Socialfascism

[loop]

Nja. Det har varit rätt mycket bråk inom Socialistinternationalen. Så mycket att den till slut splittrades.
Överhuvudtaget så generaliserar du grovt.
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Progressiva_alliansen

För det första så gäller mina påståenden det svenska socialdemokratiska arbetarpartiet som haft en närmast unik maktställning under den svenska efterkrigstiden, känner inte till övriga länders politiska historia lika bra. För det andra gäller det jag skriver i första hand tiden under Kalla kriget. Det är min uppfattning att det under 2000-talet knappast längre existerar någon större öppet socialistisk inriktad ekonomisk ideologi inom S och jag undviker gärna att dra upp kopplingen till modern politik, även om en sådan koppling naturligtvis existerar.

Vad gäller det jag skrev om dåtida svensk Socialdemokratisk utrikespolitik (och därmed även officiell svensk utrikespolitik) sammanfattar ju Allan Posener mycket bra i din länk med orden:

de tidigare befrielserörelserna i tredje världen som under sken av antiimperialism har blivit nationalistiska, antidemokratiska, antiliberala och antifeministiska. Han menar att den europeiska vänstern under lång tid hade en naiv solidaritet med före detta antikoloniala rörelser och att de därmed blundat för dessa avvikelser.

Vi ser inte längre samma tydliga ställningstagande från dagens politiker. Det här är kanske fel tråd men det skedde en tydlig politisering av den svenska utrikesförvaltningen under Tage Erlanders tid som statsminister, något som fortsatte under Palme och faktiskt även under den borgerliga regeringen. Alla statssekreterare utom två byttes ut vid regeringsskiftet 1976, det var S-ikonerna på UD kabinettsekreterare Sverker Åström och nedrustningsdelegationens Inga Thorson.

Jag delar helt Poseners syn. Dock skulle jag säga att det främst gäller kommunistpartier, och inte så mycket socialdemokrater, speciellt inte nordeuropeiska.

Håller helt med om politiseringen av utrikesförvaltningen. Inte så konstigt då Erlander blev statsminister 46 och satt till 69. Sverige hade väl väldigt få ambassader innan kriget.
Men skulle väl säga att den är mer intressant efter Erlander, när Sven Andersson blir utrikesminister. Antikommunist och samtidigt stödjare av lite diverse.
50-talet när man reagerade med Bondeförbundet, så var det väl mest utbyggnad och inte så mycket politisering?
Trots mitt intresse för socialdemokratin, så är deras syn på utrikespolitik nåt jag alltid ansett rätt ointressant. Den har i mitt tycke varit rätt förutsägbar och försiktig innan Palme och Sven Andersson.
Förutom Erik Palmstierna som hade en spännande syn på bla Ålandsfrågan. Vad han gjorde i Storbritannien under kriget vill jag mycket gärna vet fö.

[Amund]

Håller helt med om politiseringen av utrikesförvaltningen. Inte så konstigt då Erlander blev statsminister 46 och satt till 69.

Utan att förringa de som NATO-motståndare (absolut inte min avsikt i detta inlägg) som gör sin röst hörd idag men jag tror mycket av motståndet härstammar från Kalla kriget där världens motsättningar gav Sverige en (självvald eller påtvingad?) utrikespolitisk roll. Palme använde ofta begreppet "tredje vägen" om olika saker - alltså som ett alternativ till de starkt polariserade blocken ute i världen. Där såg nog en del politiska tänkare före detta kolonier och utvecklingsländer som potentiella partners eller som ett alternativ till kampen mellan socialism och kapitalism.

Idag är det betydligt svårare att tänka sig Sverige ha en kraftigt avvikande mening i omvärldsfrågor än länder som liknar oss.

[loop]

Håller helt med om politiseringen av utrikesförvaltningen. Inte så konstigt då Erlander blev statsminister 46 och satt till 69.

Utan att förringa de som NATO-motståndare (absolut inte min avsikt i detta inlägg) som gör sin röst hörd idag men jag tror mycket av motståndet härstammar från Kalla kriget där världens motsättningar gav Sverige en (självvald eller påtvingad?) utrikespolitisk roll. Palme använde ofta begreppet "tredje vägen" om olika saker - alltså som ett alternativ till de starkt polariserade blocken ute i världen. Där såg nog en del politiska tänkare före detta kolonier och utvecklingsländer som potentiella partners eller som ett alternativ till kampen mellan socialism och kapitalism.

Idag är det betydligt svårare att tänka sig Sverige ha en kraftigt avvikande mening i omvärldsfrågor än länder som liknar oss.

Jag uppfattar det inte ens så. Vi gick inte med pga Finland. Men i praktiken var vi inofficiell medlem redan från start.
Skulle iofs inte säga att vi haft en kraftigt avvikande mening från övriga nordiska länder. Finland var speciellt, främst under Kekkonens sista 15-10år.

I Finland kan man se en lustig sak. Sovjet hade väldigt svårt för flera finska sossetoppar. Dom föredrog Kekkonen. Det kanske kan föras in på deras ide om socialfascism

[hilbert]

I Finland kan man se en lustig sak. Sovjet hade väldigt svårt för flera finska sossetoppar. Dom föredrog Kekkonen. Det kanske kan föras in på deras ide om socialfascism

Man får ju inte glömma att socialdemokratiska partier i hela västvärlden förde en hård kamp mot kommunisterna i fackföreningarna, ibland med tveksamma metoder.
Med det sagt var det ingenting mot hur man behandlade oppositionen i östblocket.

[a81]

Ja, det glöms ofta bort att S för inte så länge sedan var mycket längre åt vänster. Dagens mitten-vänster-parti är väl inte mer än cirka 35 år gammalt, eller det kanske mera exakt efter den 28 februari 1986.

Sedan har många ledande socialdemokrater haft enkel bakgrund och/eller något svår uppväxt. Jag tänker exempelvis på Ingvar Carlsson som miste sin far i en arbetsplatsolycka eller Stefan Löfven som växte upp som fosterbarn. Jag tänker att det funnits en känsla av att t.o.m. välbeställd arbetarklass eller lägre medelklass är lite för "rika".

Det är liksom symptomatiskt att Göran Persson, som växte upp i (vad jag förstår) trygg "Svensson-miljö" (villa, bil, båda föräldrarna levde till hög ålder, etc.), inte har haft några betänkligheter att bli "godsägare" och styrelseproffs. Jag har svårt att se Carlsson eller Löfven i samma roller.

Perssons föräldrahem:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/dd ... set--sjalv

Nja. S har alltid varit ett parti av modellen "big tent". Det har alltid funnits liberaler där.
Socialdemokrati är ingen -ism, det bör man alltid tänka på.

Och det har alltid funnits massa välbeställda inom SAP. Och det har alltid varit ett parti som riktat in sig på den ordnade och välartade delen av arbetarklassen(I den klassiska uppdelningen med två klasser, borgarklass och arbetarklass).
Taktiken att rikta sig till den breda gruppen, har gjort att man fått med sig massa andra, som vill ha det så.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Hjalmar_Branting
Kata Dahlström
Palme
och i modern tid tex https://sv.wikipedia.org/wiki/Annika_S%C3%B6der

Håller egentligen med om detta, men i alla fall i de delar av landet där bostadspriserna är höga har "den välartade arbetarklassen" länge (sedan 1970-talet ungefär) varit ett slags lägre medelklass. Min bild är att många av dem ändå röstar på S, men att ledande socialdemokrater oftare har (övre) medelklassbakgrund (ofta med politiskt akiva föräldrar) eller har en bakgrund där man växt upp under mycket knappare omständigheter och/eller har utländsk bakgrund.

Så här berättar t.ex. Annika Strandhäll:

Birgitta [Strandhälls mamma] var barnskötare, men hon blev tidigt sjuk och sjuklönen räckte sällan månaden ut. Annika minns hur familjen lånade pengar av vänner, sökte fondpengar till jul, åt köttfärssoppa till förbannelse och hämtade matpaket från kyrkan när kylen gapade tom, men reflekterade annars som barn aldrig över att de var fattiga. Så här såg situationen ut för de flesta familjer i Bergsjön.

Det var först när hon började på Schillerska gymnasiets humanistiska linje i centrala Göteborg, som hon mötte barn med en annan ekonomisk situation och förstod sin egen familjs utsatthet. En klassmarkör var utlandsresor, något hon aldrig hade upplevt.

Källa: https://www.hemtrevligt.se/icakuriren/a ... en-familj/

Att tala om utlandsresor som klassmarkör är rätt extremt. Annika Strandhäll bör ha gått på gymnasiet 1991-1994. Väldigt, väldigt många helt vanliga svenskar hade på 1990-talet varit flertalet gånger på utlandssemester, även om man hade typiska arbetarjobb. Om man bortser från gamla personer, riktigt små barn samt nyanlända invandrare, så gissar jag att 70-80 procent av svenskarna på 1990-talet hade åkt på chartersemester till Medelhavet eller Kanarieöarna minst en gång. Lägger man till resor till våra grannländer så gissar jag att kanske 90 procent någon eller några gånger hade varit på semester utomlands.

Det blir lite samma sak som när personer på vänsterkanten (tänker V och MP snarare än S) stämplar bilägande som något slags rikemanshobby. I själv verket sker en överväldigande majoritet av alla persontransporter i Sverige med personbil och förutom (yngre) innerstadsbor och mycket gamla personer (särskilt äldre äldre kvinnor) kör nästan alla bil. För de flesta svenska hushåll, rika som fattiga, är bilen en nödvändighet för att få ihop livspusslet.

[a81]

Tillägg, i en SIFO-undersökning från 2017 uppgav 1 procent att de aldrig hade varit utomlands:

https://www.expressen.se/allt-om-resor/ ... rest-till/

Jag vet inte vad andelen var på 1990-talet, men min gissning att 10 procent av svenskarna på 1990-talet aldrig hade varit utomlands är nog en överskattning, kanske 2-5 procent är en bättre gissning. Jag tänker dock att många 75-plussare på 1990-talet (födda före ca 1920) med tydlig arbetarbakgrund eller bosatta långt ut på landet aldrig hade varit utomlands, eller kanske snarare aldrig varit utanför Norden...

[von Adler]

Utanför Norden är nog en bättre vattendelare än aldrig utomlands. När jag var liten gick det Finlandsfärjor från Skellefteå och Umeå och Danmarksbåt från Göteborg och det var inte helt ovanligt i Jämtland att åka till Norge och köpa lass med torkad fisk och brunost att ha till resten av året.

[loop]

Utanför Norden är nog en bättre vattendelare än aldrig utomlands. När jag var liten gick det Finlandsfärjor från Skellefteå och Umeå och Danmarksbåt från Göteborg och det var inte helt ovanligt i Jämtland att åka till Norge och köpa lass med torkad fisk och brunost att ha till resten av året.

Ja. Jag hade aldrig varit söder om Stockholm innan 1990, då jag på en bussresa även kom utanför Skandinavien.
Är från södra Norrland och var 16 1990. Till Norge hade jag varit massor med gånger. Dit var det bara 25mil. Till Tokholm 35.

[a81]

Utanför Norden är nog en bättre vattendelare än aldrig utomlands. När jag var liten gick det Finlandsfärjor från Skellefteå och Umeå och Danmarksbåt från Göteborg och det var inte helt ovanligt i Jämtland att åka till Norge och köpa lass med torkad fisk och brunost att ha till resten av året.

Tänker att den stora klassmarkören 1990 var om man hade varit utanför Norden på annat sätt än charterresa, bussresa, tågluff eller bilsemester, alltså om man åkt reguljärflyg eller ej, samt om man varit utanför Europa oavsett hur man tog sig dit (med undantag för t.ex. chartersemester i Turkiet).

[a81]

År 2017 var det 16 procent av de tillfrågade svenskarna som varit i 1-5 länder. Jag gissar att ungefär hälften av dem aldrig varit utanför Norden, så storleksordningen knappt 10 procent. På 1990-talet var säkert siffran högre, men inte jättemycket, kanske 20 procent?

Självklart fanns det sociala mönster i hur man reste eller inte reste på 1990-talet, men jag tror att man ska vara försiktig med att lägga alltför mycket klassperspektiv på t.ex. charterresor. Visst var säkert låginkomsttagare underrepresenterade, men var säkert även den övre medelklassen. Charterresor var väl som störst bland lägre medelklass och välbeställd arbetarklass. Vi lurar liksom oss själva om vi tror att t.ex. rörmokare eller elektriker aldrig åkte på charterresor på 1990-talet. Snarare var det den övre medelklassen som var för fin i kanten för charter. Åtminstone från cirka 1970 var charterresor något väldigt folkligt (jfr Sällskapsresan). Sedan kan jag tänka mig att folk reste mindre på charter om man bodde långt från en internationell flygplats, men det är en annan fråga...

[Markus Holst]

Den skillnad jag märker mellan då och nu är att man reser längre nu. Den gången var det Teneriffa, Mallåkra och Grekland. Nu måste folk till Thailand och Maldiverna för att göra samma sak.

//Markus som aldrig gjort en semesterresa. Men jag har sett fem utländer i tjänsten.

[adlercreutz]

Beror på. Ska man bara till solen är det fortfarande samma i stort sett, har inte sett någon undersökning men så här ser TUI:s hemsida ut:



Sen finns det fler möjliga resmål nu, men jag tror bulken av resorna fortfarande går till Spanien/Grekland. Turkiet, Thailand och Egypten har väl tillkommit som "bread and butter"-charter också.

Ska man imponera på bekanta, släktingar och kollegor behövs andra typer av resor.

[a81]

Charterresor var väl relativt billiga och det var ju mycket billigt på plats i Sydeuropa fram till 1980-/1990-talet ungefär (så länge svenska kronan var stark). Jag har läst någonstans att charterresandet fick en skjuts när fyra veckors semester infördes 1963 och folk började få tid att vara bortresta en-två veckor och fortfarande har ledig tid kvar. Dessutom var det väl ungefär samtidigt som folk slutade jobba lördagar, vilket bör ha gjort det ännu enklare att åka till värmen ett par veckor.

Dock var det väl först kring 1970 som "alla" började åka på chartersemester. Sedan var väl de typiska charterresenärerna fortfarande på 1970-talet unga par eller kompisar utan barn (40-/50-talister) eller medelålders par med utflugna barn (10-/20-talister). Jag tror inte att barnfamiljer reste på chartersemester i någon större omfattning förrän på 1980-talet.