Om städer och befolkningstillväxt

[a81]

Idag lever man väl längst i finare områden i/nära stan (jfr Östermalm, Danderyd, etc.) och på lugn någorlunda välmående landsbygd (jfr Småland, Halland, etc.). Medellivslängden är väl kortast i bruksorter långt ifrån storstäderna och i socioekonomiskt svaga förorter med hög andel utrikesfödda.

[a81]

Annars är väl det jag menar att:

1. Svenska tätorter var/är ofta små och inte särskilt urbana.

2. Snack om att Sverige är ett av världens mest urbaniserade länder är fel, det handlar om att vi har satt gränsen för tätort väldigt lågt (200 invånare).

3. Stora delar av den stadsnära landsbygden har större befolkning idag än någonsin tidigare.

4. De svenska storstäderna har de senaste decennierna till stor del växt genom invandring från andra länder, inte genom att landsbygden tömts på folk.

5. En majoritet av alla svenskar bor i enfamiljshus. Skulle man titta på svenskar med svensk bakgrund är det säkert en stor majoritet som bor så.

6. Väldigt många svenskar har tillgång till sommarhus.

7. Det finns en "berättelse" om att svenskarna flyttade till storstan och blev arbetare. Jag tror att de flesta som släktforskat upptäcker att det inte är en riktigt korrekt bild. Någon som var född i mitten/slutet av 1800-talet bodde ofta ett tag i 20-årsåldern i stan, men blev senare ofta arrendator eller liknande. Hoppar vi sedan fram någon/några generationer så är vi liksom inne i mera folkhemssverige med små egnahemshus och dylikt. Det var väl främst de som föddes i början av 1900-talet som blev riktiga arbetare i stan. Se t.ex. dokumentären Fru Karlsson från 1992 som handlar om en kvinna strax under 90 år gammal (född ca 1905) som levt som hemmafru i en arbetarfamilj i en liten lägenhet. Jag tror varken hennes föräldrar eller barn levde det livet. Dokumentären gick på SVT för ett tag sedan, finns kanske fortfarande tillgänglig på SVT Play.

[von Adler]

Annars är väl det jag menar att:

1. Svenska tätorter var/är ofta små och inte särskilt urbana.

2. Snack om att Sverige är ett av världens mest urbaniserade länder är fel, det handlar om att vi har satt gränsen för tätort väldigt lågt (200 invånare).

3. Stora delar av den stadsnära landsbygden har större befolkning idag än någonsin tidigare.

4. De svenska storstäderna har de senaste decennierna till stor del växt genom invandring från andra länder, inte genom att landsbygden tömts på folk.

5. En majoritet av alla svenskar bor i enfamiljshus. Skulle man titta på svenskar med svensk bakgrund är det säkert en stor majoritet som bor så.

6. Väldigt många svenskar har tillgång till sommarhus.

7. Det finns en "berättelse" om att svenskarna flyttade till storstan och blev arbetare. Jag tror att de flesta som släktforskat upptäcker att det inte är en riktigt korrekt bild. Någon som var född i mitten/slutet av 1800-talet bodde ofta ett tag i 20-årsåldern i stan, men blev senare ofta arrendator eller liknande. Hoppar vi sedan fram någon/några generationer så är vi liksom inne i mera folkhemssverige med små egnahemshus och dylikt. Det var väl främst de som föddes i början av 1900-talet som blev riktiga arbetare i stan. Se t.ex. dokumentären Fru Karlsson från 1992 som handlar om en kvinna strax under 90 år gammal (född ca 1905) som levt som hemmafru i en arbetarfamilj i en liten lägenhet. Jag tror varken hennes föräldrar eller barn levde det livet. Dokumentären gick på SVT för ett tag sedan, finns kanske fortfarande tillgänglig på SVT Play.

SCB säger att 43% av hushållen bor i småhus och 49% i flerfamiljshus, med resten i studentbostäder, inneboende, äldreboenden m.m.

Edit: Nej, du har rätt. Småhushushållen är i gemen större än flerbostadshushushållen, så 52% bor i småhus.

[HJ]

Man kan väl se migration landsbygd-stad som en "push-pull": Landsbygden har fler människor än möjligheter till försöjning/framtid (push) och städerna erbjuder möjligheter (pull). Genom historien, har det varit mest "push" eller mest "pull"?

Om vi talar om Sverige så måste skiftesreformerna och senare, mekaniseringen, av jordbruket varit en viktig "push"-faktor. Allt färre möjligheter att som egendomslös kunna försörja sig på landsbygden, men den möjligheten fanns i städerna.

/Håkan

[Markus Holst]

Skiftesreformerna tror jag inte påverkade behovet av arbetskraft men väl mekaniseringen.

[Amund]

Är det bara möjligheten att försörja sig som är och varit drivkraften för den kraftiga inflyttningen till städerna, främst förr i I-länder men id dagens läge främst i U-länder? Jag menar, finns det andra värden som människor har för ögonen när de bestämmer sig för att uppge hembygden där man förmodligen kan äta sig hyfsat mätt för en osäker framtid i stan? Barnens framtid eller kanske helt enkelt rykten om bättre framtid? I dagens Mega-städer i U-länder som exempelvis Lagos är det svårt att förstå varför människor frivilligt söker sig till ett liv i slum.

Har staten eller företag någonsin aktivt påverkat människor att bli stadsbor?

[Markus Holst]

Att flytten gick mot staden under Sveriges begynnande industrialisering berodde till stor del på att nämnda industrialisering gjorde att det fanns bättre spisar och bättre jordbruksredskap på gårdarna varför behovet av arbetskraft på gårdarna minskade. Det betyder att alla inte kunde äta sig mätta på landsbygden. Det var ju inte bönder som flyttade till staden utan de egendomslösa.

[Amund]

Att flytten gick mot staden under Sveriges begynnande industrialisering berodde till stor del på att nämnda industrialisering gjorde att det fanns bättre spisar och bättre jordbruksredskap på gårdarna varför behovet av arbetskraft på gårdarna minskade. Det betyder att alla inte kunde äta sig mätta på landsbygden. Det var ju inte bönder som flyttade till staden utan de egendomslösa.

Nog så sant - men varför har vi i historien dessa enorma massinflyttningar från landsbygden, handlar det bara om en samtidig och kraftig befolkningsökning?

[HJ]

Skiftesreformerna tror jag inte påverkade behovet av arbetskraft men väl mekaniseringen.

Jag hade gärna hittat bra belägg för mitt påstående. Som jag minns så anges motsvarande förändringar på Engelska landsbygden som en viktig förklaring till industrialiseringen (agrar revolution -> inflyttning till städerna -> god tillgång på egendomslös och outbildad arbetskraft). För svenska förhållanden går mitt resonemang ut på att med en tydligare fördelning och ägandeskap av mark, utskiftning av allmännningar, färre småbyar fanns det helt enkelt mindre "plats" för egendomslösa. (Läser iofs att backstugusittare blev fler på grund av skiftesreformerna, men troligen på grund av att tillskottet kom av uppsagda torpare.) Markägarna ville inte ha fler personer på sin mark än som verkligen behövdes som arbetskraft, och behovet av sådan arbetskraft minskade med det mera rationella bruket som kom av sammanhängande ägor.

Men i jämförelse med mekaniseringen, så var skiftesreformerna något som skedde långsammare och över en mycket längre tidsperiod så effekten är kanske svårare att skilja från andra trender. Men som sagt, jag har inte tagit mig tiden att hitta bra belägg för mitt resonemang.

/Håkan

[Markus Holst]

Jag såg något program där en forskare berättade att om en stad blir dubbelt så stor så fördubblas inte utbudet av butiker och nöjen, de ökar med 2,1. Alltså lite mer än en fördubbling. Det visar på hur enklare det är att leva i en större stad. Om vi då jämför med en statisk landsbygd blir svaret enkelt: Det är enklare att hitta försörjning i stora städer än i små samhällen beroende på den tillväxtfaktor jag nämnde ovan.

[HJ]

Har staten eller företag någonsin aktivt påverkat människor att bli stadsbor?

Det skulle jag nog påstå; under stor del av historien var ju städer ett sätt att kontrollera handel. Tvånget var ungefär "om ni skall bedriva handel måste ni bo i en stad (och betala skatt för detta privilegium - vilket är svårt att slippa undan eftersom staden är såpass liten att den går att kontrollera)".

/Håkan

[Stefan Lundgren]

Jag har skrivit om Emigrationsutredningen som gjordes mellan 1907-14 och leddes av Gustav Sundbärg, utredningen hade runt 20 olika bilagor. Samtliga är ilagda som pdf-format och dessa uppgifter är hämtade från bilaga 5 eller bilaga V om man utgår från romerska siffror.

På s 401 eller 672 i pdf-utgåvan är det statistik över folkmängden i städerna sedan 1800.

År 1800 var folkmängden följande i de tio största städerna.

Stockholm 75 517
Göteborg. 18 000
Karlskrona 10 166 (hur många anar idag att staden var den tredje största staden då???).
Norrköping 9 089
Gävle 5 410
Uppsala 5 105
Falun 4 791
Uddevalla 4 081
Malmö 3 981
Landskrona 3 827

Tio största städerna 1840

Stockholm 84 161
Göteborg 27 440
Norrköping 12 829
Karlskrona 12 456
Malmö 10 203
Gävle 8 123
Kalmar 5 964
Lund 5 264
Uppsala 5 203
Linköping 4 767
Flera städer hade mellan 4 000-5 000 invånare

Tio största städerna 1909

Stockholm 341 816
Göteborg 163 957
Malmö 81 169
Norrköping 45 471
Helsingborg 32 763
Gävle 31 930
Örebro 29 107
Eskilstuna 27 777
Karlskrona 27 460
Uppsala 25 620

Flera städer hade smugit sig in på att vara bland de tio största städerna 1909 som t ex Helsingborg, Örebro, Eskilstuna och Örebro. Den förstnämnda staden hade t ex 1 741 invånare 1800, dubblade nästan sin folkmängd mellan 1880 (11 550) och 1890 (20 410). Noterbart att Karlskrona sjönk från 3:e största staden till nionde största staden medan skribentens födelsestad Uppsala konstant låg i botten av tabellen. Från 1909 skulle det ta runt 60 år innan Uppsala på allvar kunde utmana Norrköping på 4:e största staden i Sverige.

Länk till källan (sidan finns angiven här ovanför):

http://www2.ub.gu.se/kvinndata/emigrati ... ilaga5.pdf

Stefan

[a81]

Annars är väl det jag menar att:

1. Svenska tätorter var/är ofta små och inte särskilt urbana.

2. Snack om att Sverige är ett av världens mest urbaniserade länder är fel, det handlar om att vi har satt gränsen för tätort väldigt lågt (200 invånare).

3. Stora delar av den stadsnära landsbygden har större befolkning idag än någonsin tidigare.

4. De svenska storstäderna har de senaste decennierna till stor del växt genom invandring från andra länder, inte genom att landsbygden tömts på folk.

5. En majoritet av alla svenskar bor i enfamiljshus. Skulle man titta på svenskar med svensk bakgrund är det säkert en stor majoritet som bor så.

6. Väldigt många svenskar har tillgång till sommarhus.

7. Det finns en "berättelse" om att svenskarna flyttade till storstan och blev arbetare. Jag tror att de flesta som släktforskat upptäcker att det inte är en riktigt korrekt bild. Någon som var född i mitten/slutet av 1800-talet bodde ofta ett tag i 20-årsåldern i stan, men blev senare ofta arrendator eller liknande. Hoppar vi sedan fram någon/några generationer så är vi liksom inne i mera folkhemssverige med små egnahemshus och dylikt. Det var väl främst de som föddes i början av 1900-talet som blev riktiga arbetare i stan. Se t.ex. dokumentären Fru Karlsson från 1992 som handlar om en kvinna strax under 90 år gammal (född ca 1905) som levt som hemmafru i en arbetarfamilj i en liten lägenhet. Jag tror varken hennes föräldrar eller barn levde det livet. Dokumentären gick på SVT för ett tag sedan, finns kanske fortfarande tillgänglig på SVT Play.

SCB säger att 43% av hushållen bor i småhus och 49% i flerfamiljshus, med resten i studentbostäder, inneboende, äldreboenden m.m.

Edit: Nej, du har rätt. Småhushushållen är i gemen större än flerbostadshushushållen, så 52% bor i småhus.

Ja, sedan är väl den exakta siffran svår att bestämma. Jag tror t.ex. att brf-radhus räknas som flerfamiljshus. Jag gissar därför att 55-60 % av alla som bor i Sverige bor i något "småhus- eller radhusliknande" (inkl. brf-radhus).

Tänk dessutom på att minst 25 % av befolkningen har utländsk bakgrund och där bor en väldigt stor del i flerfamiljshus. Bland personer med svensk bakgrund bor nog därför uppåt 70 % i villa eller radhus. Tänker man dessutom gruppen män (många skilda par där mannen bor kvar i villan) och medelålders, så blir nog siffran ännu högre. Om man tänker en man i 55-årsåldern med helsvensk bakgrund, så tror jag att sannolikheten att han bor i villa eller radhus är uppåt 80 %.

[a81]

Man kan väl se migration landsbygd-stad som en "push-pull": Landsbygden har fler människor än möjligheter till försöjning/framtid (push) och städerna erbjuder möjligheter (pull). Genom historien, har det varit mest "push" eller mest "pull"?

Om vi talar om Sverige så måste skiftesreformerna och senare, mekaniseringen, av jordbruket varit en viktig "push"-faktor. Allt färre möjligheter att som egendomslös kunna försörja sig på landsbygden, men den möjligheten fanns i städerna.

/Håkan

Tror att det beror lite på vilka städer man talar om. Många svenska städer var långt fram i tiden ett slags ämbetsmanna- och borgarstäder, som inte växte så kraftigt. När sedan väl urbaniseringen kom igång var vi liksom redan inne i folkhemssverige med små egnahemshus och dylikt.

[a81]

Är det bara möjligheten att försörja sig som är och varit drivkraften för den kraftiga inflyttningen till städerna, främst förr i I-länder men id dagens läge främst i U-länder? Jag menar, finns det andra värden som människor har för ögonen när de bestämmer sig för att uppge hembygden där man förmodligen kan äta sig hyfsat mätt för en osäker framtid i stan? Barnens framtid eller kanske helt enkelt rykten om bättre framtid? I dagens Mega-städer i U-länder som exempelvis Lagos är det svårt att förstå varför människor frivilligt söker sig till ett liv i slum.

Har staten eller företag någonsin aktivt påverkat människor att bli stadsbor?

Ofta flyttade man väl inte från ren landsbygd till storstan, utan det var väl mera så att egendomslösa på landsbygden i mitten/slutet av 1800-talet sökte sig till mindre industriorter (alternativt till Nordamerika) och att sedan deras barn sökte sig från ettan i bruksorten till ettan i storstan i början av 1900-talet. Barnen till dem som fortfarande var lantbrukare i början av 1900-talet hamnade nog oftare I någon form av småhus, typ blev snickare och hamnade i en liten funkisvilla.