om fynd av utpräglade ryttarvapen!
Då frågar man sig på vilket specifikt sätt mongolernas ponnies (om vilka Jordanes tiger still) lämpade sig bättre?
Jag tror också att under tiden 400 till 800-talet skiljde sig våra hästar föga från övriga i norra europa, förutom att de var hållna för att vara utmärkta, av Goterna förstås, en antydan om att de tom var bättre?
Slogs man till häst med hästar under 1.50 i mankhöjd i frankerriket ser jag jag ingen anledning till att man inte kunde göra det i Sverige.
Angående recurvebågar osv, är jag ärligt talat dåligt insatt, annat än att någon visst begravts i Birka med just en sådan om jag fattade rätt, alltså ett tecken på att om de fanns någonstans, så var det i alla fall i Sveariket?
UrsusRex skrev:
Jo svear for säkert på korståg men inte vikingar och vid tiden för korstågen fanns bättre hästar.
Vet inte vad Catshaman har för källa på detta:
catshaman skrev:
Visst fanns nordiska tempelriddare. Det sägs att 12000 nordbor for ned runt 1188.
En ansenlig mängd. Kanske fick de verkligen hästar på plats. Och lämplig ridutbildning. Men visst skulle det kunna vara teoretiskt möjligt att de kunde rida i strid innan? Det är
nästan vikingatid....
Angående hästar i allmänhet kollade jag lite på nätet: de började användas för 3 000 år sedan som ridhästar, och förblev små mycket länge. Vid romartidens slut hade mankhöjden ökat till ca 150 cm.
Under senmedeltiden började de öka till 160 i takt med att rustningarna blev tyngre. Först under 1800-talet blir de riktigt stora för att dra tunga lass. (Tidigare användes de sällan som dragdjur, detta var oxens roll)
De svenska hästarna skall inte generallt jämföras med de mindre insulära öhästarna som russ (före inkorsningen av arabhingstarna) eller öländska kungshästen. Man kan anta att deras genetiska variation i själva verket var så stor på fastlandet att storleken kunde gå både upp och ner mellan 130 (vildhästarnas) och 150 cm, det fanns inga måttregler.
Jordanes nämner inte att svearnas berömda hästar skulle vara särskilt små.
UrsusRex skrev:
Det fanns en större ras men den var något i stil med ardenner dvs STOOOR och klumpig och änndå "slöare" ("saktare") än "islandshästarna" (vikingahästar). Å andra sidan måste ju nordsvensken ha ett ursprung nånstans oxå?!!![/b]
Nordsvensken som du nämner avlades fram på 1800-talet genom korsning av norsk Dölehäst och en äldre svensk lantras. Den här typen av hästar hade man nog begränsad användning för i norden fram till 800-talet. (När kom hjulplogen?) och som sagt, i huvudsak användes oxar som dragdjur. Kallblo rent generellt verkar ha växt sedan 1600-talet, innan var de inte så kolossala, däremot mycket lugnare. Min gissning är att de fick större spridning efter att man börjat använda två och trebladiga hjulplogar, kanske lite väl mycket för oxar att dra?
Hittade bra info på
http://www.djurtorget.net/hastar/Raser/ ... fjordh.htm:
"
Under folkvandringstiden vandrade göter och svear från Öster till Europa och Skandinavien. De hade med sig den tatariska, också kallad ariska, hästen vilken anpassade sig i Norden och bildade en egen ras. Den nya raseb blev en uthållig, trivsam, livlig och kraftigt byggd häst med samma storlek som en ponny.
Rasen fortsatte att förändras och olika varianter utvecklades bl a den norska fjordhästen, den svenska klipparen, ölandshästen, färsingehästen i skåne och den ursprungliga Dalbo- och värmlandhästen.
Vikingarna red på fjordhästens förfäder. Avbildningar av hästar från vikingatiden visar tydliga tecken på fjordhästhärstamning. På Oslo rådhus finns guden Odin avbildad på sin häst Sleipner vilken är en omisskännerlig fjording av konstnären Dagfin Werenskiold.
I slutet av 800-talet utvandrade många norrmän till Island de tog med sig sina hästar och fjordhästens förfader blev också stamfader åt islandshästen".
Man kan tänka sig en heterosiskorsning av tatarhästar och mer ursprungliga hästar i norden som skapade denna "
uthålliga, trivsamma, livliga och kraftigt byggda häst" som står i sådan kontrast till den lilla långsamma ponny ni nämner ovan, vilken knappast skulle gjort större intryck på Theoderik den stores notarie?
För övrigt, när man skriver om inkorsning av araber och senare fullblod (
fanns fullblod, alltså xx, ox och ax före år 1000?) så är det ju trots allt så att var de framför allt var kända för, så inte var det sin storlek. Araber har väl alltid varit förhållandevis små för att vara hästar?
hangatyr skrev:Nu ska vi nog inte glömma av det faktum att skeppen såg väldigt olika ut beroende på vart man seglade: ett östersjöskepp kan förmodligen inte ta med så många, om ens någon häst (båtarna är för små) medan de norska fartygen säkerligen kunde ha hästar om bord.
Angående skepp som kunde frakta hästar hittade jag
http://www.gotlandshistoria.com/historia/vikingatid.htm som nämner "
Välbyggda, snabba skepp som de kunde segla och ro på haven men också på grunda floder. Trots att de lastade dem med män, utrustning och varor, ja, till och med hästar, låg de högt i vattnet" OBS Östersjöskepp, från Gotland.
Den intressantaste sajten är nog ändå "
Hästar, hästhållning och ridning i aristokratiska miljöer i Mälardalen under yngre järnålder av Anneli Sundkvist, Department of Archaeology and Ancient history, Uppsala univeritet som gjorde ett avhandlingsarbete vilket ingick i SIV-projektet (Svealand i Vendel- och Vikingatid) , ett samarbetesprojekt mellan Institutionen för Arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet och Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Detta skulle finnas i tryck under 2001.
Kan någon få tillgång till denna? Det vore intressant.
Jag citerar några ord från sidan:
Anneli Sundkvist skrev:Den primära källan till ridkonsten är i avsaknad av skriftliga ridhandböcker de kvarvarande utrustningsdelarna (bett, sadeldelar, sporrar) och avbildningar av ryttare. Det är intressant att konstatera att den vikingatida ridkonsten inte har varit någon helt egen gren utan mycket väl faller in i den västeuropeiska ryttartradition som tidigare har kunnat härledas från den moderna iberiska ridkonsten över barockens ridakademier och medeltidens praktiska stridsridning. Bland de användningsområden för ridning som här diskuteras mer ingående kan jakt med vinthund och rovfågel nämnas.
Angående yxa:
Ursus Rex skrev:Frankernas kastyxa kallades "frakka" medan deras spjut benämdes "frakki" och det namngav förmodligen de riktigt dyra och dammaskerade spjuten som kom därifrån. Ofta var dessa spjuts holkar smyckade med ädelmetaller som mönstrades med niello (en färgmassa gjord av silver och svavel)
De som i europeisk historia är mest berömda för yxa är väl de långhåriga merovingerna, den ätt som härskade i Frankerriket cirka år 400-800 och banade väg för karolingerna. Deras yxa kallades såvitt jag vet i alla fall
Franciska och lär delvis ha att göra med namnet Frankrike.
Det finns väl bevarade skrifter av en munk i Tours som säkert nämner om de stred till häst fast de var berömda för sin Fransisca eller inte...Kanske red de tom på importerade hästar från sveariket?
Jag tror också man inte skall överdiva tunga kavallerichocker i full karriär med dragna långsvärd, som jag bara känner till från slutet av 1400-talet, eller ännu senare? I halvblandad skogsmiljö kan det ha räckt med ett halvkort svärd som kunde användas med förhållandevis stor muskelkraft utan att man måste fara fram i sextio knyck för det. Snarare, vilket jag nämnde på den andra strängen, kan den nordiska ponnyns tält varit i särklass perfekt för att utdela svärdshugg. Jag tror man måste ha suttit på en häst för att förstå vad jag menar.
När jag däremot med stort intresse tillsammans med Andreas Wien studerade repliker av korsriddarsvärd för någon vecka sedan här i Wien, börja jag undra hur i hela friden man vågade strida med dessa till häst?
Jag säger inte varför, utan låter er gissa er till mina tankar.
Vad gäller jakt från häst med båge och därmed sannolikt också i strid från häst verkar det som om Annlies avhandling kunde skingra vår okunskap.
Men en fråga, för jag fattar det fortfarande inte, var finns någonstans detta beskrivet om de i strid oanvändbara hästarna, och om de korkade vikingarna som mest använde yxa och bara red till strid men aldrig under strid? Detta nämns som en fastslagen sanning, och av Guillou, men finns någon källa som uttryckligen säger detta?
Och kan den källan möjligen ha refererat till en synnerligen inavlad och korkad släkt i Uppland, men kanske inte bör appliceras på Uppland i sin helhet under tiden 400-800?