loop skrev: ↑17 februari 2023, 20:25
Va? Fackföreningar använder jurister av olika slag hela tiden. Sen ser jag det som ett demokratiskt framåt steg att inte göra frågor så juridisk tillkrånglade så experter får en massa makt. Den juridifering som skett på arbetsmarknaden sen tidigt 70-tal är jag ingen vän av.
Jo men som jag ser det motsvarar inte den ideologiska frivilligheten dagens krav på den service en enskild medlem kan kräva. Ombud och funktionärer har föga krav på effektivitet eller målsättning i enskilda ärenden och som medlem är upplevelsen att det enda viktiga för fackliga ombud är politruk-rollen - när det vankas val görs arbetsplatsbesök med valsedlar för S. Tror inte att detta har fullt stöd från medlemmarna.
På något sätt är den demokratiska organisationens grundtanke god, det förstår jag. Ett annat exempel är att vi har ungefär ca 5-6000 landstingspolitiker i Sverige, politiker som på något märkligt sätt ska se till att medborgarna får rätt sorts vård mot vad de annars skulle fått antar jag, liksom att det utan dessa politiker hade blivit sämre vård. Nä det liknar mera korruption - vad kan en arvoderad fritidspolitiker tillföra sjukvårdsorganisationen? Varför har man annars inte 5000 politiker i regionala försvarsfullmäktigen som ska garantera att vi får bästa möjliga demokratiska försvar? Jag menar att demokratitanken är vacker men föga användbar i moderna komplexa organisationer. Att offentlig verksamhet står under demokratisk kontroll är en självklarhet och det görs också på riksnivå, men jag tror inte att förvirrade lokala landstingspolitiker bidrar med något i det sammanhanget.
Slutsats: Demokrati, medlemsinflytande är bra och vackert, men som uppdragsgivare (klient) föredrar jag en professionell uppdragsgivare framför en (potentiell) ideologisk kamrat. Det paradoxala är att i mina exempel kan man ställa krav vilket gynnar medlemsnyttan.
Davian skrev: ↑17 februari 2023, 00:23
Det här med hemligheter, stark individuellt baserad makt i organisationer etc är ett ganska vanligt drag i fascistiska organisationer. De är ofta toppstyrda och varje steg under bör lyda den som är över.
Kan man lite förenklat säga att korporativism är en samhällsstruktur, och att när den strukturen blir ett verktyg för den totalitära staten har den utvecklats till fascism?
En fråga till på trådens ämne: Enligt Wikipedia kallas samförståndet mellan regering, fack och näringsliv i Saltsjöbadsandan för ett samförstånd i korporativistisk anda. Stämmer det?
https://sv.wikipedia.org/wiki/Korporativism
Måste säga att det inte är lätt att opartiskt definiera de olika ismerna under 1900-talet, inte ens forskare verkar kunna enas kring en definition. Fascism är ju traditionellt betraktat som ett högerfenomen men inte är steget långt mellan de politiska ytterligheterna. Som jag minns äldre klassiska socialdemokrater från min barndom så var partiet gud och alla som tjänade pengar eller ägde mer än andra var klassfiender. Samtidigt var vardagsretoriken ofta hård och många hade gärna sett ett samhälle med drakoniska lagar som skulle stärkt det styrande partiet, dess ideologi och samhällsstruktur. Löntagarfonder var bara en parlamentarisk snäll reform.