Varför föds det så få barn?

[Markus Holst]

En annan nyhet på rapport igår som tangerar Hans ämne. Var att dagens unga hellre går på gymmet än på krogen. Det kanske inte blir så många barn gjorda då heller tänker jag.

Sonderling

Redan Platon pratade väl om ungdomens förfall?

[Hans]

Ni är för eurocentriska.

https://www.bbc.com/news/world-asia-68402139

Gubbar. Har vi överhuvudtaget någon aktiv kvinna här?

MVH

Hans

[Hans]

Apropå jämlikhet och missriktad feminism.

Förra årtusendet hade jag en flickvän. Hon var läkarsekreterare och jobbade 60%. Jag var i Hären och jobbade minst 120%. Hennes definition av jämlikhet var att när hon kom hem lade hon sig i sängen och läste damtidningar. Och väntade på mig innan hushållet skulle börja skötas. 50/50 naturligtvis, jämlikhet var ju viktigt.

MVH

Hans

[a81]

"Internationellt sett har Sverige haft relativt högt barnafödande."

Detta är nog det enkla och kanske trista svaret. Vi blir mer och mer som omvärlden.

Sen tror jag att du har helt fel i punkt 10. Det är nog en av anledningarna till att barnafödandet i Sverige varit relativt högt. Du har som kvinna inte behövt välja mellan arbetsliv och skaffa barn.

Sen kan jag ju se till mig själv. Mitt barn är lika gammalt som en nästan jämnårig kusins barnbarn... Så där jag ligger bakom ett barn, så ligger hon bakom 5.

Ja, punkt nr 10 tar jag delvis tillbaka, eller jag förklarade i alla fall dåligt vad jag menade. Jag tror att ökad jämställdhet generellt sett har haft en positiv inverkan på barnafödandet, men att denna positiva inverkan kan ha "peakat" när vi de senaste 10-20 åren kombinerat vänsterns likhetsfeminismen och högerns arbetslinje. Jag menar inte att det var bättre för 50 år sedan, tvärtom, men kanske 2005 eller 2010, när min bild är att många barnfamiljer lyckades leva lite mer harmoniskt jämfört med idag. Jag tror att de senaste decenniernas sönderstressade barnfamiljer skrämt 90-talisterna och fått dem att senarelägga barnafödandet ännu mer.

[a81]

Jag erkänner mig skyldig till punkt nr2 av olika anledningar som låg bortom min kontroll, så ligger jag tio år efter bekantskapskretsen, vilket gör att jag även känner igen mig i punkt nr 6.
Förövrigt tror jag mycket på punkt nr 3, vi måste få till billiga bostäder och det unga igen.
Även jobb verkar svårt att få en punkt som inte finns med.

När det gäller punkt nr 4 så även detta empiriskt men jag tycker inte bonusbarn verkar stoppa de jag känner, de får raskt två tre barn till?

Men min bekantskapskrets är liten så forskningsunderlaget är dåligt kanske?

Sonderling

Håller med. Sedan är det väl boendena mellan mindre bostäder för ungdomar och fullstor villa som är ett problem också. För några decennier sedan var sådana "mellanboenden" ofta brf- eller hyresradhus, som liksom inbjöd till att skaffa barn. Nu är det ofta en trea i ett sjuvåningshus i tät stadsmiljö som inte riktigt inbjuder till familjeliv.

[a81]

Oro för framtiden drar alltid upp barnafödandet. Vi är ju predestinerade att vilja ha lite mer än 2 överlevande barn.

Egentligen handlar det väl mer om att ens egna barn och eventuella syskonbarn åtminstone är två-tre stycken, så att "livet går vidare" och man inte får alltför mycket av avsmalnande släkt (eller vad det kallas). Jag tänker/gissar t.ex. att få frivilligt barnlösa är ensambarn utan kusiner.

[a81]

Hmmm, nåväl DN hade några artiklar i ämnet. Vet inte om det är värt att länka för de är väl låsta. Men kontentan var väl att dagens föräldrar tycker det är jobbigt med barn och det är höga krav på dem. Jag tänker som vanligt att de unga måste lära sig att helt enkelt skita i saker.

En annan nyhet på rapport igår som tangerar Hans ämne. Var att dagens unga hellre går på gymmet än på krogen. Det kanske inte blir så många barn gjorda då heller tänker jag.

Sonderling

Tror att det ligger en del i detta, men jag tänker att det är andra överväganden som avgör om man helt väljer bort barn.

Är det verkligen fler idag som förblir barnlösa hela livet? Min känsla är att svaret på den frågan är nej (jfr IVF, äggdonation, etc.), eller kanske nja. Jag tror att det är fler som lever i ensamhet idag och liksom aldrig kommer i närheten av att skaffa barn.

Är det verkligen fler idag som bara skaffar ett barn? Där är jag mer tveksam, men spontant känns det som att svaret är nej även där. Snarare handlar det väl om att barnafödandet kommer allt senare och att tvåbarnsnormen blivit allt starkare. Jag gissar att tre- och fyrabarnsfamiljerna var fler för några decennier sedan, kanske delvis p.g.a. att preventivmedlen var mindre säkra.

Miljöargumentet är jag också tveksam till. Det kanske spelar roll i vissa kretsar, men det gröna rörelsen är inte särskilt stark i Sverige och detta skulle liksom vara i den extremare änden av miljörörelsen. Snarare tror jag dåligt psykiskt mående och/eller oförmåga att ta på sig ansvaret som förälder sänker födelsetalen.

[a81]

Apropå jämlikhet och missriktad feminism.

Förra årtusendet hade jag en flickvän. Hon var läkarsekreterare och jobbade 60%. Jag var i Hären och jobbade minst 120%. Hennes definition av jämlikhet var att när hon kom hem lade hon sig i sängen och läste damtidningar. Och väntade på mig innan hushållet skulle börja skötas. 50/50 naturligtvis, jämlikhet var ju viktigt.

MVH

Hans

Ja, jämställdhet är mycket svårare och mer mångfacetterat än man tror. Barn är ju i någon mån programmerade att vara mammiga. Jobbar mamman mycket (lika mycket eller mer än pappan) finns risken att barnen känner ett underskott när det gäller mammakontakt och pappan får vara "betjänt/hushållerska" åt sin fru/sambo och sina barn, samtidigt som barnen klänger på sin mamma. Jag tror att graden av avlastning från mormor/farmor spelar ganska stor roll för att undvika det här scenariot.

[von Adler]

Apropå jämlikhet och missriktad feminism.

Förra årtusendet hade jag en flickvän. Hon var läkarsekreterare och jobbade 60%. Jag var i Hären och jobbade minst 120%. Hennes definition av jämlikhet var att när hon kom hem lade hon sig i sängen och läste damtidningar. Och väntade på mig innan hushållet skulle börja skötas. 50/50 naturligtvis, jämlikhet var ju viktigt.

MVH

Hans

Ja, jämställdhet är mycket svårare och mer mångfacetterat än man tror. Barn är ju i någon mån programmerade att vara mammiga. Jobbar mamman mycket (lika mycket eller mer än pappan) finns risken att barnen känner ett underskott när det gäller mammakontakt och pappan får vara "betjänt/hushållerska" åt sin fru/sambo och sina barn, samtidigt som barnen klänger på sin mamma. Jag tror att graden av avlastning från mormor/farmor spelar ganska stor roll för att undvika det här scenariot.

Jag tror snarare att barn är programmerade att vara klängiga på den som tagit hand om dem. På ett tidigare jobb jag hade jag en kvinnlig kollega där de p.g.a. jobbomständigheter låtit pappan ta första delen av föräldraledigheten. Följaktligen var barnet mycket "pappig" och det var bara pappa som dög när det skulle tröstas, läggas m.m. Mamman var frustrerad över detta.

Det blir ofta mamman som får den rollen, för att de flesta ammar, och då tar mamman den tidiga föräldraledigheten.

[a81]

Det ligger mycket i det, men finns också forskning som visar att mycket få småbarn väljer pappa före mamma (10-15 procent har jag för mig, läst på Wikipedia någonstans). Jag tror också att amningen och den allra första tiden är en viktig faktor.

Jag tänker dock att resultatet skulle bli annorlunda om man tänker något slags karriärkvinna som skippar amningen och låter pappan ta huvudansvaret direkt. I vanliga "Svensson-familjer" är min bild att barnen brukar bli rätt mammiga även om pappan tar uppåt hälften av föräldraledigheten. Det krävs liksom mer för att få pappiga barn.

Sedan tror jag som sagt att de föräldrar som i sin tur har föräldrar och/eller svärföräldrar som lever lite gammaldags har lättare att få feminismen att fungera i praktiken. Om det finns en farmor och/eller mormor som liksom är väldigt säker på att ta hand om barn brukar det vara en enorm avlastning för föräldrarna. Då är det nog lättare att få barnen att acceptera 50 procent pappa och 50 procent mamma, för det är inte 50/50, utan farmor/mormor tar kanske 20-30 procent av jobbet.

[a81]

Sedan är nog inte födelsetalen riktigt så låga som vi tror, massor av utländska t.ex. utbytesstudenter har stått kvar i folkbokföringen trots att de inte bott i Sverige på åratal:

https://www.hd.se/2024-02-14/skatteverk ... utvandring
https://www.hd.se/2024-02-16/det-fuskas ... okforingen

Barnafödandet är fortfarande lågt, men troligen inte riktigt så lågt som det ser ut. I folkbokföringen finns/fanns ett stort antal kvinnor i fertil ålder som egentligen lämnat Sverige och deras eventuella barn föddes inte här.

[koroshiya]

På väg mot 0,68 i Sydkorea. Det går ju inte. Man kan inte göra två till 0,68. Efter en generation blir det få kvar. Kina och Japan har också låga siffror.

I Japan finns det en stad som har vänt trenden.

https://www.latimes.com/world-nation/st ... ion-crisis

Men det är en mycket liten stad. I Seoul är det svårt att ha barn. Någonstans läste jag att dagis kunde kosta 13ksek per månad... Få föräldrar klarar av det.

Där har vi nog någon form av galen kapitalism, och Kina och Japan ligger inte långt efter.

[Skogaliten]

Men är det egentligen ett problem att det föds få barn?

Det är väl snarast bra. Det bor nog alldeles för många människor på jorden, som i synnerhet i "västvärlden" tär på jordens resurser, så en befolkningsminskning vore till fördel.

Om vi börjar tycka att det känns tomt omkring oss, så finns det gott om folk som nog gärna skulle vilja flytta hit.

Kan vi på ett bra sätt organisera invandring, och ordna integration, så finns det bara fördelar med en befolkningsminskning på jorden.

[Markus Holst]

[koroshiya]

Problemet med invandring är att inte alla vill ha den, och att den ofta sköts på ett värdelöst sätt.

Jag har en jordansk bekant. Hon uppskattar att 1/5-del av de som kom från Syrien kom från Syrien, resten kom från Gulfstater och andra länder.

Hon berättade om en familj som inte var flyktingar, även om de kanske var syrier, som låtsades vara flyktingar. Idag är de skrivna i Sverige, men bor inte här. Fem barn, frun vill ha fler; ingen fattig familj... som bara kostar oss pengar, och inte bidrar med något.

Sådan invandring tror jag få vill ha.

Korea har mycket större problem, men den största gruppen invandrare är etniska koreaner, och sedan kineser och vietnameser, som om vår invandring mest bestod av Finlandssvenskar och Nordbor.

För kulturell överlevnad tror jag det är mycket viktigt i tider med minskande befolkning att inte massimportera folk och ge dem medborgarskap.

Men kanske är det roligare att vara Sanfolk efter all annan invandring... vem vet.