@Torbjörn: På vilket vis menar du att artikeln anno -27 skulle visa på likheter mellan fascism och syndikalism? Hela artikeln är ju en rätt rasande uppgörelse med de fascister som försöker lägga beslag på det, i Italien under -20 talet antar jag, positivt värdeladdade ordet syndikalism.
Naturligtvis. Det är en rimlig tolkning. Ungefär som de spanska fascisterna försökte lägga rabarber på samma ord när de skapade ”nationalsyndikalism”.
Att det finns likheter i terminologin inom fascism och syndikalism är väl rätt lätt att förklara med att ett par av de ledande fascisterna hade en bakgrund i syndikalismen, det var termer man kände igen och framförallt termer som de tänkta mottagarna av budskapet skulle känna igen.
Nu var det ju inte ett par, utan en mycket stor del av den fascistiska ledningen, samt även medlemskåren. Och precis som du säger: mottagarna, framför allt de revolutionära syndikalisterna man ville rekrytera.
Att man använder samma ord behöver ju inte betyda att man menar samma sak med dem, och i det här fallet är det väl rätt uppenbart att man inte gjorde det. Att förklara att så är fallet är ju om inte annat hela poängen med artikeln.
Absolut sant. Syndikalister och fascister menar inte samma sak med vilken sorts korporativism de vill införa. Lika lite som en medeltidsdyrkare som vill införa skråvälde har samma idé om vilken korporativism han vill införa. Däremot, och det är här som syndikalisterna skiljer ut sig, går
alla deras tre versioner av ett samhälle styrt av företag och näringslivets representanter in under begreppet ”korporativism”. För naturligtvis kan det korporativa samhället se ut på olika sätt. Det tre jag nämnt är inte heller de enda. Det finns fler versioner. Det kan vara parallellt med parlamentarism, eller med en amerikansk tradition; eller sida vid sida med andra institutioner som kyrka och stat; korporativism kan dessutom existera med en platt ”federal” stat, eller med en stark lokal maktstruktur; den kan vara med privat ägande, statligt eller kollektivt; den kan vara med eller utan ”klasser”, ”stånd”, ”raser” eller vilka andra konstruerade fiktiva samhällsgrupper som man vill.
Så du har helt rätt: artikeln visar att fascister och syndikalister vill ha olika form av korporativism. Att de menar olika med ordet. Men, till skillnad av vad moderna syndikalister vill låta påskina, det är inte så att syndikalister inte vill ha korporativism. Det var inte förrän ordet ”korporativism” var totalt integrerat med det fascistiska samhället som ordet blev en barlast, varvid man helt enkelt släppte det. Sen, helt plötsligt förklarade man att man aldrig någonsin trott på ”korporativism”, att det inte ens handlade om en annan, ursprungligare form än hos fascisterna, utan man
låtsades helt enkelt att det aldrig funnits. ”V” har som bekant tagit bort ”kommunism” ur sitt partinamn, av exakt samma orsaker som syndikalisterna döper om sina gamla pamfletter, så det är inget okänt begrepp. Riktigt löjligt vore det förstås om en V-are idag ställde sig upp och förklarade att de aldrig någonsin varit ett kommunistiskt parti, att de aldrig bytt namn, och att ordet ”kommunism” alltid betytt något annat än vad de själv just nu idag står för. Men den dagen kanske kommer. Hursomhelst är det en bra parallell för att beskriva hur syndikalisterna beter sig.
Sen är fascismen en mycket större rörelse än bara den Italienska grenen, och tittar man på t.ex. pilkorsarna, nazistpartierna, Mosley eller någon av de franska rörelserna så blir skillnaderna mellan fascismen och syndikalismen ännu tydligare.
Också helt sant, men det är som att jämföra fascism med ett större begrepp, typ socialism, inte syndikalism. Min uppgift är, liksom David D Roberts i sin vetenskapliga avhandling i ämnet.(Manchesteruniversitetet 1979) att påvisa likheter mellan just fascism och syndikalism. En inte oäven bok som bla handlar om likheter mellan syndikalismen i Spanien under 30-talet och fascismen i form av nationalsyndikalism finns skriven av Stanley G Payne.
”Livet förnam jag som en stor, envis sten” - Leonard Lundberg, Ut ur Garderoben (1988)
