Jag delar helt Poseners syn. Dock skulle jag säga att det främst gäller kommunistpartier, och inte så mycket socialdemokrater, speciellt inte nordeuropeiska.Amund skrev: ↑6 augusti 2023, 09:57För det första så gäller mina påståenden det svenska socialdemokratiska arbetarpartiet som haft en närmast unik maktställning under den svenska efterkrigstiden, känner inte till övriga länders politiska historia lika bra. För det andra gäller det jag skriver i första hand tiden under Kalla kriget. Det är min uppfattning att det under 2000-talet knappast längre existerar någon större öppet socialistisk inriktad ekonomisk ideologi inom S och jag undviker gärna att dra upp kopplingen till modern politik, även om en sådan koppling naturligtvis existerar.loop skrev: ↑6 augusti 2023, 01:03Nja. Det har varit rätt mycket bråk inom Socialistinternationalen. Så mycket att den till slut splittrades.
Överhuvudtaget så generaliserar du grovt.
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Progressiva_alliansen
Vad gäller det jag skrev om dåtida svensk Socialdemokratisk utrikespolitik (och därmed även officiell svensk utrikespolitik) sammanfattar ju Allan Posener mycket bra i din länk med orden:Vi ser inte längre samma tydliga ställningstagande från dagens politiker. Det här är kanske fel tråd men det skedde en tydlig politisering av den svenska utrikesförvaltningen under Tage Erlanders tid som statsminister, något som fortsatte under Palme och faktiskt även under den borgerliga regeringen. Alla statssekreterare utom två byttes ut vid regeringsskiftet 1976, det var S-ikonerna på UD kabinettsekreterare Sverker Åström och nedrustningsdelegationens Inga Thorson.de tidigare befrielserörelserna i tredje världen som under sken av antiimperialism har blivit nationalistiska, antidemokratiska, antiliberala och antifeministiska. Han menar att den europeiska vänstern under lång tid hade en naiv solidaritet med före detta antikoloniala rörelser och att de därmed blundat för dessa avvikelser.
Håller helt med om politiseringen av utrikesförvaltningen. Inte så konstigt då Erlander blev statsminister 46 och satt till 69. Sverige hade väl väldigt få ambassader innan kriget.
Men skulle väl säga att den är mer intressant efter Erlander, när Sven Andersson blir utrikesminister. Antikommunist och samtidigt stödjare av lite diverse.
50-talet när man reagerade med Bondeförbundet, så var det väl mest utbyggnad och inte så mycket politisering?
Trots mitt intresse för socialdemokratin, så är deras syn på utrikespolitik nåt jag alltid ansett rätt ointressant. Den har i mitt tycke varit rätt förutsägbar och försiktig innan Palme och Sven Andersson.
Förutom Erik Palmstierna som hade en spännande syn på bla Ålandsfrågan. Vad han gjorde i Storbritannien under kriget vill jag mycket gärna vet fö.