Hitler den förste postmodernisten?

[Olof Trätälja]

Att kategorisera Hitler har alltid varit svårt. Svårt har det också varit att förklara varför ett vid tiden högt utvecklat kulturland som Tyskland kunde falla ned i nationalsocialismen. Men kanske var det just därför, var man måhända i själva verket 40-år före sin tid och det utan hämningar?

Andra socialister har efter kriget försökt föra över nationalsocialisterna på högerkanten, man har också enträget upprepat ord som 'ultrakonservativa'. Konservativa var förstås det sista nationalsocialisterna var, de var ultraradikala. Om detta tvekar få seriösa bedömare, men var de också postmodernister?

De som är frälsta av den postmodernistiska läran vill förstås gärna själva se den som öppen och fördomsfri. Således kan väl inte en person som Hitler passa sämre på beskrivningen som den förste postmodernisten kan man tycka. Men hur fördomsfri är egentligen postmodernismen? Är det inte i själva verket så att det är några få utvalda som dikterar dagens sanning med en behaglig frihet från moraliska begrepp och strävande efter den objektiva sanningen? En slags inre kärna som dikterar vad som för dagen är politiskt korrekt? En klubb för inbördes beundran där radikalitet och extremism beundras?

Det är mot denna postmodernismens svarta baksida som jag finner det relevant att ställa frågan om inte Hitler var den förste postmodernisten. Hitler tycks inte själv ha trott på tex Himmlers och Mengeles allt vansinnigare idéer. Men han verkar ha gillat radikaliteten och hänsynslösheten ändå. I själva verket tycks Hitlers hela ledarskap gått ut på att uppmuntra vansinnet. Hitlers antisemitism verkar inte heller särskilt djup och sent påkommen i livet, men är trots det extremt hatisk och omfattande. Förbryllande faktum som gäckat de flesta som försökt analysera Hitler. Upplevde Hitler världen som ett spel utan existens av sanningar eller egentlig värdegrund. Var detta allt som fanns bakom idéologin? -Skrämmande tanke, men fullt möjlig.

Om man accepterar tanken på att Hitler var den förste postmodernisten bör man också fundera på varför. Hitler hade inte funnit någon plats i livet före första världskriget. I kriget fick han den plats som han längtat efter. Han var också uppfostrad i "krigets moral". Dvs de romantiska fantasiers krigsmoral som fanns just före första världskriget. Men kriget var något annat. För den som satt fast i den romantiska krigsmoralen måste verkligheten tett sig som ett enormt svek. Kan detta ha fått in Hitler på en bana mot vad som närmast måste beskrivas som ett förakt för moral och en till synes sjuklig längtan att bryta mot och införa nya egna normer och moralbegrepp. -Ju radikalare desto bättre !

[LasseMaja]

Nazismen såg nog snarare tillbaka till ett mer klassiskt arv än frammåt mot ett postmodernistiskt. Hela estetiken har ju tydliga spår av romersk karaktär, monumentala drag, romantik och militarism. Att idéerna om rasism och allsköns mumbojumbo som återfanns i rörelsen, är inte satt så djupt är inte så konstigt. De kan till stor del ses som retoriska och propagandistiska knep för att föra fram huvudbudskapet om nationell revasch.

[Pewi]

Jag tror att det är mycket mer givande att se Hitler och Nazismen som en av modernismens avigsidor, det visades också övertygande av Sven Lindqvist redan i början av 90-talet. Hur den moderna forskningen ser på nazism och annan fascism har jag redogjort för här: viewtopic.php?f=29&t=28314&st=0&sk=t&sd=a&start=90.
/P

[Westrobothnian]

Andra socialister har efter kriget försökt föra över nationalsocialisterna på högerkanten

Det har ingen annan behövt, det gjorde Adolf så bra själv.

[Olof Trätälja]

Nazismen såg nog snarare tillbaka till ett mer klassiskt arv än frammåt mot ett postmodernistiskt. Hela estetiken har ju tydliga spår av romersk karaktär, monumentala drag, romantik och militarism. Att idéerna om rasism och allsköns mumbojumbo som återfanns i rörelsen, är inte satt så djupt är inte så konstigt. De kan till stor del ses som retoriska och propagandistiska knep för att föra fram huvudbudskapet om nationell revasch.

Både ja och nej. Om vi ser till ytliga tecken som arkitekturen så var den givetvis monumental och modernistisk till sin extrem. Påfallande likheter med Stalinarkitekturen. Postmodernistisk arkitektur å andra sidan präglas av kompositer av klassiska stilar och kanske ett och annat nytänkande radikalt inslag. Den postmodernistiska filosofin har samma ingredienser och det är på detta plan jag menar att man kan se Hitler som postmodernist. För nog präglades nationalsocialismen av, precis som du noterat, ett godtyckligt mumbojumbo av olika klassiska ideér blandade och omtolkade till oigenkännlighet med radikala galenskaper.

Frågan är väl snarare om detta bara vara retoriska och propagandistiska knep eller om det faktiskt var så illa att denna röra var själva "kärnan" i ideologin. Dvs en kärna bestående av något som kanske kunde betraktas som en postmodernistisk smet redan långt före postmodernismens vedertagna ankomst.

[Hexmaster]

Mycket har jag läst om Hitler, men aldrig att han skulle varit postmodernist. Den främsta likheten måtte vara deras outgrundlighet, för det verkar lika omöjligt i båda fallen att nå fram till den faktiska kärnan (för postmodernismen verkar det omöjligt bara att börja leta).

Däremot har jag hört många gånger att fascismen och futurismen "låg nära varandra", vad som nu menas exakt.

[LasseMaja]

Däremot har jag hört många gånger att fascismen och futurismen "låg nära varandra", vad som nu menas exakt.

Man försökte se sig som att man framförde ett helt nytt unikt politiskt koncept som bröt med allt som fanns på det politiska fältet.

Frågan är väl snarare om detta bara vara retoriska och propagandistiska knep eller om det faktiskt var så illa att denna röra var själva "kärnan" i ideologin.

Den tyska nazismen är en del av en mycket bred idehistorisk rörelse som tog sig många olika uttryck under denna tid. Man trodde på att ett nationellt uppvaknande kunde stoppa utvecklingen mot det moderna, demokratiska, socialistiska eller kapitalistiska samhället.

[Psilander]

Olof Trätälja skrev:
Andra socialister har efter kriget försökt föra över nationalsocialisterna på högerkanten

Det har ingen annan behövt, det gjorde Adolf så bra själv.

Att socialistiska (kommunistiska) grupper försöker måla in nazismen som konservativ är ett sätt att klämma åt sina politiska motståndare. Socialismen och nationalsocialismen slogs i mycket om samma väljare och därför försöker man placera den i högern som en traditionell motståndare för att helt enkelt undvika att de vänstra kärnväljarna skall välja mellan kommunism och nationalsocialism.

Nationalismen är en vänsterregim, radikal riktad till den stora "obildade" massan som anser sig felbehandlad och förtryckt genom att försöka finna syndabockar och fiender mot "deras" välde. Där vanlig socialism placerar kapitalister och den gamla samhällsorganisationen som de anser hotar och är orsaken till den egna rörelsens lidande placerar nationalsocialismen istället sånt som hotar gruppens uniformitet som andra "raser" eller läggningar (tex judar, homosexuella osv) Vilka de ser som orsaken till sitt eget lidande och hotar den egna gruppen.

Glöm inte att både kommunismen och nazismens huvudsakliga motståndare var konservativa krafter som borgerlighet, adel och kyrka. Socialismen i östeuropa knäcktes till stor del av den katolska kyrkan, ledande inom motståndet mot Hitler var klassiskt konservativa och religiösa grupper med rötter i det gamla samhället.

[Olof Trätälja]

Däremot har jag hört många gånger att fascismen och futurismen "låg nära varandra", vad som nu menas exakt.

Man försökte se sig som att man framförde ett helt nytt unikt politiskt koncept som bröt med allt som fanns på det politiska fältet.

Ja helt klart. Det håller jag med om och det är detta som jag vill komma åt.

Frågan är väl snarare om detta bara vara retoriska och propagandistiska knep eller om det faktiskt var så illa att denna röra var själva "kärnan" i ideologin.

Den tyska nazismen är en del av en mycket bred idehistorisk rörelse som tog sig många olika uttryck under denna tid. Man trodde på att ett nationellt uppvaknande kunde stoppa utvecklingen mot det moderna, demokratiska, socialistiska eller kapitalistiska samhället.

Det här däremot tycker jag inte säger så mycket. Det skulle kunna sägas om många olika rörelser och filosofiska skolor. Även sådana som får sin drivkraft från idéal och kreativ nyfikenhet. Men det jag söker är vilken Hitler drivkraft egentligen var. Jag tror inte att det var idéal även om det ofta antagits och kreativ nyfikenhet var det helt uppenbart inte. Däremot tror jag att drivkraften var själva experimenterandet med omgivningen. Att se hur långt det gick att dra. Se vad människor kunde svälja. Hur långt man kunde vrida rätt och fel, sant och falskt osv. Det är i detta jag ser en förriddare för postmodernismen.

[Marcus]

Tassa inte in på politiska diskussioner för då låses tråden.

/Marcus

[LasseMaja]

Ja helt klart. Det håller jag med om och det är detta som jag vill komma åt.

Ändå var ju det konkreta innehållet i politik och ideologi mest gammal skåpmat.

Men det jag söker är vilken Hitler drivkraft egentligen var. Jag tror inte att det var idéal även om det ofta antagits och kreativ nyfikenhet var det helt uppenbart inte. Däremot tror jag att drivkraften var själva experimenterandet med omgivningen.

Det är ju förståss möjligt, men personligen så tror jag mycket på att han var en sann tysk patriot.

[Olof Trätälja]

Det är ju förståss möjligt, men personligen så tror jag mycket på att han var en sann tysk patriot.

Jojo, men motsvarande kan förstås sägas om tex Churchill och Stalin också. Lite fylligare förklaring än så tycker jag att man borde söka.

[Robert Sköld]

Vill börja med att säga att jag tycker tråden är intressant, forskaren i mig vill säga att den rentav är högintressant!
Dock är frågeställningen väldigt problematisk som jag ser det. Till att börja med är inte postmodernitet ett helt lätt begrepp att hantera (om än omåttligt populärt inom många dicipliner), och det är inte alltid en socialantropolog, en sociolog och en historiker menar samma sak med begreppet. Men om vi tar en svepande beskrivning av begreppet från svenska wikipedia;

Postmodernism är ett begrepp som syftar på en utveckling inom kritisk teori, filosofi, arkitektur, konst, litteratur och kultur som kan beskrivas som antingen sprungen ur eller en reaktion på modernism och modernitet. Postmodernismen har även definierats som trevandet efter nåt nytt efter det att luften gått ur modernismen.[1] Postmodernismen vände sig ifrån tanken på att det fanns fasta värden, absoluta sanningar och jagets existens och kritiserade därmed varje tanke på objektivitet. Istället är allt relationellt och kontextuellt; den postmoderna världsbilden är skeptisk.

Märk väl det kursiverade och hur det understryker att Hitler omöjligt kan ha varit postmodernist (i alla aspekter rörande värderingar och moral i alla fall). För är det något som nazismen gjorde så var det att anspela på fördomar och myter. Vidare så gjorde man anspåk på att sitta på absoluta sanningar utan att för den sakens skulle underbygga det med riktig vetenskap! Så vitt jag kan se haltar beskrivningen av Hitler som postmodern redan på detta stadie, å det grövsta!

Men även om man tänker på aspekten av Hitler som brytare med det gamla tycker jag att det haltar märkbart. Visst det finns vissa vetenskapliga svagheter att totalt beskriva nazismen som en högerideologi, med tanke på att den lånar begrepp etc från socialism och andra ideologier. MEN å andra sidan, är det nått som får anses som brytare med det "moderna" 1930-tal, så får väl det vara att demokratin var det postmoderna! Rätta mig gärna om ni tänker annorlunda!

/Robert Sköld

[LasseMaja]

Det mest postmodernistiska vid den här tiden, vore väl att ifrågasätta nationen och nationalitetsbegreppet. Men visst kan demokratin även ses som postmodernistisk under 30-talet. Den blev ju relativistisk i sig själv tack vare den spännvidd av objektiva sanningar som fanns inom det politisk-ideologiska systemet.

[Hexmaster]

Ja, även om tankeexperimentet är intressant så tror jag inte ett ögonblick på att Hitler iscensatte det hela som ett experiment för experimentets egen skull (han kom ju heller aldrig in på sitt Konstfack...). Att den främsta drivkraften skulle ha varit "själva experimenterandet med omgivningen". Nej nej.