1800-talets rid-revolution

[Markus Holst]

Tack Markus för en intressant tråd.

Väl bekomme

[Hans]

Sluta med kramar och framförallt med fusk.

MVH

Hans

[Markus Holst]

Sluta med kramar och framförallt med fusk.

Mitt forum. Jag gör som jag vill.

[Femtiotrean]

Din ivrighet visar på kunskap i ämnet.

Det är inte jag som innehar det kunskapet - utan min fru som tjuvläste över min axel! (Vi har en överenkommelse: hon klagar inte om tiden och pengarna jag spenderar på mitt cyklande och jag låtsas att jag bryr mig inte om att hon umgås med tonårsflickor och stiliga karlar som kör fina bilar och äger dyra hästar.)

[Markus Holst]

stiliga karlar som kör fina bilar och äger dyra hästar.

Du menar sådana som mig. Hälsa frun.

[Markus Holst]

Vi har kommit fram till 1890-talet, och nu börjar det hända saker på många fronter. I olika häst-sporter ser vi en utveckling som oftast beskrivs som två likartade men oberoende händelser, men fan tro't, Jag är rätt säker på att man sneglade på varandra och anammade varandras idéer.

Vi skall en stund kika in i galopp-sporten. Där red man länge på samma sätt som man gjorde överallt annars: Rakryggat, gärna bakåtlutat och med raka ben

19th century jockeys.jpg

Det var en vanlig tro att man manade hästen framåt genom att själv luta sig bakåt. Det var så starkt befäst i ryttarmedvetandet att man fortfarande kan höra påståendet bland ryttare.

In kommer nu en ung amerikansk jockey,

Henry__Skeets__Martin_and_Tod_Sloan.jpg

som oförtjänt brukar tillskrivas den utveckling som nu tar fart. Emellertid var han inte först. Andra jockeys och ryttare hade redan använt metoden, speciellt bland ”naturfolk” som inte behövde bry sig om stoltheten hos den rakryggade europeiska aristokratin. Tod Sloan's förtjänst var att ta bruket till England, varefter metoden fick världsrykte.

Tod Sloan kortade stiglädrena, lyfte rumpan ur sadeln och kröp ihop över hästens manke, vilket gjorde det enklare för hästen att springa fort.

modern-jockey.jpg

Så har alla jockeys ridit sedan dess, på samma sätt som alla skidhoppare har anammat Boklövs V-stil.

Vi skall dra liknelsen med Boklöv ett steg till, för på samma sätt som Boklöv blev hånad för sin stil, blev Tod Sloan det för sin ”monkey crouch”. Mest irriterande för belackarna var nog att han vann med denna gräsliga ridning … Och eftersom han vann började fler anamma hans stil.

I galoppsporten verkar något i häst-kretsar så ovanligt som en snabb förändring ägt rum. Det tog inte lång tid förrän alla ville rida på Sloan's vinnande sätt, och den gamla sitsen verkar var borta när vi passerar sekelskiftet.

Därmed är denna utvikning i galopp-sporten slut. Tillbaka till ridsporten!

(För er som inte vet så skiljer man på ridsport och galoppsport. Galoppen har egna organisationer och sporterna möts inte särdeles ofta.)

[Amund]

Mycket lärorik tråd - tack!
Ser lustigt ut när de sitter pompöst rakryggade i sadeln. Läste nyss om Napoleon och han ska ha ansetts som en mycket dålig ryttare som aldrig lärde sig konsten.

[Markus Holst]

Nu är det Femtiotreans stund att glänsa, för nu skall vi äntligen träffa

Frederico Caprilli

född 1868 i Livorno. Vi möter honom som kapten i det italienska kavalleriet.

Det heter att Caprilli tog kameran till hjälp för att lära sig hur hästen rörde sig i frihet, men jag vet inte på vad sätt han gjorde det, ifall han själv utförde foto-experiment eller tog del av någon annan fotografs verk.

Detta var ju en tid där det experimenterades flitigt med kameran i samband med hästar, vilket gjorde att man för första gången kunde röna ut hur hästen rörde benen i de olika gångarterna. Innan dess hade man en rätt vag kunskap om detta, vilket vi ser på mången gammal målning där hästarna är avbildade i onaturliga positioner, till exempel på galopp-målningen i inlägget ovanför.

Caprilli inte bara såg bilderna, han drog även den för många förvånande slutsatsen att vår Herre nog bäst vet hur en häst skall röra sig. Därför blev han motståndare till alla försök att omdana en häst. Istället för att detalj-styra hästens rörelser skulle ryttaren vara så passiv som möjligt och lära sig att på bästa sätt följa med hästen.

Säkerligen var detta inte så nytt som det låter. Ryttare har säkert gjort så i alla tider, men med Caprilli förvandlades det till en doktrin.

Likt Tod Sloan inom galoppen, kortade Caprilli sina stigläder och ställde sig lätt framåtlutad över hästen. Det är samma framåtlut som som slalom-åkare, enduro-åkare och surfare har så ridsporten är inte ensamma om det.

Denna stående framåtlutade stil kallas idag för fältsits, på engelska för forward seat. På samma sätt som lättridningen är proprie i nästan all ridning i trav, är fältsitsen en självklarhet vid längre galoppsträckor i friare tempo. På dressyrbanan, och viss annan långsam ridning, sitter ryttaren på rumpan i galopp, men oftast är det i fältsits som det galopperas.

er chef.jpg

Caprilli kortade inte stiglädren lika mycket som Tod Sloan, eftersom hans kavallerisoldater ju skulle kunna rida en mer varierad ridning än Sloan, och även skulle sitta längre stunder till häst varför de behövde sitta bekvämare och stadigare.

Men han blev lika förlöjligad som Tod Sloan. Caprilli fick ta emot mycket spott och spe för sin apsits, och värre skulle det bli.

Fortsättning följer.

[Markus Holst]

Vi bryter nu den historiska essän för en kortare rid-teknisk utvikning. Jag har i några inlägg sagt att 1800-talets revolution hamnar om att resa sig upp och rida framåtlutat stående i stigbyglarna. För mången kan det nog låta som kontraproduktivt och mera ansträngande, så vari ligger förtjänsten?

Det förstår ni om ni har cyklat på en grusväg och närmar er ett område med många gropar och hål, ”tvättbräda”. Då reser man sig upp och cyklar över det stående. Jag kan berätta för er att samma sak gör man om man kommer in i sådana områden för fort med en traktor, eftersom traktorn likt cykeln saknar fjädring.

När du reser dig upp och står med böjda knän blir dina ben din fjädring. Du kan jämna av färden så din tyngdpunkt förblir i samma höjd.

Där har du vitsen med att stå upp i sadeln: Det blir bekvämare eftersom du kan fjädra bort hästens rörelser. Hästryggen rör sig kraftigt upp och ned i såväl trav som galopp. I skritt är ryggens rörelser mindre och därför sitter du oftast i sadeln i skritt, utom i vissa extrema situationer, som mycket branta backar.

Där har vi ryttarens förtjänst: Ridturen blir mindre skumpig. Visst är det jobbigt att stå med böjda ben och fjädra, så därför har man hittat på en del kompromisser, som lättridning i trav och olika varianter av ”halvstående” i galopp.

Även för hästen är fältsitsen en vinst. I fältsits håller ju ryttaren sin kropp och tyngdpunkt i samma höjd varför hästen sliper parera den, slipper ta emot stötar i ryggen och slipper lyfta ryttaren upp och ned i varje språng. Därför blir ryttaren enklare för hästen att bära, och även lättare. Därför kan hästen röra sig friare, vilket gör att den tar sig fortare och vigare fram med mindre ansträngning och kan ta längre steg.

Nedan en kort video där jag galopperar vårt arabiska fullblod Escyro i fältsits. Vid en första anblick ser det ut som om jag guppar upp och ned på honom, men titta igen så ser ni att mitt huvud är i samma höjd över marken hela tiden och att mina ben ”pumpar” upp och ned för att hålla mig stilla. Den skenbara upp- och ned-rörelse i min kropp är i förhållande till hästens rygg, inte i förhållande till marken. Jag behåller samma lägesenergi videon igenom.



Därmed var den tekniska förklaringen avslutad. Nästa avsnitt kommer återigen att handla om Caprilli.

[Hans]

Fullständigt OT men bara för att visa att jag läser dina alster.

Jag har någonstans i mina gömmor ett militärt förarbevis som inkluderar traktor. Nog tusan var minst stolen fjädrande säger mig mitt försupna minne.

MVH

Hans

[Markus Holst]

Fullständigt OT men bara för att visa att jag läser dina alster.

Jag har någonstans i mina gömmor ett militärt förarbevis som inkluderar traktor. Nog tusan var minst stolen fjädrande säger mig mitt försupna minne.

Jadå, stolen fjädrar i traktorer, vilket gör att i större gupp far du upp och ned som ett stycke guttaperka och förlorar golv-kontakten med fötterna, såvida du inte i god tid förberett dig. Förvisso med rumpan kvar på stolen men med en stor del av din vikt på fötterna, så du kan fjädra med och slippa slå huvudet i taket. Min första lilla traktor, en BM 320 "buster" från 1961, hade vadderad störtbåge över huvudet för att mildra effekten av vådlig körning. I största allmänhet har vi bättre balans och koordination stående på fötterna än sittande på rumpan eftersom benen är rörligare än ryggen.

Läsandet av mina alster uppskattas

[Hans]

Sluta med kramar och framförallt fusk.

Tack för svar.

MVH

Hans

[Markus Holst]

Caprilli tog kameran till hjälp för att undersöka hur hästen hoppade i frihet. Han fotograferade alltså

38216_129948147046335_6194486_n.jpg

Han tog inte , som här, ett kort utan en hel räcka med bilder, kanske även film, på hela språnget och märkte då det jag tror att alla egentligen redan visste: När hästen hoppar länger den halsen, sänker huvudet och landar på frambenen. Naturen sköter alltså båda sakerna tvärt emot vad mången ryttare försökt förmå hästen till. Därefter drog Caprilli en slutsats som inte ens förr i tiden var vanlig: Hästen vet nog själv bäst hur den behandlar sin kropp och om hästen vill sänka huvudet och landa på frambenen kan detta knappast vara farligt för honom.

Hans idé blev nu att med ryttare på ryggen skulle hästen hoppa på samma sätt. Utmaningen blev att komma på hur man gör.

Vi människor använder våra armar för att hålla balansen. Hästarna använder huvud och hals på samma sätt. Att fritt kunna röra huvud och hals är således av betydelse för att hästen skall kunna utnyttja hela sin potential. Detta insåg Caprilli och gav hästen full frihet från tygeln i språnget så denne kunde använda sin kropp på bästa sätt.

Detta anammades rätt snabbt av ryttare omkring honom.

pre2.jpg

Nästa del av tricket skulle ta åtskillig tid innan alla accepterade.

Caprilli började galoppera fram mot hindret (rida an) stående i fältsits, och behålla fältsitsen över hindret. Då behöver inte hästen lyfta upp ryttaren i språnget utan denne kan fjädra i benen och låta hästens uppåtrörelse trycka ihop honom. På mindre hinder håller således ryttaren sina axlar i samma höjd genom anridning, språng och landning vilket såklart underlättar övningen för hästen. I hoppning enligt gamla skolan med sittande ryttare behövde hästen ödsla kraft på att lyfta upp ryttaren i språnget.

Han märkte också att hästen hoppade bättre om ryttaren gick fram med kroppen i språnget.

b41606b96e1717bde80bd5be08300b52.jpg

Caprillis hopp-sits var den tidens fosbury flop: Till en början utskrattad och ansedd som en parantes men med tiden allena-rådande.

1904 hade hans idéer fått sådan spridning att man talade om ”den italienska skolan”. Italienska ryttare med den nya sitsen vann hopptävlingar vilket gav sitsen och stilen spridning. På de extra-insatta olympiska spelen 1906 dominerade hans ridstil i resultatlistorna.

Caprilli dog redan 1907. Enligt de uppgifter jag har dog han i ett rid-experiment. Hans inflytande består emellertid än idag.

Fortsättning följer.

[Hans]

Il capitano Federico Caprilli, malgrado la sua vastissima esperienza di cavaliere, morì prematuramente la mattina del 6 dicembre del 1907 per le fatali conseguenze di una caduta da cavallo.

Caprilli died in Turin, Italy in 1907, after inexplicably losing consciousness while riding at pass a horse he was testing, thus falling and hitting his head on the sharp edge of the footpath.

Le capitaine Caprili mourut en 1907 lorsque le cheval qu'il montait dérapa sur des pavés verglacés et tomba.

Caprilli starb 1907 bei einem harmlos erscheinenden Sturz.

Falleció el 6 de diciembre de 1907 producto de una caída a caballo en Pinerolo.

Caprilli overleed in Turijn in 1907, nadat hij op onverklaarbare wijze bewusteloos was geraakt terwijl hij stapvoets een paard aan het testen was, waardoor hij viel en met zijn hoofd op de scherpe rand van het voetpad sloeg.

Italienska har den längsta om hans död: https://it.wikipedia.org/wiki/Federico_ ... tura_morte
https://translate.google.lu/?hl=en#view ... richerasio.

MVH

Hans

[pandersson2]

Tack för en intressant läsning.

Min reflektion är att man kan se en övergång av ridning från en militär tillämpning till en idrott. Detta medförde ändrade krav och förutsättningar och krävde en viss tid innan man kommit underfund med hur tekniken skulle anpassas till detta.