Sveriges Nationella Ungdomsförbund (dåtidens MUF). Vad skall man säga om ungdomen, den skall alltid vara värst. Men under fördemokratisk tid var konservativa utläggningar som påminner om fascistisk retorik mycket vanligt. Man kan säga att högerpartiets moderata flygel (med Hjärnes paroll "reformer och förvar") blev mer och mer "liberal" under intryck av avståndstagandet från SNU och Hitlertyskland (även om överklassnazismen var flagrant, konservatismens viktigaste stöttepelare).Intressant synpunkt. Kan du ge exempel på sådana konservativa rörelser som knoppat av sig med fascistiska sidogrenar?
Konservativa rörelser som skapat fascistiska
-
David Asplund
- Medlem
- Inlägg: 151
- Blev medlem: 23 maj 2007, 14:38
- Ort: Västergötland
cats skrev:
Ett annat exempel är DNVP (Deutschnationale Volkspartei), det tyska nationalkonservativa partiet, nazipartiets systerparti om man så vill. Ett konservativt parti som under Alfred Hugenbergs ledning från 1928 kom att radikaliseras allt mer, 1929 hoppade en mer moderat falang av. Man tävlade i princip om samma väljare som nationalsocialisterna, men lyckades inte få samma folkliga framtoning som Hitlers parti. 1931 samarbetade DNVP med nazipartiet NSDAP och det paramilitära Stahlhelm (också konservativt och ultranationalistisk, konkurrent till SA) i en gemensam högerfront mot Weimarrepubliken, samarbetet blev dock kortvarigt.cats skrev:Intressant synpunkt. Kan du ge exempel på sådana konservativa rörelser som knoppat av sig med fascistiska sidogrenar?
Personligen börjar jag bli mer skeptisk till att göra en åtskillnad mellan fascistiska och högerextrema partier. Det är rörelser som i stort sett ändå för fram samma budskap. Nationalism och antikommunism var de starka drivkrafterna som förenade den yttersta högern vid den här tiden. Sedan är det mer slumpen, lokala traditioner, eller vilka personer som var pådrivande, som avgör ifall rörelsena med dagens definitioner skall ses som "fascistiska", "nazistiska" eller "högerextrema". Särskilt krångligt blir det om man ser till att rörelsenas politik och framtoning hela tiden förändrades, SNU/SNF kan då ses som både "konservativt", "fascistiskt", "högerextremt" eller rent av "nazistiskt" beroende på vilket årtal man tittar.
Det där var väl en något färgad beskrivning.David Asplund skrev:cats skrev:Sveriges Nationella Ungdomsförbund (dåtidens MUF). Vad skall man säga om ungdomen, den skall alltid vara värst. Men under fördemokratisk tid var konservativa utläggningar som påminner om fascistisk retorik mycket vanligt. Man kan säga att högerpartiets moderata flygel (med Hjärnes paroll "reformer och förvar") blev mer och mer "liberal" under intryck av avståndstagandet från SNU och Hitlertyskland (även om överklassnazismen var flagrant, konservatismens viktigaste stöttepelare).Intressant synpunkt. Kan du ge exempel på sådana konservativa rörelser som knoppat av sig med fascistiska sidogrenar?
SNU var inte organisatoriskt knutet till Allmänna Valmansförbundet såsom ungdomsförbunden är idag - men arbetade politiskt för AVF och sågs därför av alla som ungdomsförbund till AVF (vid den här tiden och åtminstone fram emot slutet av kriget var ungdomsförbunden riktade till människor i åldern 20-40 år). SNU låg bland annat bakom kossack-valaffischerna 1928 och tog väl ganska välförtjänt på sig äran för att ligga bakom AVFs valseger.
Efter 1928 skar det sig dock mellan AVF och SNU, då AVF ansågs kompromissa för mycket i regeringsställning enligt SNU samtidigt som AVF inte var helt nöjda med SNUs alla utspel. 1932 i samband med riksdagsvalen i Tyskland med sprickan ännu större då AVF tog avstånd från nationalsocialismen samtidigt som SNU försökte närma sig denna eftersom nationalsocialismen då i vissa kretsar ansågs vara ett intressant alternativ till kapitalismen. 1933 genomfördes AVFs tre medborgartåg mot kommunism och nationalsocialism och det var vid tåget i Göteborg som Arvid Lindman sa något i stil med att man inte ville ha nationalsocialister i leden, vare sig de var det öppet eller dolt.
1934 bröts förbindelserna helt, vissa delar av SNU bröt sig ur (bland annat Stockholm) och vissa delar av ungdomsförbundet som aldrig tillhört SNU utan varit helt fristående (bland annat Göteborg) bildade ett nytt ungdomsförbund kallat Ungsvenskarna som var fast knutet till AVF.
Du får gärna vidareutveckla ditt resonemang om att "överklassnazismen var flagrant, konservatismens viktigaste stöttepelare"...
Appropå högerextremism bland överklassen tänkte jag höra om ni vet något om de tyska Burschenschaft (stängda manliga studentföreningar för överklass) roll innan andra världskriget och idag?
Jag var i Tyskland nyss och träffade då personer som var med i en Burschenschaft idag, Burschenschaft Arminia i Marburg. Då jag var där demonstrerade kommunisterna i Marburg mot en folkfest där dessa Burschenshaft var med och kallade dem fascister. Jag hade svårt att få grepp och vad organisationen stod för. Är det någon som vet hur politiska dessa organisationer är idag och om det finns stora skillnader mellan olika Burschenschafter?
Lotta
Jag var i Tyskland nyss och träffade då personer som var med i en Burschenschaft idag, Burschenschaft Arminia i Marburg. Då jag var där demonstrerade kommunisterna i Marburg mot en folkfest där dessa Burschenshaft var med och kallade dem fascister. Jag hade svårt att få grepp och vad organisationen stod för. Är det någon som vet hur politiska dessa organisationer är idag och om det finns stora skillnader mellan olika Burschenschafter?
Lotta
Ytterligare ett exempel är ju det österrikiska Christlichsoziale Partei, som var ett kristet konservativt parti som sedemera uppgick i Vaterländische Front. Det nya partiet avvecklade demokratin och utvecklade den så kallade Austrofascismen, som kan ses som en mix av kristen konservatism och fascism. Man styrde landet auktoritärt ända fram tills det inlemmades i Tyskland 1938.
Det låter inte omöjligt att det är vanligt i katolska rörelser. Om man ser till Spanien så fanns det en katolskt konservativ partigruppering som kallades CEDA (Confederación Española de Derechas Autónomas) som verkade strax innan inbördeskriget. Efter att ha förlorat valet 1936 så gick stora delar av partiets ungdomorganisation JAP (Juventudes de Acción Popular) med i det fascistiska Falangen som därigenom fördubblade sitt medlemsantal.Harkett skrev:Mina vaga minnen talar om att förutom det protestantiska Lapporörelsen kan man hitta embryon till fascistiska rörelser bland politiskt mobiliserade katolska konservativa organisationer.
-
Spaningsledaren
- Tidigare medlem
- Inlägg: 923
- Blev medlem: 30 mars 2007, 18:58
- Ort: Frankrike
Jovisst, men bâde fascismen och nazismen var trots allt till sitt väsen ett utflöde av socialismen, alltsâ en vänsterföreteelse. Personligen finner jag det myckna talet om t.ex. nazismen som ett slags "högerextremism" sakligt sett felaktigt. Fôr mig âr den egentliga högern konservativ till sitt väsen, aktande det som redan uppnâtts. Pâ samma sätt är den egentliga vänstern radikal och omvälvande till sitt väsen.
Mussolini var personligen en gammal socialistagitator, dömd för uppvigling i mer än ett land. Han blev chefredaktör för Italiens ledande socialisttidning men uteslöts därefter ur partiet anklagad fôr krigshets. Det var i det läget han s.a.s. öppnade eget. Här ersatte han, kan man säga, socialismens internationella solidaritet med ett slags militaristisk nationell egoism. Här handlade det inte längre om radikala grepp till förmân för arbetarklassen utan om lika radikala grepp till förmân för den egna staten och indierkt dennas "folk". Det fanns, som jag ser det, inte mycket högerpolitik i detta radikala program.
Förhâllandet var i grunden likartat kring nazismen. De kommunistiska och nazistiska gatukombattanterna var samma andas barn. Att medelklassen här tenderade att stöda nazisterna bidrog pâ ett avgörande sâtt till dessas seger. Dock är det enligt min uppfattning ett slags synvilla att ur detta oomtvistliga dra slutsatsen att nazismen till sitt väsen skulle ha utgjort ett slags högerrörelse. Den var allt utom detta med sin vildsinta radikalism, ivriga patos och antikristna tendens.
Ett ställe där det sâg annorlunda ut var Francos Spanien. Här fâr man nog säga att falangisterna utgjorde ett ganska rent och oblandat utflöde av högerkrafterna, dock med vissa anpassningar till en ny tid. Franco var ju själv en ung man när det begav sig. Det uppkommande resultatet uppvisade sedan lângtgâende likheter med t.ex. det fascistiska Italien.
Jonglerande med etiketter av det här slaget (höger/vänster) är alltid vanskliga. Mycket beror pâ perspektivet. Tvivelsutan väckte den rent socialistiska vänsterns framgângar stor oro i vissa, men inte alla, högerkretsar. I högerleden fanns det tvivelsutan element som ganska desperat sökte efter gângbara alternativ till socialismen och tyckte sig finna detta i fascismen/nazismen. Noga taget rörde det sig dock här om ett övergivande av högerpositionerna. Den försvagningen gjorde det sedan lättare för de nya att själva successivt dra sig (nâgot) mer högerut. Detta var dock, som jag ser det, mer eller mindre sekundära fenomen.
Mussolini var personligen en gammal socialistagitator, dömd för uppvigling i mer än ett land. Han blev chefredaktör för Italiens ledande socialisttidning men uteslöts därefter ur partiet anklagad fôr krigshets. Det var i det läget han s.a.s. öppnade eget. Här ersatte han, kan man säga, socialismens internationella solidaritet med ett slags militaristisk nationell egoism. Här handlade det inte längre om radikala grepp till förmân för arbetarklassen utan om lika radikala grepp till förmân för den egna staten och indierkt dennas "folk". Det fanns, som jag ser det, inte mycket högerpolitik i detta radikala program.
Förhâllandet var i grunden likartat kring nazismen. De kommunistiska och nazistiska gatukombattanterna var samma andas barn. Att medelklassen här tenderade att stöda nazisterna bidrog pâ ett avgörande sâtt till dessas seger. Dock är det enligt min uppfattning ett slags synvilla att ur detta oomtvistliga dra slutsatsen att nazismen till sitt väsen skulle ha utgjort ett slags högerrörelse. Den var allt utom detta med sin vildsinta radikalism, ivriga patos och antikristna tendens.
Ett ställe där det sâg annorlunda ut var Francos Spanien. Här fâr man nog säga att falangisterna utgjorde ett ganska rent och oblandat utflöde av högerkrafterna, dock med vissa anpassningar till en ny tid. Franco var ju själv en ung man när det begav sig. Det uppkommande resultatet uppvisade sedan lângtgâende likheter med t.ex. det fascistiska Italien.
Jonglerande med etiketter av det här slaget (höger/vänster) är alltid vanskliga. Mycket beror pâ perspektivet. Tvivelsutan väckte den rent socialistiska vänsterns framgângar stor oro i vissa, men inte alla, högerkretsar. I högerleden fanns det tvivelsutan element som ganska desperat sökte efter gângbara alternativ till socialismen och tyckte sig finna detta i fascismen/nazismen. Noga taget rörde det sig dock här om ett övergivande av högerpositionerna. Den försvagningen gjorde det sedan lättare för de nya att själva successivt dra sig (nâgot) mer högerut. Detta var dock, som jag ser det, mer eller mindre sekundära fenomen.
Hade inte hört talas om dem förut. Efter att ha skummat tyska Wikipedia-artikeln så har jag inte fått något intryck av att de skulle varit helt likriktade, även om flera ex.vis välkomnade den nye rikskanslern. Å andra sidan kom de snart att förbjudas till förmån för det genuint nationalsocialistiska NSDStB (vilken förkortning).lottatar skrev:Appropå högerextremism bland överklassen tänkte jag höra om ni vet något om de tyska Burschenschaft (stängda manliga studentföreningar för överklass) roll innan andra världskriget och idag?
http://de.wikipedia.org/wiki/BurschenschaftSeit 1934 wurden alle Studentenverbindungen und -verbände im Rahmen der Gleichschaltung immer stärker unter Druck gesetzt, um sie dem NS-Studentenbund (NSDStB), der als einzige Großorganisation etabliert werden sollte, einzugliedern. Viele Burschenschaften entzogen sich dem, indem sie sich vorher selbst auflösten oder ihre Traditionen verdeckt innerhalb der NS-Kameradschaften fortführten.
-
Spaningsledaren
- Tidigare medlem
- Inlägg: 923
- Blev medlem: 30 mars 2007, 18:58
- Ort: Frankrike
Instämmer. Dessa Bursenschaften spelade ung. nationernas roll i den tidens tyska universitetsliv. Här var en del mer andryga och snofsiga än andra och här kan man kanske förmoda att tendensen gick ât det blâckblâa hâllet.
Det fanns f.ö. ocksâ uppstickare, fria föreningar som saknade B-statusen.
Det hela speglade den tidens studenter, inkl. dessas sociala bakgrund.
von Klinckowström har skrivit trevligt om sin tid som doktorand i Würzburg i "Klinkans Minnen". ( Han var med i en uppstickare som hette Alsatia och tyckas ha haft det riktigt trevligt i den kretsen. Böckerna kan rekommenders som tidsbild!)
Det fanns f.ö. ocksâ uppstickare, fria föreningar som saknade B-statusen.
Det hela speglade den tidens studenter, inkl. dessas sociala bakgrund.
von Klinckowström har skrivit trevligt om sin tid som doktorand i Würzburg i "Klinkans Minnen". ( Han var med i en uppstickare som hette Alsatia och tyckas ha haft det riktigt trevligt i den kretsen. Böckerna kan rekommenders som tidsbild!)
-
Spaningsledaren
- Tidigare medlem
- Inlägg: 923
- Blev medlem: 30 mars 2007, 18:58
- Ort: Frankrike
Hugenberg i all ära men det är ända ganska stor praktisk skillnad mellan ett "konservativt parti", som Hugenbergs och ett "socialistiskt arbetareparti" som Hitlers.
Fredrik Böök skriver om bâda partierna i sin bok "Resa till Friedichsruh", 1930. (Om nâgon kunde berätta hur man bär sig ât, skulle jag kunna âta mig att scanna in t.ex. kapitlet "Riksdagsvalet I Berlin".)
Kort citat:
" Gâng pâ gâng âtervänder Hitler till denna punkt: det moderna samhällslivet är sâ hopplöst komplicerat, att ingen längre hittar ut eller in, att de självklara förutsättningarna inte längre äro begripliga för massorna - vad i all världen skola de i detta mörker ta sig till med sin allmänna, lika och hemliga valrâtt? Det ligger nâgot rörande och sant i denna klagan, som är den enkla känslans revolt mot det ekonomiska världsmaskineriets kuggverk. Pâ den punkten fâr den Hitlerska förkunnelsen ocksâ en konkret och fattbar innebörd: det tyska folkets ekonomi är ett hopplöst slaveri under det internationella kapitalet. Sextio miljoner människor äro bundna till händer och fötter av den moderna kapitalismen, och den tyska socialismen har icke rest sig till motvärn, den har tvärtom tagit lega som slavförare. Ett nät av de mest sinnrika och komplicerade finanstransaktioner och lâneoperationer har bretts ut över hela Tyskland för att tvinga fram tributer. Statsmakten har kapitulerat, den är en docka i händerna pâ den internationella finansen - i kapp med arbetslösheten växer oron, förbittringen, förtvivlan, medan grottekvarnen, som skall mala guld snurrar pâ under gnissel och gny."
Inte precis ett anförande med högerstuk, även om just detta utdrag kanske inte gör helheten rättvisa. Den som läser kapitlet fâr dock en rätt bra bild av läget den där hösten 1930. Det gick f.ö. bra för nazisterna som blev riksdagens näst största parti efter (s). Likasâ gick det framât för Hugenbergs högerparti.
Fredrik Böök skriver om bâda partierna i sin bok "Resa till Friedichsruh", 1930. (Om nâgon kunde berätta hur man bär sig ât, skulle jag kunna âta mig att scanna in t.ex. kapitlet "Riksdagsvalet I Berlin".)
Kort citat:
" Gâng pâ gâng âtervänder Hitler till denna punkt: det moderna samhällslivet är sâ hopplöst komplicerat, att ingen längre hittar ut eller in, att de självklara förutsättningarna inte längre äro begripliga för massorna - vad i all världen skola de i detta mörker ta sig till med sin allmänna, lika och hemliga valrâtt? Det ligger nâgot rörande och sant i denna klagan, som är den enkla känslans revolt mot det ekonomiska världsmaskineriets kuggverk. Pâ den punkten fâr den Hitlerska förkunnelsen ocksâ en konkret och fattbar innebörd: det tyska folkets ekonomi är ett hopplöst slaveri under det internationella kapitalet. Sextio miljoner människor äro bundna till händer och fötter av den moderna kapitalismen, och den tyska socialismen har icke rest sig till motvärn, den har tvärtom tagit lega som slavförare. Ett nät av de mest sinnrika och komplicerade finanstransaktioner och lâneoperationer har bretts ut över hela Tyskland för att tvinga fram tributer. Statsmakten har kapitulerat, den är en docka i händerna pâ den internationella finansen - i kapp med arbetslösheten växer oron, förbittringen, förtvivlan, medan grottekvarnen, som skall mala guld snurrar pâ under gnissel och gny."
Inte precis ett anförande med högerstuk, även om just detta utdrag kanske inte gör helheten rättvisa. Den som läser kapitlet fâr dock en rätt bra bild av läget den där hösten 1930. Det gick f.ö. bra för nazisterna som blev riksdagens näst största parti efter (s). Likasâ gick det framât för Hugenbergs högerparti.
-
Spaningsledaren
- Tidigare medlem
- Inlägg: 923
- Blev medlem: 30 mars 2007, 18:58
- Ort: Frankrike
I efterkrigstidens tyska misär var de gamla partierna och stora delar av det gamla systemet komprometterat. I det läget drog sig en del av väljarkâren vânsterut, mot de nya kommunisterna. (Detta drabbade främst (s).) I denna mycket speciella depressions- och hopplöshetsmiljô visade det sig sedan finnas utrymme för nazismen som, kan man säga, lyckades med konststycket att appelera till ganska radikala, samhâllsförändrande krafter samtidigt som det lyckades appelera ocksâ till andra mer medelklassbesläktade grupper i samhället. NSDAP hade därmed, säga vad man vill i övrigt, kapacitet att attrahera vitt skilda smahâllsgrupper. I den meningen avdet alls inte ett klassparti utan just ett folkparti. Jag tror alltsâ, för min del, att man hamnar i betydande svârigheter om man försöker placera in partiet pâ en höger/vänster-skala. Jag ser heller inte riktigt vad som skulle uppnâs med detta. Det var, som jag ser det, ett mycket särpräglat parti tillkommet under mycket specifika omständigheter.
I den uppgivenhet som râdde tror jag, till att börja med, att det betydde mycket att själva viljan till makt var sâ stark just i kretsen kring Hitler.
Förhâllandena var inte mycket annorlunda i Italien där fascisterna i lânga stycken utvecklades pâ likartat sätt dock utan den tyska mycket pâtagliga antisemitismen.
Men som sagt, detta med etiketter är en svâr bransch särskilt som sjâlva definitionerna tenderar att uppfattas olika frân en person till en annan.
I den uppgivenhet som râdde tror jag, till att börja med, att det betydde mycket att själva viljan till makt var sâ stark just i kretsen kring Hitler.
Förhâllandena var inte mycket annorlunda i Italien där fascisterna i lânga stycken utvecklades pâ likartat sätt dock utan den tyska mycket pâtagliga antisemitismen.
Men som sagt, detta med etiketter är en svâr bransch särskilt som sjâlva definitionerna tenderar att uppfattas olika frân en person till en annan.
-
David Asplund
- Medlem
- Inlägg: 151
- Blev medlem: 23 maj 2007, 14:38
- Ort: Västergötland
Så var det. Bland akademiker, ämbetsmän och officerare (och bönder) hade denna sin förankring. Den var antidemokratisk, antiparlamentariskt och antisocialistisk. Denna marginaliserades när högern anpassade sig till demokratiseringen. Liberala idéer blev mer och mer dominerande och näringslivet blev en av dess viktigaste grundpelare. I Sverige uppstod två bondepartier vilket betydde att ett stort konservativt block föll bort. I och för sig var partierna små. Här kan man också finna antikapitalistiska - och antibyråkratiska inslag. Antisemitiska skrifter författades (antikapitalism) och rasismen omhuldades (den svenska bondeklassen var kärnfrisk osv och främmande element skulle hållas stången).Nu var väl större delen av högern, alltså allt till höger om liberalerna som ansågs vara något slags vänster, faktiskt antikapitalistisk fram tom vk2 eller så. Vilket ofta glöms bort idag.
Det är inte alls konstigt att fascismen emanerade ur den konservativa högern. Alla element fanns ju redan där. Sedan är det också elitismen, en idé som berusat män som ansett sig tillhöra just eliten.
Ser man till de katolska länderna så finns det gott om exempel på konservativa rörelser som gått åt det fascistiska/högerextrema hållet. Man kan se det i Spanien och Portugal exempelvis, två länder som hade en sorts hybriddiktaturer som både kan ses som fascistiska och som konservativa. Samma sak finns det gått om exempel på i centraleuropa/balkan, exempelvis Rumänen och Ungern. Man kan ju även konstatera att i både fallet Tyskland och i fallet Italien så kom fascister/nazister till makten med konservativt stöd. Den svenska protyska opinonen (om man räknar bort de rena nazisterna) hade ju också en tydlig högerprägel, i exempelvis Riksförbundet Sverige-Tyskland.