Hur förflyttar man sig till häst över lång tid?

[Markus Holst]

Hästen behöver grovfoder (hö eller halm) som basföda så detta måste på något sätt planeras. Jag gissade att en armé på krigsfot rekvirerade detta från bönder efter vägen med samma metoder som de försåg sig själva med mat. Havren var mest som mellanmål, på samma sätt som ju soldaten hade med sig sitt kokkärl med mat för en dag.

Vi skall komma ihåg att på samma sätt som det idag finns motell efter vägarna fanns det förr värdshus och dessa hade även plats för övernattande hästar. Där fanns foder att köpa. I städerna fanns "hyrstallar" där man kunde ställa av hästen medan man gjorde sina ärenden, jämförbara med dagens p-platser på torgen. Där kunde man också köpa en portion hö. Hela samhället var så uppbyggt runt hästen att det för oss är svårt att förstå.

Jag har någon gång lärt mig att ordet "Sal" som ortsbeteckning hänger ihop med platser där gästande hästar kunde beta. Vi har det i namn som Sala, salbohed, sollebrunn, sällerås (herrgård i min by) m fl, fast den författaren verkade ha fel: https://www.sprakochfolkminnen.se/sprak ... sal--.html

Intressant att du nämnder just Avesta, där jag ju bodde några år i ungdomen. Jag skall se om jag kan forska fram bland långfärds-kompisar hur långt man kommer på en dag. En gissning är 3 mil om dagen, plus en del vilodagar

[HJ]

Bra påpekat var det lika enkelt att hitta grovfoder till sin häst då som att hitta bensinmackar idag. Och än idag skulle det förmodligen inte vara ett problem att komma över att köpa foder på landsbygden (förutsatt att folk är hemma när man knackar på). Men hur lång tid behöver en häst för att få i sig det den behöver per dag? Rovdjur och människor som äter energitätt ägnar väldigt lite tid till själva ätandet, men jag inbillar mig att hästar behöver längre tid. Å andra sidan, kanske hö är relativt energitätt ändå (inte massa vatten som i färskt gräs.).

Det var en ren slump att jag tog Avesta. Jag hade tänkt skriva Stockholm, men ville slippa nonsenssvar av typen "varför skulle någon vilja rida till Stockholm?" Sen såg jag på din hemsida (via sadel-länken) och tyckte det var lustigt sammanträffande.

/Håkan

[mrsund]

3mil om dagen låter ju otroligt lite, det känns som en normal dagsmarch till fots.
Jag förstår nu verkligen varför man sällan använder hästar i det militära nuförtiden.

[Markus Holst]

Hästar i det fria äter ungefär en tredjedel av dygnets timmar. Med producerat foder kan man korta ned denna tid utan att förlora näring, men hästarnas tarmar behöver rätt mycket barlast för att kunna fungera. Gamla tiders åkare och skogs-körare hade alltid med sig en tornister med havre, som hängdes över hästens huvud vid pausar. Likväl behövdes en del längre raster för att äta hö, men det kan planeras samtidigt med kuskens matraster.

[Sarvi]

Jag förstår nu verkligen varför man sällan använder hästar i det militära nuförtiden.

Avhästningen av krigsmakterna hade nog mest av allt med logistik att göra. Hästar krävde enorma mängder hö och foder. En tysk infanteridivision hade vid andra världskrigets utbrott över femtusen hästar jfr med knappt tusen motorfordon och krävde över femtio ton hö och havre per dag och tjugo ton bensin. Det kan ju nästan låta som att det utfaller till hästens fördel, men ett ton hö och havre har mycket mer volym än motsvarande vikt bensin och kräver således mycket mer resurser att transportera. Likaså tar ”tankningen” av hästar mycket längre tid än fordon, och vidare kräver hästar foder och skötsel oavsett om de marscherar eller står stilla medan fordon bara drar bensin när de är igång.

Hästfoder var för övrigt den enskilt största kvantitet i ton räknat som transporterades från Storbritannien till västfronten under andra världskriget, större till och med än mängden ammunition. Och då kan man återigen fundera på hur mycket plats ett ton hö och havre tar jämfört med ett ton granater...

[Markus Holst]

Det finns fler nackdelar med hästar.

Det tar minst sex år från det att stoet betäcks tills avkomman är färdig för trupp-tjänst. Till skillnad från motorfordon kan hästar alltså inte effektivt börja massproduceras vid krigsutbrottet. Det lärde man sig under första världskriget. Då steg såklart efterfrågan på hästar och bönderna betäckte alla ston de hade. 1922 lär vara rekordåret för antalet hästar i Sverige med ett bestånd på en miljon djur. Men då var ju kriget sedan länge slut och hästarna överflödiga.

Därtill är hästar svåra att reparera i fält. Man kan inte byta utslitna eller trasiga delar utan får vänta månader eller år på att de läker.

Därutöver kan hästen, till skillnad från bilen, inte tjänstgöra 24/7 utan behöver paus som totalt är längre än tjänstetiden.

Ur krigs-synpunkt är alltså hästen lika suboptimal som soldaten.

[tyskaorden]

Det beror så klart på hur vana dessa är. För en något så när van ryttare är det ingen större fysisk utmaning att rida dessa marscher. Hästen gör ett större jobb och skall ju utöver sina egna ca 5-600 kilos vikt även bära ryttare och packning. Jag har för mig att hästen kunde bära 110 kilo inklusive ryttare, sadel och packning. Det är ju en ansenlig vikt och blir såklart extra jobbigt med en obalanserad ryttare.

De vanligaste skadorna verkar ha varit skavsår på såväl häst som ryttare. Hästar får lätt skavsår av en dåligt passande sadel eller ett veck på filten under sadeln. Ryttare får skavsår av sömmar på byxor eller kalsonger. I arméns rekonstruktion står att ridlärare dagligen skall inspektera soldaten så denne inte hade ridsår. Hur denna inspektion gick till - vet jag inte.

En annan vanlig "åkomma" var att hästen tappade en sko. Därför hade varje soldat med sig en extra uppsättning skor i ena frampackfickan på sadeln. Dessa skor var redan tillpassade av hovslagaren så de snabbt och enkelt kunde spikas på vid en rast. Jag vet inte hur stor avdelning som skulle medföra en hovslagarväska med de viktigaste verktygen. Jag skulle gissa ett de fördes plutonsvis. Att spika på en sko ingick i soldatens utbildning.

Som jämförelse av prestationen kan nämnas att världsmästerskapet i distansritt går över 16 mil. Ryttarna springer bredvid hästarna stora delar av loppet. Jag skall leta fram lite tider. Dessa hästar bär dock betydligt mindre vikt än fälthästen.

Just det där med skavsår hade väl det österrikisk-ungerska kavalleriet stora problem med under första världskriget, då dess sadlar inte var fältmässigt konstruerade.

[Markus Holst]

Många arméer upptäckte att deras sadlar förstörde hästarna. Tyska armén var här en föregångare. De frångick den ungerska sadeln, som nästan var allenarådande i Europas arméer under 1800-talet, och införde en sadel av engelsk typ. Denna sadel kopierades av svenska armén och blev den manskaps-sadel alla svenska ryttare känner till.

[Markus Holst]

Hästfoder var för övrigt den enskilt största kvantitet i ton räknat som transporterades från Storbritannien till västfronten under andra världskriget

Efter att ha rett ut saken i en annan tråd, är vi alla nu överens om att denna utsaga gäller första världskriget.