Inlägg
av Djinghis Khan » 3 januari 2007, 16:45
Jag är också intresserad av just det du skriver Marcus, varför vissa regioner, ibland hela landskap, odlar en lokalpatrioptism som helt saknas i andra. Skåne, Jämtland och Gotland verkar hysa en landskapsbetingad lokalpatriotism - dvs man lyfter fram hela landskapet som en helhet och inte bara en ort som säkert är rätt vanligt på andra håll. I Dalarna t.ex. upplever jag att lokalpatriotismen är knuten till de gamla socknarna snarare än landskapet. Orsafolket är stolta över Orsa, Malungsborna är stolta över Malung osv. En annan paralell är den samiska patriotismen, som är nationalistisk snarare än lokalpatriotisk eftersom det rör sig om en etnisk grupp, som dessutopm är spridd över stora områden. Detsamma kanske gäller för tornedalingarna. En annan slags lokalpatriotism skulle man kunna se i Norrland, där motståndet mot centralmakten verkar frodas.
Jag skulle säga att lokalpatriotism har en grogrund på platser där man historiskt sett antingen har tillhört ett annat land eller har haft ett stort själbestämmande, har en lokal särprägel som skiljer dem från majoriteten eller på bågot sätt känner sig förfördelade.
I Skånes och i Jämtlands fall har vi områden som tidigare tillhört andra riken, Jämtland har dessutom varit relativt själbestämmande. I dessa landskap finns också en lokal särprägel. På Gotland har man av tradition haft ett visst själbestämmandem, landskapet har dessutom tillhört Danmark och har en lokal särprägel i form av dialekt m.m. Dalarna har också haft en tradition av oberoende samt har en lokal särprägel. Den historiska bakgrunden med flera uppror och framgångar har skapat en stolt självmedvetenhet.
En mycket viktig del i lokalpatriotismen har blivit offermentaliteten, och den försöker praktiskt taget alla intressegrupper i samhället utnyttja. Det anses fint att vara en underdog, som förtryckt och utsatt vinner man sympati och opinion. Har ens förfäder utsatts för oförätter kan man därför dra det kortet. Skånepatrioter kan därför plocka fram snapphanarna och andra upproriska, medan norrlänningarna hakar på samernas klagomål och vill också se sig som förtryckta "koloniala" offer för en avlägsen, utsugande statsmakt.
Kan du inte lyfta fram en tradition av självständighet, lokal särprägel eller offerstatus blir det svårt att bygga upp och underhålla en lokalpatriotism. Därför finns det ingen stark lokalpatriotism i Mälardalen, delar av södra Sverige utanför Skåne samt i mellansverige. De stackars närkingarna kan då inte, för att ta ett exempel, lyfta fram några historiska eller samtida oförätter, ingen tradition av självbestämmande eller tillhörighet till annan stat, ingen stolt historia där landskapet utmärkt sig, de kan inte heller plocka fram och skylta med obegripliga dialekter, spettekakor eller gamla folkdräkter.
Men det är särskilt intressant varför landskap som delar samma förhållanden som Skåne - alltså Halland, Blekinge, Härjedalen - inte hyser någon stark lokalpatriotism trots att grogrunden finns där.
Det är ju skillnad på att hänvisa till något i efterhand och att hålla det i levande minne.