Skalman.nu Forum

Växelkursen RM/svenska kronor?

Är det någon som vet växelkursen mellan Reichsmark och svenska kronor under VK2.

Obelix,

Jag har tyvärr ingen aning, men ville gärna papeka att det finns manga myntsamlare här i Wien som säljer gamla "Reichsmark".

I ett skyltfönster, precis vid Wien Westbahnhof, ligger det en 100 RM sedel i fönstret med en "Strafsatz" tryckt pa den ena kortsidan av sedeln. En "Strafsatz" tröcks pa sedlarna i krigets senare del och det är en varning till bäraren att inte kopiera dessa.

Eftersom papperskvalitén var sa daligt, dvs vanligt skrivbordspapper, sa var förfalskningar enkla. En sedel fran jannuari 1945 var tom gjord av ett tunnt kartongpapper.

"Der Strafsatz" lyder typ: Kopiering och vidarespridning av falska sedlar kommer att ge ett frihetstraff pa minst 2 ar

Jag vet inte när dessa "Strafsätze" tröcks för första gangen, men det torde ha varit under krigets sista manader. Det star pa en lapp bredvid sedeln (förutom pris ca 1 675 SEK) att sedeln är "mycket sällsynt".

Även andra mynt och sedlar fran (nästan) alla tidsepoker finns att inhämta fran detta ställe!

Ursäkta att jag avvek fran ämnet!

Mvh Andreas Wien

Jag hittade några uppgifter i en artikel om ett angränsande område. Den den 17 april 1942 så motsvarade 3 riksmark 5 svenska kronor. Den 30 mars 1943 motsvare 3.3 riksmark 5.7 kronor.

Inte mycket information, men lite mer än ingen alls.

Källa: Räddade av kalla kriget, Aalders & Berger

Tack Haegg!

Det betyder att en RM var värd 60 öre 1942, och 58 öre 1943.

Som ni säkert vet hade Tyskland under Dr Hjalmar Schacht en mycket flexibel och oförutstämbar ekonomisk politik med variabla växelkurser, beroende på med vem man hade att göra med.

Jag har skrivit en uppsats om detta ämne en gång. Klistrar in den på forumet senare.

Bifogar ett gammalt PM om ekonomisk politik i Tyskland mellan 1933-39 om någon är intresserad.



INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING

1.1 SYFTE

1.2 AVGRÄNSNING

1.3 METOD

2 DOKTRINEN OM SJÄLVFÖRSÖRJNING

2.1 UTRIKESHANDELN

3 VALUTA MED FLERA VÄXLAR

4 INDUSTRINS STÄLLNING

5 KAMPEN FÖR RÅVAROR OCH SURROGAT

5.1 JAKTEN EFTER MARKNADER

6 FYRAÅRSPLANEN

7 KÄLLFÖRTECKNING



1. INLEDNING

"Nationalsocialismen är en kylig verklighetslära av den skarpaste vetenskapliga insikt och tankemässiga prägling."

Adolf Hitler 6 september 1938

Att ett extremt ytterlighetsparti såsom Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, NSDAP, kommer till makten grundar sig ur missnöjet från depressionen och 30-talskrisen. Det uppdämda hatet mot de styrande gav nationalsocialisterna chansen att med sin aggressiva politik vinna anhängare ur den befolkningsgrupp som lidit mest av krisen. Många såg nationalsocialismen, och särskilt dess förgrundsgestalt Hitler som tysklands enda räddning. En stark man för ett starkt folk resonerade man. Den politik man förde visade sig omfatta en mycket annorlunda ekonomisk inriktning med starkt revanschistiska drag.

1.1 SYFTE

Denna pm syftar till att översiktligt beskriva den ekonomiska utvecklingen från det nationalsocialistiska partiets maktövertagande i Tyskland den 30 januari 1933 till krigsutbrottet den första september 1939. Författarna avser beskriva de egenheter, brister samt eventuella fördelaktigheter som fanns i den nya tyska ekonomiska politiken.

Författarna kommer under avhandlingen att lägga sig på en nivå, där vi förutsätter att läsaren har en viss kunskapsnivå vad gäller ekonomisk historia i allmänhet, och även i Tysklands och Europas historia under mellankrigstiden. Begrepp som anses kutym på institutionen kommer inte att noggrannare förklaras. Vi förutsätter även att läsaren har sådan insikt i den tyska Nationalsocialistiska eran som kan anses höra till allmänbildningen.


1.2 AVGRÄNSNING

Då den nationalsocialistiska ideologin redan kritiserats omfattande och då Tyskland och dess allierades agerande under och före andra världskriget onekligen är moraliskt diskutabelt avser vi trots det inte att här göra samma övergripande bedömningar och beskriva nationalsocialismen i sig, utan endast beskriva den ekonomiska politiken och dess verkningar. Om man tolkar dessa fakta som väl positiva utan den sedvanliga kritik man är van att höra, måste man betänka att detta rör sig om förhållanden före krigsutbrottet och att den gängse uppfattningen om Tyskland förändrades kraftigt under och efter andra världskriget. Den massiva uppbyggnad av landet man genomförde före krigsutbrottet fick senare ofantliga biverkningar men dessa tar vi inte upp då de inträffade efter Tysklands inmarsch i Polen första september 1939.

Promemorian gör inga anspråk att heltäckande redogöra för den oerhört komplexa ekonomiska politiken i det Nationalsocialistiska 30-talets Tyskland, utan är mer en översikt av ämnesområdet. Vi kommer därför inte att detaljstudera alla delområden, utan snarare påvisa intressanta episoder och händelser för att ge en översiktlig helhetsbild av en intressant epok i den moderna ekonomiska historien. Författarna har ej tagit upp de delar av den tyska ekonomin som inte verkat särskilt uppseendeväckande ur ekonomiskt hänseende, därtill räknar vi jordbruket. Vi har dessutom inte för avsikt att komma med några alternativ på lösningar av dess ekonomiska politik. Vi har valt att begränsa oss till åren mellan 1933-39 då krigsutbrottet gav helt nya förutsättningar


1.3 METOD

Tillvägagångssättet vi valt att använda är att dela upp ämnet i delområden, och att därefter beakta dessa områden var för sig. Författarna kommer slutligen att söka sammanföra de olika områdena till en homogen bild av den tyska 30-talsekonomin under NSDAPs styre.



2 DOKTRINEN OM SJÄLVFÖRSÖRJNING

Den nationalsocialistiska teorin om autarki härstammar från världskrisen mellan 1929 och 1933. Svårigheterna med matleveranser under första världskriget fick slutligen tvivellöst in dem på stigen mot självförsörjning.

Bakgrunden till många problem i 30-talets Tyskland kan med säkerhet sägas ligga i ekonomiska problem. Nationalsocialisterna insåg på ett tidigt stadium att om man inte segrade på den ekonomiska fronten skulle det "tusenåriga riket" aldrig kunna bestå. Man odlade en myt om att de ekonomiska svårigheterna var de övriga omkringliggande ländernas fel, man gjorde liknelser med den militära blockaden under första världskriget fast det nu sades röra sig om en fredstida blockad.

Den ekonomiska krisen gav bakgrund till en hel ekonomisk teori, denna teori satte allt på spel och var allt annat underordnat. Det absolut viktigaste var att reda sig själv i ekonomiskt oberoende, man ville inte vara beroende av råvaror från något annat land på någon front då man i grunden såg alla andra länder som potentiella fiender. Man spelade ständigt på temat inringningen. Följden blev att det tyska folket i en ekonomisk kamp utvecklade samma känslor som de skulle gjort i ett krig.

Tysklands läge hade även det en stora svagheter ur ekonomisk synpunkt. Landet saknade flertalet av de naturtillgångar som krävdes för den råvarutillförsel till industrin som krävdes för effektiv självförsörjning. Man försökte därför fylla upp behoven med surrogat men då detta var otillräckligt var man ändå tvungen att vända sig till utlandet. Detta medförde en kamp för att anskaffa utländska betalningsmedel. Till en början använde man sig av guldreserverna, men dessa sinade snart och man blev tvingad att söka nya metoder. Detta medförde en paradox när Tyskland fortfarande hade guldmyntfot men ingen guldreserv. Guldtäckningen var som högst mindre än en procent.


Tyska riksbankens innehav i miljoner riksmark.

30 november 1929 2.637
1930 2.705
1931 1.175
1932 937
1933 409
1934 83
1935 93
1936 72
Fig 2.1

När man insåg nödläget försökte man att fylla ut bristerna i guldreserven genom stränga åtgärder för att mobilisera alla valutatillgångar man kunde komma åt. I juni 1933 utfärdade man en lag mot förräderi gentemot det tyska näringslivet. Lagen innebar stränga straff för personer som försökte dölja sina tillgodohavanden i utlandet. Detta gav i runda tal 100 miljoner riksmark i utländsk valuta men detta övervägdes snabbt av förlusterna i guld och deviser. 1934 hade lagen stärkts ytterligare och importen var så kontrollerad och ransonerad att endast råvaror som hade avgörande betydelse för den tyska upprustningen fick införas i stora mängder.

Nästa försvarsåtgärd var att låsa de pengar som redan fanns i landet. Detta medförde att de utländska bolag som fanns i landet fick enorma problem att lösa sina vinster. Man fick inte föra ut mer än tio riksmark ur landet utan genomgående förhör.


2.1 UTRIKESHANDELN

De åtgärder man genomförde kunde endast trygga den befintliga situationen och gjorde inget för att förbättra det framtida läget. Detta kunde endast ske på två sätt, genom en minskning av importen eller en ökning av exporten. Inom grundvalen för ideologin om nationell pånyttfödelse så måste de utländska marknaderna utvidgas för Tysklands räkning. De alternativ man stod inför var att gripa till krig eller att genomföra fyraårsplanen fullständigt och hoppas att trots sin självförsörjning kunna exportera till andra länder. Under en period av allmänna restriktioner på världsmarknaden var en av de tyska grundtankegångarna att man hoppades kunna hugga för sig marknader såsom relationerna vore helt normala. Detta synsätt faller dock på att om Tyskland hänsynslöst kontrollerar sin import och binder de andra ländernas handel med Tyskland så kan även dessa länder lika lätt avspärra sina marknader för tyska varor, vilket senare var precis vad som hände. Följden av detta var att Tysklands export sjönk månad för månad. Dr Schacht införde med bakgrund av detta sin nya plan i september 1934. Den gamla metoden med manipulering av växelkurserna hade misslyckats, och hade medfört en avtappning av riksbankens tillgångar varvid den enda utvägen tycktes vara att minska själva handelsvolymen med denna nya plan. Dr Schacht planerade att genom valutalicenser få ned importen till samma nivå som exporten i syfte att förhindra en minskning av Tysklands guldförråd eller utländska tillgodohavanden. All import skulle underkastas en ingående kontroll och noggranna planer på vad som fick handlas med skulle göras av myndigheterna med hänsyn till militära och ekonomiska faktorer. Licenser skulle endast lämnas ut för sådana varor som inte kunde produceras inom landet och då i små belopp. Samtidigt med detta slöt Tyskland ett antal clearingavtal med 26 olika kreditorländer.

3 VALUTA MED FLERA VÄXLAR

Den tyska valutasituationen stod i kraftigt samband med exporten. Tyskland utformade en helt ny metod för valutakontroll som man rationaliserade för att tjäna de mest skiftande syften. Man införde ett invecklat system med flera växlar. Enligt den tyska uppfattningen var "att ha en valuta med endast ett enda fast värde är ungefär som att köra bil med endast en växel". Det ansågs mycket bättre om man kunde manipulera valutan så att den fick det lämpligaste värdet för varje enskilt ändamål. Man införde med hjälp av komplicerade ingrepp i bankväsendet ett väl utspekulerat system med spärrade konton. Detta ledde till att man fick inte bara en valuta utan en mångfald av valutaenheter. Den vanliga växelkursen på tyska marken användes sällan.

Det var inte bara frågan om en under- eller övervärdering av marken i förhållande till andra valutor, saken var mycket mer komplicerad än så. Systemet möjliggjorde oändliga variationer på markens värde, resultatet blev att Tyskland betalade minsta möjliga och förtjänar det mesta på varje affär. Officiellt använde man sig av 25 slags värden på marken (1937) men i själva verket fann man upp till 237 olika värden.

Denna princip kom man på under regimens första tid då man såg att vissa tyska värdepapper noterades under parikursen i utlandet. Denna skillnad började man utnyttja. Genom olika övertalningsmetoder kunde Tyskland köpa till det yttre värdet och sälja till det inre och staten tog mellanskillnaden. Man gjorde vinster på de ständigt ökande kursavdragen i utlandet på dollarobligationer och på de tillgodohavanden utlänningar hade i Tyskland på spärrade konton.

Den viktigaste metoden var Aksi-systemet. Detta system tillämpades mot länder som inte hade någon officiell clearing gentemot Tyskland och i stället var hänvisade till varuutbyte. I dessa fall upprättade man särskilda spärrade konton som skulle användas vid internationella betalningar. Inledningsvis fungerade detta bra då de utländska handelspartnerna slapp att omedelbart leta efter en passande motaffär och istället kunde mottaga ett dispositionsbevis från ett spärrat konto i Berlin och sedan sälja detta till affärsmän som önskade importera varor från Tyskland. Detta fungerade till en början bra men när Tysklands ekonomi förvärrades deprecierades Aksi-marken vilket i den av tull- och valutarestriktioner fyllda världen ledde till att Aksi-marken fick olika värden i olika länder. Detta innebar i själva verket en minskning av försäljningspriset för tyska varor och kursskillnaderna blev en stimulans för den tyska exporten. Det gav Tyskland fördelarna av en valutadevalvering, utan några av dess nackdelar. Till sist började de tyska myndigheterna att reglera Aksi-marknaden tills det i praktiken innebar olika värden på marken i varje land. På detta sätt kunde Tyskland övervinna de exporthämmningar som berodde på den övervärderade valutan. Tyskland bedrev i stort sett hela sin utrikeshandel i mark vilkens värde reducerats med mellan 20 till 80 procent.

En orsak till Tysklands minst sagt aggressiva ekonomiska politik var den gängse uppfattningen att den internationella handeln under de spända förhållandena på 30-talet utgjorde ett slagfält just som i ett krig. Man gjorde ett komplicerat system av vad som från början var endast gynnsamma tillfälligheter. Detta system möjliggjorde ett valutasystem med en nästan obegränsad böjlighet.

En grundläggande svaghet i tysklands ekonomiska situation var att 98 procent av riksbankens sedeltäckning utgjordes av kortfristiga statsobligationer som lätt kan bli värdelösa. På detta sätt finansierades den nationalsocialistiska staten genom kortfristiga lån. Detta var ett sätt för Hitler att hålla sig kvar vid makten då ingen kunde kräva några räkenskaper av honom och den enda information han tillät var att den tyska statsskulden under de första fyra åren efter makttillträdet ökat sju gånger från 348 miljoner till 2.640 miljoner pund. Största delen bestod av rustningsutgifter.

4 INDUSTRINS STÄLLNING

När Hitler blivit rikskansler beslutades att skapa en inre högkonjunktur. 6.1 miljoner tyskar stod utan arbete 1932 och för att behålla makten måste detta åtgärdas. Regimens plan var enkel, man använde sig av riksbanken för att expandera kreditgivningen och finansiera omfattande offentliga arbeten. Dessa arbeten betalades med ett slags offentliga arbetsväxlar. Den långt drivna centraliseringen av det tyska bankväsendet underlättade detta skapande av billiga krediter. Dessa nya krediter användes till finansiering av offentliga arbeten, byggnadsföretag och för det nya rustningsprogrammet. Den härigenom framkallade högkonjunkturen berodde genom detta inte som oftast på intensiv privat företagsamhet utan på de offentliga investeringar man gjort, den största verkan blev det drastiska minskandet av arbetslösheten och inte en stegring av aktiekursen. Resultatet blev att detta framkallade en våldsam ökning av den industriella verksamheten, under regimens första år uppgick ökningen till 87 procent. Denna ökning gällde kapitalvaror, rustningar, maskiner och dylikt och inte konsumtionsvaror för folket. Privatkonsumtionens andel av nationalinkomsten föll från 72 procent 1929 till 54 procent 1939. På fyra år ökade kapital- och affärsinkomsternas del av nationalinkomsten från 17 till 27 procent. Nationalinkomsten fördubblades mellan 1932 till 1937. För att ytterligare belysa detta sade finansministern, greve Schwerin von Krosigk, "Tysklands upprustning har ur ekonomisk synpunkt ersatt det ursprungliga programmet som gick ut på att bereda arbete åt de arbetslösa." Efter 1937 hade monopolindustrin direkt kontroll över 70 procent av marknaden, en ökning med 30 procentenheter på fyra år.

Arbetarnas ställning i den nationalsocialistiska staten är även det värt att belysas. I grund och botten var nationalsocialisterna ett parti för den under depressionen missgynnade medelklassen, utan dem hade Hitler aldrig kunnat komma till makten. NSDAP insåg tidigt att om man inte hade en nöjd arbetarklass med hög levnadsstandard kunde man aldrig behålla makten. Omedelbart efter maktövertagandet gjorde man första maj till betald helgdag, något som kommunister och socialdemokrater kämpat länge för. Dagen efter arresterade man alla fackföreningsledare och förklarade samtidigt föreningarna olagliga, samtidigt gjorde man strejker olagliga och agitatorer drabbas av straff för sabotage mot tredje rikets intressen. Deutsche Arbeitsfront, DAF, som styrdes direkt av partiet ersatte fackföreningarna och representerade egentligen inte arbetaren utan var till största delen en ren propagandaorganisation. Dess yttersta syfte var "att skapa en sann social och produktiv gemenskap av alla tyskar. Dess uppgift är att se till att varje individ är i stånd ... att utföra så stort arbete som möjligt." Arbetsfronten finansierades av arbetarna själva genom avgifter på omkring 900 miljoner mark årligen. Inom dess ram skapades även Kraft durch Freude (KdF) som bland annat organiserade billiga semesterresor, nöjen och rabatter för idrott samt man lanserade även den första Volkswagenbilen. Reichsarbeitsdienst, RAD, bildades även det 1933 och var en obligatorisk arbetstjänst för manlig och kvinnlig ungdom från 18 år. Den var först halvårig och sedan ettårig. Tysklands politik gentemot arbetarna har bland annat kallats en socioekonomisk revolution för storkapitalet, mot arbetarklassen. Frågan är om detta är korrekt då man knappast kan säga att storkapitalet gynnades det heller. En intressant mycket hård lagstiftning genomfördes som gav tre månaders fängelse för den arbetare som kom för sent till arbetet, ett års fängelse för den som vägrade arbeta övertid och två års fängelse för ogiltig frånvaro.

Den drastiska minskningen av arbetslösheten måste ses med hänsyn till att man inte räknade med kommunister, socialister, judar och pacifister som antingen internerades eller belades med arbetsförbud. Många hade även del- och korttidsarbeteten samt arbetade inom någon av de många partiorganisationerna. Man manade även gifta kvinnor att sluta arbeta utom hemmet för att ge arbetslösa män arbete. Den offensiva kampanjen mot arbetslösheten blev till en massiv propagandatriumf och de flesta tyskar, och även folk i andra länder, ansåg att Hitler lyckats med underverk i den tyska ekonomin.

5 KAMPEN FÖR RÅVAROR OCH SURROGAT.

Då som nu kräver den industriella produktionen insatsvaror. Man har kommit fram till att det fanns 34 nödvändiga råvaror, utan vilka en nation inte kan klara sig utan. Olyckligtvis var Tyskland sämre ställt på dessa än någon av de andra stormakterna. Storbritannien var i hög grad beroende av utlandet i fråga om nio av dessa råvaror. Medan Tyskland hade endast två av i tillräcklig kvantitet; kali och kol. Detta innebar att Tyskland i stället måste lita på sina kemister att utveckla alternativa material som surrogat. Problematiken med nitraten , indigo och silke hade överkommits tidigare av vetenskapsmän genom forskning eller på ett mer slumpartat sätt hittat surrogat till dessa. Man trodde sig kunna hitta ersättningar för de övriga felande råvarorna på samma sätt. Genom stora satsningar i den kemiska trusten I. G. Farben lyckades man finna surrogat till flera av de viktigaste råvarorna.

5.1 JAKTEN EFTER MARKNADER

Tyskland arbetade enligt dr Schachts uppslag mycket med byteshandel och bilateral handel. Omkring 40 länder ingick den sfär man hade bilateralt handelsutbyte med 1938, dessa avtal motsvarade två tredjedelar av Tysklands hela utrikeshandel. Teoretiskt fanns mycket som talade för dessa metoder men många komplikationer uppstod vid genomförandet. Många länder hade svårt att få de rätta varorna från Tyskland som betalning för vad de redan levererat. Tyskarna insåg att man kunde gå mycket längre än bara enkel byteshandel, vilket blev en av de viktigaste grunderna för Tysklands ekonomiska styrka. En omorientering av utrikeshandelns länder skedde och förhandlingarna om varubyte minskade med Storbritannien och Nordamerika för att huvudsakligen inriktas på Balkanländerna, Sydamerika och de Syd- och Centraleuropeiska länderna. Handeln med övriga länder höll sig på en relativt jämn nivå före och efter maktskiftet 1933.

Tillvägagångssättet har varit likartat gentemot de flesta länder. Till att börja med köpte Tyskland väldiga kvantiteter råvaror och jordbruksvaror. När producenterna började göra anspråk på betalning svarade Tyskland att den endast kunde ske i form av varor. 1935 utfärdade Tyskland en rad embargon på exporten av vissa industriprodukter för att säkerställa en tillräcklig tillgång på dessa varor för den händelsen att den internationella situationen skulle försämras. En slutsats som nu med facit i hand efter tredje rikets expansionella krav på lebensraum visade sig fullt logisk. Dessa restriktioner inskränkte valmöjligheterna för de länder man handlade med och de fick ofta istället ta emot betalning i form av rustningar eller offentliga arbeten, vilket ofta ledde till att länderna, mot sin vilja, tvingades ge sig in på omfattande program med improduktiva offentliga utgifter. Denna politik var fullt beräknande då den tvingade in länderna i en beroendesituation gentemot Tyskland, man hade skaffat sig ett utmärkt förhandlingsvapen när dessa länder blev mer och mer beroende av tysk tillförsel av kompletterande produkter. Eftersom man handlade dessa varor genom motköp blev andra marknader lidande och man bands närmare och närmare Tyskland När man inte gav någon betalning till dessa länder blev de en slags ekonomiska kolonier som fick vara med att bekosta den tyska rustningsekonomin. Detta var ett sätt för Tyskland att skaffa sig framtida bundsförvanter inför kriget som närmade sig, man såg det som förebyggande för när den inre högkonjunkturen störtar samman.

Fig 5.1 Fig 5.2

30-tals depressionen drabbade Östeuropa mycket värre än Västeuropa. Eftersom "terms of trade" nu gynnade exportörer av industri- än jordbruksvaror och råvaror. Samtidigt övergick de från demokrati till totalitärt styre vilket också förvärrade krisen. Det nationalsocialistiska Tyskland utnyttjade situationen, man erbjöd länderna bilaterala handelsavtal.
Med detta mycket sofistikerade avtal var de i händerna på Schacht. Man skulle byta industrivaror mot råvaror och jordbruksprodukter. Man bytte dåliga produkter till ett relativt högt pris. På ett eller annat sått lyckades Tyskland att aldrig betala till den nivå som var sagt. Man avsåg inte att betala alls även fast men importerade till den nivå som var sagd. Man avsåg inte att betala alls även fast men importerade till den nivå som var sagd. När betalning med valuta förekom så var det med riksmark, så kallade "blockerade mark", det vill säga mark som endast kunde ges ut i Tyskland. Med stora volymer skapade man ett beroende. Och råvaruproblemet var till viss del löst.

Fig 5.3

6 FYRAÅRSPLANEN

Den 9 september 1936 meddelar Hitler från Nürnberg den så kallade fyraårsplanen, näringslivet ska ställas på krigsfot. Planen som började 1937 berör undantagslöst hela det tyska näringslivet. Den gick ut på att säkerställa leveranser under en eventuell blockad. På fyra år skulle Tyskland bli självförsörjande, Schacht ansåg att det var omöjligt. Importen minimerades, priser och löner sattes under sträng kontroll. Näringslivet byråkratiserades men trots det gör affärsmännen stora vinster. Men det var den tunga industrin som tjänade mest på omdaningen. År 1926 gjorde de en vinst på 2 procent, som var ett högkonjunkturår, till 6,5 procent år 1938. Göring som var ansvarig för planens genomförande, ansågs av Schacht vara okunnig i nationalekonomi och de båda kom på kollisionskurs med varandra. Görings auktoritet på ekonomin hade stegvist ökat under 30-talets mitt. Militärutgifterna ökade med Görings makt, från 5,5 miljarder riksmark 1935 till nästan 10 miljarder 1936, drygt 15 procent av bruttonationalprodukten i varor och tjänster. Schacht avgår som från sin ministerpost som ansvarig för den ekonomiska politiken 1937. Och efterträddes av Walter Funk som tidigare varit Goebbels medhjälpare på propagandaministeriet.

Planen levde verkligen upp till de löften som Hitler hade givit till företagsledarna vid ett möte den 20 februari 1933, enorma rustningsbeställningar. År 1932 investerades det 175 miljoner mark i näringslivet, 1938 gjordes investeringar för 5000 miljoner mark. En ökning med otroliga
2900 procent. Samtidigt hade arbetslösheten sjunkit från sex miljoner 1933 till en miljon fyra år senare. I den allt snabbare expanderande ekonomin fanns det ingen plats för något småföretagande. Mellan åren 1934 och 1938 gick inte mindre än 20 procent av alla småföretag under. Mellan åren 1932 och 1938 hade industriproduktionen ökat med 122 procent.




7 SAMMANFATTANDE DISKUSSION

Tysklands ekonomiska system startade från startade från total misär till att vid krigsutbrottet var ett väl fungerande kugghjul i en upprustande krigsmakt. Storfinansen ställde tidigt upp på Hitlers sida i kampen mot socialismen stödda av jordägare och militären. Detta var följderna av ett antal mycket hårda åtgärder. Man förde en kraftigt aggressiv ekonomisk politik gentemot övriga länder och sökte tvinga dem i beroendeställning gentemot Tyskland, medan man själv gjorde allt för att bli effektivt självförsörjande inför det stundande kriget. Ett av de mest intressanta tillvägagångssätten var användandet av en uppsjö av växlar på sin valuta, som mest 237 olika växelkurser. Detta för att hela tiden på sina handelspartners bekostnad få ut maximalt av den rådande situationen. Man såg ekonomin som ett slagfält mellan olika nationer och intressen. I ett inlednings skede gav den stora produktionsökningar och nationalinkomsten fördubblades. Men om man skulle kunna klara av en övergång från extensiv- till intensivtillväxt han man dock aldrig bevisa. Trots den hårda kontrollen och den enorma byråkratiseringen tilläts stora monopolliknade företag att agera relativt fritt på marknaden så länge de följde de uppsatta spelreglerna. Ytterligare ett intressant faktum är att man trots ett totalitärt system behöll den privata äganderätten, dock med vissa inskränkningar. Faktum är att under en överskådlig tidsperiod och utan hänsyn till folket fungerar en hårt kontrollerad ekonomi förvånansvärt bra i en totalitär stat.

"Har vi väl kommit till makten så kommer vi aldrig mer att avstå från den, såvida man inte bär oss ut som lik från våra ämbetsrum."

Josef Goebbels


LITTERATURFÖRTECKNING

Bergström, Christer, Mot avgrunden, Stockholm 1990

Dillard, Dudley, Västeruropas och Förenta Staternas ekonomiska historia. Malmö 1993.

Jonasson, Stig, Nazismen i Dokument. Stockholm 1979

Lundberg, Sten, Tyskland under hundra år. Stockholm 1970

Roberts, S.H., Huset som Hitler byggde. Stockholm 1938.

Shirer, William L., Det Tredje Rikets uppgång och fall. Del I-II. Stockholm 1977.

Time-Life Books, Vägen till revansch. Amsterdam 1989

Time-Life Books, Den inre kretsen, Amsterdam 1989

Walters, E.Garrison, The other Europe. Syracuse 1988.

Dictionary of Nazi Germany

Den här tråden har nu flyttats till den nyligen skapta avdelningen "Ekonomisk historia".

den här tycker jag var så bra att jag inte kan låta bli att bumpa den samtidigt som jag har en fråga rörande finska mark som berör denna men det blir en egen tråd.

mvh
/John T.