Avel genom historien.

Om hästar, ryttare, ridning, körning mm genom historien, både civilt och militärt. Värd: Markus Holst
koroshiya
Stödjande medlem 2020
Inlägg: 2373
Blev medlem: 03 feb 2004 06:51
Ort: Göteborg

Avel genom historien.

Inlägg av koroshiya » 01 jul 2020 23:22

Eftersom hästen sedan länge är ett domesticerat nyttodjur har vi människor då och då avlat fram hästar som passar det vi vill ha.

Skriv gärna om olika typer av hästar och var de har uppstått, men.

Vad jag har hört händer det att modern avel skapar hästar som inte är funktionsdugliga. Det är möjligt att jag har skrivit det här i en kommentar förut, men vad jag har hört kan det vara så att travare föds med alldeles för mycket ben och brosk, och därför inte alls är bra på att trava, och kanske inte på något annat heller.

Jag antar att man skickar sådana hästar till korvfabriken.

Men hur vanligt är det där?

Kanske kan man jämföra med viss hundavel, där estetiska skäl kan skapa hundar som inte alls mår bra.

Användarvisningsbild
Markus Holst
C Skalman
Inlägg: 7896
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Re: Avel genom historien.

Inlägg av Markus Holst » 02 jul 2020 13:23

Avel har sett väldans olika ut genom tiderna. Det är egentligen först med industrialiseringen som den systematiska avel vi ser omkring oss idag kom igång. Den moderna 1800-tals människan ville kontrollera, mäta och dokumentera. Därför startades många stamböcker och systematisk avel vid denna tid.

Innan dess var aveln mera extensiv. Även rasbegreppet var annorlunda. Idag betraktas en ras som hästar registrerade i samma stambok avlade mot att ha likartade och förbestämda egenskaper. Tidigare var en ras detsamma som en lokal population. Dessa skilde sig såklart åt en del varför hästar från olika regioner tillmättes olika egenskaper.

Denna extensiva avel kan man fortfarande hitta på en del håll. Vi har till exempel vårt inhemska gotlandsruss som fortfarande hålls halvvilda och samma sak gäller en del engelska ponnyraser, som new forest, exmoor och dartmoor.

Om vi börjar från början, så räknar man till fyra eller fem ursprungliga häst-typer som fick olika karaktärer beroende på i vilka miljöer de fanns.

Från Wikipedia:
Ponnytyp 1 antas ha levat i nordvästra Europa och senare spridit sig ända bort till Sibirien och över till Alaska, som då satt ihop med Asien. Den hade en stark motståndskraft mot kyla, väta och vind, och hade en mankhöjd på 122 till 127 cm. Med hjälp av de benrester som hittats, bland annat i Tyskland och Frankrike, kunde man framställa en modell av hur ponnyn skulle ha sett ut. Troligen var denna typ av tydlig ponnykaraktär och hade en bred panna, en rak nosprofil och små öron. Den moderna motsvarigheten är den engelska exmoorponnyn, och kvarlevor som hittats i bland annat Alaska visar en käkformation som påminner mycket om Exmoorponnyns.

Man menar även att ponnytyp 1 oftast var brun eller mörkbrun i färgen och under vintrarna fick en kraftig vinterpäls.

Ponnytyp 2 var större än ponnytyp 1 och kunde vara upp till 145 cm i mankhöjd, och liknade den mongoliska vildhästen. Mankhöjden låg på 142–147 cm och den existerade i Eurasien och Asien. Den var väldigt härdig mot köld och frost men även mot extrem torka. Ponnyn var också kraftigare och större än ponnytyp 1.

Hästtyp 3 Den tredje typen räknas som en stor häst och inte ponny då den var över 148 cm i mankhöjd och oftast runt 150–155 cm. Hästtyp 3 var en ren ökenhäst, som var härdig mot torka och hetta. Den levde i centrala Asien men utbredningen sträckte sig så långt som till Spanien och den ligger troligtvis till grund för den spanska hästen. Detta anses vara den hästtyp som ligger till grund för de flesta av dagens större hästraser, då främst varmblodshästarna.

Den här typen av häst var riktigt smal och smäcker med en lång och "platt" kropp, smal hals och gles man och svans och inte ett uns av överflödigt fett på kroppen. Dagens motsvarighet är Akhal-tekén som sägs vara den hästras som mest liknar sin förfader, och därför är den häst, som kan ge den mest korrekta bilden av hur de ursprungliga hästtyperna kan ha sett ut. Med hjälp av den tunna hårremmen och den tuffa uppväxten kunde dessa hästar överleva extrem hetta, torka och tufft ökenklimat.

Hästtyp 4 var enbart runt 110–120 cm i mankhöjd, men räknades trots det som en stor häst på grund av sina drag. Den var en liten och slank ökenhäst som var otroligt värmetålig, uthållig och med ädla drag. Huvudet var litet med en tydligt inåtbuktande nosprofil som tydligt syns hos dagens arabiska fullblod.

Denna hästtyp anses vara prototyp till det arabiska fullblodet, även om denna hästtyp var mycket mindre. Man, svans och hårrem var silkeslena och svansen var högt ansatt. Denna hästtyp var den häst som hade minst primitiva drag. Idag räknas den moderna motsvarigheten vara den gamla hästrasen kaspisk häst och även det arabiska fullblodet.
I princip kan man säga att man använde de hästar som fanns i regionen och att genutbytet mellan olika populationer var förhållandevis litet, tills ungefär 1700-talet.

Fortsättning följer, men jag uppskattar om andra hippologiska skalmaniter hjälper till.

Användarvisningsbild
Markus Holst
C Skalman
Inlägg: 7896
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Re: Avel genom historien.

Inlägg av Markus Holst » 13 jul 2020 19:40

Länge länge bedrevs hästavel extensivt. Bönder hade frigående hästar ”på skogen” som i stort sett skötte sin avel själva. Det skedde ändå viss avel i det att hästar som man av någon anledning inte ville ha togs bort så de inte åt upp foder för de andra hästarna. Saker som sållades bort var säkert besvärliga temperament, för liten storlek, sjukdom mm. På det viset inriktades även denna rätt okontrollerade avel mot människans behov.

På de flesta håll i världen fans lokala raser som avlades på detta sätt. En del finns kvar. Det jag i första hand tänker på är mongolerna och deras stora hästhjordar i Mongoliet. Även i Europa finns flera sådana gamla raser kvar men de används ju inte på detta sätt längre.

I Sverige hade vi tidigare flera lokala hästraser. I Skåne fanns färsingen. På Öland fanns ölänningen. På Gotland gotlandsrusset och på andra håll fanns fler varianter, som alla inte är nämnda vid namn och vars minne har bleknat i det allmänna medvetandet.

Det gemensamma för dessa hästar var att de var små. De hade i alla vad vi idag kallar för ponnystorlek, alltså en mankhöjd under 148 cm. De flesta av dem var snarare 125-130 cm, just som vårt gotlandsruss är.

På de brittiska öarna finns flera lokala ponnyraser bevarade: Welsh, New Forest, Dortmoorponny, Exmoorponny, fellponny, daleponny och så vidare. Namnen handlar mera varifrån dessa kommer än om specifika egenskaper. På den iberiska halvön finns också en bunt gamla lokala raser varav en återupptäcktes ganska nyligen efter att ha levt vilda i Portugal: Sorraiahästen.

Länge var hästen ett rid-djur, inte drag- eller kör-djur. Det jobbet gjorde oxen bättre. Lika länge som vi ridit har man velat få upp storleken på hästen så den blir mera viktbärande och därmed mera användbar. På många håll har man. Främst på avelsgårdarna, drivit en målinriktad avel för att få fram större ridhästar. Tyvärr kan jag inte speciellt mycket om den tidiga intensiva aveln. Två saker kan vi i alla fall säga:

1) Förr var hästarna mindre än idag
2) Man har alltid velat ha dem större

En bidragande kraft för att få fram större hästar i Sverige var kavalleriet. Rusthållarna skulle ha hästar av en viss höjd. Denna höjd var så satt att det nästan var omöjligt för rusthållarna att få tag på tillräckligt med hästar. Därför sänktes ibland kraven på storlek, som under stora nordiska kriget. Efter hand som de inhemska hästarna växte i storlek ökade kavalleriet sina mini-mått. Jag tror att den sista tiden som hästar inmönstrades, var minikravet 152 centimeter.

Under lång tid var hästar så små att ingen vuxen människa av idag skulle vilja rida dem.

Fortsättning följer.

Användarvisningsbild
Markus Holst
C Skalman
Inlägg: 7896
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Re: Avel genom historien.

Inlägg av Markus Holst » 13 jul 2020 20:09

Denna bild av gotländska russhingstar visar storleken på många gamla lantraser.
Bild

Islandshästar är fortfarande små, men rids likväl fortfarande av vuxna. Då kan man fortfarande se det man ser på mången gammal ryttarstaty: Ryttarens fötter är långt under hästens mage.
Bild

adlercreutz
Medlem
Inlägg: 103
Blev medlem: 09 sep 2018 20:36
Ort: Umeå

Re: Avel genom historien.

Inlägg av adlercreutz » 13 jul 2020 22:35

Även en del gamla målningar tycker man ofta ser lite komiska ut med en tämligen stor karl på en tämligen liten häst. Är det alltså så att det kan vara riktiga proportioner i dessa?

Välkänt exempel:

Bild

Användarvisningsbild
Markus Holst
C Skalman
Inlägg: 7896
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Re: Avel genom historien.

Inlägg av Markus Holst » 13 jul 2020 22:46

Det är möjligt att bilden är riktig, så riktig som ett ryttarproträtt kunde bli innan kameran fanns. Om man kikar på ryttarstatyer över våra svenska kungar så ser vi att hästarna är rätt små fortfarande när Karl XIV Johan avbildas.

adlercreutz
Medlem
Inlägg: 103
Blev medlem: 09 sep 2018 20:36
Ort: Umeå

Re: Avel genom historien.

Inlägg av adlercreutz » 14 jul 2020 09:58

Jo, en del konstnärlig frihet/propaganda var det ju alltid i målningarna, men intressant ändå att det inte nödvändigtvis gäller häststorleken :) tack.

Användarvisningsbild
Markus Holst
C Skalman
Inlägg: 7896
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Re: Avel genom historien.

Inlägg av Markus Holst » 14 jul 2020 10:37

Det som får bilden på GA att se underlig ut är nog att kungen är placerad för högt. Han har knäna i höjd med hästens manke och rumpan en halvmeter över dess rygg. Det är nog där som målningen blir fel

Användarvisningsbild
Markus Holst
C Skalman
Inlägg: 7896
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Re: Avel genom historien.

Inlägg av Markus Holst » 14 jul 2020 21:45

Hästen har fyra egenskaper som människan vill åt i sitt brukande av hästen: Styrka, uthållighet, snabbhet och vighet. Beroende vad man vill använda hästen till så inriktar man alltså sin avel på någon eller några av dessa egenskaper. Det är nog ur dessa parametrar som våra moderna raser har skapats.

Om vi håller oss i norra Europa en stund och då utgår från de små lantraserna och ur dem vill skapa en bättre ridhäst är det några saker vi vill få till: Vi vill få dem större så de bär mer vikt, vi vill få dem snabbare och vi vill få dem uthålligare. Vi vill helt enkelt förvandla en minitraktor till en sportbil.

Som av en händelse hade naturen redan gjort detta och skapat arabhästen. Denna urgamla ras är en av de ädlaste hästar vi har. Det finns några till, men dem kommer vi till senare.

Överklassen importerar alltså arabhästar att rida på. Snart börjar man använda arabhingstarna till de inhemska stona för att få bättre hästar. På det enkla viset skapas många av de raser som finns och fanns i Europa. Raserna får praktiskt nog namn efter var de finns: oldenburgare, trakhener, hannoveranare, selle Francais och så vidare. Det finns fler saker som skapade dessa hästar, men det arabiska inflytandet är enormt på de flesta moderna ädlare raser.

Varför valde man just arab och inte den andra lika ädla hästrasen, den ryska Akhal tekén? Troligen för att araben var mera lätt-tillgänglig och känd i Europa, på grund av den moriska expansionen under medeltiden.

Idag betraktas araben som en liten häst med en mankhöjd på normalt 150-155 cm, ibland upp emot 160 cm. För bara 400 år sedan var den alltså större än de flesta europeiska raser. Araben är mycket smäcker, snabb och uthållig, vilket ju är egenskaper som är viktiga för en ridhäst.

Bild

Från att ha varit en av de viktigaste hästarna för att få fram ridhästar, har araben under de sista hundra åren allt mer betraktats som en ”fjantig” häst. Den har rykte om sig att vara rädd för allt, att inte orka något och så vidare, och förknippas gärna med damer som vill verka lite förmer. Under de sista 25 åren har det emellertid vuxit fram en sport där arabens förmåga kommer till sin rätt: Distansritt. På sådana tävlingar rider man långa distanser, som längst 16 mil (100 miles) på tid. Där är det i stort sett endast araber som gör sig gällande.

Under 1980-talet blev araber mycket eftertraktade bland folk med för mycket pengar, speciellt i USA. Dessa hästar reds inte utan visade upp utan ryttare på ”skönhetstävlingar” och kostade enorma pengar. Den trenden är tack och lov över. Idag används araberna som ridhästar igen.

koroshiya
Stödjande medlem 2020
Inlägg: 2373
Blev medlem: 03 feb 2004 06:51
Ort: Göteborg

Re: Avel genom historien.

Inlägg av koroshiya » 14 jul 2020 22:49

Markus Holst skrev:
13 jul 2020 19:40
Länge länge bedrevs hästavel extensivt. Bönder hade frigående hästar ”på skogen” som i stort sett skötte sin avel själva. Det skedde ändå viss avel i det att hästar som man av någon anledning inte ville ha togs bort så de inte åt upp foder för de andra hästarna. Saker som sållades bort var säkert besvärliga temperament, för liten storlek, sjukdom mm. På det viset inriktades även denna rätt okontrollerade avel mot människans behov...
Tack :)

Så gjorde man med de andra djuren också. Det fanns ingen chans att man skulle klara av att samla ihop tillräckligt med föda för att kossorna skulle få mat hela vintern, och man har inte heller funnit några lador stora nog för all föda.

Djuren gick ofta ute, även om man väl hade förmåga att ta in dem om vädret blev för dåligt. Något man gjorde för att skaffa mat var hamling, beskärning av träd, så att kossorna kunde äta löv.

Om jag minns rätt kunde störtning i tidig modern tid vara så hög som upp till 50 %. Det förklarar nog i mycket varför man slaktade djuren och åt upp dem: bättre det än att djuren själva bränner sina lager och dör av vinterns vedermödor.

Användarvisningsbild
Markus Holst
C Skalman
Inlägg: 7896
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Re: Avel genom historien.

Inlägg av Markus Holst » 15 jul 2020 00:11

Det där är en intressant reflektion. Installningen brukar ses som ett sätt dels att ta tillvara på gödseln så den kunde spridas på åkern, och dels att skydda djuren mot rovdjur. Samtidigt vet vi att extensiv djurhålling var vanligt. Jag får läsa på och se om jag kan hitta någon logik i dessa två motsägelsefulla saker.

Användarvisningsbild
Markus Holst
C Skalman
Inlägg: 7896
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Re: Avel genom historien.

Inlägg av Markus Holst » 15 jul 2020 20:59

Nu skall jag lära er fyra ord:
  • Fullblod
  • Halvblod
  • Varmblod
  • Kallblod
Dessa betecknar lite grovt olika typer av hästar. Varje ras tillhör någon av grupperna.

Fullblod betyder från början ”rasren”, som när man pratar om en fullblodsindian, men betecknar idag tre raser som är kända för att ha varit rasrena väldigt länge: Arabiskt fullblod, engelsk fullblod och korsningen dem emellan; angloarabiskt fullblod. Dessa är de ädlaste (mest finlemmade) raserna varför fullblod idag betyder just ädel häst, men bara hästar av dessa raser betecknas som fullblod.

Det finns fler raser som borde kunna betecknas som fullblod eftersom de är ädla och renrasiga sedan urminnes tider, till exempel den ryska akhal teké, men det görs inte.

Varmblod kallar man alla ädlare hästar som inte är ett fullblod. Enkelt uttryckt så är varmblod liktydigt med ridhästmodell eller sporthäst.

Halvblod betecknar egentligen en korsning mellan fullblod och en annan ras, men har i Sverige blivit liktydigt med svensk varmblodig ridhäst.

Kallblod, slutligen, är de sävligare och grövre arbetshästarna som man hittar hos bönder.

Man kan lägga till en beteckning till i listan: Ponny. Idag betyder det kort och gott ”liten häst”. Gränsen går vid 148 cm. Den gränsen är viktig i sportsammanhang eftersom endast hästar under denna mått får deltaga i ponnytävlingar med barn som ryttare.

Härutöver finns en stor samling historiska uttryck för olika hästtyper som inte används längre. Det som alla har hört är ”klippare”, vilket förr betydde ungefär mindre halvädel häst.

Fortsättning följer.

Användarvisningsbild
Markus Holst
C Skalman
Inlägg: 7896
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Re: Avel genom historien.

Inlägg av Markus Holst » 16 jul 2020 21:37

För att fortsätta beskriva fullblodsraserna, blir det nu ett kapitel om det engelska fullblodet. Medan det arabiska fullblodet är mästaren på riktigt långa distanser, är det engelska fullblodet den snabbaste rasen på medeldistans, det som normalt kallas för galopptävlingar där distanserna vanligtvis varierar på 1-2,5 kilometer. På korta distanser lär den amerikanska quarter-hästen som fått namn efter ”quarter of a mile”, dvs, 400 meter, vara snabbare. Denna ras är framavlad ur de engelska fullbloden.

I Europa förknippas galopptävlingar med England. Dit importerades i början på 1700-talet tre orientaliska hingstar; Darley Arabian, Godolphin Arabian och Byerley Turk (troligtvis arabiska fullblod) som korsades med snabba inhemska ston, och långsamt skapades på detta vis det engelska fullblodet. Rasen har avlats enkom på sin snabbhet, utan särskilda krav på exteriör eller krav på gångarternas kvaliteter, men likväl är det idag en förvånansvärt mångsidig häst.

Lika länge som det engelska fullblodet har funnits, har det använts för att förädla andra raser. Som jag skrivit tidigare vill man ju att ridhästen skall vara stor, snabb och uthållig, vilket ju alla tre är egenskaper som det engelska fullblodet besitter. Om man har en häst eller hästras som man tycker är lite för grov, så använder man alltså engelsk fullblod för att få nästa generation lite smäckrare. Det är idag svårt att hitta varmblod som inte har en betydande del fullblod i sina gener. Det är inte ovanligt att en varmblodshäst har 75% fullblod i stamtavlan några generationer tillbaka.

Galopptävlingar är bara öppna för engelska fullblod, vilket är lika bra för alla andra hästar hade blivit omsprungna. Det finns förvisso speciella löp för arabiska fullblod, vilket är en rätt stor sport i en del länder, men mot de engelska fullbloden har de ingen chans. Dessa kan prestera hastigheter på över 60 kilometer i timman.

Bild

Användarvisningsbild
Markus Holst
C Skalman
Inlägg: 7896
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Re: Avel genom historien.

Inlägg av Markus Holst » 17 jul 2020 13:19

En annan stor (i betydelsen antalet individer) ras är den varmblodiga travaren. Det finns förvisso ett flertal stamböcker och rasföreningar för varmblodiga travhästar i olika länder. Dessa hästar har en del olikheter men de avlas alla för att trava så fort som möjligt.

Den mest kända rasen är den amerikanska travaren. Den aveln grundade sig, som så mycket annat, å det engelska fullblodet och alla amerikanska travare har fullblodshingsten Messenger i sin stamtavla. Andra raser som har bidragit till den varmblodiga travaren är morganhästen och såklart mängder med andra raser i mindre omfattning.

Medan det engelska fullblodet har visat sig mycket lämplig för de flesta grenar och sysselsättningar inom ridsporten, är det tvärt om med travaren. På grund av att aveln är inriktad på snabb trav rakt fram, har många andre egenskaper gått förlorade. Detta skiljer sig såklart kraftigt från individ till individ, vilket beror på den så kallade ”travgenen”.

Man har länge vetat att en del travare har ett rörelsemönster som skiljer sig rätt rejält från andra hästars,. De rör bäckenet på ett annat sätt, där höfterna rör sig fram och tillbaka i varje steg. Detta ger positiva effekter när man skall trava rakt fram eftersom dessa hästar kan trava med bakbenen bredare isär och därför föra bakbenen utanför och bredvid samma sidas framfot, som ju är längst bak i steget när bakbenet är längst fram. Dessa hästar kallas för bredspåriga och anses bättre än linjetravarna, som sätter fram och bakhov i samma spår.

På bilden nedan kan ni se en bredspårig travare in action och se hur bakbenen löper utanför frambenet vilket ger ett längre och, förhoppningsvis, snabbare steg.
bredspår.jpg
En annan fördel, utöver steglängden, är att de bredspåriga hästarna har svårare att galoppera. Den gen som åstadkommer den breda gången gör att de enkelt klarar det man kallar för liksidiga rörelser, skritt och trav, men har svårt för allt som är oliksidigt, vilket inkluderar galopp, skarpa vändningar och sidvärtsrörelser (olika sätt att gå på snedden).

För travsporten är detta en underbar egenskap eftersom det där är förbjudet att galoppera. För den som vill rida hästen inskränker detta på möjligheterna för rolig ridning vilket gör att travhästar säljs för väldigt låga priser när de inte klarar livet som travhäst, på grund av för dålig kapacitet eller ålder. Galopphästarna, som är mera allsidiga, kan betinga ett bra pris även efter avslutat galoppkarriär.

Travgenen upptäcktes rätt nyligen. En veterinärstudent berättade mycket initierat för mig hur ett protein förhindrar nervimpulser till bakdelen varför det blir svårare för hästen att koordinera sina rörelser, eller hur det var. Således är travgenen en mutation som kan ses som en defekt, men den har samtidigt gett fördelar i andra sammanhang och hästarna verkar inte må dåligt. Denna gen har man även hittat i många andra raser, till exempel islandshästen och många fler som har speciella och ”avvikande” gångarter. Dessa raser brukar klumpas ihop som ”gaited horses”. Mer om dem senare.
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.

Amund
Stödjande medlem 2020
Inlägg: 7521
Blev medlem: 15 jun 2009 07:52
Ort: Västerbotten

Re: Avel genom historien.

Inlägg av Amund » 18 jul 2020 08:21

Tack för en mycket intressant och lärorik tråd! :) Kul det där med att hästarna var så små förr i tiden. Kollade lite på bilder av hästfolket Mongolerna och det verkar som moderna skildringar inklusive statyn av Djingis Khan har höga resliga hästar som vi idag föreställer oss dem. Däremot på denna samtida skildring verkar hästarna ytterst små, även om ryttarna står upp?

Bataille_entre_mongols__chinois_1211-640x393.jpeg

Gäller samma i så fall de ståtliga tempelriddarna - var deras hästar mycket mindre än hur de oftast skildras?

Guillous Arn använde ju självklart en arabisk häst som var det bästa som fanns på den tiden. :D
Du har inte behörighet att öppna de filer som bifogats till detta inlägg.