Frisinne och liberalism

[Wavy Gravy]

Jag gjorde en sökning och fann att det inte fanns någon tråd som tog upp det jag tänker ta upp här.

Jag tänkte främst på skillnaderna och likheterna mellan frisinne och liberalism. Och på skillnaderna och likheterna mellan Norrlandsfrisinne, Göteborgsliberalism och Stockholmsliberalism. Har skillnaderna att göra med olika förankring i den sociala strukturen, vilket i sin tur kan ha medverkat till att ge olika tyngpunkter angående ideologiska element.

Jag har läst att Göteborgsliberalismen främst vände sig till överklassen (handelsmän och köpmän, eller näringsborgerlighet) medan konservatismen i stan uppbars av småhandlare och småköpmän, butiksägare o. dyl. med starkt schartauanskt inslag.
I Stockholm såg det annorlunda ut, där överklassen mera var konservativ till sin prägel p.g.a. stora inslag av ämbetsmän (bildningsborgerlighet). Medelklassen däremot lutade mera åt liberalismen.
Sedan har vi Norrlandsfrisinnet, som troligen var radikal och hade sin förankring hos bönderna som motsatte sig skogsbolagen... Möjligen fanns där också inslag av nykterhetsfolk eller var det mera i Småland (eller var nykterhtesfolket där konservativt?).

Alltså: Vad skiljde dem ideologiskt och vad förenade dem?

Tidsperiod: 1850-1914.

[Spaningsledaren]

Till att börja med utbildades etiketten liberal för att markera skinnad mot de konservativa. Enkelt uttryckt tänkte de liberala pâ ett delvis annat sätt.
En strömning var här av i grunden religöst slag. Här var det, kan man säga, distanstagandet till statskyrkan som präglade utanförskapet. En annan tendens var av ekonomiskt slag. I den kretsen fanns det t.ex. frihandelsanhângare som bekâmpade bolagshögerns protektionistiska högtullspolitik. För att maximera sina resp. politiska inflytanden tenderade de här grupperna ( det fanns noga taget fler) att hâlla ihop i riksdagen.
De här andra etiketterna du nämner betecknar diverse mer geografiska ursprung. Här fâr du nog gâ till källorna för att kunna tränga in i vilka positioner resp. grupp intog per frâga och riksdagssession.
Allmänt, för den här tiden parlamentariska liv, är att inse att partibildningen länge var ett sekundärt fenomen som länge var knutet just till riksdagsarbetet. Ledamöterna valdes in pâ personliga meriter. När de sedan hade kommit in i det löpande riksdagsarbetet föll det sig ofta naturligt att samverka gruppvis. Dessa grupperingar förändrades sedan som ett resultat av vilka frâgor som vid varje tidpunkt bedömdes som de mest avgörande att avhandla. Den här tidens partigrupperingar skall alltsâ inte primärt uppfattas som liknande dagens riksdagspartier, med stadgar, partistämmor, riksorganisartioner, betalande medlemmar o.s.v. även om det ocksâ här fanns undantag.

[Johan Olofsson]

Svenska wikipedia har en kort men inte så tokig artikel.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Frisinne

I övrigt skriver Spaningsledare kortfattat och bra, fast han glömde nämna avskaffandet av skråväsendet och konventikelplakatet. Ska man försöka upprätthålla dikotomin redan vid mitten av 1800-talet, vilket egentligen är ohistoriskt, så var näringsfriheten alltså en liberal landvinning medan andaktsfriheten var de frisinnades hjärtefråga.

[Wavy Gravy]

Man tackar för svaren. Skillnaden mellan liberalism och frisinne var betoning på olika problemområde som ekonomi och religion.
Och skillnaden mellan Stockholms- och Göteborgsliberalism var olika syn på sakfrågor som han undersökas empiriskt genom koll på riksdagsprotokoll o. dyl.
Skall ta hänsyn till de olika liberalismerna i bifogad länk för att se huruvida resp. ism korresponderar mot de regionalt betonade ismerna.
Någon som spontant kommer på var socialkonservatismen kunde ha haft sitt spridningsområde?

[Spaningsledaren]

Nja, den tidens politiska landskap var ganska mycket präglat av överhetssamhället. "Tronen, altaret och svärdet" sade en del, "tronen, altaret och penningpungen" sade andra. Inget ont i detta men det var mycket som inte fick plats inom dessa gränser. De frikyrkliga kände sig i stor utsträckning utanför, liksom utpräglade frihandelsvänner, dödstraffmotstândare, föresprâkare för utvidgad rösträtt - och andra.
Under de här âren var liberalismen en politisk vänster i meningen att man ville öppna upp och förändra. Ur denna utskiljde sig sedan socialismen/socialdemokratin. Bägges politiska huvudmotstândare var under mânga âr "högern".

"Partierna" var under lâng tid mer eller mindre tillfälliga riksdagsmannaallianser. Dessa kunde sedan se ut litet hur som helst, beroende framförallt pâ resp. riksdagamans personliga läggning och övertygelse. Det fanns riksdagsmän som nästan principiellt höll sig pâ avstând frân allt vad klickbildningar och grupperingar hette. Deltagandet var frivilligt.

[a81]

Ledamöterna valdes in pâ personliga meriter. När de sedan hade kommit in i det löpande riksdagsarbetet föll det sig ofta naturligt att samverka gruppvis.

Detta är viktigt att komma ihåg, så man inte tror att det fungerade som dagens valrörelser.

Någon som spontant kommer på var socialkonservatismen kunde ha haft sitt spridningsområde?

Den har väl aldrig riktigt slagit igenom i Sverige, vilket i sig är intressant att fundera på orsakerna till. Det närmaste man kommer är väl möjligen bondeförbundet/centerpartiet (som dock i dag inte alls har den profilen) och på senare år kristdemokraterna.

[Spaningsledaren]

I just Sverige har det varit ganska sällsynt med geografiskt urskiljbara politiska tendenser.
Undantagsvis har man talat om, t.ex. ödemarkskommunism, västerbottniskt frisinne och Gôtebordsliberaler. Men inte ofta. Socialkonservatism är väl ingen logisk direkt omöjlighet men har nog i stort sett förblivit ett teoretiskt begrepp. Jag kan rakt av inte dra mig till minnes att epitetet använts i politisk dagsdebatt. (Reservation för Yngve Holmbergs ev. eskapader) "Socialliberal" har däremot använts. Halmhattarna kring Ola Ullsten sade sig vara detta. Bengt Westerberg ocksâ.

[a81]

De kristdemokratiska partierna nere på kontinenten (som inte helt liknar de svenska kristdemokraterna) brukar väl kallas socialkonservativa. Deras politik har väl ungefär gått ut på en välutbyggd välfärdssektor, höga socialförsäkringar/bidrag/pensioner, allt detta i kombination med en traditionell syn på familjen och ett starkt värnande på kulturarvet, etc. Marknads-/nyliberalismen är väl betydligt mer nedtonad i andra europeiska högerpartier än i moderaterna. (Undantag finns säkert.)

Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth kallar sig för övrigt socialkonservativ:

Var står du [Lena Adelsohn Liljeroth] i moderaterna?

- Jag [Lena Adelsohn Liljeroth] är socialkonservativ, mån om traditioner och kulturarvet. Jag är ingen revolutionär men delaktig i de nya moderaterna, såtillvida att jag tycker att man då och då behöver vända på varje sten, ibland behöver man vädra ut.

[Johan Olofsson]

De kristdemokratiska partierna nere på kontinenten (som inte helt liknar de svenska kristdemokraterna) brukar väl kallas socialkonservativa. Deras politik har väl ungefär gått ut på en välutbyggd välfärdssektor, höga socialförsäkringar/bidrag/pensioner, allt detta i kombination med en traditionell syn på familjen och ett starkt värnande på kulturarvet, etc. Marknads-/nyliberalismen är väl betydligt mer nedtonad i andra europeiska högerpartier än i moderaterna.

Stämmer ju utmärkt med Tyskland, men frågan är om det inte också är det allra tydligaste exemplet, och att man kanske ska vara lite försiktig med att generalisera till "kontinenten".


Som vanligt betyder begreppen inte samma saker i USA som på kontinenten, för övrigt.


...men om jag nu kan hålla tungan rätt i mun och inte halka in i det politiska tabu-området, så är det min tolkning att det nya med de Nya Moderaterna är just att man lagt om kursen så att partiet mera liknar tyska (eller för den delen finländska) motsvarigheter. I sådana länder attraherar dessa partier mycket bredare väljarskaror, och inte minst etablerad arbetarklass, vilket de libertarianskt influerade moderaterna inte hade en chans till.

[Johan Olofsson]

Allmänt, för den här tiden parlamentariska liv, är att inse att partibildningen länge var ett sekundärt fenomen som länge var knutet just till riksdagsarbetet. Ledamöterna valdes in pâ personliga meriter. När de sedan hade kommit in i det löpande riksdagsarbetet föll det sig ofta naturligt att samverka gruppvis. Dessa grupperingar förändrades sedan som ett resultat av vilka frâgor som vid varje tidpunkt bedömdes som de mest avgörande att avhandla.

Men vad som är lätt att bortse från, om man koncentrerar sig på den parlamentariska situationen, var att en parlamentariskt underrepresenterad strömning i det svenska samhället som nog bäst kan sammanfattas i begreppet "folkrörelserna" var tilltagande under 1800-talet, och i viss utsträckning skapade ett parallellt samhälle med förebilder i de första århundradenas förföljda kristna församlingar, eller ett mera samtida exempel i USA.

Även om "rörelsen" i svenskt språkbruk mer och mer kom att motsvara arbetarrörelsen så kan man inte bortse från att det fanns betydelsefulla åsiktsmässiga samstämmigheter med frikyrko- och godtemplarrörelserna. Kanske kan man säga att den gemensamma nämnaren var en i vid mening "demokratisk" och frihetlig ideologi.

Det är för övrigt inte alls ointressant att jämföra med Finland, där finskhetsrörelsen och autonomi-strävandena dominerade opinionsklimatet på ett jämförbart sätt under 1800-talets andra hälft, och övergick i skördetid från 1917 och framåt, på samma sätt som "folkrörelsernas" hjärtefrågor dominerade debatten och samhällsreformerna i Sverige efter 1917. Det var för visso helt andra frågor det handlade om i Finland, men rötterna i 1800-talet och genomslaget under 1900-talet ter sig likartat.

För att återvända till liberala och frisinnade så hittar jag inte samma strömningar i den finländska historien.

[Wavy Gravy]

Wavy Gravy skrev:

Någon som spontant kommer på var socialkonservatismen kunde ha haft sitt spridningsområde?

Jag får be så mycket om ursäkt här. Det var givetvis socialliberalismen (med John Stuart Mill till Bertil Ohlin) jag tänkte på.
1. Jag tänkte vilka riktningar inom liberalismen socialliberalism, nyliberalism, marknadsliberalism och allt vad de heter kunde tänkas korrellera med resp. Göteborgsliberalism, Norrlandsfrisinne osv. Vilka element av dessa -ismer kunde t.ex. Göteborgsliberalismen tänkas ha?

2. Kanske Göteborgsliberalismen får sökas i Göteborgs stadsfullmäktiges protokoll istället för i riksdagsprotokoll?

Jag tänkte väl vilken konstig vändning debatten tagit. Ja, det kan ju bli så fel ibland, ber än en gång om ursäkt.

[Spaningsledaren]

De här prefixen som intresserar dig betecknar tendenser frân olika tidsskeden. Hâr finns det alltsâ en koppling till tiden mer än till geografin.
Betr. de geografiskt knutna prefixen skulle jag tro att memoarer och även dagspressartiklar kan ge vidare ledtrâdar. Etiketter av det här slaget skapades i stor utsträckning av journalisterna. Det är likadant nu där det rapporteras frân div. partistämmor att "förnyare" stâr mot "traditionalister" o.likn. De andra orden kan du säkert slâ upp i lexika. En bra introduktion till den sena 1800-talets riksdagsliv är Louis de Geers "Minnen". Det finns mânga andra.

[Wavy Gravy]

Man tackar! GHT och GP skulle möjligen kunna vara vägledande samt memoarer.

[Wavy Gravy]

Mellan 1850-95 genomgick Göteborg en kraftig ekonomisk expansion. En västsvensk penningaristokrati (Dickson, Wilson, Carnegie, Warburg, Fürstenberg) bildades, som var välvilligt inställd till de liberala idéerna och samtidigt stödde sociala och kulturella projekt, särskilt i den mån detta kunde kasta glans över dem själva och deras snabbt växande stad.
GHT (S.A. Hedlund) intog en central position. Här drevs en rad olika kampanjer för en ny typ av skolundervisning, liberaliserad kristendom (annat än frisinne?), offentliga bibiliotek och muséer, bättre arbetarbostäder (Robert Dicksons stiftelse), nordiskt kultursamarbete, olika sorters folkupplysande verksamhet samt en "fri akademi" som i Göteborg skulle fungera som liberal motpol till de konservativa "examineringsmaskinerna" i Uppsala och Lund. En del av dessa projekt genomfördes med storföretagarnas hjälp men sällan i den utsträckning som de intellektuella idealisterna på GHT hade hoppats.

I Västsverige fanns också starka konservativa krafter, särskilt bland det schartauanska prästerskapet och på landsbygden, men även inom det göteborgska borgerskapet (påminner inte detta om New York och dess omnejd?). Konfrontationen mellan konservatism och liberalism blev därför ofta häftiga och debatten i GHT och andra Göteborgstidningar upphetsad. (Sven-Anders Söderpalm skriver i sin avhandling om storföretagare att det gick en gnutta antisemitism inom den göteborgska konservativ-schartauanska småborgerlighet).

Det fanns dels en geografisk-ideologisk motsatsförhållande till övriga landet, dels till andra sociala grupper och ideologiska grupperingar. Man undrar hur mycket gemensamt Göteborgsliberalismen kan ha haft med t.ex. Norrlandsfrisinnet med tanke på att Dickson ägde stora arealer skog däruppe. Det var ju skogsbolagen de frisinnade åtminstone norr om Dalälven vände sig. Liberalismen företer sig ganska spretigt vid denna tidpunkt eller hur?

Hoppas ingen tycker att det går lokalpatriotism i raderna ovan. Det är absolut inte min mening att ventilera sådant.

Till största delen, och i brist på bättre litteratur använde jag något sammanfattande som stod i Den svenska litteraturen, 2. Genombrottstiden 1830-1920.

[Spaningsledaren]

Kanske det. Dock tror jag bilden klarnar om vi inser att detta med de åsatta etiketterna är det sekundära fenomenet.

Det är likadant i våra dagar där vi ofta tar till epitet som "altermondialister" eller "new age" för att placera diverse udda företeelser (som sedan kan vara ganska olika inbördes).

Det var ung. likartat med den tidens "liberalism". Allt som inte passade in i den mer konservativa huvudfåran tenderade att rubriceras liberalism. Här inrymdes då, med de exempel du anger, allt från bättre arbeterbostäder och folkskolor till kamp mot de norrländska skogsbolagens framfart.

Samme liberale Oscar Dickson som drev Götebordsprojekten var då den som (indirekt) attackerades för sina bolags framfart uppe i de norrländska skogarna. Det finns ingen motsättning i detta. Beteckningen liberal täcker dock det ena såväl som det andra. Pengarna tjänades in i norr och en del av dem spenderades sedan i söder. Enkelt!

Det var f.ö. likadant inom den konservativa familjen. Storhandelsmannen som vill hålla söndagsöppet är givetvis ganska väsensskild från den scharauanske prästens pietet. Fort och slarvigt, för att sortera ut dem från en hel del andra, kan dock bägge sägas företräda konservatismen.
(Vilket inte hindrar att företagaren ofta tenderar att vara just liberal och den djupt troende ofta kan vara nog så radikal.) Det gäller m.a.o. att inte låta lura sig av etiketterna eller att uppfatta dem som absoluta begrepp.