Franq skrev:Det verkar som att de flesta här är överens om att man använt hästar i samband med strider i alla fall, även om alla inte köper att man använde dem i direkt batalj. Frågan är väl då varför man inte skulle använda hästen hela vägen.
Var hästen för värdefull? I så fall ur ekonomisk synvinkel eller kultisk?
En bra fråga. Diskussionerna här började egentligen i strängen
historiska fel i böckerna om Arn och kring det medeltida slagen vid Lena och Gestilren där det sägs att svearna kom till fots.
I kombination med detta hävdas ibland att vikingarna stred till fots och (aldrig?) inte till häst. Samt görs ibland skillnad kring om det stred lite grand till häst eller om man kan applicera termen kavalleri på stridsmän från norden. Som svar på din fråga tänker jag mig att man stred till häst när så var praktiskt, genomförbart och intelligent och klev av hästen när det var smartare. Alltså att situationen bestämde, men det låg inga tekniska, resursmässiga (i form av hästar) eller andra hinder för att strida till häst, like litet som ett måste, så tänker jag mig deras filosofi.
Jag tror heller inte att det fanns någon specifik rädsla att använda hästar, de avlades säkert till stor del för denna funktion, eftersom oxar var dominerande dragdjur och man var berömd för sin avel, och då knappast för en avel av hästar som gjorde åsnors och oxars arbete, något som nog bra skulle skarattats åt nere i Bysans och Rom, där man framhöll svearnas hästar som ypperliga. Under denna tid kan man tänka sig att det var ett imonernade antal hästar per capita, om man dit bara räknar fria odalmän, vilka nog var de presumtiva deltagarna i krig mellan år 400 och 1000.
Sannolikt tog man kanske til och med med sig fler hästar än man behövde till strider, vi tänker i dagans hästaägar termer, men om du föreställer dig att du har trettio hästar hemma på din gård, hur många skulle du ta med om du red till strid?
Franq skrev:
Jag kan tänka mig att man är försiktig med att ta med sina hästar ut i strid om man är långt hemifrån och beroende av dem för att kunna dra tillbaka båtarna över forsarna. (Varför Ibn som jag citerar i mitt förra inlägg kanske inte upplevde att vikingarna hade med speciellt många hästar i strid)
Här tror jag du sätter hammaren på spiken. Det talas idag om vikingar mycket generöst, utan att man definierar vilka de var, och själv föredrar jag att talla om nordmän, liksom jag benämner saxare, friser och franker vid namn utan att komplicera det hela med en nomenklatur som eventuellt betyder pirat eller liknande. Säkert fanns pirater från frisland, som kanske kan kallas vikingar, men detta hjälper oss inte att förstå sociala, merkantila och miltära särdrag hos den frisisiska befolkningen som inte ägnade sig åt pirateri?
Vi vet inte från vilka led dessa vikingar rekryterades, huruvida de tillhärde en samhällsklass som över huvud taget var hästägare, och om de var tränade att rida.
Om jag skulle sätta ut en annons i en svensk tidning där jag söker deltagare till lite plundring och ett bankrån i Norge, skulle sannolikt få stabsofficerare och värnpliktsmän höra av sig, de svar jag skulle få kom nog från samhällets lägre skikt...
Källorna som beskriver stridande nordbor är huvudsakligen utländska, det handlar om snabba strandhugg av män roende eller seglande i båtar. Möjligen var det inte smart att fylla dessa med kusar, varför nordbor från denna tid i dessa källor är mindre kända för att strida med hästar.
Jag har ingenstans läst att pirater under 1600 och 1700-talet var beridna eller använda hästar, men detta är ingen logisk metod att översätta till att dessa männiksor släktingar i sina repespektive hemländer kan ha utnyttjat ett kavalleri i interna strider, eller i gränstrakter.
Återigen förvillar oss begreppet vikingar, i synnerhet när detta utryck används som en generaliserad bild av nordbon, och eftersom det saknas svenska källor kring slag under vikingatid får vi aldrig veta hur de stred "hemmavid". de utländska kälorna är fragment, och beskriver en minoritet av svensk befolkning.
Arkeologin (se ovan i strängen) kan möjligen hjälp oss en bit på vägen genom att hittade föremål som anknyter till strid med häst indikerar bruket av densamma, bilderna på runstenar som visar män till häst med dragna svärd, samt de romerska källorna som berömmer svearnas hästar.
Men sakfrågan som sagt var, att svear skulle ha varit på något sätt ovetande, eller i alla fall inkompetenta kring hur man strider till häst, på svensk mark i interna strider eller vid landets försvar, ända inpå 1100-talet, är, enligt min mening en myt, som bäst illustreras i frågan (som du söker svar på) ,
varför skulle man inte ha gjort det, om deras förfäder avbildats till häst med svärd redan på 400-talet?
Och fast strängen handlar om vikingarnas hästar, så vill jag gärna tillägga att jag tror saxarna gärna också stred till häst mot tex slaver vid gränsmarken Meissen på 900-talet, medan de fåtal som härstammade från Saxen och enrollerades till slaget vid Hastings kanske inte nödvändigtvis gjorde det. Och av samma ovanstående angivna skäl kan man av den anledningen inte utgå från Saxare som bodde vid Elbe i de slaviska gränstrakterna inte red i strid.
Samt, vill jah återigen poängtera varför jag engerat sig mycket i frågan, därför att jag finner det så över måttan ologiskt att hävda att man hade beridna kavellerier i Västergötland (som använda svärd) samtidigt som folk någon dagritt bort, från sveariket, skulle (enligt ingenstans bekräftad källa) stridit till fots, och då bara med yxor, bara för att det inte finns några uppgifter i isländska sagor om vikingar som tog med sig hästar på plundringståg.
Så den moderna teorin är nog rätt omodern 
Jag skulle kunna tänka mig att man valde svärdet istället för yxan eftersom man vill slippa problemet med hakning.