Om städer och befolkningstillväxt

[HJ]

Jag har ett minne av att någonstans sett påståendet att under största delen av vår historia har städerna varit beroende av inflyttning för att alls existera; dvs att mycket få människor föddes i städerna, utan de flesta som bodde i städerna hade fötts på landsbygden och sedan flyttat in till städerna (där de snart dog på grund av de djupt osanitära förhållandena). Detta till skillnad från de senaste generationerna då de flesta som är bor i en stad också är födda i en stad.

Min undran är: Stämmer det? Är det begränsat till speciella tidsperioder? Skall man förstå städer som en konsekvens av förhållandena i omgivningen (agrara perioder som leder till befolkningsöverskott på landsbygden som "matar" städerna med nya invånare)?

/Håkan

[von Adler]

Jag har ett minne av att någonstans sett påståendet att under största delen av vår historia har städerna varit beroende av inflyttning för att alls existera; dvs att mycket få människor föddes i städerna, utan de flesta som bodde i städerna hade fötts på landsbygden och sedan flyttat in till städerna (där de snart dog på grund av de djupt osanitära förhållandena). Detta till skillnad från de senaste generationerna då de flesta som är bor i en stad också är födda i en stad.

Min undran är: Stämmer det? Är det begränsat till speciella tidsperioder? Skall man förstå städer som en konsekvens av förhållandena i omgivningen (agrara perioder som leder till befolkningsöverskott på landsbygden som "matar" städerna med nya invånare)?

/Håkan

Det föddes ordentligt med folk i städer, men på grund av de osanitära förhållandena i städer dog det fler än det föddes i städer, och de var därför beroende av en ständig inflyttning för att inte mminska i storlek till byar. Så det var inte så att det inte föddes folk i städerna, det bara dog fler där. Det är väl först kring 1850-talet när man börjar få bukt med dysenteri och kolera med ordentliga kloaker och tillförsel av rent vatten som städerna börjar växa organiskt (och samtidigt erfar en stor inflyttning och därmed växer nästan exponentiellt).

[Amund]

Min undran är: Stämmer det? Är det begränsat till speciella tidsperioder? Skall man förstå städer som en konsekvens av förhållandena i omgivningen (agrara perioder som leder till befolkningsöverskott på landsbygden som "matar" städerna med nya invånare)?

Intressant frågeställning! Självklart samverkar många faktorer tänker jag, främst industrialiseringen och servicenäringen som suger till sig arbetskraft till staden men även en allmän kraftig befolkningsökning under 1800-talet. Kanske av samma dignitet vi idag ser i länder som exempelvis Indonesien och Nigeria med enorm befolkningsökning och kraftig urbanisering?

För att ta Berlin som ett exempel så fördubblades befolkningen mellan åren 1861-1877...
https://en.wikipedia.org/wiki/Berlin_po ... statistics


Medellivslängden under denna period var ju bedrövlig så det är inte underligt om landsbygden fick mata städerna med folk. Har någon gång under 1990-talet läst att ca 10000 personer varje dag ankommer Bombay (Mumbai) för att söka sin försörjning - man kanske kan tänka sig liknande mekanismer nu som då?

[koroshiya]

Jag har ett minne av att någonstans sett påståendet att under största delen av vår historia har städerna varit beroende av inflyttning för att alls existera; dvs att mycket få människor föddes i städerna, utan de flesta som bodde i städerna hade fötts på landsbygden och sedan flyttat in till städerna (där de snart dog på grund av de djupt osanitära förhållandena). Detta till skillnad från de senaste generationerna då de flesta som är bor i en stad också är födda i en stad.

Min undran är: Stämmer det? Är det begränsat till speciella tidsperioder? Skall man förstå städer som en konsekvens av förhållandena i omgivningen (agrara perioder som leder till befolkningsöverskott på landsbygden som "matar" städerna med nya invånare)?

/Håkan

Landsbygden matade städerna.

Man kan se det i svenska kyrkoböcker.

En stad har en annan statistik för födda och dödda.

Man kan se det i kyrkoböcker om Borås, där levnadsmönstret ändras, fast socknarna officiellt inte tillhör en stad.

Det har nog alltid varit så och man kan jämföra med en stad som Rom som hade mer än en miljon invånare, men sjönk ner till kanske 20 000 eller så när resten av världen inte skickade in käk och folk.

[Hans]

Orkar du finns lite här: https://www.historia.su.se/polopoly_fs/ ... SidenD.pdf

Förslag, välj ut en stad och kolla det som finns om den, annars blir det för brett och allmänt.

Berätta gärna slutsatser.

MVH

Hans

[HJ]

Tack för bekräftelsen av påståendet (och korrektionen att det visst föddes gott om barn i städerna, bara att de inte levde så länge), och även D-uppsatsen som Hans hänvisade till (diskussionen kring digerdöden mm verkar intressant).

/Håkan

[a81]

Jag har ett minne av att någonstans sett påståendet att under största delen av vår historia har städerna varit beroende av inflyttning för att alls existera; dvs att mycket få människor föddes i städerna, utan de flesta som bodde i städerna hade fötts på landsbygden och sedan flyttat in till städerna (där de snart dog på grund av de djupt osanitära förhållandena). Detta till skillnad från de senaste generationerna då de flesta som är bor i en stad också är födda i en stad.

Min undran är: Stämmer det? Är det begränsat till speciella tidsperioder? Skall man förstå städer som en konsekvens av förhållandena i omgivningen (agrara perioder som leder till befolkningsöverskott på landsbygden som "matar" städerna med nya invånare)?

/Håkan

Tänker att man också måste fundera på vad man menar med städer. Många svenska städer var små idylliska platser som inte nödvändigtvis växte så mycket under industrialiseringen. Det var snarare vissa bruks- eller stationssamhällen som exploderade i storlek, men de var ju inte särskilt urbana å andra sidan. De störe städerna växte också kraftigt.

För att ta ett exempel från Uppland år 1900:

Skutskär (bruksort): 5 820 invånare
Östhammar (stad sedan medeltiden): ca 1 000 invånare
Öregrund (stad sedan medeltiden): ca 1 000 invånare

[Stefan Lundgren]

I Sverige ökade folkmängden från drygt 2 miljoner ungefär 1800 till 5 miljoner omkring 1900. Allt fler barn överlevde de första åren samt att svenska statskassan kunde kompensera med industrivaror fr o m 1850. Det var i början av 1930-talet som stadsbefolkningen var lika stort som landsbygdsbefolkningen. Den urbana (städerna) folkmängden ökade medan den rurala (landsbygden) minskade och det var en trend som inledde i samband med när Sverige industrialiserades i mitten av 1800-talet och som skulle fortgå långt in på 1900-talet.

Stefan

[a81]

I Sverige ökade folkmängden från drygt 2 miljoner ungefär 1800 till 5 miljoner omkring 1900. Allt fler barn överlevde de första åren samt att svenska statskassan kunde kompensera med industrivaror fr o m 1850. Det var i början av 1930-talet som stadsbefolkningen var lika stort som landsbygdsbefolkningen. Den urbana (städerna) folkmängden ökade medan den rurala (landsbygden) minskade och det var en trend som inledde i samband med när Sverige industrialiserades i mitten av 1800-talet och som skulle fortgå långt in på 1900-talet.

Stefan

Men går man in på 1900-talet med egnahemshus och senare villa- och radhusbyggande blir det en lite annan fråga. Fr.o.m. 1920-talet ungefär har en stor andel av stadsbefolkningen levt ganska lantligt i praktiken, samtidigt som även folk på landsbygden också hamnar i villor snarare än gårdar och torp.

[Stefan Lundgren]

Jo, det stämmer att många människor var involverade i egnahemsrörelsen och det var också många som flyttade till sådana också. Lite OT är att under andra världskriget så revs många torp, backstugor och undermåliga (obebodda) hus för att bl a bli ved. När jag gjorde en liten kulturinventering i Österunda socken i Uppland så berättade en äldre man detta för mig. Jag läste då på kulturgeografiska institutionen på Uppsala universitet och det var runt 2004-05.

Stefan

[a81]

Det jag tänker på är att många familjer i Sverige liksom missade urbanisering, eller i alla långtida boende i riktig stadsmiljö. Riktigt urbana bostadsmiljöer fanns ju mest bara i de allra största städerna före 1800-talets slut och bara en generation senare kom funkisen med små villor för arbetarklass och lägre medelklass, "höghus i park", etc.

Mellan ungefär 1960 och 1975 revs en väldigt stor andel av alla bostäder i riktigt urban miljö i Sverige (70-80 procent?). Sekelskiftesområden i storstäder var nästan de enda bostadsmiljöerna med slutna kvarter som klarade sig (jfr Östermalm, Vasastan, etc.).

[koroshiya]

Hm, du menar att de "urbaniserades" men ofta till småstäder?

Ett bostadskvarter som Landala i Göteborg fick se nya bostadslängor dyka upp när de rev de gamla husen. Men kanske är de "nya" det du kallar höghus i park? Det är inte gator längre som på det gamla sättet.

I en stad som Göteborg konstruerades också enfamiljshus redan på femtiotalet, bland annat i Kvillebäcken och lite senare i Torslanda. Husen som de i Kvillebäcken ligger ganska centralt i staden, även om det är något man ofta inte tänker på. Det är bara fyra hållplatser in till stadens centrum.

Där kan nog finnas en del som nästan aldrig hann uppleva någon innerstad, om de flyttade in till bra industrijobb och hade råd att köpa ett hus. Mina föräldrar flyttade från bastionen Carolus Rex en bit från Järntorget och till Torslanda alldeles i början av 60-talet. De skulle emellertid senare flytta till Landala, men de levde nog bara tillsammans i en stenkåksmiljö under några få år.

[a81]

Ja, det är lite så jag menar. Lite generaliserat/tillspetsat/anekdotiskt:

Födda före 1900: Blev ofta kvar på landet eller flyttade till mindre tätort. Vissa hamnade i storstan.

Födda 1900-1910: Flyttade oftare till storstan, många som bodde i lägenhet hela vuxenlivet.

Födda 1910-1920: Flyttade oftare till storstan eller var födda där, ganska många som bodde i lägenhet hela vuxenlivet, men rätt många blev villaägare.

Födda 1920-1930: Flyttade oftare till storstan eller var födda där, ganska många som bodde i lägenhet hela vuxenlivet, men rätt många blev villaägare.

Födda 1930-1940: Flyttade oftare till storstan eller var födda där, vissa bodde i lägenhet hela vuxenlivet, men många blev villaägare.

Födda 1940-1950: Flyttade oftare till storstan eller var födda där, väldigt många blev villaägare eller radhusägare.

[Markus Holst]

Vi skall komma ihåg att urbaniseringen gick i flera steg. Först steget var att folk flyttade från gården till det närmaste bruket. Någon generation senare gick flytten till en större bruksort varefter en kommande generation flyttade till staden. De svenskar som idag flyttar till städerna kommer väl oftast från mindre samhällen, inte från landsbygden.

Under första världskriget såg vi en omfattande flytt från städerna tillbaka till statarlängorna. Lönen var förvisso sämre men med stat-lönen var man garanterad mat.

[koroshiya]

På min mammas sida kan man nämna att hon växte upp i Väja - en liten bruksort.

https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ja

Sedan länge har pappersbruket och den numera nedlagda sågen varit de stora arbetsgivarna, och de vilka gjorde att det samlades folk på orten.

Något direkt centrum hade orten emellertid inte, och de fåtal affärer som fanns var uppradade utefter landsvägen.

Alla bodde eller bor i enfamiljshus, eller nästan alla. Det fanns faktiskt några tvåvåningshus med hyresrätter men det var inte mer än kanske 10 lägenheter eller så. De husen är numera rivna, liksom inte så få enfamiljshus.

Ville de ha någon form av stadsliv fick de åka till Kramfors eller Bollstabruk. Där finns flera hyresrätter men de flesta bor nog även där i enskilda hus eller radhus.

Tilläggas skall att de i Väja inte alls var några isolerade bönder bara för att det inte var en stad. Tvärtom var livet där modernt. Närheten till fabriken gjorde att infrastrukturen var väl utbyggd. Trots strejker och annat skulle jag gissa på att arbetarna hade bra betalt, och morfar och mormor hade sitt eget hus på 30-talet med el och VVS, badkar och dusch. De hade också råd med sommarställe och de rattade amerikanska bilar. Deras liv var bättre än många andra svenskars.

Men jag svarar inte på HJs fråga.

En faktor som leder till större städer är nog större integration och ökat tryck från myndigheter. Det tvingar människor att producera mer och att försöka omsätta produktionen. I äldre tiders samhällen tror jag också att det fick en effekt på barnafödandet; alltså, utan att ha konkreta bevis tror jag att befolkningen kunde bestämma hur många barn som behövdes.

Det där är något som man troligen kan skönja när Romarriket kollapsade i väst. Utan integration och produktion för fjärran marknader var det inte längre lika intressant att alstra en massa barn som kunde fortsätta jobba på åkern eller i hantverk och småindustrier. Man kan därför gissa att befolkningsmängden kollapsade därför att den inte längre behövde vara lika stor.

Alternativet är att barbarerna slog ihjäl folk, eller att farsoter och missväxt tog död på dem.

I verkligheten samarbetade väl dessa olika faktorer. Det har ju nämnts att det var pest under Justinianus, och att skördarna slog fel. Lägg till det att desintegration gjorde att vissa näringar inte längre behövdes eller att folk inte kunde betala för dem, och det är givet att befolkningen minskar.

Man kan helt tydligt också se en teknologisk tillbakagång i det tidigmedeltida samhället; kanske inte totalt sett, men generellt. Desintegrationen medförde att folk som förut hade haft takpannor nu återgick till tidigare teknik, och med det försvann ett antal jobb. Det var på samma sätt med andra näringar och det medförde att folk inte längre var lika viktiga.

De områden som klarade sig bäst efter kollapsen var centrala Frankrike, några städer i Italien och Grekland och Egypten.

En sak det visar är att stora städer är beroende av integration och att upplandet producerar för staden. Den klarar sig inte själv, även om dödligheten där inte är större.

Återstår att finna exempel just på att folk dör oftare i städer...

Förresten, är det inte så än idag, att dödligheten är större i the smoke än ute på landet?