Quiz: Idé- och lärdomshistoria
Att man använt namn från fastlagen resp askonsdagen om dagar i stilla veckan kan knappast ha berott på något annat än rena missförstånd. På den tiden man även på dessa reformerade breddgrader fortfarande iakttog fastan lär dessa missförstånd inte ha varit vanliga, så de borde väl ha mest med förvirrade moderna människor som tappat kontakten med sin kyrka och historia.Stangbo skrev: Måndagen kallades blåmåndag som i fastlagen. Andra namn var korvmåndag, svarta Måndag, latmåndag etc.
Tisdagen hade också namn från fastlagen bl.a. Fettisdagen, svarta Tisdag, stinnkaketisdag eller vita Tisdag. I Skåne skulle fruntimren tvätta den dagen för att få vit och fin tvätt. Man sade också att på "svarta Måndag" skulle skorstenarna sotas, så att de blev vita och fina på "vita tisdag".
Onsdagen kallades dymmelonsdag och ibland även askonsdag som i fastan.
Påskveckan är - som namnet antyder - första veckan i påsk, dvs den vecka som börjar med påskdagen och slutar med andra påsksöndagen. Den kallas även "vita veckan" eftersom den liturgiska färgen är vit hela veckan. Påskveckan och stilla veckan bör inte blandas ihop, även om de alltför ofta av okunnighet görs det. De kommer efter varandra.Stangbo skrev:Påskveckan = Stilla veckan
Eftersom frågan nu var fri: vad renderar askonsdagen dess namn?
Enligt Svenska Akademiens ordbok finns kopplingen mellan askonsdagen och stilla veckan belagd i skrift från 1836, vilket ju är relativt sent. Men såväl Nationalencyklopedin som prästen och etnologen Nils-Arvid Bringéus beskriver det närmast som en "folklig" tradition, och det är väl inte så uppseendeväckande om man med tiden missförstår gamla benämningar - både askonsdagen (i fastan) och dymmelonsdagens mixtrande med klockorna (vid påsken) avskaffades väl i Sverige redan i samband med reformationen? Då behöver det väl inte nödvändigtvis tyda på man tappat kontakten med "sin kyrka" om man inte bevarar minnet av dessa traditioner?Lindir skrev:På den tiden man även på dessa reformerade breddgrader fortfarande iakttog fastan lär dessa missförstånd inte ha varit vanliga, så de borde väl ha mest med förvirrade moderna människor som tappat kontakten med sin kyrka och historia.
Både Nationalencyklopedin och NE:s ordbok blandar ihop begreppen: "I den folkliga traditionen har benämningen askonsdagen lånats från fastlagsveckan och sekundärt fått ge namn åt onsdagen i påskveckan" (NE), "i folklig tradition äv. om onsdagen i påskveckan" (uppslagsordet 'askonsdag' i NE:s ordbok). Här kan man se ett exempel på att även Svenska kyrkan gör det, och på Nordisk Familjeboks tid verkar denna åtskillnad främst ha hört till katolsk tradition.Lindir skrev:Påskveckan och stilla veckan bör inte blandas ihop, även om de alltför ofta av okunnighet görs det.
Bruket att låta strö aska i sitt hår eller få ett kors av aska ritat i pannan vid fastans början, i folklig tradition (enl. Bringéus) även att blanda aska i maten för att minska hungerkänslorna under fastan.Lindir skrev:Eftersom frågan nu var fri: vad renderar askonsdagen dess namn?
Dilbert skrev:Enligt Svenska Akademiens ordbok finns kopplingen mellan askonsdagen och stilla veckan belagd i skrift från 1836, vilket ju är relativt sent. Men såväl Nationalencyklopedin som prästen och etnologen Nils-Arvid Bringéus beskriver det närmast som en "folklig" tradition, och det är väl inte så uppseendeväckande om man med tiden missförstår gamla benämningar - både askonsdagen (i fastan) och dymmelonsdagens mixtrande med klockorna (vid påsken) avskaffades väl i Sverige redan i samband med reformationen? Då behöver det väl inte nödvändigtvis tyda på man tappat kontakten med "sin kyrka" om man inte bevarar minnet av dessa traditioner?
Vad som är "tidigt" och "sent" är ju alltid relativt, men vad gäller askonsdagen är den ju sedan några decennier dessutom återinförd i de svenska almanackorna - och då på sin fullt korrekta plats som fastans första dag. Ändå kvarstår förvirringen om vilken dag det hänsyftar på.
Och nej, naturligtvis är det inget konstigt i att "folk" blandar ihop vad bereppen syftar på när de har kvar orden men inte dess referenser. Man minns litet vagt att "askonsdag" var något viktigt som hade med fastan att göra och att "Stilla veckan" är fastans höjdpunkt. Då är det förstås naturligt att man i brist på förklarande askritualer råkar placera begreppet på fel dag. Likväl är det historiskt, teologiskt och liturgiskt (och almanacksmässigt) en missuppfattning. Men en mycket vanlig sådan.
Ack, det går utför med mänskligheten ...Dilbert skrev:Både Nationalencyklopedin och NE:s ordbok blandar ihop begreppen: "I den folkliga traditionen har benämningen askonsdagen lånats från fastlagsveckan och sekundärt fått ge namn åt onsdagen i påskveckan" (NE), "i folklig tradition äv. om onsdagen i påskveckan" (uppslagsordet 'askonsdag' i NE:s ordbok). Här kan man se ett exempel på att även Svenska kyrkan gör det, och på Nordisk Familjeboks tid verkar denna åtskillnad främst ha hört till katolsk tradition.
Nåja, NE har i alla fall insikten att smyga in ordet "oegentligt" när de skriver att Stilla veckan ibland också kallas "Påskveckan". Det är också exakt min syn på saken: den kallas (bevisligen) ofta så, men det är egentligen felaktigt.
Jag är väl medveten om att det även i Svenska Kyrkan är vanligt att använda ordet i båda betydelserna. Det är väl inte helt långsökt att tycka att man borde komma överens om vilken vecka som avses, och det naturliga borde vara att använda den teologiskt korrekta, historiskt ursprungliga och internationellt allmänna betydelsen, dvs första veckan i påsk - inte sista veckan före påsk.
Jo, men visst! Kör på - din fråga!Dilbert skrev:Bruket att låta strö aska i sitt hår eller få ett kors av aska ritat i pannan vid fastans början, i folklig tradition (enl. Bringéus) även att blanda aska i maten för att minska hungerkänslorna under fastan.
Vilken svensk författare inledde en intensiv debatt om den svenska åldringsvården genom en serie reportageartiklar i tidningen Vi våren 1949?
Författaren ifråga skrev:Ålderdomshemmen intog i Sverige en säregen ställning i folkmedvetandet. De äldre eller gamla hyste skräck för dem. De yngre berömde dem. Officiellt förklarades ålderdomshemmen vara mönsteranläggningar.
Skräcken var emellertid alltjämt så stark att flertalet yngre människor undvek att ens besöka ålderdomshemmen, även om de hade anhöriga eller vänner där. De ville inte låtsas om dem, förrän de själva stod framför porten, färdiga att tas in där. Bakom låg rädslan att bli gammal och naturligtvis också det att anstalterna omgav sig med en air av otillgänglighet och död. De flesta kände en, ofta omedveten, skräck för att se hur ålderdomshemmen såg ut inuti bara för att de inte ville tänka tanken ut att de själva inte skulle komma att undgå sitt öde. Men var det ett öde? Det var det främsta syftet med min resa bland ålderdomshemmen att försöka avgöra det.
Stämmer precis, det var Ivar Lo som genom tidningsreportage, radioföredrag och böckerna Ålderdom (1949) och Ålderdoms-Sverige (1952) satte fyr under "den svenska ålderdomsdebatten", och alltså inte bara kritiserade missförhållanden utan även själva systemet med ålderdomshem - strikt reglerade institutioner vilka han liknade vid sterila anstalter där människor "som haft hela sitt liv på sig för att utveckla sin personlighet" nu skulle stuvas in i identiska, anonyma rum där "ingen fick ha en sak som var olika det de andra hyresgästerna hade som bodde bredvid, över och under". Vad han krävde var i korthet följande:dav skrev:Ivar Lo-Johansson tror jag är svaret som söks. Hans kampanj ska ha fått visst politiskt genomslag och banat väg för hemtjänsten.
- åldringsvården måste skiljas från såväl fattigvården som vården av sinnessjuka
- åldringsvården måste även ha psykologiska aspekter och fick inte bara innebara förvaring i väntan på döden
- ålderdomshemmen fick inte vara "koncentrationsläger för åldringar" där de gamla framför allt skulle leva förnöjda, resignerade och med bruten självkänsla - hela den stämpel av tragik och skam som låg över åldrandet måste tvättas bort
- gerontologin, vetenskapen om åldrandet, måste utvecklas för att förebygga sjukdomar
- äldre måste så långt som möjligt kunna få vård i sin vanda miljö och helst inte alls hamna på särskilda ålderdomshem
Folkhemsarkitekterna som var stolta över sina nya fina institutioner reagerade enligt Lo-Johansson surt på kritiken:
(ur Ålderdoms-Sverige 1952, citerat efter den av Ingemar Hedenius redigerade antologin Konsten att väcka förargelse, 1964.)Ivar Lo-Johansson skrev:Den starkaste reaktionen kom från socialvårdsmyndigheterna. Man ville inte där se att någon utomstående blandade sig i det som betraktats som interna fackfrågor - alldeles som om de gamlas förhållanden inte rörde alla medborgare. Socialvården hade på sina håll hunnit betrakta sig som självändamål. Den hade formats till en karriärbräda i ett Folkhemssverige, där i övrigt mycket stora ting uträttats men fattigvården till sina huvuddrag stannat kvar på ett medeltida plan. Framförallt ville man inte ha någon omprövning av vårdsystemet av de gamla, med massor av ålderdomshem, redan byggda eller planerade, och som nu det slutna systemet gick ut på att ytterligare förmera och förläna dominans. Självgodhet, specialisthögfärd, psykologisk likgiltighet eller okunnighet hade hållit det väsentliga i ålderdomsproblemet utanför offentlig diskussion.
En stor ovilja mot debatten mötte också från den yngre och medelålders generationen, som helst ville bli av med de gamla ute i livet och på arbetsplatserna och därför fann metoden att sätta åldringarna på anstalt sympatisk. Ålderdomsfrågan var i sig själv impopulär. De yngre ville inte alls se den i ögonen. Vi hade alla stulit från framtiden och ville gömma spåren.
Men också de gamla själva skrämdes upp. De inbillades att tro att jag ville störta åldringarna utför ättestupor, strö arsenik i deras mat, blanda krossat glas eller klippt tagel i deras välling, så att de snart skulle dö. De inbillades att tro raka motsatsen till det som avsågs, nämligen en resning i de gamlas sak. De bedrogs till en början istället att i ålderdomsdebatten se en stämpling mot dem själva.
De gamla var lätta att skrämma upp därför att de som "vårdobjekt" av samhället lärts att lyssna till myndigheterna och att blint lyda dem, annars skulle de få svälta ihjäl. Och nu hade myndigheterna anlagt moteld, som syftade till att oron och missnöjet inte skulle spridas till åldringarnas led. Förnöjsamhet var den tribut man först och främst krävde av de gamla.
Frågan över till dav!
-
hans lindquist
- Medlem
- Inlägg: 477
- Blev medlem: 7 maj 2003, 12:27
- Ort: hans lindquist
svensk filosof
Förmodligen far Du efter Ingemar Hedenius, professor i praktisk filosofi vid Ipsala universitet under 50- och 60-talen. Hedenius företrädde den ickedeskriptiva värdeteorin, som hävdar att etiska utsagor som "det är orätt att begå äktenskapsbrott" inte innehåller objektiva fakta på samma sätt som den naturvetenskapliga utsagan "koksalt består av klor och natrium i kemisk förening" utan är ett uttryck för sagesmannens subjektiva tyckande. Sak samma med "det är orätt att döda" där en nazist sannolikt tycker helt annorlunda än en pacifist utan att någon av dem har rätt eller fel i objektiv mening. Läran kallas även "värdenihilism" vilket är lite missvisande, då den inte säger att man ska låta bli att ha värderingar. Man ska bara inte förvänta sig att ens värderingar om gott och ont går att objektivt bevisa.
mvh
Hasse Lindquist
mvh
Hasse Lindquist
Ja det var dumt av mig att inte vara tydligare. När jag läst igenom frågan efter att ha postat den insåg jag att Hedenius troligen skulle komma upp. Det var dock inte honom jag var ute efter. Hedenius tog över mycket av den värdelära som du beskriver - som alltför ofta kallas värdenihilism och alltför sällan men ibland beskrivs med den riktigare termen värdeemotivism - från en person som redan påverkat den svenska juridiken och politiken ett tag när Hedenius tog vid.
Jag hade också tänkt att lägga till att personen jag söker var en prästson men brinnande ateist, men det hjälper kanske föga. Mer än hälften av alla brinnande ateister är väl prästsöner och Hedenius är en av dem. Läste man teologi på 60- eller 70-talet skojade man tydligen om samtidens credo som: Det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet.
Nåja. Vem var då Hedenius' om inte Gud så svenske läromästare vad gäller värdefrågorna?
Jag hade också tänkt att lägga till att personen jag söker var en prästson men brinnande ateist, men det hjälper kanske föga. Mer än hälften av alla brinnande ateister är väl prästsöner och Hedenius är en av dem. Läste man teologi på 60- eller 70-talet skojade man tydligen om samtidens credo som: Det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet.
Nåja. Vem var då Hedenius' om inte Gud så svenske läromästare vad gäller värdefrågorna?
helt på pricken probstner. axel hägerström (1868-1939) blev professor i praktisk filosofi i uppsala 1911. hans installationsföreläsning hette "Om moraliska föreställningars sanning" och på den vägen var det; läste man fiosofi i uppsala fick man sig till livs den morallära som hans lindquist redan så vackert lagt ut texten om.
Bland annat var det en hel del blivande socialdemokratiska toppnamn som fick filosofisk utbildning i uppsala. Värdeemotivismen kom då att bli en del av den kulturradikala strömningen. I takt med socialdemokratins parlamentariska landvinningar kom även läran att få ett viktigt inflytande över svensk politik under mellankrigstiden och framledes.
I riksdagsarbetet kom den dock att få en något vulgariserad form. Det förklarades att lagstiftning skulle stå helt fri från värderingar. Så kan man t.ex. se i debatten om legaliseringen av homosexualitet 1944 hur nära samtliga riksdagsledamöter uttrycker sin missaktning över homosexualitet, men ändå röstar flertalet ja. Klas von Beyme har i en essä i antologin "Frihetens källa. Nordens betydelse för Europa" menat att den hägerströmska filosofins intåg i politiken är en viktig grundbult till att förstå varför sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Värdekonservativt kristna kunde inte argumentera emot - det blev konsensus att kristna värderingar var ovetenskapligt att ta hänsyn till i politisk debatt.
Göran Bexell har i boken "Svensk moralpolitik. Några moraliska frågors behandling i riksdags- och regeringsarbetet sedan 1950-talet" (1995) visat på hur denna ovilja att tala om värderingar i riksdagen går som en röd tråd i debatterna fram till slutet av 80-talet eller början av 90-talet. Då hände en förändring - vi fick det som somliga kallar "moralens återkomst". Plötsligt började det åter talas om värderingar i plenisalen. Jag skulle gissa att de flesta riksdagsledamöter idag menar att det just är i lagstiftningen som samhällets värderingar synliggörs. Det är ju just därför somliga argumenterar för ett könsneutralt äktenskap - för att visa att samhället värderar homo- och heterosexualitet lika.
Nåja. Jag ska sluta pladdra. Jag antar att det blir probstner som får fråga vidare, trots Hans Lindquist föredömliga utläggning om värdeemotivismen. Över till Probstner.
Bland annat var det en hel del blivande socialdemokratiska toppnamn som fick filosofisk utbildning i uppsala. Värdeemotivismen kom då att bli en del av den kulturradikala strömningen. I takt med socialdemokratins parlamentariska landvinningar kom även läran att få ett viktigt inflytande över svensk politik under mellankrigstiden och framledes.
I riksdagsarbetet kom den dock att få en något vulgariserad form. Det förklarades att lagstiftning skulle stå helt fri från värderingar. Så kan man t.ex. se i debatten om legaliseringen av homosexualitet 1944 hur nära samtliga riksdagsledamöter uttrycker sin missaktning över homosexualitet, men ändå röstar flertalet ja. Klas von Beyme har i en essä i antologin "Frihetens källa. Nordens betydelse för Europa" menat att den hägerströmska filosofins intåg i politiken är en viktig grundbult till att förstå varför sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Värdekonservativt kristna kunde inte argumentera emot - det blev konsensus att kristna värderingar var ovetenskapligt att ta hänsyn till i politisk debatt.
Göran Bexell har i boken "Svensk moralpolitik. Några moraliska frågors behandling i riksdags- och regeringsarbetet sedan 1950-talet" (1995) visat på hur denna ovilja att tala om värderingar i riksdagen går som en röd tråd i debatterna fram till slutet av 80-talet eller början av 90-talet. Då hände en förändring - vi fick det som somliga kallar "moralens återkomst". Plötsligt började det åter talas om värderingar i plenisalen. Jag skulle gissa att de flesta riksdagsledamöter idag menar att det just är i lagstiftningen som samhällets värderingar synliggörs. Det är ju just därför somliga argumenterar för ett könsneutralt äktenskap - för att visa att samhället värderar homo- och heterosexualitet lika.
Nåja. Jag ska sluta pladdra. Jag antar att det blir probstner som får fråga vidare, trots Hans Lindquist föredömliga utläggning om värdeemotivismen. Över till Probstner.