Söderhavsbubblan

[Torbjörn Holmgren]

Hej!

Läser just Mumbo-jumbo hur (struntpratet) erövrade världen
Handlar bla om ekonomiska kollapser efter 1980.
Men det hänvisas gärna till kollapser från förr, bla Tulpanmanin i Holland på 1600-talet och Söderhavsbubblan i början av 1700-talet.
Den förra läste jag om i Fantomen då det begav sig så den har jag en klar bild av (hm...), men den andra är ny för mig.
Känner någon till historien bakom eller har ett boktips?

Mev
Torbjörn som älskar ekonomisk historia

[Hexmaster]

Ingen som älskar ekonomisk historia kan undvara studium av Söderhavsbubblan. Har aldrig satt mig in i detaljerna, skulle gärna se en kort sammanfattning om vad som egentligen gick snett... Det var en ofantligt stor grej på sin tid.

http://en.wikipedia.org/wiki/The_South_Sea_Company

[varjag]

Här ännu en länk till till Den Stora Söderhavsbubblan - i ngt raljerande form.

Som vanligt var det hysteri om lättförtjänta pengar i form av arbetsfri inkomst - som lockade spekulanter av alla kalibrer. Inte olikt en del börsnoterade papper idag , Varjag

http://www.historyhouse.com/in_history/south_sea/

[G:son]

Hexmaster kanske är intresserad av en bok som heter TULIPMANIA: Money, Honor, and Knowledge in the Dutch Golden Age av Anne Goldgar, recenserad i ft.com http://www.ft.com/cms/s/50e2255e-0025-1 ... 10621.html

Enligt Goldgar saknas det t.ex. belägg för att någon blev ruinerad:

We think we know the story of "tulipmania": the 17th-century Dutch dropped fortunes on tulips, ruined their economy, even killed themselves over the bulbs. In short, tulipmania is remembered as the first market bubble. It has been used as an analogy for subsequent ones, most recently during the dotcom boom. However, Anne Goldgar tells us at the start of her excellent debunking book: "Most of what we have heard of it is not true." For instance, Goldgar couldn't identify a single person bankrupted by tulipmania. In this dense academic work - with longueurs for readers who aren't themselves tulipmaniacs - she tells a new story.

In any case, Goldgar explains, few buyers actually paid the exorbitant prices they had agreed. The crucial point is that this was a futures market. The flowers spent most of the year underground. Trades were made constantly, but were only paid for in summer when the bulbs were dug up. In the summer after the crash, most buyers simply refused to accept and pay for their bulbs. Some paid the sellers a small recompense, usually less than 5 per cent of the agreed price. These modest payouts don't seem to have ruined anyone. Rather, tulipmania damaged the code of honour that underlay Dutch capitalism. When buyers reneged, trust suffered. Tulipmania was a social crisis, not a financial one, argues Goldgar.

Beträffande söderhavsbubblan, så är min absoluta favorit bolaget som skrev i sitt prospekt (nämns i wikipedia artikeln ovan): a company for carrying out an undertaking of great advantage, but nobody to know what it is.

[Hexmaster]

(Ytterst intressant om tulpan-bubblans faktiska effekter. Har också sett det som hastigast någonstans, Populär Historia hade en artikel för ett tag sedan där det antyddes något liknande. Om du och jag för ett kort tag är överens om att mina lökar är värda 1000:-/styck och sedan låter det hela bero, så har ju ingen faktisk förlust gjorts. Ytterst intressant, som sagt.)

De påstådda självmorden efter tulpankraschen påminner om självmordshopparna i New York. En förlaga till den myten?

Söderhavsbubblan lär däremot ha ruinerat folk på riktigt.

[Donkeyman]

Det har skrivits flera böcker om just South Sea Bubble. Dem kan man googla fram med lätthet. Har inte själv läst någon av dessa så jag kan inte rekommendera någon.

Däremot rekommenderar jag varmt denna:

"Devil Take the Hindmost: A History of Financial Speculation".
Författaren heter Edward Chancellor

Den går igenom och jämför flera av historiens stora bubblor (inklusive Söderhavsbubblan). Mycket lärorik.

[Mathias Forsberg]

Tulpanbubblan var mest en myt

Den mycket omskrivna ”tulpanbubblan” i 1630-talets Holland är till stora delar en myt, visar nyare forskning. Men trots att historien om tulpankraschen är betydligt överdriven så var den en svår utmaning för en av kapitalismens grundstenar – människors tillit till marknaden.

De flesta minns när it- bubblan sprack strax efter millenniumskiftet 2000. Själv var jag i Stanford, nära Silicon Valley sent på hösten 2000. Alla undrade vad som stod på. Flera av de tunga it-jättarna som Oracle och Apple hade vinstvarnat och börjat säga upp folk. Sedan gick det mycket fort. På sommaren 2001 inledde Ericsson sin Golgatavandring, som skulle innebära en bantning av mer än 40000 anställda–bara i Sverige. Botten gick helt enkelt ur tunnan. It-företag kraschade och Jonas Birgersson gladlynta ansikte försvann från teveskärmarna liksom hans orangea fleece-tröja.

Egentligen borde vi inte ha varit för- vånade. Det var något osunt med it- branschen i slutet av 1990-talet när företag som Birgerssons Framfab med några hundra anställda i hyrda lokaler på Stureplan var noterade för samma börs- värde som hela Trelleborgskoncernen med sina stora producerande fabriker i många länder. När äventyrare som Stael von Holstein och ”IT-ideologer” som Christer Sturmark utkorades som den nya tidens entreprenörer och när ekonomijournalisterna talade sig entusiastiska över något som de kallade ”den nya ekonomin”. Det var en ekonomi som hade avskaffat alla gamla lagbundenheter inklusive konjunkturväxlingarna. Från och med nu gällde enbart den ständiga tillväxten.

Den ekonomiska historien kan uppvisa många liknande bubblor som spruckit med en ljudlig smäll. Inte sällan har det även då handlat om nya och spännande innovationer som fått konsumenter och spekulanter att villigt öppna sina plånböcker. Spekulativa bubblor handlar nästan alltid om förväntningar. Birgerssons Framfab till exempel genererade egentligen inga vinster alls i slutet av 90-talet, medan von Holsteins verksamhet var en förlustaffär hela vägen. Det var förväntningarna om bredband för alla – förstärkt av leende socialdemokratiska ministrar som ställde upp på hallelujaliknande presskonferenser – som skapade förväntningar om grova vinster i framtiden. När Mississippi-bubblan sprack i England på 1720-talet var det förväntningarna om en storskalig kolonisation och exploatering i de nya jungfruliga områdena i väster som plötsligt kom av sig. Ingen hade tänkt på att någon avkastning inte kunde förväntas förrän floder hade tämjts, jordområden utdikats, vägar byggts och sjuk- domar (malaria i synnerhet) utrotats.

I översiktsverk om finansiella bubblor brukar den så kallade tulpanbubblan i Holland på 1630-talet nämnas som den allra första. Om det kan man i och för sig tvista eftersom handelshusets Fuggers verksamhet i Augsburg hundra år tidigare också gav upphov till bubblor, till exempel i samband med att den spanska staten gick i konkurs (!) flera gånger under 1500-talet. Hur som helst är det kring bubblan i Holland som den brittiska historikern Anne Goldgar skrivit en alldeles fascinerande studie, Tulipmania. Money, Honour and Knowledge in the Dutch Golden Age (University of Chicago Press, 425 s). Som historiskt arbete är detta ett lysande mästarprov. Goldgar skriver en elegant prosa med hög grad av precision. Studien är spännande som en roman och man vill sträckläsa. Den är inträngande och välkomponerad. Författaren bekräftar att tulpanmanin på många sätt var en typisk bubbla, men hon avlivar också med vägen en rad myter.

Låt oss ta det från början: Under några år i mitten av 1630-talet hade priset på tulpanlökar ökat explosionsartat. I storstäderna Amsterdam, Leiden, Haarlem och Utrecht, men också i de mindre provinsstäderna trissade entusiastiska odlare och samlare upp priserna på de mest eftertraktade lökarna. Denna grupp utgjordes oftast av välbeställda köpmän eller manufakturister knutna till den uppblomstrande holländska textilindustrin. Många var engagerade i det holländska Ostindiska kompaniet, eller hade på annat sätt tjänat grova pengar på handeln med avlägsna kolonier. De odlade tulpaner på bakgårdar och i egna trädgårdar. I Amsterdam låg dessa ofta kantade längst nere vid kanalerna. I Harlem och Leiden låg de strax utanför de gamla stadsmurarna. Samlarna sålde och bytte lökar med varandra och visade stolt upp prunkande tulpaner i olika färger för sina affärsbekanta.

Holland var vid denna tid Europas mest välmående land. Den höga och stadiga tillväxten vilade på handel, köpenskap och industri. Det holländska undret slog de andra européerna med häpnad. Området hade varit en spansk koloni och en sömning utpost fram till i slutet av 1500- talet. Men bara på några decennier från och med slutet av detta århundrade hade en rik handelsrepublik skapats med Amsterdam i spetsen. Efter att Antwerpen hade bränts och plundrats av spanska trupper 1576 flyttade många av köpmännen över sin verksamhet till Amsterdam.

Hur hade egentligen detta lilla land med sina sandiga jordar kunnat slå sig fram till en tätposition i Europa, undrade en avundsjuk omvärld? Jo, först genom att besegra spanjorerna i befrielsekriget i slutet av 1500-talet. Men därefter främst genom sin driftighet i affärer och kunskap om handel och sjöfart. Holländarna hade börjat med att stjäla de engelska fiskarnas fångst- platser för sill och torsk i Nordsjön. Därefter hade man börjat segla på Ostindien och i praktiken kommat att monopolisera den lönsamma kryddhandeln till Europa. För grannar som England och Frankrike visade exemplet Holland hur viktigt det var att utveckla handel och köpenskap för att bli ett rikt och mäktigt land. Genom hårt arbete och flit kunde man kompensera en sparsmakad tillgång till territorium. På en grundval av handel och industri kunde man skapa försörjning för en mycket större befolkning än om man enbart hade jordbruket att tillgå som försörjningskälla. Allt tycktes gå Hollands väg och enorma rikedomar skapades. Även lönenivån stod högt och av vanligt folk betraktades landet allmänt som ett paradis; eller så nära ett sådant man nu kunde komma i ett 1600-tal som ändå gjorde stor skillnad mellan bättre och sämre folk.

Men med tulpanerna blev det tvärstopp under vinterhalvåret 1636 till 1637. Året dessförinnan hade priset på tulpanlökar rakat upp i höjden. De högst prissatta lökarna betingade då ett värde som motsvarade flera årslöner för en vanlig arbetare. Fram till i början av 1637 steg priserna ytterligare för att sedan falla platt till marken. Vad hade egentligen hänt? Som när det gäller de flesta bubblor av liknande slag är det inte så lätt att veta. Flera i eftervärlden har pekat på en överproduktion av lökar, men det var kanske helt enkelt så att de flesta uppfattade att prisstegringen gått för långt och att man nu kunde förvänta sig att priserna skulle börja falla.

Det hela komplicerades av det sätt på vilket tulpaner såldes och köptes. På höst- kanten 1636 hade Haarlemköpmannen Hans Baert tecknat kontrakt med Amsterdamköpmännen Matthjis Schouter, Jan Pieter Neckvelt och Francois Hendricxsz Coster. De senare lovade att köpa lökarna – berättar Anne Goldgar – till det redan uppgjorda priset när dessa väl kunde levereras under våren. Tulpanlökar måste som bekant ligga i jorden under vintern. Först därefter kunde de levereras till sina lyckliga nya ägare. Arrangemanget var inte alls underligt: köparna ville förstås bara köpa lökar som hade överlevt vintern. Bara sådana kunde ju ge den önskade ögonfägnaden i rabatterna. Men Schouter och de två andra köpmännen – liksom många ytterligare denna vinter – fick plötsligt kalla fötter och ville inte längre köpa till det en gång uppgjorda priset. Detta var förstås ett kontraktsbrott och notarien i Haarlem Jan Warnaertz fick helt vackert bege sig till Amsterdam och springa runt med stämningsansökningar.

I de flesta fall stannade det dock vid särskilda uppgörelser och förlikning. Men några få fall utfärdades domar som sedan kom till verkställighet. Ur försäljaren Hans Baerts syn- vinkel gick på detta sätt stora förväntade inkomster förlorade. Men eftersom han ännu inte haft pengarna i handen, var det kanske ingen katastrof att de försvann upp i rök. Tulpanhandeln var inte Hans Baerts enda eller ens huvudsakliga inkomstkälla. Det nutida arrangemanget med att i förväg belåna förväntade inkomster existerade inte ännu vid denna tidpunkt. För det var de då existerande institutionerna kring kreditgivning allt för outvecklade. Något som idag kraftigt skulle ha förvärrat läget kunde alltså inte inträffa vid denna tid.

Genom att förmedla kunskaper om finansiella förhållanden och affärsrelationer på mikronivå – mellan människor av kött och blod – kan Anne Goldgar rensa upp i den mytbildning som uppstått kring tulpankraschen. Egentligen var de mycket få bankrutter som följde i dess spår. Det var knappast några som blev helt utblottade. Författarinnan visar även att det är en myt att även vanliga människor på allvar deltog i tulpanmanin. Spekulationen kring tulpanlökarna var till stora delar en elit- företeelse. I efterhand har många skildrare av den holländska tulpanbubblan ivrigt velat berätta hur hantverkare och arbetare i textilindustrin övergav sina arbeten för att spekulera i tulpanlökar. De skulle sedan ha hamnat i ruin när priserna föll. Men även detta är att hänskjuta till mytbildningens konto. På samma sätt är påståendet att den holländska ekonomin efter äventyret med tulpanerna närmast skulle ha gått överstyr en drastisk överdrift. Liksom med IT-industrin efter kraschen 2001 överlevde både trädgårdskonsten och tulpanerna den holländska tulpanmanin.

Men på andra plan blev ändå efterverkningarna omfattande. En av Goldgars käpphästar är att manin drastiskt skakade om det som var den holländska kommersiella ekonomins själva livsnerv: människors tilltro till marknaden och till varandra. Transaktioner i en marknadsekonomi vilar till stor del på tillit. Om man inte kan lita på att ingångna avtal följs skapas stor osäkerhet i affärerna. Goldgar vill visa att just detta drabbade det holländska ekonomiska miraklet efter 1637. Bristen på förtroende satte inte stopp för en fortsatt ekonomisk tillväxt, men den blev med all sannolikhet mindre imponerande än vad den annars skulle ha blivit. En flod av sociala protester svepte fram över det holländska samhället. Överallt ställdes kapitalismen i skamvrån. Den byggde på bluff och båg, menade många kritiker. Den ifrågasatte gamla traditionella värden så som heder och ärlighet. Som en förstörande kraft bröt den upp sociala relationer och ifrågasatte till och med de sköra band som förenade familjemedlemmar med varandra (många av transaktionerna med tulpanlökar försiggick inom en snäv krets av släkt och bekanta). Det är en kritik av finansiell kritik av kapitalismen som ännu inte gått ut. Även nutida anti-kapitalister (som ger sig på vad de kallar kvartals- eller turbokapitalismen) är utan att veta om det influerade av den våg av indignerad kritik som tulpanmanin förde med sig redan för snart fyra hundra år sedan.

Kan man lära sig något ytterligare av Goldgars skildring som kan vara av nytta i vår egen tid? I sin historia om den holländska staden Haarlem publicerad 1648 såg Theodor Schrevelius tillbaka på den tulpanmani som drabbat Holland något år- tionde tidigare: ”Våra efterlevande kommer utan tvivel att skratta åt de galenskaper som drabbade vår tid när tulpanerna blev så våldsamt övervärderade”. Men Schrevelius har på denna punkt sannerligen inte blivit sannspådd. Istället har galenskaperna återkommit med jämna mellanrum. Man kanske har skrattat åt dem, men återupprepat dem har man ändå gjort.

Av LARS MAGNUSSON

vicerektor vid Uppsala universitet och professor i ekonomisk historia