Fascism

[Göstring]

Är det riktigt att tänka så här eller är det för schablonmässigt:

Det är inte tillräckligt schablonmässigt. Fascismens motto var "me ne frego!" - "bryr sig!", och det är träffande.

Den italienske journalisten Indro Montanelli menade att fascismen inte var mer än Mussolinis nycker och galna egocentrism.

Perche' un'ideologia il fascismo non fu. La sua storia e' soltanto la storia di Mussolini, dei suoi umori, dei suoi malumori e del suo forsennato egocentrismo che, degenerato alla fine nel patologico, lo condusse alla catastrofe. Soltanto in questa luce, potrai capire il fascismo.

I en annan "stanza" skriver Montanelli att fascismen lånade sig till alla bruk. Den var en tom behållare, som man kunde fylla med vilket innehåll som helst: för de konservativa var den Ordningens och Auktoritetens återupprättande, för katolikerna var den Konkordatet, för nationalisterna var den slutförandet av Italiens enande. För populisterna(syndikalisterna?) var det revolutionens sorelianska fas. Även marxistiska idéer kunde torgföras under under denna etikett, nämligen Ugo Spiritos korporativism.

...non era difficile perche' il fascismo aveva questo di buono, cioe' di perverso: che si prestava a tutti gli usi in quanto ognuno poteva vederci quel che voleva. Per i conservatori, era la restaurazione dell'Ordine e dell'Autorita'. Per i cattolici, era il Concordato, cioe' lo sposalizio fra il Trono e l'Altare. Per i nazionalisti, era il compimento del Risorgimento e dello Stato unitario. Per i populisti, era la fase soreliana della rivoluzione. Insomma, come mi disse un giorno Pirandello, "un tubo vuoto, che ognuno poteva riempire di cio' che piu' gli aggradava". E per di piu', era l'unica etichetta sotto cui si poteva contrabbandare anche merce di frodo. In nome del Duce, ci si poteva fare missionari di qualsiasi idea: anche di quelle marxiste (niente altro che una loro applicazione era il corporativismo integrale di Ugo Spirito).

Georg Orwell försökte finna ordets mening och kom fram till följande:

Except for the relatively small number of Fascist sympathizers, almost any English person would accept ‘bully’ as a synonym for ‘Fascist’. That is about as near to a definition as this much-abused word has come.

[Dûrion Annûndil]

Nazismen önskar genomdriva ett nationalromantiskt samhälle. Ett samhälle där gamla klassiska värderingar råder. Ett samhälle som är befriat från alla störande moment (judar och "untermenschen" i vid bemärkelse, bögar, kommunister etc). Industrin är här ett medel för att producera det som behövs: krigsmateriel, infrastruktur, byggmateriel, lantbruksmateriel samt det som behövs för medborgarnas lycka och bekvämlighet (bilar, radioapparater etc). Expansion på andra "underlägsna" folks bekostnad är ett av medlen. En stark och god ledare styr samhället till allas bästa.

Fascismen önskar driva på samhällsutvecklingen mot ett nationalistiskt men modernt, urbant samhälle. Industrin är ett medel för att driva på samhällsutvecklingen men den har ett betydligt vidare uppdrag än hos nazismen. Samhället inkluderar alla som råkar bo där, dvs även judar och det nazisterna betecknar som "untermenschen". Däremot accepterar man inte kritik mot samhällsordningen. Expansion till "underlägsna" nationer är ett medel till att utveckla nationen. Samhället styrs av en stark och god ledare som tar råd från talesmän för olika intressegrupper (bönder, arbetare, industrimän, bankfolk etc).

Snarare är nazismen fascism med en rasistisk "twist". Föraktet mot demokrati kommer i båda fallen från det att partibildning är att splittra nationen/folket. I nazismen går man ett steg längre och tillskriver judarna demokratins splittrande inflytande på nationen. Föraktet mot marxismen är som nämnt den splittrande tanken på klasskamp inom nationen/folket. Och i nazismens fall tillskriver man även denna judarna.

Både den tyska nazismen och den italienska fascismen var modernistiska, samtidigt som de vurmade för historien ( i Mussolinis fall Romarriket). Även de spanska falangisterna var modernister som vurmade för spansk storhetstid, men däremot inte korporatister. Och Franco var knappast modernist, utan konservativ. Den ungerska Pilkorsrörelsen var modernistisk, antisemitisk, och drömde om att återställa Ungerns gränser till före 1:a Världskriget.

Mvh-Dan

[Donkeyman]

När man jämför nazism och fascism med andra -ismer slår det mig plötsligt att det finns väldigt lite ideologisk litteratur hos nazister och fascister. Anarkister, Syndikalister, Socialdemokrater, Socialister och olika sorters Kommunister har genom åren producerat hundratals hyllmetrar med olika verk av mer eller mindre teoretisk natur. (Varav många är påfallande tunglästa.)

Hos nazisterna har vi väl egentligen bara Hitlers "Mein Kampf" (även den tungläst) och hos fascisterna känner jag inte till ett enda verk. Kanske det ligger något i Montanellis uttalande att "fascismen lånade sig till alla bruk som en tom behållare som man kunde fylla med vilket innehåll som helst".

Men det måste väl finnas mer ideologiska böcker från den sidan än "Mein Kampf" .... Eller .......

[LasseMaja]

Det finns ju även Der Mythus des zwanzigsten Jahrhunderts, "Det tjugonde århundradets myt", Alfred Rosenbergs bok publicerad 1930.

[Ubbe]

När man jämför nazism och fascism med andra -ismer slår det mig plötsligt att det finns väldigt lite ideologisk litteratur hos nazister och fascister. Anarkister, Syndikalister, Socialdemokrater, Socialister och olika sorters Kommunister har genom åren producerat hundratals hyllmetrar med olika verk av mer eller mindre teoretisk natur. (Varav många är påfallande tunglästa.)

Facsism är en anti-intellektuell ideologi med betoning på handling vilket kanske inte uppmuntrar till bokskrivande...

Annars så var Fascismens tid på den historiska scenen kort. Ideoligin grundades under de turbulenta mellan-krigsåren och kom i praktiken till abrupt slut i och med Andra Världskriget. Det till att flera av de mer seniora Fascisterna/Nazisterna inte överlevde kriget. Så tid och möjligheter till skrivandet av idelogiska bokverk var begränsad.

[Ubbe]

Exempelvis nazismens vurm för nationalromatik, "Blut und Boden", hembygd, den konservativa kvinnosynen osv. Jag skulle nog hellre kalla fascismen som en blandning av modernism och antimodernism. Fascismens ideal finns i det förgångna, i det gamla Rom eller hos de ursprungliga äkta germanerna. Detta ursprung ville man i möjligaste mån återskapa, om än med moderna medel.

Vurmandet för nationens tidigare "storhetsperioder" kanske kan ses som utslag för den nationalismen som är ideologinskärna snarare än dess politiskamål eller idealsamhälle.

[Göstring]

Men det måste väl finnas mer ideologiska böcker från den sidan än "Mein Kampf" .... Eller .......

Giovanni Gentile kallades av både sig själv och av Benito Mussolini "fascismens filosof". Gentile försökte göra sin filosofi till fascismens motsvarighet till Marx', men hade att brottas med något han kallade "problemet med partiet": att partiet föregick filosofin.

Hans elev, Ugo Spirito, var den som drev tanken på korporativismen.

[Giancarlo]

Detta är en mycket förenklad bild av det hela. Först och främst så är inte fascismen entydigt modernistisk, det finns gott om tankegods som blickar tillbaka till det ursprungliga och det äkta. Exempelvis nazismens vurm för nationalromatik, "Blut und Boden", hembygd, den konservativa kvinnosynen osv. Jag skulle nog hellre kalla fascismen som en blandning av modernism och antimodernism. Fascismens ideal finns i det förgångna, i det gamla Rom eller hos de ursprungliga äkta germanerna. Detta ursprung ville man i möjligaste mån återskapa, om än med moderna medel..

Jepp, om du läste det sista i mitt senaste inlägg i tråden så tog jag precis upp det här. Jag har för mig att Hitler hade ju också planer på ett "germanskt bondesamhälle", men det skulle uppnås med moderna medel. Fascisterna var dock mer modernistiska i allt än nazisterna. Deras drömstat gick ju tillbaka till det urbana gamla Rom. - Man såg sig ofta villig att bryta med traditionell italiensk kultur, istället för att uppmana den i nationalistiskt syfte.

[LasseMaja]

Gentile försökte göra sin filosofi till fascismens motsvarighet till Marx', men hade att brottas med något han kallade "problemet med partiet": att partiet föregick filosofin.

Ja här är det ju faktiskt så att kampgrupperna och partierna finns till innan ideologin har formulerats i detalj. Man ville slå vakt om nationen och förhindra en kommunistik revolution. Dessutom så förhindrar ju ledarprincipen en allt för detaljerad ideologi.

[LasseMaja]

Jepp, om du läste det sista i mitt senaste inlägg i tråden så tog jag precis upp det här. Jag har för mig att Hitler hade ju också planer på ett "germanskt bondesamhälle", men det skulle uppnås med moderna medel. Fascisterna var dock mer modernistiska i allt än nazisterna. Deras drömstat gick ju tillbaka till det urbana gamla Rom. - Man såg sig ofta villig att bryta med traditionell italiensk kultur, istället för att uppmana den i nationalistiskt syfte.

Jodå, jag läste hela ditt inlägg. Du har rätt i att fascisterna var mer modernistiska än nazisterna i sin retorik och framtoning. Men frågan är om den stat man sedan byggde blev så värst modernistisk?

[Pewi]

Bara för att man är anti-modernistisk behöver man inte vara icke-modernistisk. Även motståndet mot det moderna är ofta en del av den förkättrade moderniteten. De flesta, men inte alla, anti-moderna rörelser har varit en del av moderniteten. Fascismen i allra högsta grad, den är skulle jag hävda helt otänkbar under 1800-talet utan helt en produkt av nittonhundratalet (och innan någon invänder, ja det finns förstås enstaka förelöpare, men det ändrar inte helhetsbilden). Exempel på icke-moderna rörelser är kanske Frankos parti som kanske snarast kan klassas som reaktionärt.

/P

[LasseMaja]

Under slutet av 1800-talet fanns det iallafall fascistlika nationalistiska massrörelser. Ett exempel är Georg Ritter von Schönerer:s tysknationella rörelse i Österrike-ungern. 1879 bildade han det Pan-germanska partiet som kämpade för att alla tyskar skulle få leva i samma nation. På programmet fanns en ivrig tysk-nationalism som kombinerades med antisemitism. Schönerer drömde om forna riddarideal och kallade sig riddaren av Rosenau, efter att han fått ta över sin faders gods. Schröder betonade banden mellan aristokratin och "folket" (dvs. de hårt arbetande bönderna och industriarbetarna), mot dessa stod det oäkta internationella judiska finanskapitalet. Förut judarna så agiterades mot kejsardömet, socialismen och katolicismen. Partiet kom att utvecklas i en auktoritär riktning. Schröder ses som en inspirationskälla till Hitler.

[hasse lindquist]

Fascismen måste sättas in i sitt historiska sammanhang då den debuterar efter första världskriget. Huvudmotståndarna var dels den parlamentariska demokratin, dels kommunismen. Här gällde att skapa en ny politisk rörelse och en ideologi, som kunde appellera till den framväxande arbetarklassen utan att samtidigt skrämma borgerlighet och jordägare.
Korporativismen - med en hel del lån från syndikalism och gillessocialism - skulle ge löntagarna medinflytande dels i företaget där de jobbade, dels i statens styrelse via en korporativ riksdag (camera corpore). Detta gav fascismen ett inslag av modernitet och ställde den i ett motsatsförhållande till den traditionella högern. Den senare skulle ofta ända ta fascimens parti av rädsla för den liberala demokratin och arbetarrörelsen (socialdemokratisk eller kommunistisk).
Genom att framstå som en "enande nationell kraft" med ett radikalt socialt program kunde den itaienska fascismen överflygla sina politiska konkurrenter under tiden efter första världskriget och gripa makten.
Som flera debattörer redan påpekat fick fascismens korporativa program allt mindre betydelse, i samma mån som persondiktaturen stärktes. Både i Italien och Tyskland uppstod motsättningar mellan fascismens/nazismens vänsterradikala falanger och respektive regim. Mussolina sägs ha utbrustit efter "marschen mot Rom":
-Jaha, så är vi klara med den nationella revolutionen. Nu återstår bara vad vi ska göra med revolutionärerna.
Hitler lät som bekant SS lösa problemet med vänsterradikalerna inom SA sommaren 1934 under "långa knivars natt".
Ideologiskt framstår den korporativa ideologin som ännu mer verklighetsfrämmande idag än vid tiden för fascismens politiska genombrott i Europa.

[Donkeyman]

Samtidigt är ju inte fascisterna ensamma om att ha korporativa idéer. Även vår traditionella Socialdemokrati organiserade ju samhället efter korporativa drag. Där partiet (s) utgjorde den politiska grenen av fackföreningsrörelsen. Ett system där det fanns en organisation för i stort sett varje folkgrupp. Hyresgäster, Pensionärer - you name it som alla ansågs representera just den gruppen, oavsett medlemstal och uppslutning. Samtidigt som partiet var deras politiska företrädare i riksdag och regering.

På samma sätt ansåg (och anser) sossarna att (h) och senare (m) var den politiska organisationen för arbetsgivareföreningen och andra företagarorganisationer som representerade företagare och andra kapitalister. Och (c) företrädde landbrukskooperationen och böndernas övriga organisationer som i sin tur representerade bönder, skogsägare och liknande.

Vilket i praktisk politik fungerade så att om (s) till exempel ansåg att man behövde försämra något i pensionärernas villkor så förhandlade man med (de partinära) pensionärsorganisationerna och meddelade sedan att "pensionärerna hade gått med på ......."

Detta system är i många avseenden väldigt lika det korporativa system som fascisterna önskade. Men systemet har sakta men säkert fallit samman när bönderna blivit kapitalister, de anställda lämnar fackföreningarna och intresseorganisationerna förlorar sin medlemsmassa.

[Göstring]

Samtidigt är ju inte fascisterna ensamma om att ha korporativa idéer.

Är det fastställt att den fascistiska korporativismen var annat än ett tomt löfte?
Från engelska Wikipedias artikel om Ugo Spirito (länkad ovan):

Spirito's particular interest in fascism was corporatism and he came to discuss the sunject in depth through the journal Nuovi Studi di Diritto, Economica e Politica.[3] He wrote extensively on his favoured topic of 'integral corporatism', a system where ownership would be concentrated in the hands of workers rather than shareholders.[4] This belief in integral corporatism was sometimes equated with a commitment to common ownership.[5] Effectively therefore he repreresnted the left-wing of fascism by supporting corporatism as a means of mass nationalisation and was the butt of criticism from other fascists who accused him of Bolshevism.[6] Spirito's economically left-wing ideals did not come to fruition in Fascist Italy and in the later years of fascism Spirito fell out of favour with Benito Mussolini.[7]